De tråkiga vykorten goes utomlands.
Alassio, Italien.
Moskva, Sovjetunionen.
Rothenbug, Tyskland.
Fler. Ännu. Tristare. Vykort. Ur. Samlingen.
Alvesta kyrka.
Stamfrändemonumentet, Värmland.
Fyren Långe Jan.
Nordingrå kyrka.
Mariefred kyrka.
Vykort är en sak som fascinerar mig.
Speciellt dödligt trista vykort.
Vykort som föreställer, säg, en asfalterad väg, murgröna på en ful tegelbyggnad, ett hembyggdsmuseum eller ett inte så imponerande högt trätorn.
Vad är poängen med att skicka vykort som dessa till sin släktingar därhemma. Vad sänder de för signaler?
”Hej, vi hade inget bättre för oss på vår semester än att titta på ett gammalt kapell.”
Jag missar aldrig en chans att köpa på mig trista vykort på loppisar.
Här är några av dem:
Fann ett kort på loppis med en dikt.
Ännu ett loppisfynd.
Ett väldigt intressant sådant
Vad har människan som tagit det här fotot tänkt?
Vilken funktion i ett fotoalbum fyller det här?
”Åh, älskling – minns du den där träskåpet vi såg i den där kyrkan när vi var på semester i (insert random bruksort)?”
Om man gräver tillräckligt djupt i illaluktande lådor på loppisar kan man hitta de mest fantastiska saker.
Och de mest åtråvärda av de mest fantastiska saker man kan hitta är gamla dagböcker, foton och…brev.
Här är ett jag fann i veckan, djupt nere i en illaluktande låda.
I helgen var jag och mor ute på loppisrunda. Vi hamnade efter
mångaom och ungefär lika många men i Viksjö.
I en gammal skolbyggnad låg en guldgruva. Och i den guldgruvan fann
jag en massa bra böcker att klippa i och en bunt med gamla foton
och vykort som jag genast inhandlade.
Här är några av dem.
Är det bara jag som tycker att det sista fotot, med
kvinnan framför tallen är skitläskigt?
Strax efter att man sett kortet ringer telefonen och en
röst sägeratt man har sju dagar kvar att leva…
