Permalänk

Roy’s choice

16 maj 2012 Postat i EM 2012, Engelsk fotboll av Fredrik Jonsson
Kommentera

Roy Hodgson har presenterat sin engelska EM-trupp, hans första landslagstrupp som engelsk förbundskapten. Precis som Erik Hamrén tog Hodgson ut en slutgiltig 23-mannatrupp på en gång.

Förhandssnacket har inför uttagningen har handlat om framför allt fyra saker: 1) John Terry eller Rio Ferdinand, 2) vem blir lagkapten, 3) Rooney eller inte och 4) vem blir ”bomben”?

1) Efter rasistbråket mellan Terry och Rios lillebror Anton Ferdinand har det stått klart rätt länge att Hodgson var tvungen att välja en av de två rutinerade mittbackarna i sin trupp. Hodgson val blev Chelseas lagkapten John Terry, vars rättegång i fallet inte är förrän efter EM. ”Det är enbart på fotbollsmässiga grunder som jag har gjort mitt val”, motiverade Hodgson den hemlighet som tidningarna avslöjade redan i går kväll.

Och jag tycker Hodgson gör rätt. Terry må vara skandalomsusad på gränsen till det löjliga snart, men är den bättre fotbollsspelaren numera efter alla Ferdinands skador och har visat gammal god form de senaste månaderna i klubblaget. För Englands landslags slagstyrka var Terry det riktiga valet.

Terry med, men inte som kapten

2) Lagkapten får dock inte John Terry vara längre sedan han blivit av med kaptensbindeln för andra gången i våras efter rasistbråket. Interimcoachen Stuart Pearce valde Tottenhams mittfältare Scott Parker, men Roy Hodgson väljer Liverpools storstjärna Steven Gerrard för EM. Alternativen i min bok hade varit Frank Lampard (samma status som Gerrard) eller ligamästarna Manchester Citys målvakt Joe Hart (det neutrala valet mellan klubblocken). Steven Gerrard är dock ett val som de flesta kommer köpa i England.

3) Wayne Rooney är kanske Englands enskilt viktigaste spelare, men han är också avstängd i de två första matcherna i gruppspelet (Frankrike och Sverige). Få trodde ändå att Rooney inte skulle bli uttagen och mycket riktigt så åker även Rooney till EM.

För England handlar väldigt mycket om att hantera Rooneys frånvaro och någon uppsjö av andra klassanfallare har inte England. Andy Carroll har avslutat säsongen i Liverpool starkt, men har annars mest hånats som ett flopp-köp. Jermain Defoe är bara habil i de här sammanhangen. England har tur att Manchester United-anfallaren Danny Welbeck tagit stora steg den här säsongen och jag tror att Hodgson satsar på Welbeck som en av två anfallare – även när Rooney är tillbaka.

En 18-åring var bomben

4) De många skadorna har öppnat för minst en bomb i truppen. Och precis som när Sven-Göran Eriksson tog ut sin VM-trupp 2006 så hittade Roy Hodgson en ung talang i Arsenal utan A-landskamper. Svennis tog ut en 17-årig Theo Walcott medan Roy Hodgson valde 18-årige ”Ox” (Alex Oxlade-Chamberlain). Till skillnad från Walcott som enbart var resesällskap 2006 så kan Ox få hoppa in en del, han har visat under säsongen i Arsenal att han är mogen för de stora arenorna och mycket väl bli Englands joker.

*   *   *

Som helhet är det en ganska väntad engelsk trupp – även om jag har svårt att förstå hur Liverpools överskattade ytter Stewart Downing som inte gjort vare sig mål eller poäng den här ligasäsongen får en landslagsplats.

Jag tycker att Manchester Citys högerback Micah Richards hade haft sin roll i den här truppen och hade jag fått välja så hade både Citys Adam Johnson och Chelseas Daniel Sturridge gått före nämnde Downing.

Utan skador hade dock såväl Tottenhams högerback Kyle Walker, Manchester Uniteds Chris Smalling och antagligen Aston Villas Darren Bent tagit varsin plats.

Det är dock kul att Norwichs målvakt Ruddy får en välförtjänt plats i truppen – även om Joe Hart förstås är självskriven i målet.

*   *   *

Hur bra är då denna trupp? Stabil, men inte så mycket mer, skulle jag säga. Hodgson har ett överskott på yttrar och på det centrala mittfältet finns massor av rutin och kunnande, men ingen riktig fart eller någon kreatör som kan luckra upp välorganiserade motståndare. John Terry hade behövt en riktigt bra mittbackskollega medan Welbeck får press på sig att leverera mål om England ska gå riktigt långt i EM.

Men i gruppspelet får England ändå bära favorittrycket tillsammans med Frankrike.

Englands EM-trupp

Målvakter: Joe Hart (Man City), Rob Green (West Ham), John Ruddy (Norwich).

Försvarare: Glen Johnson (Liverpool), Phil Jones (Man United), John Terry (Chelsea), Joleon Lescott (Man City), Gary Cahill (Chelsea), Ashley Cole (Chelsea), Leighton Baines (Everton).

Mittfältare: Theo Walcott (Arsenal), Stewart Downing (Liverpool), Alex Oxlade-Chamberlain (Arsenal), Steven Gerrard (Liverpool), Gareth Barry (Man City), Frank Lampard (Chelsea), Scott Parker (Tottenham), Ashley Young (Man United), James Milner (Man City).

Anfallare: Wayne Rooney (Man United), Danny Welbeck (Man United), Andy Carroll (Liverpool), Jermain Defoe (Tottenham).

Permalänk

Väntad EM-trupp – men Guidetti saknas

14 maj 2012 Postat i EM 2012, Landslag av Fredrik Jonsson
Kommentera

Den svenska EM-truppen innehöll som mest en liten överraskning. John Guidetti får inte åka med till Kiev i sommar efter att ha missat hela ligaavslutningen i Holland på grund av skada (nervinflammation). Den sista forwardsplatsen tas i stället av Werder Bremens Markus Rosenberg.

Jag tycker att det är synd att John Guidetti inte kan vara med i EM. I den form han varit i under säsongen i Feyenoord så skulle stortalangen – om han var frisk – vara en riktig joker att kasta in mot Ukraina, England och Frankrike. En spelare som gillar de stora matcherna och som jag tror skulle ha kunnat tillföra en hel del. Som inhoppare – för Zlatan Ibrahimovic och en frisk Johan Elmander skulle jag inte röra i startelvan.

Förhoppningsvis så är Elmander frisk nog för att spela från start i EM eftersom han finns med i EM-truppen.

Rosenberg ett riktigt val

Att förbundskapten Erik Hamrén tar ut Markus Rosenberg är helt rätt val. Hamrén visar också att han inte låter personlig prestige styra efter Rosenbergs ”nej tack” under EM-kvalet – utan tar ut den gamle MFF- och HBK:aren för att han är det bästa valet när Guidetti inte kan. Rosenberg har gjort en bra säsong i Bundesliga och är i mina ögon en light-version av Henrik Larsson; spelintelligent, bra på det mesta och hittar målet. Inte på Henkes nivå, men ändå bra nog.

Som helhet så fortsätter Erik Hamrén på sin inslagna väg och litar på den stomme spelare som har tagit Sverige till EM. Ex-giffaren Mikael Lustig som haft svårt med skador och speltid sedan flytten till skotska Celtic fanns förstås med. Speciellt många andra har inte utmanat på allvar om en plats i truppen heller.

Skulle Hamrén ha tagit ut någon joker i truppen så skulle det vara på tvåvägsyttern Samuel Holméns bekostnad. Själv hade jag sett Fulhams Alexander Kacaniklic som en sådan möjlig joker, men tiden var nog för knapp för den tekniske och spelskicklige yttern att övertyga Hamrén om en plats.

Den svenska EM-truppen

Målvakter:

Andreas Isaksson, 30, PSV Eindhoven.

Johan Wiland, 31, FC Köpenhamn.

Pär Hansson, 25, Helsingborg.

Backar:

Mikael Lustig, 25, Celtic.

Olof Mellberg, 34, Olympiakos.

Andreas Granqvist, 27, Genoa.

Martin Olsson, 23, Blackburn.

Jonas Olsson, 29, West Bromwich.

Mikael Antonsson, 30, Bologna.

Behrang Safari, 27, Anderlecht.

Mittfältare:

Rasmus Elm, 24, AZ Alkmaar.

Sebastian Larsson, 26, Sunderland.

Anders Svensson, 35, Elfsborg.

Kim Källström, 29, Lyon.

Pontus Wernbloom, 25, CSKA Moskva.

Samuel Holmén, 27, Istanbul.

Emir Bajrami, 24, FC Twente.

Christian Wilhelmsson, 32, Al-Ahly.

Forwards:

Zlatan Ibrahimovic, 30, Milan.

Tobias Hysén, 30, IFK Göteborg.

Johan Elmander, 30, Galatasaray.

Ola Toivonen, 25, PSV Eindhoven.

Markus Rosenberg, 29, Werder Bremen.

Permalänk

Ett sällan skådat derbyläge

14 maj 2012 Postat i Allsvenskan, GIF Sundsvall av Fredrik Jonsson
Kommentera

GIF Sundsvall åker till Gävle och Strömvallen med en tung förlustsvit mot Norrlandskollegan. Men också med ett gyllene läge.

De som läste mitt reportage/porträtt av tränarna och deras sätt att spela i söndagens ST-sport (väldigt snyggt redigerat av kollega Lidén) kunde också se vilka enorma problem Giffarna och Sören Åkeby har haft genom åren. Mot Gefle. Mot Pelle Olsson. Det är ingen munter Sundsvallsläsning.

Skador och bräckligt självförtroende

Men det Gefle som väntar i kväll är inte ens samma Gefle som vann med 3-0 på Cypern i mars. Pelle Olsson erkände för mig efter förlusten mot Häcken i torsdags att självförtroendet i laget är bräckligt just nu, att man gör sakerna man brukar vara bra på för dåligt för stunden.

Men det som verkligen talar för GIF Sundsvall i kväll är skadorna. Gefle har fått sätta ihop en backlinje med det man har kvar. Lagkaptenen, högerbacken och backlinjens ledare Daniel Bernhardsson saknas för första gången sedan 2007(!). Tunge, viktige Olof Mård är sjuk. Mittlåset kommer, vad jag hört, bestå av David Fällman och Linus Malmborg i kväll, två nyförvärv som spelade i division I i fjol. På vänsterbacken saknas även Jens Portin fortfarande. Det är flera tunga avbräck som helt klart ökar GIF Sundsvalls chanser att vinna på Strömvallen i kväll.

Ett sällan skådat slagläge i Norrlandsderbyt med andra ord.

Och även om Kevin Walker saknas (avstängd) så borde GIF Sundsvall kunna ta sin första bortaseger för säsongen i Allsvenskan. Och samtidigt skapa ett andrum ner till platserna under strecket.

På så vis har det här Norrlandsderbyt lite extra krydda också.

Kanske kan Johan Eklund avgöra. Han som berättade i dagens ST-sport att han har vanan inne att göra mål på just Gefle. Det är ju något som GIF Sundsvall saknat i många säsonger vid det här laget.

Permalänk

Ett stort avbräck om han missar EM

13 maj 2012 Postat i Landslag av Fredrik Jonsson
Kommentera

Johan Elmander blev turkisk ligamästare med Galatasaray i går kväll, men utgick också fotskadad. Två dagar innan förbundskapten Erik Hamrén tar ut den svenska EM-truppen (i morgon måndag). Enligt rapporter från Turkiet så har landslagsanfallaren en spricka i ett mellanfotsben.

Missar Elmander EM är det ett stort avbräck för Sverige. Johan Elmander är inte Zlatan Ibrahimovic, men han är nästan lika viktig för Blågults spel som jag ser det. Elmander gör alltid ett stort jobb för laget i presspel och försvarsspel, han är oftast en bra målskytt, en fantastisk spelare att ställa om på och en av Europas bästa på att på egen hand sysselsätta ett helt försvar med sina uppoffrande löpningar med och utan boll. Det är bara att backa bandet till den heroiska insatsen mot Holland som säkrade den svenska EM-platsen i höstas.

Dessutom hade ju äntligen Erik Hamrén gjort förändringen som tillät både Johan Elmander och Zlatan Ibrahimovic att utnyttja sina styrkor som bäst, med Elmander som spets och Zlatan strax bakom.

Det skulle vara ett tungt slag för Sverige om Elmander måste stanna hemma.

Alternativen till Elmander är inte jättemånga för ett svenskt landslag där många spelare är ur form eller skadade för stunden. Jag hoppas att John Guidetti tar plats i truppen ändå, likaså Tobias Hysén. Och kan inte Elmander spela i EM ser jag helst att Fulhams succésvensk Alexander Kacaniklic (ser riktigt spännande ut) får chansen och att man använder Ola Toivonen i nummer tio-rollen medan Zlatan får ta steget upp i anfallet igen. Alternativt att kalla på Markus Rosenberg som har gjort en fin säsong med Werder Bremen. Blackburns Marcus Olsson (i Halmstad i fjol) kan möjligen vara ett alternativ också. Alexander Gerndt vill jag däremot inte ha i landslaget.

Sverige har lite tid på sig till även om truppen tas ut i morgon. Först den 29 maj ska Uefa ha de officiella EM-trupperna.

Permalänk

En legendar tackar för sig

10 maj 2012 Postat i Italiensk fotboll av Fredrik Jonsson
Kommentera

Mellan en förlorad scudetto och säsongens sista match berättade 36-årige Alessandro Nesta i dag om beslutet att lämna Milan efter den här säsongen. Ett beslut han tog för flera månader sedan. Säsongens sista omgång, Milan tar emot Novara hemma på San Siro på söndag, blir hans sista i Milantröjan. Efter tio säsonger i Rossoneri tackar en legendar för sig – och lämnar ett stort hål efter sig.

Det är alltid svårt att ranka de största och bästa. Förutom mätbara saker som meriter handlar det om tycke och smak. Alessandro Nesta föll mig i smaken ända sedan jag såg honom i Lazios ljusblå tröja första gången. Han har varit en av de bästa mittbackarna i världen i över ett decennium. En modern mittback, spelskicklig och extremt brytsäker, bra i luften, med stor karisma och ett ännu större hjärta. Han var riktigt stor i det Lazio han såldes från 2002 under orättvisa former, men blev ännu större som spelare i Milan. En kapten som följde i samma fotspår som den store Paolo Maldini.

Nestas meriter talar för sig själv. VM-guld 2006 med Italien, scudetto-vinster med både Lazio (2000) och Milan (2004, 2011), två Champions League-titlar med Milan (2003 och 2007) och Uefacupvinst med Lazio 1999. Bland annat. Han har även blivit utsedd till Serie A:s bästa försvarsspelare fyra år i rad (2000-2003) och varit uttagen i både Uefas årslag som Fifas världslag.

Men det var framför allt för sättet som Nesta spelat sin fotboll som han har blivit en av mina favoritspelare genom tiderna. Elegant, vackert och med en självklarhet förunnad de absolut bästa av de bästa.

Jag träffade Nesta i Varberg sommaren 2000. Då en nybliven scudetto-vinnare under ”Svennis” ledning som skrev en autograf om dagen under det träningslägret, körde vrålsnabbt (och imponerande) med sin låne-Saab och hade en Louis Vuitton-necessär under armen. Men jag fick min autograf.

Nu låter det kanske som att Nestas karriär är över. Det är den inte. Av allt att döma fortsätter Nesta i USA, i Hasse Backes New York Red Bulls, men dagens besked markerade ändå slutet på storhetstiden för en av italiensk fotbolls allra största i modern tid.

Permalänk

Inte något rättvisande resultat

6 maj 2012 Postat i Allsvenskan, GIF Sundsvall av Fredrik Jonsson
Kommentera

Ett inspel från höger i en omställning när GIF Sundsvalls vänsterkant kom på efterkälken, en Thomas Sörum som kastade sig fram mellan Oscar Berglund och Marcus Danielson. Det räckte för att svenska mästarna Helsingborg till slut skulle få med sig alla tre poängen från Norrporten Arena under lördagen via en 1-0-seger.

Men rättvist? Nej, inte sett till spelet där GIF Sundsvall gjorde en betydligt bättre figur än mot IFK Göteborg i veckan och både före och efter paus hade stunder när man hade greppet om spelet och HIF mest fick försvara sig. Ari Skúlason och Kevin Walker visade än en gång vilket starkt mittfältspar de är ihop. GIF lyckades också till stora delar få kontroll på HIF:s i vanliga fall vassa kantspel och anfallarna Erik Sundin och Thomas Sörum kom nästan ingenstans. Det syntes också tydligt på en lite frustrerad Conny Karlsson på HIF-bänken.

Måste våga mer hemma

Giffarna hade en nick i ribban (Risholt) och en lång frispark i stolpen (Skúlason), men överlag jag tycker ändå att GIF måste våga lite mer offensivt när matchen står och väger. Det är lite för mycket säkerhetsbälten på, lite för få som kommer in i straffområdet, lite för få löpningar för att skapa alternativ och ytor. Det blev bättre med Johan Eklund i anfallet (Dibba hade en tyngre dag) och precis som i fjol när GIF hamnar i underläge och måste jaga mål, men det är också väl sent.

Det är klart att GIF inte vill bjuda på omställningslägen, men lite mer offensivt mod, tror jag, är skillnaden mot färre hedersamma förluster. Framför allt på hemmaplan ska man våga gå för segern.

*   *   *

Närmast väntar Gefle borta den 14 maj och då saknas Kevin Walker efter tre gula kort. Ett klart avbräck sett till Walkers form och samarbetet med Skúlason.

*   *   *

Helsingborg har en hel del att jobba med om de ska slåss om guld och Champions League-gruppspel i år. Det ser ut som att de saknar en extra växel i offensiven. Mästarna hotade sällan ex-HIF:aren Oscar Berglund i GIF-målet.

Permalänk

Den gamla damens resa

6 maj 2012 Postat i Italiensk fotboll av Fredrik Jonsson
Kommentera

Det har gått nio år sedan den senaste ”giltiga” ligatiteln av totalt 27. De två senaste 2005 och 2006 blev Juventus av med när Calciopoli-skandalen briserade som en bomb i den italienska fotbollen strax innan VM 2006.

Ingen klubb drabbades lika hårt som ”La Vecchia Signora” (den gamla damen). Juve blev degraderat till Serie B och stjärnspelare som Zlatan Ibrahimovic, Fabio Cannavaro och Lilian Thuram gjorde allt för att lämna klubben. Alessandro Del Piero och Gianluigi Buffon kunde också lätt ha gjort det, men de två italienska världsmästarna valde att följa med ner och göra allt för att ta tillbaka Juventus till toppen igen.

En lång resa till dags dato

Det har varit en lång resa, framför allt för att hitta sig själv igen. Claudio Ranieri tog klubben till Champions Leagues gruppspel, men vare sig han eller efterföljaren, Juve-ikonen Ciro Ferrara, lyckades överdrivet bra som tränare. Juve har varit ett lag strax under den direkta toppen där Inter, Milan, Roma och Napoli i stället gjort upp om scudetton.

Fram tills i år. Med Andrea Pirlo som regista, med Antonio Conte, den gamle Juve-mittfältaren och kämpen, som ny tränare har Juventus tagit kommandot i ligaspelet efter Milans dåliga form. Det är något Juventus inte haft. Efter 36 omgångar är Juventus fortfarande obesegrat i ligaspelet och kan bli mästare redan i kväll – om Milan förlorar derby della madonnina mot Inter samtidigt som Juventus gör sitt borta mot Cagliari.

Del Pieros sista säsong?

Hur som helst är Juventus tillbaka som ett topplag. Det stora hotet mot rivalen Milan som i fornstora dagar. Med en ny arena i ryggen som ger helt andra förutsättningar i fortsättningen än vad de andra klubbarna i Italien har. Ikonen, legendaren, Juve-kapten Alessandro Del Piero gör av allt att döma sin sista säsong i Juventus och ser ut att få kröna den med en sjätte ligaseger. Sedan kommer han att lämna en klubb som mår bättre än på mycket länge. Om inte fansen kan övertyga klubbledningen om motsatsen. Del Piero och Buffon kommer hur som helst vara odödliga i Juve-fansen hjärtan för sättet de varit lojala mot sin gamla dam.

*   *   *

I Milan har Zlatan Ibrahimovic gjort sin målmässigt bästa ligasäsong i Italien med 26 ligamål. Och Milan har fortfarande chansen, men måste vinna båda sina återstående matcher. Gör man inte det så tror jag att tränaren Max Allegri har gjort sitt – oavsett om Milanpresidenten Silvio Berlusconi bedyrar motsatsen inför avgörandet. Allegri har inte spelartruppen med sig längre – de interna bråken är extremt många med Milan-mått mätt och når hela tiden ut ur omklädningsrummet – samtidigt som det var Allegri som chansade med mittbacken Thiago Silva mot Roma vilket kostade en uppslagen skada och att Silva missade matcherna mot Barcelona i Champions League och slutspurten av ligaspelet. Det lär inte heller ha gått Berlusconi förbi. Bara en ligatiteln kan rädda Allegris jobb. Om ens det.

Permalänk

Spansk målpsykologi

6 maj 2012 Postat i Spansk fotboll av Fredrik Jonsson
Kommentera

Ingen verkar kunna stoppa Leo Messi i den spanska ligan. I går gjorde den lille argentinaren fyra mål i Barcelonaderbyt mot Espanyol och är uppe i sanslösa 50 ligamål den här säsongen. Fem fler än tvåan Cristiano Ronaldo som ”bara” mäktat med 45 mål i ligaspelet. Messi har gjort fler mål på egen hand än lag 7-20 i La Liga. Det säger något om klasskillnaden i Spanien mellan de två största och alla de andra lagen.

Märkligt att inte vinna skytteligan på 45 mål?

Men samtidigt så måste det kännas lite märkligt för både Messi och Ronaldo. Jag menar, Messi gör minst 50 mål (en match återstår) i ligan, är uppe i 72 mål totalt den här säsongen och får som mest nöja sig med en spansk cupseger i vår (förutom vinterns seger i klubblags-VM). Medan Ronaldo kan konstatera att inte ens 45 ligamål räcker för en skytteligaseger vilket är lika otroligt.

För övrigt har det gjorts 23 hattrick i spanska ligan i år – av totalt sju spelare: Messi (8), Ronaldo (7), Higuain (2), Falcao (2), Soldado (2), Llorente (1) och Uche (1).

Real Madrid kan slå alla tiders poängrekord

Real Madrid kan för övrigt skriva en annan ligahistoria. Om de vinner i den sista omgången blir Real första klubb att nå 100 poäng i La Ligas historia. Så här långt är Barcelonas 99 poäng säsongen 2009/10 det mesta och bästa.

Permalänk

Mittfältskampen avgör

5 maj 2012 Postat i Allsvenskan, GIF Sundsvall av Fredrik Jonsson
Kommentera

Vi är framme vid omgång åtta under en allsvensk vårsäsong där matcherna duggar tätt. I onsdags mötte GIF Sundsvall IFK Göteborg borta, i eftermiddag svenska mästarlaget Helsingborg hemma.

På pappret en tuff uppgift. HIF vann allt de kunde vinna på svensk mark i fjol; Allsvenskan, Svenska cupen och Supercupen och hade ett mer eller mindre komplett lag med allsvenska mått mätt. Mästarna har inlett även den här säsongen med en vinst i Supercupen, men har ändå haft en något motig säsongsinledning.

Har problem att göra mål

HIF har ”bara” vunnit två matcher och det beror inte så mycket på att laget är sämre totalt sett som att man haft väldigt svårt att göra mål. Chanserna skapas, ofta via vasst kantspel, men sedan har det varit svårt för HIF att förvalta lägena. Det är inte så konstigt kanske med tanke på att man tappade Alexander Gerndt och Rasmus Jönsson under och efter fjolåret. Norske anfallaren Thomas Sörum värvades in redan förra sommaren och i vinter har man lånat in isländske landslagsanfallaren Alfred Finnbogason medan påhittige Erik Sundin är kvar sedan förra säsongen. Finnbogason har gjort hälften av HIF:s sex mål hittills och jag gillar vad islänningen har visat upp i de matcher jag sett med HIF i år. Men efter 0-0 mot AIK senast är islänningen petad i dag för Sörum, som stundtals varit väldigt loj i sina avslutslägen, och också bara gjort ett mål på sina elva matcher i Allsvenskan.

Mot Giffarna så måste HIF dessutom klara sig utan fem backar, varav Walid Attas och Christoffer Anderssons frånvaro förstås skulle vara kännbar för alla lag i serien.

Revanschlust hos Giffarna

I GIF Sundsvall pratar man revanschlust efter förlusten mot Blåvitt där få kom upp i sin normala nivå. Det kan ha varit en tillfällighet – men klart är att Ari Skúlason saknades väldigt mycket på mittfältet. I dag är han med i truppen och vad jag hör så kommer man att försöka spela honom. Det kommer avgöras tätt inpå matchen dock – och jag är inte speciellt övertygad om att det är rätt match att chansa med Skúlason med tanke på att Gefle och Gais väntar i de två kommande matcherna. En ny smäll på foten och han riskerar att missa de matcherna som är än viktigare för GIF.

Kan inte Ari Skúlason spela så är det logiska alternativet att Roger Risholt till slut får sin chans från start. På träningen i går spelade Risholt till höger (kan vara ett motdrag mot Rachid Bouaouzan på HIF:s vänsterkant), men med norrmannen centralt så slipper GIF ändra på för många positioner. Mittfältskampen kommer bli avgörande i dag – GIF måste försöka minimera seriens tuffaste centrala mittfält i Mahlangu och Gashi så mycket som möjligt. Samtidigt som David Myrestam håller Mattias Lindström på HIF:s högerkant i schack.

Permalänk

Från granne till förbundskapten

1 maj 2012 Postat i Engelsk fotboll av Fredrik Jonsson
Kommentera

För första gången sedan Kevin Keegans dagar så har England åter en engelsman som förbundskapten för sitt landslag. I dag presenterades West Bromwichs manager Roy Hodgson som ny förbundskapten. Över EM i sommar och för de kommande fyra åren.

Så är tanken i alla fall. Vad som blir verklighet är som alltid en annan femma helt styrt av folkets behag och mediernas åsikt. Att vara engelsk förbundskapten är ett av fotbollsvärldens mest intressanta jobb samtidigt som det är det mest otacksamma. Bara segrar räknas – och även de minnena av framgångar bleknar ohyggligt snabbt.

Inte folkets eller medias förstaval

Allt det där vet Roy Hodgson som inte har varit vare sig folkets eller medias förstaval. Det var Tottenhams Harry Redknapp som inte gick att köpa loss. Hodgson börjar på så vis delvis på minus och kommer få börja med att övervinna tvivlarna och opinionen. Först med sin EM-trupp, där han redan lovat att ta med Wayne Rooney trots två matchers avstängning men också vägrat berätta vem han ser som lagkapten. Sedan med ett framgångsrikt EM. Ett dåligt EM och Hodgson lär inte (orka) bli kvar över fyra år.

Granne med mina föräldrar

Utmaningen räcker till om man säger så. Men jag kan inte låta bli att glädjas med Roy Hodgson över att ha nått sitt drömmål. Under andra halvan av 70-talet bodde han granne med mina föräldrar hemma i Halmstad. Han har satt sitt avtryck på svensk fotboll med sitt 4-4-2 med zonförsvar och presspel och tog ett nederlagstippat HBK till SM-guld 1976. Han vann ytterligare ett guld med Halmstad, två med Malmö FF, har tränat Inter i Italien, har varit förbundskapten i tre olika länder (Schweiz, Förenade Arabemiraten och Finland) innan han har gjort succé i såväl Fulham som West Bromwich på senare år.

Jag fick en exklusiv intervju med Roy på Örjans Vall för några år sedan och han avslutade med att hälsa till mina föräldrar trots att närmare 25 år hade passerat sedan tiden i Halmstad. Men så är Roy Hodgson en gentleman.

Så ska han lyckas

Själv är jag inte fullt så skeptisk som många, även i Sverige, verkar vara över det här valet. Det är rätt av England att välja en engelsk tränare igen och Hodgson är kanske inte det mest givna eller det mest kittlande namnet, men kanske det bästa tillgängliga. Hodgson har klart större internationell vana än Redknapp, talar flera olika språk flytande och – han är mer taktisk än Redknapp. Visst, han misslyckades i Liverpool, men det var å andra sidan med en grupp spelare som inte var ödmjuka nog att lyssna på någon utifrån. Inte ens legendaren Kenny Daglish har lyckats så mycket bättre trots oändligt mycket mer tålamod …

Nej, Hodgson kan få resultat med England eftersom han är en tränare som sprider harmoni (i likhet med Redknapp) – och det är något som England saknat. Förhoppningsvis har spelarna respekt nog för lyssna också. Hodgsons största utmaning blir nämligen att ingjuta ödmjukhet och få bort stjärnegon och klubb-blockstänk ytterligare. Då kan han lyckas, kanske inte med att vinna titlar för England är helt enkelt inte bra nog, men få positiva resultat i alla fall. Hodgson kommer dock att skärskådas för varje drag, uttalande och match han gör. Det är den engelske förbundskaptens lott i livet.