Månatliga arkiv: maj 2011

Permalänk

Tack Scholes!

31 maj 2011 Postat i Engelsk fotboll av Fredrik Jonsson Kommentera

Manchester United-legendaren Paul Scholes lägger skorna på hyllan. Knappast oväntat, men desto mer tråkigt att en av de största engelska spelarna i modern tid nu slutar. Champions League-finalen mot Barcelona i lördags kväll på Wembley blev nu Scholes tack och adjö och Europas största klubblagsmatch var förstås en passande avslutning på en makalös karriär (United-fansen får dock chansen att tacka av honom en gång till i Scholes testimonial i augusti). 36 år gammal har Scholes spelat 676 matcher för Manchester United och gjort 150 mål. Han tillhörde den gyllene United-generationen som kom fram i början av 1990-talet och har sedan dess vunnit tio ligatitlar, tre FA-cuper och två Champions League-titlar för att nämna de största meriterna. Plus 66 A-landskamper för England. At the end of the day så är det inte många som matcher ett sånt facit.

Precis som Ryan Giggs har Scholes lyckats bibehålla sin höga nivå långt efter att han passerat 30. I början av karriären var han mest en hårdjobbande tvåvägsmittfältare som gärna lurade runt eller i straffområdet. Hur många David Beckham-inlägg har inte avslutats via Scholes röda hjässa. Efter att Becks flyttade förändrade Scholes sin spelstil, blev mer av en motor och när han i dag slutar så finns det inte tre mittfältare i Europa med ett bättre passningsspel än engelsmannen. (Scholes, Xavi, Pirlo är mina topp tre utifall att någon undrar).

Jag har alltid gillat Paul Scholes. Han har brunnit för sin fotboll i United och då och då har det brunnit till lite för honom också. Vissa röda kort har helt klart varit onödiga, några har han förtjänat, men inte fått (Mild i EM-kvalet 1999), men så är det ju ofta i idrott. Men så mycket mer komplett mittfältare än ”Scholesy” går knappt att hitta. Och lika begåvad som han varit på planen, lika tyst har det varit i form av skandalrubriker a la Terry, Beckham eller Rooney. Scholes gifte sig med sin ungdomskärlek, har gjort vad han kunnat för att undvika intervjuer och bara koncentrerat sig på att göra ett bra jobb för sitt United. Själv är jag glad att jag fick se en av Scholes sista matcher från start och i United på plats på Old Trafford (mot Schalke).

Sen är det ju inte helt slut med Scholes i United. Från och med nästa säsong ingår han i stället i tränarstaben kring Alex Ferguson.

*  *  *

Text-tv-rubben ”Scholes har kapat färdigt” var dock smått pinsam att läsa när en så stor spelare tackar för sig. Där pratar vi okunnighet och/eller någon form av långsinthet i rekordform.

Jag menar, när till och med Håkan Mild med dubbmärken kvar i låret är ett fan av Scholes …

– Det är en fantastisk spelare som haft en fantastisk karriär, summerar Mild i Sportbladet.

Permalänk

Bragdartad upphämtning

31 maj 2011 Postat i SDFF av Fredrik Jonsson Kommentera

0-3 med åtta minuter kvar i cupen blev 3-3 efter två mål av Jenny Hjohlman och en grym upphämtning av SDFF mot allsvenska Hammarby. Och i förlängningen fullbordade SDFF-tjejerna en smått bragdartad vändning genom att göra tre mål till och slå ut Bajen med 6-3 totalt.

Låt vara att Hammarby hade bytt ut sex av elva startspelare från deras senaste match i Damallsvenskan (0-0 mot Tyresö i lördags). Och att Hammarby inte vunnit någon av sina åtta matcher i högsta serien. Men det här var förstås ändå en skalp att vara stolt över för SDFF där bitarna onekligen verkar ha fallit på plats – trots att Emma Jonsson alltjämt är skadad. Men när Jenny Hjohlman fortsätter att leverera som hon gör blir inte den avsaknaden alltför stor.

Och vilken personlig revansch det måste ha varit för Shanga Hussain. 18-åringen som skadade sig illa mot Hammarby i fjolårets cupmöte, tappade nästan en hel säsong på det – och som nu kom in och gjorde två mål i förlängningen.

Förutom att SDFF nu är klart för kvartsfinal i cupen så var publiksiffran mot Hammarby (275) den tredje högsta i Svenska cupen för damer den här säsongen. Inte illa – å andra sidan innebär SDFF numera en rejäl målgaranti eller vad sägs om 21 mål framåt på de fyra senaste matcherna i cup och serie.

Permalänk

Bara en sak kan stoppa Barcas dominans

28 maj 2011 Postat i Champions League av Fredrik Jonsson Kommentera

Barcelona höll för favorittrycket och vann Champions League. Efter 3-1 mot Manchester United på Wembley fick Eric Abidal äran att höja pokalen efter sin kamp mot cancern under våren. Det var en vacker stund i sig. Engelsmännen var med i en halvlek, sen handlade allt om Barcelona som återigen bjöd på fotboll bortom denna värld. Leo Messi gjorde sitt första mål på engelsk mark och tangerade målrekordet under en säsong i Champions League. Zlatan Ibrahimovics ersättare, David Villa, målade liksom anfallskompisen Pedro.

Zlatan ja. För andra gången på två år så har han nu lämnat laget som vunnit den där j*vla Champions League …

Barcelona är bäst i Europa för andra gången på tre säsonger. De är bäst i världen också för den delen. Och de är det för att de alltid spelar sin fotboll – och den är både sanslöst vacker och effektiv. Barca under Pep Guardiola drabbas aldrig av panik och det finns i dag inget lag i världen som är på deras nivå. Dagens uppvisning mot Europas näst bästa lag borde få de flesta lag att känna en viss uppgivenhet. Jag menar, alla lag har ett hum om hur man ska skaka Barcelona (med aggressivitet och stenhård press), men bara ett lag har faktiskt lyckats genomföra det på tre år: Inter i semifinalmötet på Giuseppe Meazza i fjol. United valde att inte ta den ”smutsiga” vägen om vi kallar den så som Real Madrid gjorde in absurdum i semifinalmötena. Det kan ha varit ett misstag. Uniteds mittfält hade behövt en Scholes eller Fletcher på mittfältet där Barcelonaspelarna till slut sprang in och ut i alla ytor som fanns. Och helst en Giggs som inte var så blek efter veckans sexskandal.

Men det är inte säkert att det hade räckt. Barcelona är för bra helt enkelt och det finns egentligen inga tecken på att de inte kan fortsätta att dominera den europeiska klubblagscenen i flera år till. Puyol går att ersätta och Xavi håller i flera säsonger till. Resten av lagets nyckelspelare är i bra fotbollsålder. För att inte tala om Leo Messi som är 23 år bara – och tog hem sin 16:e stora titel.

Jag såg aldrig Pelé, men däremot Maradona och jag håller i alla fall Messi som snäppet bättre. Som spelare. Men för att bli störst av alla måste Messi börja leverera landslagstitlar – och där trivs han inte som i Barca-familjen.

Jag ser egentligen bara en sak som kan stoppa Barcelonas dominans. Om tränare Pep Guardiola lämnar laget. Och det är inte omöjligt att han gör inom något år. För det hör man mellan raderna när Pep talar, han drivs inte av titlar och segrar enbart och nöjer sig inte med att vara bäst. Han som blev tidernas yngste tränare att vinna Champions League två gånger vill utvecklas och utveckla. Det kan få honom att söka nya utmaningar. Troligen i England. Kanske i just United. Och då kan Barca falla om de inte träffar helt rätt med Peps efterträdare. Peps lugn är Barcas trygghet.

Men just i kväll är Barcelona kungarna av Fotbollseuropa igen.

Permalänk

Vad händer i svensk fotboll?

24 maj 2011 Postat i Allsvenskan av Fredrik Jonsson Kommentera

För andra gången inom loppet av en dryg månad avbryts en match i Allsvenskan. Den här gången Skånederbyt mellan Malmö FF och Helsingborgs IF på Swedbank Stadion i Malmö efter att HIF:s målvakt (i dag landslagsuttagen) Pär Hansson skadat hörseln sedan en smällare kastats in någon meter från honom strax efter att HIF tagit ledningen med 1-0 och en supporter från Malmöklacken sprungit in, förbi publikvärdar och utom räckhåll(?) för säkerhetsvakter (var står de om inte i närheten av klackarna???) nått fram till en hukande Hansson och knuffat till honom innan vakter och vissa spelare med lite civilkurage (läs; Peter Larsson och Erik Wahlstedt) fått bort honom.

Det finns inga andra ord än jätteskandal. Inga andra känslor än sorg och ledsamhet en dag som denna. Svensk fotboll har ett stort öppet sår som stavas huliganism och där alla vi som bara älskar sporten står handfallna och uppenbarligen helt i greppet på de personer som bestämmer sig för att förstöra och skada. Det är sjukt att det ska vara så 2011.

Och hur vi ska komma till grepp med det utan att sätta stängsel framför klackarna på varje arena har jag svårt att se så länge som lagstiftningen är sådan att publikvärdarna bara får be huliganerna på väg in på plan att vackert … låta bli (?!). Se, be, men inte röra alltså. Det ser vi ju själva att det inte räcker längre.

På något sätt spräcktes den sista illusionen också. Malmö FF:s stora klack har varit ett föredöme i så många år när Stockholmsklackarna framför allt skämt ut sig. Men i Malmö har festen och fotbollen fått vara i centrum inne på arenorna (det har varit en del bråk med HIF-anhängare utanför dock) till nu. Visst, det var två personer som förstörde den här gången, och klacken försökte som det verkade själva sålla ut de skyldiga, men nu är även den klacken nersmutsad.

Och att något annat än att HIF vinner den här matchen med 3-0, med tanke på domen i Syrianska-AIK, kan inte finnas när ännu en svensk fotbollsmatch får avgöras i förbundets lokaler.

Permalänk

Rosenberg nobbar landslaget

24 maj 2011 Postat i Landslag av Fredrik Jonsson Kommentera

Markus Rosenberg väljer att inte vara med i EM-kvalet mot Moldavien och Finland i juni. Det berättade förbundskapten Erik Hamrén när han presenterade den svenska truppen i dag. Även om Hamrén inte kallade det ett ”nej tack” från Mackan utan att det handlade om att Racing Santander-anfallaren ”inte kände att han hade rätt energi”.
Men visst känns det som ett nej till landslagsspel för stunden från anfallaren som njutit av sin lånetid i Spanien – och bakom det döljer sig säkert att Rosenberg inte tror sig få speciellt många minuter på planen i landslaget där Elmander/Ibrahimovic är självskriva framåt.
Ett beslut jag tycker är väldigt tråkigt. Visst, det finns säkert de som tycker att Rosenberg inte är mer än en marginalspelare i Blågult. Men i mina ögon är en Markus Rosenberg i form en klassanfallare (med svenska mått mätt), betydligt mer komplett än till exempel Alexander Gerndt (som i stället har ett bättre skott).
Nu handlar det förvisso om två matcher, och beroende på var klubbkarriären tar vägen, så kan vi nog få återse Mackan i landslaget, kanske redan till hösten. Å andra sidan kan han ha gjort sitt i landslaget – och det kryllar inte direkt av Bundesliga/La ligaproffs som det är nu redan …

*  *  *
På tal om utlandsproffs så fick inte Dusan Djuric, som har storform i Zürich, eller Kennedy Bakircioglu i Racing Santander, plats i truppen den här gången heller. Det är alltid en smaksak, men själv tycker jag att en av dem kunde fått en plats i truppen – där åtta spelare från de skandinaviska ligorna finns med …

*  *  *

U21-landslaget bjöd i sin tur på fem debutanter inför deras möten med Norge och Serbien där IFK Norrköpings spelmotor Astrit Ajdarevic tog en helt välförtjänt plats (han har varit riktigt bra i Allsvenskan i år) medan IFK Värnamos Viktor Claesson får betäcknas som en skräll trots fint spel och sex mål i Superettan. Båda två ska bli roliga att följa – och Claesson får GIF Sundsvall stifta närmare bekantskap till helgen redan.

Övriga debutanter var: Trelleborgs Erdin Demir, Halmstads Richard Magyar och AIK:s Alexander Milosevic.

Permalänk

Ett oslagbart rekord?

22 maj 2011 Postat i Spansk fotboll av Fredrik Jonsson Kommentera

På 60 år har Bilbaos Telmo Zarraonandias 38 ligamål på en säsong bara tangerats en gång fram till i år, av Real-anfallaren Hugo Sanchez 1989/90. Men när den spanska ligasäsongen avslutades under lördagen tog Cristiano Ronaldo steget upp på den översta platsen. Ronaldo gjorde två mål Almeria och bröt också 40 målspärren med sitt andra och sista mål. Hur mycket det betyder att slå rekordet syntes också på Ronaldo som jublade högt – likaså Madridpubliken som bjöd på kvällens största måljubel. Efter alla titelmissar i kampen mot Barcelona den här säsongen var det här rekordet en seger i sig för Ronaldo – som till slut gjorde nio mål fler än rivalen Leo Messi som sparades helt i den avslutande omgången.

40 ligamål på 34 matcher är över ett mål i snitt per spelad match. En fantastiskt prestation av portugisen som genomgående varit Reals bästa spelare i år. Troligen också ett mycket svårslaget rekord. I mina ögon är det i alla fall säsongens största individuella prestation i Fotbollseuropa – och Ronaldo ligger bra till för att vinna Ballon d’Or i vinter. Inte i någon av de andra stora ligorna har någon spelare gjort över 30 ligamål den här säsongen. Di Natale står på 28 i Italien, Gomes slutade på 28 i Tyskland, Berbatov och Tevez toppar på 20 mål i England. Bland annat. Det beror dock inte bara på att Ronaldo (och Messi) är så fruktansvärt bra, utan även på att lagen i Spanien inte riktigt tror att de kan skaka giganterna och att de spanska lagen inte är lika vassa på försvarsspel som i England och Italien. Om man jämföra ligor.

Intressant är också att Europas två vassaste målskyttar inte är några utpräglade anfallare. Vare sig Ronaldo eller Messi liknar den klassiska nummer nio. Ronaldo började ju sin karriär som typisk ytter och där har även Messi huserat fram till för lite mer än ett år sedan. Ronaldo och Messi är snarare själva urtypen av den offensiva spelaren som totalfotbollens mästare Rinus Michels drömde om. Spelare som kan spela lite varstans i offensiven och som gör mål ur de flesta lägen. Framför allt Ronaldo som gjort mål på frispark, på nick, med högern och med vänstern, inne i boxen och långt ifrån. Bortser man från den i vissa lägen taskiga attityden så är Ronaldo kanske världens mest kompletta spelare över huvud taget i dagens fotboll (jag håller ju även Wayne Rooney i den kategorin).

Med 40 mål på näthinnan är det kanske svårt att tänka sig, men kommer ni ihåg att runt Ronaldos tredje säsong  i Manchester United så uppmanade Sir Alex Ferguson portugisen att bli mer effektiv eftersom han gjorde för få mål – och det dröjde ju även till Ronaldos fjärde säsong i United innan de första Champions League-målen kom (mot Roma i 7-1-segern). Svårt att tänka sig av spelaren som snittat nästan 29 ligamål per säsong de senaste fyra säsongerna.

Ingen tror väl heller att Real skulle sälja sin superstjärna (City intresserat) trots en del problem i omklädningsrummet i Real och att det nu ryktas om en schism med tränaren Jose Mourinho. Snarare lär Ronaldo fortsätta vara navet i det Real som borde vara bättre rustat att utmana Barcelona nästa säsong.

*  *  *

Real Madrid ja, Los Merengues avslutade den spanska ligasäsongen med att krossa Almeria (med Henok Goitom på bänken) med 8-1. Därmed gjorde den spanska ligatvåan totalt 102 mål under säsongen. Sju fler än ligamästarna Barcelona. Inte illa för ett lag som fått stämpeln som defensivt under José Mourinhos regim.

Demontränaren har haft ett jobbigt första år i Spanien (bråk med media, med sportchefen Valdano, med Barcelona – och slagna av just Barca i ligan och CL), men som helhet har säsongen varit positiv och Mourinho såg till att Real vann cupen för första gången på 18 år. Det bör ge honom tid att arbeta vidare på sitt lag även nästa säsong. Och alla vet ju att Mourinhos lagbyggen peakar under säsong två.

*  *  *

La liga i stort bjöd annars på få överraskningar. Det är fortfarande en liga som helt står mellan två klubbar – där Barcelona har gjort en ny imponerande säsong och Leo Messi fått sin drömroll som anfallets nav. I sig finns det inget som pekar på att Barcelona skulle bli sämre de kommande två-tre åren heller. Ska Real vinna ligan så måste de bli bättre i stället.

Glappet till trean Valencia var 21 poäng (från tvåan Real), och 30 till fyran Villarreal. Årets besvikelse måste vara Atletico Madrid som inte alls lyckades bygga vidare på Europa League-segern för ett år sedan tillsammans med Mallorca. Årets överraskning får bli svenskarna Markus Rosenberg (nio mål) och Kennedy Bakircioglu i Racing Santander.

Permalänk

Ett väntat straff

21 maj 2011 Postat i GIF Sundsvall, Superettan av Fredrik Jonsson Kommentera

I går fick Christian Brink sin dom för domarattacken efter sin utvisning i slutet av matchen mot BP. Förutom den redan avtjänade automatiska avstängningen för det röda kortet så blir det tre matcher till för ”olämpligt uppträdande mot funktionär”.

Sören Åkeby var lite lättad över att det inte blev fler matcher. Själv förväntade jag mig exakt den här domen. Färre matcher hade varit för milt, fler hade enbart varit för att statuera ett exempel från förbundets sida. Så alla inblandade parter ska nog vara nöjda – och fokusera på att glömma och gå vidare nu – vilket man också säger sig göra.

Dilemmat för GIF är att Brink och Ålander varit starka i mittförsvaret (ett insläppt mål på fyra matcher) – men man höll återigen nollan när Fredric Jonson ersatte mot Västerås. För Brink är det också ett problem att han inte får spela alls under avstängningen eftersom den är tidsbestämd och inte matchbestämd. Nästa gång han är aktuell för att spela match är från den 9 juni …

Permalänk

Måltorkan ingen överraskning

20 maj 2011 Postat i GIF Sundsvall, Superettan av Fredrik Jonsson Kommentera

GIF Sundsvall drog till med sin tredje raka 0-0-match, och även om jag själv trodde att man skulle vinna (men också spela två rena anfallare) mot nästjumbon Västerås i går så är jag inte överraskad över måltorkan. Tvärtom. Det var precis det här som jag var inne på inför säsongen. Mitt stora frågetecken var ju vem som skulle göra målen när Hannes Sigurdsson flyttade vidare.

Denis dos Santos, Gilmar och Pontus Engblom blev kallade, men så här långt får man väl säga att bara AIK-lånet och ex-IFK:aren Engblom har levererat på godkänd nivå med sina två mål. Men han är också ett oskrivet kort, inte den som ska bära ansvaret att stå för +tio mål. Gilmar i sin tur är på väg hem till Brasilien och landsmannen Denis har börjat oftare på bänken än i startelvan så här långt. Lägg till Jonas Wallerstedt som gjort ett mål som offensiv mittfältare/släpande anfallare så är anfallarnas totala målskörd uppe i fyra mål på sju matcher. Det hade inte varit ett problem om övriga laget stått för mål, men GIF har med sina sju mål bara tre lag som gjort färre.

I backlinjen och på mittfältet finns gott om kvalitet och bredd, men anfallet blev lite av en budgetlösning i år. Och här kan Giffarna ha gjort en felberäkning. Efter fjolårssäsongen ville GIF ha Brages målskytt Johan Eklund, men affären blev aldrig av. Exakt varför vet jag inte, Eklund sa till mig att han var sugen, och han hade behövts. Framför allt eftersom GIF ofta möter låga försvar och får få chanser i djupled. Eklund har ju längden för att spela ett targetspel och huvudspelet för att vara måltavlan för inlägg. I fjol gjorde han elva mål. I år står han på tre efter två mål mot serieledande Assyriska i går. Och han var riktigt bra mot GIF på Domnarsvallen för två omgångar sedan.

Hur som helst så måste någon kliva fram och göra mål om GIF Sundsvall ska göra verklighet av sin målsättning att bli etta-tvåa. Gärna mot Qviding på söndag redan.

Permalänk

Det går inte att skylla ifrån sig

16 maj 2011 Postat i GIF Sundsvall, Superettan av Fredrik Jonsson Kommentera

0-0 mot BP på Norrporten Arena där vädret (sol, regn och regnbågar) bjöd på fler färger än matchen. Helt klart var det här en poäng som BP är mest nöjt med. Giffarna ägde spelet – och gjorde en riktigt bra första halvlek på alla sätt utom de som resulterar i mål. Å andra sidan kanske GIF ska vara tacksamma för poängen också med tanke på Pablo Pinones Arces volleyskott på slutet som smet precis utanför Tommy Naurins högra stolpe …

Slutet ja. För andra matchen i rad knuffar en GIF-spelare ut sig. Den här gången var det Christian Brink, som i ivern att vinna matchen (antar jag), gick väl hårt och osmart fram. Först med ett taktiskt brottargrepp och efterföljande ”nacksving” på Pinones Arce som gav gult kort (och redan där kunde det varit två gula om domaren Mattias Nyman varit hård i sin bedömning). Det var han i stället minuten senare när samme Pinones Arce provocerade Brink, som svarade med att trycka till BP-anfallaren igen. Det såg den assisterande domaren, båda fick gult kort – och Brink åkte därmed ut.

Man kan tycka att det andra gula var väl hårt, visst. Men samtidigt går det inte att alltid skylla på domaren heller. Brink måste ju förstå att han var i farozonen för ett kort till. Han måste hålla sig kall i det läget. För att inte tala om det han skriker till den assisterande domaren på vägen av planen – vilket med stor sannolikhet kommer ge en längre avstängning. Det känns onödigt hela vägen – och försvårade så klart segerjakten under slutminuterna.

*  *  *

Ari Skúlason och Roger Risholt (fram tills han tröttnade i andra) dominerade på mittfältet. Det var länge sedan jag såg Skúlason så bra som mot BP. Islänningen var överallt och stod för såväl fina passningar som bra skott.

*  *  *

Efter två raka kryss och åtta poäng upp till Assyriska i toppen behöver Giffarna vinna båda matcherna mot seriens två jumbolag Västerås och Qviding den här veckan.

Permalänk

Början på en City-era?

14 maj 2011 Postat i Engelsk fotboll av Fredrik Jonsson En kommentar

Manchester firar dubbelt. City vann FA-cupen med 1-0 efter ett sent mål av Yaya Toure. Sent, men inte desto mindre rättvist. Stoke gjorde i ärlighetens namn en ganska svag finalinsats, även om de spelade med mycket hjärta. Sen är det förstås synd att FA-cupen inte längre avgörs på en egen dag. Varför man inte kunde flytta dagens fyra Premiershipmatcher till söndag förstår jag inte. Men men.

För City tog den mindre smickrande sviten på 35 år utan en titel slut i dag, en vecka efter att klubben säkrat Champions League-spel nästa säsong. Att ta en titel betyder att en mental spärr, om det nu funnits någon sådan, försvinner. Och CL-spel garanterar att klubben kan locka även de bästa spelarna till nästa säsong. Nu kan klubben bygga på allvar för en framgångsrik framtid med Abu Dhabi United Groups pengar i ryggen.

Roberto Mancini är inte den tränare som har mest auktoritet, men den elegante italienaren har snabbt fått ihop ett bra lag av en uppsjö högavlönade stjärnor och spelare, som växt tillsammans under säsongen. Inte utan konflikter, det vet alla som följt laget. Balotelli har ställt till med precis vad man kunde förvänta sig. Och problemen med Tevez trivsel – och därmed framtid i klubben – är så klart ett problem. Men framtiden ter sig nu väldigt ljus. David Silva har anpassat sig bättre och snabbare till den mer fysiska brittiska fotbollen än vad åtminstone jag trodde, Yaya Toure har blivit en nyckelspelare på mitten till slut och i mål är Joe Hart numera en stjärna. Dessutom är åldersstrukturen väldigt bra i dagens City. Allt det här tillsammans med en egen akademi som är bland Englands främsta och den enorma köpkraft som City har, jag vill påstå att inget lag kan matcha de blås pengar, gör att City kan börja en ny era.

I dag är de redan starkare än Liverpool, som kanske bygger något nytt och intressant även de, och årets CL-succé Tottenham. För City gäller det att hålla sig som en av fyra klubbar i toppen och sakta börja utmana Arsenal, Chelsea och rivalen United. Med rätt värvningar i sommar – och framför allt lite tid och lugn – så kan de utmana redan nästa år – även om jag tror det dröjer minst två år innan de faktiskt kan vinna ligan.

Å andra sidan, vem trodde det som höll på Manchester City för några år sedan?