Månatliga arkiv: juli 2011

Permalänk

Ganska svår svensk lottning

31 juli 2011 Postat i Landslag av Fredrik Jonsson Kommentera

Bara Spanien hade känts värre – och det med en hårsmån. Så tufft blev livet för Erik Hamréns svenska landslag när Tyskland föll på lotten i VM-kvalet som börjar nästa höst. Åtminstone när det gäller drömmen om direktkvalificering som gruppetta.

Bortsett från att Tyskland är ett landslag som alltid tar sig till de stora mästerskapen som ett av de första lagen och som Sverige inte slagit sedan 1958 så är det också en fotbollsnation som är kraftigt på uppgång efter ett par bleka år runt milleniumskiftet (tänker framför allt på EM 2000). När Tyskland vann U21-EM i Sverige för två år sedan så var tyskarna för en stund regerande mästare i samtliga ungdomsåldersklasser i Europa. Det skvallrar om en återväxt som få nationer förutom just Spanien kan matcha. Flera av U21-vinnarna är redan med i A-landslaget, fler knackar på dörren. Förbundskapten Jogi Löw har en angenäm situation och måste så klart ses som den stora favoriten i gruppen.

Överlag var det en lite svår lottning för Blågult tycker jag. Framför allt fanns det flera andra grupper som såg ”lättare” ut på pappret för svenskt vidkommande. Tyskland vinner naturligtvis vår kvalgrupp – allt annat är en jätteskräll. Men även Irland kan bli en svår bortamatch, likaså Österrike även om de rankas först som 33:a och 66:a i världen i dagsläget. Österrike har förvisso inte kvalat in till ett mästerskap sedan VM 1998, EM 2008 var de värdar och direktkvalificerade, men slog bland annat Frankrike hemma i kvalet till VM 2010 med 3-1.

Bortamatcherna mot just Irland och Österrike blir därför avgörande för Sveriges chanser att nå VM i Brasilien 2014, som grupptvåa via play off-spel. Även om man så klart kan drömma om ett svenskt landslag som skräller stort mot Tyskland.

*   *   *

Finland fick en hemsk lottning med både Frankrike och Spanien i sin kvalgrupp. Norge däremot behöver ”bara” hantera Schweiz för att de ska kunna nå VM i samma grupp som Island medan Danmark får sikta in sig på andraplatsen i kamp med Tjeckien bakom gruppfavoriten Italien.

Permalänk

Augustifönstret – vilket felval

29 juli 2011 Postat i Allsvenskan av Fredrik Jonsson Kommentera

Bara ett par dagar efter Malmö FF:s bortaseger mot Glasgow Rangers så är svensk fotboll tillbaka i skuggan i Europacupspelet. Elfsborgs 0-4 borta mot norska Ålesund gör att en av de allsvenska guldfavoriterna i det närmaste är utslaget redan i Europa league-kvalet. Detsamma gäller så klart även BK Häcken efter 0-4 mot Nacional.

Tyvärr ser det ut så här år efter år. Svenska lag ser ut att ha förutsättningarna, säger sig satsa – för att gå på någon mina. Sverige borde kunna, med det nya seedningssystemet i kvalspelet, klara av att få med två lag i Europa Leagues gruppspel. Det borde inte vara en utopi eller ens speciellt orealistiskt. För svensk fotboll är det ett sportsligt fiasko att misslyckas så här. Precis som för Elfsborg i sig som satsat så mycket pengar på sitt lag i så många säsonger – och inte är bättre mot närmaste granne.

Än värre är misslyckandet dessutom ett år då SEF-klubbarna (Allsvenskan och Superettan) solidariskt ställt sig bakom de fyra svenska lag som skulle ut i kvalspelet i fråga om transferfönstret. I år ligger den svenska värvningsperioden i augusti i stället för juli som brukligt för att kvallagen skulle få en chans att förstärka om det behövdes, men framför allt för att täppa till hål i laget om någon startspelare lämnar för utlandet. Insatta källor jag talat med säger att det var just Elfsborg som var den mest drivande klubben i det beslutet – och medan det förlamat resten av lagen i våra två högsta serier (de har vackert fått sitta och vänta – och en del klubbchefer och tränare har kanske slitit sitt hår) så har just hårdsatsande Elfsborg varit den klubb som tidigt deklarerat att de inte behövde förstärka … Bra för Elfsborg, men för övriga 31 lag innebär ju flytten att de tvingats vänta en månad till på förstärkningar – och att nyförvärven får kortare tid än vanligt på sig att hitta rätt i sin nya miljö samtidigt som stora delar av säsongen är förbi redan.

Jag kan delvis köpa att man vill försöka sig på något för att lyckas i Europacupspelet, men då måste man också satsa på det. Prioritera det minst lika högt som Allsvenskan. Annars är fåtalets lycka ren dårskap gentemot den stora massan. Själv tycker jag att det känns som att svensk fotboll (eller vissa klubbledare inom svensk fotboll) vill så mycket att de ser medel för det i allt. Transferfönstret är en sådan sak, utspelen om att gå över till höst-vår en annan – eller minska ner antalet lag i Allsvenskan. Jag har svårt att se att något av dem faktiskt gör vår fotboll bättre. Det är som att ”visionärerna” överanalyserar allt i deras iver och glömmer att det var just matchtempot som gav IFK Göteborg överhanden i cupkvalen under 90-talet, att ett årstidsbyte måste implementeras i hela vår fotbollstrappa och att en mindre serie kommer minska det stora intresset för vår inhemska fotboll. Det är kanske inte så sexigt att åka till Vångavallen alla dagar, men det är nog betydligt roligare än att möta ett lag för fjärde gången på en säsong.

Permalänk

Ödmjukhet en dygd nu MFF

27 juli 2011 Postat i Allsvenskan, Champions League av Fredrik Jonsson Kommentera

1-0 på Ibrox. En perfekt start på ett svårt dubbelmöte i Champions League-kvalet. Och ett perfekt utgångsläge inför nästa veckas retur för Malmö FF. MFF stod emot skottarnas anstormning och då räckter Daniel Larssons 1-0 långt.

Samtidigt som MFF ska hyllas för segern så måste man också komma ihåg att inget är vunnet än. Glasgow Rangers är inte sämre än att de kan åka till Swedbank Stadion och vinna med 3-0 om MFF inte spelar lika koncentrerat och klokt som i går. Därför är det också för tidigt att gå till ”attack” mot de experter som inte trodde på MFF i första mötet som MFF:s ordförande Jeppsson gör nu. Det om något är väl de bästa cuplagens största styrka; att de vet att det bara är halvtid efter ett möte. Därför ska MFF så klart ta med sig segern och allt bra man gjorde i går, att man håller nollan mot en hårt jobbande och stark motståndare på bortaplan, och förhoppningsvis gör det att Malmö kan ta ett steg mot det självförtroende man hade under guldhösten i fjol. Men det sämsta man kan göra är att tro att något är avgjort än.

*   *   *

Går MFF vidare till nästa kvalomgång (där bland annat Bayern München, Arsenal och Villarreal väntar är man garanterade en plats i Europa Leagues gruppspel vid förlust. Kan Sverige få in minst ett, gärna två lag där så är det en framgång i sig som ger värdefull cuprutin (0ch pengar förstås). Åker MFF ut mot Rangers så finns ett visst tröstpris, då väntar play off-kval till EL-gruppspelet.

*   *   *

Tredje kvalrundans största möte måste vara ukrainska Dynamo Kiev mot ryska Rubin Kazan. På sitt sätt är det synd att två så bra lag möts redan nu – i fjol spelade ju Rubin i CL-gruppspelet medan Kiev åkte ut mot Ajax i sista kvalrundan.

*   *   *

Synd i allt positivt att Helsingborg förlorade i Israel mot Bnei Yehuda, men 1-0 går att vända. Dock får HIF göra det utan Alexander Gerndt som nu lämnar laget.

Permalänk

Dags för ett nytt kvitto på svensk fotboll

26 juli 2011 Postat i Allsvenskan, Champions League av Fredrik Jonsson Kommentera

I kväll spelar Malmö FF den första kvalmatchen i Champions Leagues tredje kvalrunda borta mot skotska Glasgow Rangers. Ett bra resultat och MFF har chansen att ta sig till nästa (den sista) kvalrunda. Ett dåligt och det är, precis som vanligt, tack och god natt för svenska mästarna redan i kvalet. Alltså, dags för ett nytt kvitto på svensk fotboll.

Mycket har hänt i Rangers och skotsk fotboll om man jämför med 10-15 år tillbaka. På den tiden hade Rangers stora summor pengar, köpte spelare som Brian Laudrup och Paul Gascoigne – och misslyckades ändå rätt ofta att nå CL-gruppspelet. Nu finns inte de pengarna längre, Rangers och Celtic har tappat i storhet liksom hela den skotska ligan – och Rangers har förstås spelat i CL-gruppspelet de senaste två åren. 2008 var man även i final i Uefacupen (nuvarande Europa League).

Rangers på Ibrox är ingen lätt match. I fjolårets gruppspel vann Rangers mot Bursaspor, kryssade mot Valencia och förlorade mot Manchester United med uddamålet. Det laget sprang och sprang under Walter Smiths ledning. Nu har han ersatts av Ally McCoist som manager och det blir intressant att se vad det betyder.

Malmö FF har dock knappast rosat marknaden i Allsvenskan i år. Det mesta har handlat om spelare (Molins, Mehmeti) och tränare (Rolle Nilsson) på väg bort från föreningen och det är knappast den bästa uppladdningen. Spelet har hackat och även om Rolle Nilsson ersatts av förre GIF Sundsvalls- och AIK-tränaren Rikard Norling så är Malmö i dagsläget rätt långt ifrån att vara bäst i Sverige. Det är synd för MFF är, som jag skrivit tidigare, den klubb med störst förutsättningar att lyckas etablera sig som en Champions League-förening i Sverige över tid.

Kommer man lyckas i år? Tveksamt. Rangers är ett tufft motstånd, framför allt på bortaplan, och MFF har inte kunnat fortsätta bygga på Wilton Figueiredos och Ivo Pekalskis fina mittfältssamarbete från i fjol eftersom den sistnämnde varit väldigt skadedrabbad. Därmed inte sagt att man inte kan skrälla. Och visst vore det roligt. MFF:s sak är allas våran sak i kväll.

Permalänk

Släkten är bäst, Forlan

25 juli 2011 Postat i Copa America av Fredrik Jonsson Kommentera

Uruguay vann Copa America för 15:e gången efter 3-0 mot Paraguay i finalen. Alla som har följt turneringen har kunnat se varför. Medan de eviga storfavoriterna Argentina och Brasilien hade svårt med spelet hela turneringen så var Uruguay precis tvärtom. De är bäst för att de är mest stabila – och har ett anfall av världsklass. Trots att Edinson Cavani mest har varit skadad under turneringen som skulle bli hans stora genombrott i landslaget så har ju Uruguay Forlan (två mål i finalen) och Suarez (ett mål – och turneringens bäste spelare).

Det finns en annan anledning också. Uruguays spelare jobbar hårdast av alla i match efter match. Spelarna offrar sig kopiöst och spelar för samma mål, att vinna matchen. Inga divaliteter, inga storstjärnor som ska servas. Ett lag – det bästa laget.

Diego Forlan har haft en riktigt tung säsong i Atletico Madrid (ovän med tränaren), men fick sin revansch nu. Och för släkten Forlan var det tredje segern i Copa America. Diegos pappa Pablo vann 1967 – med farfar Juan Carlos Corazzo som förbundskapten. Släkten är uppenbarligen bäst i Forlans fall. Själv tangerade han Héctor Scarones 31 mål i landslagströjan med sina två fullträffar och är nu delad etta i Uruguays historia.

För förbundskapten Oscar Tabarez, som bland annat tränade Milan en säsong på 90-talet, var det ännu en framgång med landslaget. 64-årige Tabarez, stort fan av Che Guevara, tog ju Uruguay till en fjärdeplats i VM 2010 och en semifinalplats i Copa America innan det. Han har även en finalplats under sin förra sejour som förbundskapten 1989.

*   *   *

Paraguay vann inte en match under ordinarie tid i Copa America, men slutade ändå tvåa. Även om jag varit imponerad av Paraguays defensiv i allmänhet och målvakten Justo Villar i synnerhet så känns det absolut som att rätt lag vann.

*   *   *

Copa America var annars en skrällarnas turnering. Uruguay var en outsider till segern, men jag med många förväntade mig mer av framför allt Argentina (åkte ut i kvarten mot Uruguay). Truppen var bättre balanserad nu än under Maradonas VM-regi, men misslyckades trots hemmaplan. Resultatmässigt är det underkänt, spelmässigt väntade nog många sig betydligt mer. Det skulle förvåna mig om Sergio Batista får fortsatt förtroende som förbundskapten, som han inte ser som ett misslyckande.

För Leo Messi var det ytterligare ett misslyckande med landslaget – och snart blir landslagströjan ett ont omen för världens bäste. Det snackades om att Messi eventuellt skulle sluta i landslaget efter all kritik i hemlandet, men det tror jag inte på. Messi har vunnit allt på klubblagsnivå med Barca och vet lika väl som alla andra att det är resultaten med landslaget som avgör hans storhet i historien nu.

Brasilien tycker jag lever för mycket på myten om just Brasilien. Det ska vara vackert, klacksparkar och bollinnehav, men blev på tok för plottrigt och junioraktigt med Neymar (är inte redo för Europa än på ett år) och Robinho på varsin kant om Milanstjärnan Pato. Brasilien imponerade inte alls – och ligger i ärlighetens namn numera långt efter de bästa fotbollsnationerna. Ser man till hur mycket Brasilien lever och tror på individuell skicklighet i sitt spel så har de större problem än Argentina.

*   *   *

Chile spelade som vanligt frejdigt offensivt, men naivt defensivt och åkte helt omotiverat ut mot ett Venezuela som var klart underlägset i kvarten. Lite typiskt Chile faktiskt.

*   *   *

Venezuela var annars det lag som bevisade mest hur mycket de sämre lagen i Sydamerika blivit bättre de senaste åren. Det finns inga blåbärsgäng där längre.

Permalänk

VM- en seger för bredden

18 juli 2011 Postat i Dam-VM av Fredrik Jonsson Kommentera

VM är slut och Japan är numera världens bästa fotbollsnation på damsidan. Det är roligt på flera sätt. Först och främst för att japanskorna genom hela turneringen visat prov på att man jobbat hårt på hemmaplan för att skapa ett tänk kring vilken fotboll man vill spela och hur man ska få fram spelare för det. Det är ingen tillfällighet att Japan nu får fram många spännande spelare, både på dam- och herrsidan.

Att man också klarar av att vända finalen på slutet mot ett amerikanskt lag som verkligen visat i det här VM:et att man inte slutar spela förrän domaren blåser av var än mer imponerande. Japan har något stort på gång – inte bara i det här VM:et.

Överlag var det här VM:et också en seger för bredden framför allt. Visst, båda finallagen Japan och USA var rankade bland de bästa i världen, men få trodde väl att de två lagen skulle vara i final. Men storfavoriten Tyskland föll mot Japan i kvarten – ett stort fiasko för värdnationen och kanske en väckarklocka också – medan andrahandsfavoriten Brasilien också fick lämna turneringen i första utslagsrundan.

I stället har lag som Australien, Frankrike och Japan imponerat. Det är förstås bara bra för damfotbollen i stort med fler lag som skapar intresse.

*   *   *

För Sverige slutade VM med brons – och stort firande i Göteborg i dag efter Marie Hammarströms kanon i krysset i bronsmatchen. En bronsplats som även ger spel i OS nästa sommar i London. I semifinalen mot Japan kom svenskorna inte alls in i matchen trots tidig ledning, men med tanke på att det var ett ifrågasatt landslag som åkte till Tyskland går det inte att säga annat än att VM varit en stor blågul framgång. Precis som det var för Lotta Schelin som stundtals var helt fantastisk.

Ändå finns det en del svensk huvudbry som följer detta VM. Som målvaktsfrågan som är direkt inflammerad efter att även vissa spelare som Therese Sjögran uttalat sig om att de vill se någon annan i mål än Hedvig Lindahl som återigen alltså stod för några avgörande misstag. Lindahl är dock tydligt förbundskapten Thomas Dennerbys favorit och val, men frågan är hur länge Dennerby blir kvar i sin roll. Bronset till trots, Dennerby valde helt fel taktik i semifinalen – och när Öqvist blev utvisad i bronsmatchen så valde spelarna själva att ta kontrollen och lyssnade inte alls på sin förbundskapten. Det signalerar knappast ömsesidigt förtroende. En förändring på förbundskaptensposten är nog ganska trolig.

*   *   *

Och för er som vill läsa ännu mer om dam-VM eller damfotboll för den delen så passar jag på att tipsa om kollega Anders Nilsson eminenta damfotbollsblogg på Expressen.

Permalänk

Tungt för stornationerna

10 juli 2011 Postat i Copa America av Fredrik Jonsson Kommentera

Efter en veckas semester i södra Sverige rör jag mig åter norrut nu, men måste så smått kommentera två idrottshändelser under veckan.

*   *   *

I Copa America har Brasilien och Argentina gjort upp i de två senaste finalerna, men riskerar båda att slås ut redan i gruppspelet i årets turnering. Det är förstås en stor skräll att det ser ut så, men förklaringar finns. En är att båda lagen har nya förbundskaptener efter fjolårets VM som båda gör sitt första stora mästerskap. Det betyder i sin tur ett annat sätt att spela och andra nyckelspelare som ska bära lagen. En annan att övriga lag i Sydamerika helt enkelt har blivit bättre på senare år. Det är bara att titta på hur VM-kvalet var. Venezuela var länge Sydamerikas sämsta lag, men behöver bara ta poäng i sista matchen mot Paraguay för att gå vidare från gruppspelet nu.

För stornationerna är ett dilemma att deras offensiva storstjärnor hittills inte levererat. Pato är fortfarande mållös för Brasilien medan Leo Messi till och med får intern kritik av vissa landslagskamrater (Burdisso) i Argentina. Det sistnämnda gagnar knappast vare sig Messi (som är ifrågasatt för sina landslagsinsatser) eller det argentinska laget som är piskat att vinna mot Costa Rica i sista gruppmatchen för att ens gå vidare.

*   *   *

Det är förvisso inte fotboll, men det blir en kort kommenterar om Sveriges DC-förlust mot Serbien i Halmstad. Förlusten är inte mycket att säga om, Michael Ryderstedt och Ervin Eleskovic (som tyvärr skadade korsbandet) gjorde sitt bästa, men det är den här skillnaden mellan lagens singelspelare. Och det säger så klart en del om återväxten bakom Robin Söderling – ett ämne som jag kommer återkomma till i framtiden. Det märkligaste, förutom att det serbiska laget tydligen flyttade ner till Båstad under samlingen, var att Novak Djokovic spelade i dubbeln trots att hans vänsterknä inte höll för singelspel dagen innan. Det kan förklaras av bristen på dubbelspelare i det serbiska laget och publiktrycket från alla serbiska fans på plats i Halmstad Arena, men känns ändå onödigt vågat. Utan Robin Söderling kunde inte Sverige göra mer än man gjorde i den här DC-matchen.

Permalänk

Det kan bära hela vägen

10 juli 2011 Postat i Dam-VM av Fredrik Jonsson Kommentera

Sverige är klart för semifinal i dam-VM efter övertygande, stabila 3-1 mot Australien – och det känns som att det här kan bära hur långt som helst nu. Men dagens match först.

Sverige kanske inte började med samma aggressivitet som i gruppspelsmatcherna, men anfallen var desto vassare. Det syntes tidigt att de australiensiska spelarna hade mycket respekt för sina blågula motståndare. Samtidigt hittade Sverige den smått enorma ytan mellan en backlinje som föll tidigt i rädsla för de snabba svenska anfallarna och ett mittfält som inte gjorde detsamma. Therese Sjögran var precis så bra som hon måste vara på sin vänsterkant (även om hon inte vill spela där) för att Sverige ska gå långt och hon gjorde 1-0 efter ett mönsteranfall som bar Lotta Schelins signatur. Sjögran slog sedan det inlägg som Lisa Dahlqvist nickade in 2-0 på. Då hade det gått drygt en kvart och Sverige såg ut att storma fram mot en semifinalplats.

Sen blir det som det ofta blir när ett lag känner att de har full koll, de tappar i koncentration. Perrys 1-2 satt snyggt i krysset, men det var också en bjudning av ett passivt svenskt försvar och målvakten Hedvig Lindahl som försökte nå bollen med två händer i stället för en. Det kunde blivit spännande i början av andra halvlek, Australien hade några halvchanser, men bjöd i stället Lotta Schelin på hennes första (godkända) VM-mål den här gången. Efter 3-1 var det aldrig något snack om att Sverige skulle vinna – och samtidigt kvala in till OS nästa sommar.

I dag var inte anfallsparet Schelin/Öqvist lika lyckosamma som duo, men Lotta Schelin höll absolut världsklass på egen hand i stället. Den kombination av snabbhet, teknik och styrka som Schelin har är smått unik – och i den här formen skapar hon chanser varje gång hon får bollen. Kanske släpper målgörandet också efter hennes mål i dag. Jag gillar också det här anfallsparet mest, och tycker att de ska starta även i semifinalen mot Japan. Schelin är så klart given, men Öqvist har hittat formen lagom till VM till skillnad från tyngre targetalternativet Jessica Landström.

Jag tvivlade lite på Sverige inför VM, men just nu finns ingen anledning att inte tro att Blågult kan gå hela vägen (även om Caroline Seger är trubbig på mitten). Värdnationen Tyskland åkte ju på en chockförlust i dess rätta bemärkelse mot Japan – och den stora guldfavoriten, som inte hade förlorat en VM-match sedan 1999, missar nu även OS nästa år. Det är ett avbräck för hela den här turneringen att tyskorna har åkt ut, men för Sverige är det naturligtvis bara bra. Mot Tyskland är Sverige i mentalt underläge – och även om Japan absolut inte ska underskattas så är chanserna att slå ut dem så klart större. Det gäller dock att se upp, japanskorna är snabba, rörliga och har gott om självförtroende.

Permalänk

Det händer saker i Halmstad

8 juli 2011 Postat i Allsvenskan av Fredrik Jonsson Kommentera

HBK + Spanien. Det var kanske året mest spännande satsning inför den här allsvenska säsongen. Ett ekonomiskt blödande Halmstads BK, som alltid byggt sina framgångar på spelare från närområdet, som gjort det till sin sak att handla billigt och sälja dyrt, valde att börja om – rejält. Malmö FF:s assisterande guldtränare Pep Clotet Ruiz hämtades in för att bygga en annan typ av spelande HBK. Eftersom pengarna saknades värvade han och HBK in två kontraktslösa (men meriterade) spanjorer i speluppläggaren Ivan Diaz och målvakten Nauzet Perez. Dessutom lånade Klubben in tre spelare från Real Madrids organisation (Real B). Näringslivet vaknade, media tyckte att det var spännande – men ”Real HBK” tog aldrig fart. Man fastnade i botten och dagen efter (i tisdags) jag åkte hem till Halmstad på en veckolång semester så sparkades Pep Clotet Ruiz. Då var han redan den sista spanjoren kvar och HBK:s spanska satsning var inte bara över där och då – det är också ett av HBK:s största misslyckanden i hela klubbens stolta historia som innehåller fyra SM-guld (1976, 1977, 1997, 2000), flera europeiska cuptriumfer på hemmaplan och 19 raka allsvenska säsonger sedan återkomsten 1993.

Det är ett tragiskt förfall som kommit av att HBK blött ekonomiskt i flera år trots mångmiljonförsäljningar av spelare även under senare del av 2000-talets första decennium. Man har inte lyckats vara tydliga nog för att få till en nya arena trots att det legat på agendan i över tio år. Det gick så långt att den klubb som alltid stått för långsiktighet till slut fick den panik som drabbat sååå många andra klubbar och sparkade den tränare man lovat just långsiktighet i den här nystarten. Just nu känner jag inte igen HBK i speciellt många avseenden. Man har haft fem ordföranden på nästan lika många år, fyra A-tränare på två år. Ja, det ska vara att man börjar få fram flera unga lovande talanger från de egna leden igen – men som i år ändå är för unga och orutinerade. Mycket talar för att HBK återfinns i Superettan nästa säsong – det krävs ett mindre mirakel av nye tränare Jens Gustafsson annars.

*  *  *

Det händer annat i Halmstad i dagarna också. Pojkelitlägret är här nere på Sannarp (och jag sprang på Urban Hagblom i tisdags). Och framför allt har världens bäste tennisspelare landat i Halmstad. Novak Djokovic har ett ont knä, men är (än så länge) anmäld till spel i singel när Davis Cup-mötet mellan Sverige och Serbien drar i gång i eftermiddag.

Själv lyckades jag få en sen ackreditering (tack Eskil Hellberg) och bevakar dagens spel (trots semester) på plats i Halmstad Arena. Som för övrigt fått enormt med beröm av båda lagens spelare och tränare – välförtjänt för jag såg inte en enda dålig plats för tennis där inne när jag kollade lite på Serbiens träning.

Sverige ställer för övrigt upp med två DC-debutanter i Ervin Eleskovic och Michael Ryderstedt, där den sistnämnde är rankad 297 i världen och därmed singeletta i Robin Söderlings frånvaro …

Det är först i det närmaste mission impossible för Sverige att slå mästarna Serbien som förutom Djokovic har Viktor Troicki (rankad 16) på andrasingeln.

*  *  *

Och några mil söderut, när vi ändå är inne på tennis i den här fotbollsbloggen, spelar Halmstadtjejen Sofia Arvidsson (som jag var samtida med i Söndrums TK) semifinal i Båstad mot Johanna Larsson. En svensk i WTA-final på hemmaplan alltså. Det händer saker här nere som sagt.

Permalänk

Det handlar om upprättelse

3 juli 2011 Postat i Copa America av Fredrik Jonsson En kommentar

Världens bästa spelare, världens bredaste offensiv – och ändå når inte Argentina längre några stora framgångar i landslagssammanhang. Copa America 2011, de sydamerikanska mästerskapen, handlar väldigt mycket om att bevisa för den kräsna och luttrade hemmapubliken att Argentina fortfarande är ett av världens bästa fotbollsland och att frälsaren är på riktigt.

På sitt sätt är det väldigt konstigt. I Europa finns det ingen som tvivlar på att Leo Messi är världens bäste fotbollsspelare efter de senaste årens framgångar med klubblaget Barcelona där Messi varit fenomenal. I Argentina finns desto fler att övertyga. Argentina är ett land som älskar sin fotboll. En framgång för Albicelestes gör livet enklare. När det var ekonomisk kris i landet 1998-2002 pratades det mycket om att det argentinska landslaget skulle underlätta livet med VM-framgångar för alla därhemma som förlorat stora delar av sina besparingar. Det misslyckades kapitalt. 2006 debuterade Messi som den yngste argentinare någonsin i ett VM, 2008 tog den lille liraren från Rosario Argentina till OS-guld i Peking och den störste, Diego Maradona, pekade själv ut sin efterträdare. Sedan dess har Messi som sagt vunnit allt och lite till med Barcelona, lagt en hel värld under sina fötter – utom sitt eget hemland. Medan stora delar av Fotbollsvärlden diskuterar om Messi är den bäste genom alla tider så tycker hans landsmän att det är dags att ”katalanen” Leo Messi, som flyttade till Barcelona redan som 12-åring, levererar i landslaget och börjar ta Argentina till titlar som under Maradonas storhetstid.

Det är det oket som Messi nu bär när Argentina står som värd för Copa America – turneringen där man förlorat två raka finaler mot ärkerivalen Brasilien. 2004 i Peru efter straffar, 2007 i Venezuela klart med 3-0. Faktum är att de mesta sydamerikanska mästarna, 14 segrar, inte varit bäst på sin egen kontinent sedan 1993. Förutom OS-guld 2008 och 2004 (och OS-turneringen har väl sådär status i ärlighetens namn) är det den enda titeln sedan VM-guldet 1986. När till och med det omöjliga hänt, att storlaget River Plate, åkt ur högstaligan så är trycket enormt på Argentina och Messi.

Eran med Cirkus Maradona är i alla fall över för den här gången. Sergio Batista är förbundskaptenen som har hand om världens vassaste offensiv. Förutom Messi så finns Gonzalo Higuain, Carlos Tevez, Sergio Agüero, Diego Milito och Ezequiel Lavezzi. Bakom dem finns spelmotorn Javier Pastore och ett mittfält som gjort för att ge offensiven fria tyglar. Argentina har helt enkelt en offensiv som ska kunna avgöra vilken match som helst – men också ett försvarsspel som är lite för stabbigt. Men efter 1-1 i premiären mot Bolivia är det fortsatt uppförsbacke för Argentina och Messi – som ändå måste ses som turneringens huvudperson.

*   *   *

Bakom Argentina är Brasilien förstås den andra stora favoriten. Stenhårde och obrasilianske Dunga har fått lämna förbundskaptensposten för betydligt mer offensive Mano Menezes som valde bort Portostjärnan Hulk för att satsa på två stora anfallstalanger för att vinna i Argentina, Milans Alexandre Pato och Santos dribblingskung och en av sommarens mest eftertraktade anfallare Neymar. Pato har fått ta över idolen Ronaldos nummer nio, men de flestas ögon kommer ändå vara på Neymar, som bör landa i Europa (Real Madrid eller Chelsea) senast om ett år. Han och Santoskompisen Ganso blir mest intressanta att följa (och visst är de 2010-talets svar på Santosduon Diego och Robinho på fler än ett sätt?).

*   *   *

Bakom Argentina och Brasilien lurar främst Chile och Uruguay.

De två senaste gångerna som La Roja varit med i VM har man charmat, överraskat en del, men spelat för offensivt. I kvalspelen på hemmaplan har dock chilenarna slagit eller tagit poäng av såväl Argentina som Brasilien – och med framför allt Udinesestjärnan (snart i Barcelona) Alexis Sanchez och måltjuven Humberto Suazo ska man kunna gå ganska långt i år. Och bakom dem finns spelmotorn Jorge Valdivia, som jag personligen håller högt.

Uruguay överraskade i VM och då fick Edinson Cavani ta en för laget underordnad roll när Suarez och Forlan fick ösa på framåt. Nu är det inget snack längre om att det är Cavani, som haft en fenomenal säsong i Italien, är Uruguays storstjärna nummer ett och han som ska göra målen.

*   *   *

Vilka som vinner? Om Argentina kan hantera hemmapublikens krav så tror jag de vinner – just tack vare hemmaplan och det överlägset bästa offensiva materialet.