Månatliga arkiv: oktober 2011

Permalänk

Ur spillrorna har Arsenal rest sig

29 oktober 2011 Postat i Engelsk fotboll av Fredrik Jonsson Kommentera

Efter sommaren talade väldigt lite för Arsenal. Efter 2-8 på Old Trafford nästan inget. Två stora stjärnor i Clichy och Nasri lämnade stora hål i laget när de flyttade inom ligan till storsatsande Manchester City. Störst var ändå hålet efter lagkaptenen Cesc Fabregas – trots att hans flytt var lika väntad som oundviklig. Ett Arsenal i spillror, med en filosof vars livsverk varit mer ifrågasatt än någonsin har gått en lång väg med många tunga steg för att nå fram till Stamford Bridge i dag.

Där reste sig ett pånyttfött Arsenal som kontrade sönder Chelsea fullständigt – trots bortaplan. 5-3, efter tre mål av Robin van Persie, var på förhand ett osannolikt slutresultat, men i efterhand ett rättvist sådant. Arsenal utnyttjade för första gången på rätt länge sina styrkor till fullo. Defensivt spelade man med ett lågt försvarsspel, gav inga ytor och tvingade Chelsea till många inlägg. Offensivt blixtrade det rejält kring Theo Walcott, Robin van Persie och Gervinho för första gången på hela säsongen. På mitten var Mikael Arteta återigen en lyckad kombination av Nasri och Cesc – utan att nå samma höjder. Framför allt var Arsenal brutalt effektivt när Chelsea bjöd bort ytor och slarvade i försvarsspelet.

I Barcelona satt en tidigare kapten och twittrade.

- Crazy game, great victory. Very well deserved. RVP!!!!, skrev tidigare Arsenalkaptenen Cesc Fabregas direkt på slutsignalen.

Det är framför allt det sistnämnda som man ska lägga mest vikt vid. RVP är Robin van Persie, Fabregas efterträdare som lagkapten – och Arsenals fixstjärna – den ende kvarvarande numera. När alla de andra stjärnorna försvann så blev van Persie kvar. Och holländaren har på något vis blivit ännu bättre av att vara ensam i centrum. Under alla år i Arsenal har han egentligen haft skadebekymmer. Så även i fjol. Men när han kom tillbaka gjorde han mål på allt. Det spelet har han fortsatt med den här säsongen – och den stora skillnaden mot tidigare säsonger: van Persie gör de avgörande målen hela tiden nu. Tidigare säsonger har van Persie också haft förmågan att ta sig till chanser, men oftast fått lägena med högern, en fot som i bästa fall varit stödjeben – och ofta bränt lägena. Nu sitter de i stället, med vänstern som alltid varit dödligt farlig, med högern som är betydligt mer än ett stödjeben numera och med huvudet om nöden kräver. Statistik är inget som Arsenalfans gillar den här säsongen, men skytteligan leder RVP med tio mål på elva matcher.

Robin van Persie har varit och är Arsenals (och Arsene Wengers) väg ut ur krisen. En kris som börjar lätta nu. Även om 16 poäng på tio matcher på inga vis är något att hoppa högt över så har Arsenal kontakt med lag fyra, fem igen. Därifrån kan man börja bygga.

Permalänk

En stor tränare tackar för sig

26 oktober 2011 Postat i Allsvenskan av Fredrik Jonsson Kommentera

Tom Prahl firar SM-guldet 2000 med Halmstad.

Tom Prahl lämnar Trelleborgs FF efter degraderingen till Superettan. Det var inte slutet han förtjänade, men det är likafullt ett väntat beslut på många vis.

”När jag förlängde avtalet i fjor var det min avsikt och förhoppning att fullfölja kontraktet och gå i mål som pensionär och med TFF som ett etablerat allsvenskt lag. Nu blir det inte så och det är tråkigt att degraderingen är ett faktum. Jag känner att jag och laget mår bäst av detta beslut”, säger Prahl i ett öppet brev på TFF.s hemsida i dag.

Om han också slutar som tränare definitivt? Vem vet. Det verkar luta åt det. Själv har jag i alla fall aldrig räknat vare sig bort eller ut Tom Prahl och gör det inte nu heller.

Men om det är slut så lämnar Tom Prahl fotbollsscenen som en av våra största allsvenska tränare. Han har gjort saker med små medel som få andra svenska tränare varit i närheten av att lyckas med. Med lilla Trelleborgs FF slog han ut dåvarande Premier League-storheten Blackburn ur Uefacupen samma säsong som Blackburn (med Alan Shearer i anfallet vann Premier League). Prahl kallar det själv hans största framgång. Med Halmstads BK så vann Tom Prahl två SM-guld (1997 och 2000) varav det första, 1997, satte stopp för IFK Göteborgs dominans under 90-talet. Han tog över ett HBK 1996 som hade tappat Niclas Alexandersson (IFK Göteborg) och Niklas Gudmundsson (Blackburn) och byggde inom loppet av två år ett mästarlag trots att IFK köpte loss även Robert Andersson i en uppmärksammad värvning sommaren 1997 för den dåvarande rekordsumman åtta miljoner kronor. 2001 var han en nick i ribban borta mot Anderlecht från att ta HBK till Champions Leagues gruppspel. Prahl vann ett tredje SM-guld, med Malmö FF 2004.

Han berättade också för mig under sommaren 2005 att han var sugen på en återkomst till Halmstad när drevet började gå i Malmö … Så blev det dock aldrig. I stället blev det en misslyckad utflykt till Viking Stavanger i Norge innan Prahl slöt cirkeln i TFF som han i fjol tog till en femteplats, TFF:s bästa placering i Allsvenskan någonsin. Fram tills i år hade heller Prahl aldrig åkt ur en serie.

Det stora med Tom Prahl tycker jag annars är hans ledarskap, hur hans lag alltid bar hans signum, organisationen. Prahl var stämplad som en typisk 4-4-2-tränare, men han hade betydligt mer djup än så, skolad i det tyska förbundets fotboll (3-5-2 var poppis då) och de som minns Allsvenskan 1997 kommer kanske ihåg att Prahl vann sitt första SM-guld genom att spela 4-3-3 andra halvan av säsongen.

Som sagt, en stor tränare tackar för sig.

Permalänk

Min drömelva i Superettan 2011

25 oktober 2011 Postat i Superettan av Fredrik Jonsson Kommentera

Säsongen 2011 är till ända och bland alla lag som flippade och floppade har jag plockat ut en drömelva. Det är spelarna som i mitt tycke varit bäst och imponerat på mig mest och man får ha i åtanke att det inte varit möjligt att se alla matcher – om man ens skulle ha velat. Laget får spela enligt 4-3-1-2-modell.

Håller du med? Har du en bättre elva? Kommentera, motivera och tyck gärna till om min elva och din egen.

Målvakt:

Tommy Naurin, GIF Sundsvall.

14 nollor och näst bäst räddningsprocent i serien av alla målvakter. Visst har Ivo Vasgec (Landskrona) imponerat rejält på slutet, men jag väljer ändå Naurin för avancemanget och hans höga nivå genom säsongen. Dessutom en pådrivare, ’go gubbe’ och utmärkt i spelet med fötterna.

Backlinje

Högerback:

Tim Björkström, BP.

20-årig talang som hållit en jämn och ofta hög nivå på högerbacken i BP. Unge Björkström tog för sig redan i Allsvenskan i fjol och har visat med sitt spel att potentialen finns där för spel i högre serier än Superettan. Gjorde sitt första A-lagsmål i år, plus fyra assist.

Mittbackar:

Daniel Hallingström, Åtvidaberg.

Åtvids starke man i backlinjen var 30-årige Hallingström. Bra på det mesta och stark i luftrummet trots att han bara är 1,84 meter lång. Hallingström har stor del i att Åtvidaberg vann Superettan i år.

Christian Brink, GIF Sundsvall.

Varje lag behöver en stark centrallinje och i GIF:s centrallinje är ingen starkare än Brink. Petad i början av säsongen, men bevisade att det var ett felval med sitt spel så fort han fick chansen. En ledare, kanske den största, i GIF-truppen och får nu visa vad han går för i Allsvenskan.

Vänsterback:

David Myrestam, GIF Sundsvall.

Det är kanske dumt att prata i termer av genombrott för en spelare som varit ordinarie i flera säsonger, men Myrestam tog ett stort steg i år. Från att ha varit habil så har ”Myre” ofta varit dominant. Orkar följa med i offensiven mer i år och är samtidigt starkare än någonsin i man mot man-spelet.

Mittfält

Tobias Solberg, Degerfors.

30-åringen imponerade stort i GIF:s bortamöte med brukslaget. Då var det bara Fru Fortunas lynniga humör som inte gjorde Solberg till målskytt. En mittfältare som har det mesta i sitt register, bra skott, tuff i närkamper och en smart spelare. Åtta poäng i år.

Ari Skúlason, GIF Sundsvall.

Har inte producerat lika många poäng i år, men har ändå tagit ytterligare steg, framför allt i jämnhet. Försvinner inte längre ut matchbilderna och har kanske Superettans vassaste vänsterfot, trots att konkurrensen från Kristian Bergström är tuff. I sina bästa stunder är ingen mer allsvensk i GIF än energiknippet från Island.

Viktor Claesson, IFK Värnamo.

Värnamo hamnade på kvalplats till slut. Det kan knappast U21-landslagsmannen Claesson rå för. Med 13 mål och åtta assist är Claesson, ytterligare en av Jonas Therns adepter, en av Superettans stora poängkungar. Har det mesta för att nå riktigt långt. Bra driv i steget, bra teknik, bra skott och ett fotbollshuvud för stora uppdrag.

Offensiv mittfältare:

Fredrik Holster, GIF Sundsvall.

”Seriens bästa mittfältare offensivt” enligt Pontus Engblom. Med sin teknik och sitt flytande steg så har Holster i alla fall haft få övermän på den punkten i årets serie. Tempot kan vara sisådär, men spelsinnet är på allsvensk nivå – minst. En matchvinnare av stora mått som fortfarande kan bli bättre på ganska mycket.

Anfallare

Branimir Hrgota, Jönköpings Södra.

18 år, men det hindrade inte Branimir Hrgota från att smälla in 18 mål under debutsäsongen i J-Södra. Fick axla ett stort ansvar när Cederqvist gick sönder, men gjorde det med bravur. Säkrade kontraktet med sitt frisparksmål mot GIF. Några kilon till (62 kg) på den gängliga kroppen och Hrgota är redo för större uppgifter.

Magnus Eriksson, Åtvidaberg.

Väsby-förvärvet Eriksson har överglänst såväl Oscar Möller som Viktor Prodell. Med sina 15 mål och fem assist hade Eriksson stor del i Åtvidabergs serieseger och snabba comeback till Allsvenskan. Precis som sina anfallskollegor sliter Eriksson hårt för laget också.

Permalänk

Manchester-derbyt: Ett tronskifte – men frågor väcks

23 oktober 2011 Postat i Engelsk fotboll av Fredrik Jonsson Kommentera

Manchester City krossade ett märkligt viljelöst United i derbyt – på Old Trafford. 1-6 är Uniteds största förlust på hemmaplan i Premier Leagues historia (sedan 1992). Det är också på tok för stora siffror, men det är inte desto mindre en markering att lillebror i stan tagit över ledarrollen från storebror. I Manchester, i hela Fotbollsengland.

Det är lätt att tokhylla City en sån här gång (och många lär välja den vägen). Men att City vinner och nu leder ligan med fem poäng är långt ifrån en skräll. Jag skrev det inför säsongen, ligatiteln står mellan City och United och det har inledningen också visat. Och varför City är en titelkandidat är ju väldigt enkelt. Sedan Shejk Mansour via Abu Dhabi United Group tog över City 2008 så har han pumpat in elva miljarder kronor i klubben. Det säger sig självt att om man inte får kvalitet för de pengarna – och resultat därefter – så är något väldigt fel. City har också tagit tid på sig att nå den här nivån, det är först den här säsongen som man faktiskt är där, som man har en tillräckligt homogen trupp att de vanliga City-problemen som på något vis alltid finns med i bakgrunden inte längre skakar klubben. Man har parerat Balotellis alla galna upptåg (och de är många) och hanterat soppan kring Tevez likaså. Och det är bara att se på deras värvningar i somras, Agüero, Nasri och Clichy, så förstår man att Citys bredd och spets inte kan matchas av något lag i ligan.

I dagens match spelade Manchester City taktiskt och defensivt smart, men hade också turen på sin sida. 1-0 kom på första avslutet efter en tung Unitedpress. Det målet chockade United – som hade oerhört svårt att få in bollen centralt under hela matchen. Därefter kunde City spela på Uniteds misstag och utnyttjade dem till max. Återigen en fråga om kvalitet.

City är nya kungar i Manchester, men de fick god hjälp av United i dag. Framför allt på de tre sista målen i slutet som aldrig borde blivit mål. Och det är de frågorna som är mest intressanta nu. Sir Alex Ferguson valde för andra toppmatchen på en vecka (Liverpool förra söndagen) att bänka ett par av sina bästa spelare. Vad Nemanja Vidic (Uniteds överlägset bäste försvarsspelare och ledare) gjorde på läktaren är ett mysterium. Likaså varför Chicharito började på bänken till förmån för Danny Welbeck. Nu saknade United Vidics styrka defensivt och Chicharitos djupledslöpningar offensivt. Då blev också klasskillnaden än tydligare – med tanke på att United inte alls har den bredden som City förfogar över. Mest märks det centralt på mittfältet där United inte fyllde hålet från Scholes i somras och fick talangen och ”ersättaren” Cleverley långtidsskadad tidigt. Brassen Anderson visar i omgång efter omgång att han inte håller måttet i en klubb som United, framför allt defensivt där han alltid tar fel beslut, alltid missar sin markering, alltid är på efterkälken. United behöver handla i januari om säsongen ska bli något, eller i sommar om de ska undvika att hamna rejält på efterkälken de kommande åren.

Varför så drastisk? Jo, för sättet United släpper in sina mål vittnar om brist på något än mer väsentligt än kvalitet; karaktär. Utan karaktär är det svårt att skapa framgång, utan karaktär så kan man förlora på det här viset. På samma sätt som Arsenal tidigare den här säsongen föll med 8-2 på just Old Trafford ska inte den här typen av klubbar kunna falla ihop på det här viset. Gör man det så har man stora problem. United utan Vidic saknar en riktig ledare. I fjol hade man Vidic, Van der Sar, Scholes och Giggs. I dag hade man ingen. Speciellt inte när Wayne Rooney tvingas ta en mittfältsroll när Evans (som inte heller håller mot de bästa lagen) blev utvisad. Det är kanske det mest alarmerande för de regerande mästarna Manchester United en dag när lillebror sprang ifrån dem på alla sätt och vis.

Permalänk

Det gick … efter dramatik

22 oktober 2011 Postat i GIF Sundsvall, Superettan av Fredrik Jonsson Kommentera

Ett dramatiskt slut, en förlust med 2-1, men ändå en seger i tabellen sedan Ängelholm till slut förlorat mot Hammarby efter ett mål i 95:e minuten. Så till att börja med, Grattis GIF Sundsvall till en plats i Allsvenskan 2012.

Det blev till slut en omgång där samtliga topp tre-lag förlorade. Åtvidaberg förlorade sig till seriesegern, GIF förlorade sig till Allsvenskan och Ängelholm förlorade sig till kval. Undrar när något liknande hänt med tanke på vad som faktiskt stod på spel?

Det kändes som att allt var klart när Ari Skúlason la in 1-0 mot J-Södra efter Robban Lundströms lysande förspel. Det fanns chanser att göra 2-0 (Holster), i stället bjöd GIF in hemmalaget igen. Ytan framför straffområdet till 1-1 får man aldrig lämna så ohotad. Och på Hrgotas 2-1-mål på frispark tror jag inte Tommy Naurin är helt nöjd med sin placering bakom muren …

Men det gick, tack vare ett Ängelholm som inte orkade göra något bättre av sitt läge sista kvarten än man gjorde. Sebastian Andersson körde för mycket enmansshow, Johan Blomberg missade skott och inlägg och Hammarbys målvakt Johannes Hopf behövde ”bara” rädda ett riktigt vasst läge på slutet, en nick från nära håll. Men visst var det dramatiskt och ovisst in i det sista. Men när alla spärrar släpptes, alla tankar gick offensivt i Ängelholm så var det Hammarby som hade klart bäst lägen – och till slut säkrade sitt kontrakt efter en säsong som varit en mardröm för Söders bröder.

Bortser man från hur mycket det här betyder för fotbollen i Medelpad, för staden Sundsvall och föreningen GIF Sundsvall så är det även bra för svensk fotboll att få ett nordligare lag än Gefle i Allsvenskan. Likaså att få ett klassiskt lag som Åtvid tillbaka igen.

Nu börjar det viktiga arbetet med truppen till nästa säsong. Jag tycker, som sagt, att GIF ska förlänga med Sören Åkeby eller åtminstone se till att man utnyttjar optionsåret. Kanske även förstärka ledarorganisationen genom att flytta upp Joel Cedergren i en roll som spelarutvecklare? GIF borde även lägga rejält med krut på att förlänga med Ari Skúlason och köpa loss AIK-lånen Kevin Walker och Pontus Engblom som båda varit lysande och tillför massor i truppen med sitt sätt att vara. För att inte tala om att det är två spelare som är från Sundsvall.

Nyförvärv? En anfallare är ett måste. Varför inte Johan Eklund i Brage som GIF också är intresserat av. En riktigt bra mittfältare med defensiven som special skill och lite längd för huvudspel tycker jag också att laget behöver. Backlinjen måste man våga tro på. Likaså Naurin i mål.

*   *   *

Superettan i övrigt då en dag då dramatiken stod i fokus. Jönköping klarade ju sitt kontrakt via sin seger – och då blev det i stället Värnamo som tvingas kvala. Synd tycker jag som verkligen uppskattat den pigga nykomlingens inträde i elitfotbollen. Förhoppningsvis klarar Claesson & Co kvalet.

Qviding åker ut, de var dömda på förhand efter det sena beskedet om uppflyttning. Västerås slutar näst sist. Det är lika väntat.

Hammarby, Landskrona och Assyriska är lagen som underpresterat mest. Samtliga hamnade på nedre halvan. Det är för dåligt, kort och gott.

Permalänk

Dags att ta platsen ni förtjänar

22 oktober 2011 Postat i GIF Sundsvall, Superettan av Fredrik Jonsson Kommentera

Dags att säkra spel i Allsvenskan 2012. På sitt sätt är det logiskt att säsongen 2011 tar slut i Småland. Det har gått sex och en halv månad sedan GIF Sundsvall sparkade igång säsongen i Växjö med en 1-2-förlust. Jag, kollega Lidén och fotograf Humla var på plats och fick se en premiär som långt ifrån skvallrade om att GIF anno 2011 var redo för att infria den målsättning att bli etta-tvåa som ordförande Eric Bäcklund berättade om redan inför försäsongsstarten i början av januari. Det var uselt gräs, usla passningar, och en usel start som följdes av 1-2 även i hemmapremiären mot Assyriska.

Sex och en halv månad senare är GIF Sundsvall framme vid andra chansen. Efter en säsong som innehållit sina dalar och mållösa matcher i våras har GIF Sundsvall exploderat från sommaren och framåt. Inte bara resultatmässigt, utan även spelmässigt. GIF har gjort flera starka matcher hemma, som Degerfors (3-0), Falkenberg (4-0) och Ängelholm (6-0) för att nämna några där offensiven imponerat mest. När bitarna väl föll på plats så gjorde de det med besked. GIF Sundsvall har varit och är ett av Superettans två bästa lag med en offensiv som bara Åtvidaberg kan matcha. Det är sanningen oavsett om man sitter i Sundsvall eller Ängelholm.

I måndags hade vi på ST-sport (och webben) laddat för avancemang och uppflyttningsfest. Tisdagens tidning (del 2) skulle ha handlat om GIF, GIF och lite mer GIF. Den gången fick vi kasta om – bland annat efter ett ST-löp som olyckligt (dock ej av ST) delades ut i förtid. Kvällspressen, som inte alltid förstår vad måttfullhet innebär, påstod att det gav Åtvidaberg incitament för att vinna matchen, men det såg inte jag. 17-4 i avslut till ett mycket bättre GIF, 2-0 i ramträffar. Det ställer i så fall frågan vad Åtvidaberg hade varit utan löpet?! Nej, det var med uppoffrande spel och en hel del tur som Åtvid säkrade sin plats i måndags. Att brukslaget också är värda den säger jag dock inget om.

”Också”, eftersom GIF i dag ska säkra den plats de förtjänar. I Jönköping, på Stadsparksvallen. Det kommer naturligtvis inte att bli lätt. J-Södra har två vassa målskyttar i Hrgota och Cederqvist längst fram och i bakhuvudet en vetskap om att de behöver poäng för att slippa kvala. Att tillräckligt mycket desperation kan slå klass är också ett faktum, men ingen absolut sanning. GIF Sundsvall är ett mycket bättre lag än J-Södra som ligger i botten för att de är så ojämna i kvalitet. GIF däremot har visat jämnhet så länge att det inte finns någon anledning att tvivla på att de ska göra annorlunda i eftermiddag. Det finns frågetecken för ”Foppa” (efter migränen) och kapten Ålander (efter sjukdom i veckan), men båda åkte med till Jönköping i går och det är nog så viktiga signaler i gruppen.

90 minuter återstår av säsongen. Även om tabellen bara talar klarspråk efter 30 omgångar så säger den att GIF Sundsvall är ett allsvenskt lag efter 29. Jag är övertygad om att den säger samma efter 30.

Permalänk

Därför ska GIF behålla Åkeby

19 oktober 2011 Postat i GIF Sundsvall av Fredrik Jonsson 4 kommentarer

Nya dagar, nya möjligheter. GIF Sundsvall missade den allsvenska platsen i måndags, men har en chans till på lördag i Jönköping att kliva på det tåget. Det är bara att dra fram slitna, men sanna, klyschor om att blicka framåt. Det räcker trots allt om Giffarna förlänger åtta raka matcher utan förlust mot J-Södra till nio.

Även i nutid är framtiden dock här. Flera kontrakt går ut efter säsongen. Sören Åkebys både gör det och gör det inte. Efter tre år som GIF-tränare har Åkeby bara ett optionsår kvar på kontraktet som både han och GIF Sundsvall kan säga upp. Redan i somras funderade jag på om Åkeby, efter en lång och ofta framgångsrik karriär, började se slutet, kanske började längta hem till Stockholm. Jag ställde frågan när vi träffades i hans sommarhus på Alnö – men då var svaret att han skulle fortsätta så länge han brann för jobbet. ”Engagemang är A och O.” När jag frågade Sören om hans framtid i GIF förra veckan var svaret annorlunda. ”Nästa kontrakt kan vara mitt sista”, sa han. Utan att överdramatisera ett sånt uttalande så börjar Sören Åkeby se slutet på sin tränarkarriär. Han vill dock skriva minst ett långt kontrakt till (tre år) innan det är dags – och öppnade samtidigt för ett längre kontrakt i GIF, men också att lyssna på anbud om det kom intressanta sådana i höst/vinter.

Går GIF Sundsvall upp i Allsvenskan – och det är jag övertygad om att de gör i helgen – så är det av yttersta vikt att GIF kommer överens med Åkeby om en fortsättning. Åkeby har fått tiden och spelarna för att bygga det här GIF Sundsvall som spelat en modern och effektiv fotboll byggt på passningsspel och kreativitet, framför allt från sommaren och framåt. Det är på sitt sätt Åkebys verk – och bitarna har tagit sin tid att få på plats. GIF har numera ett eget sätt att spela fotboll och det skulle vara ett hårt slag om man tvingas byta tränare inför en comeback i Allsvenskan. Det bästa vore att få bygga vidare på det grundspel som finns i dag, som spelarna är anpassade till och i stället lägga nya dimensioner till det. Annars står GIF inför två scenarion; att scouta fram en tränare med i stort sett samma filosofi som Åkeby eller att börja om med ett nytt spelsätt. Och i Allsvenskan vore det långt ifrån optimalt.

Efter Jönköpingsmatchen borde vi få en indikation på hur Åkeby och GIF resonerar.

Permalänk

Situation Z – en rollfördelning

17 oktober 2011 Postat i Landslag av Fredrik Jonsson Kommentera

Två års EM-kvalande slutade med en svensk plats som bästa grupptvåa, en bokad turné i Polen/Ukraina nästa sommar och en diskussion om behovet av vår bäste spelare. På sitt förstår jag diskussionen kring Zlatan Ibrahimovic  i landslaget. På ett annat är den lika märklig som att en bollkalle lyfts fram i alla medier vi har som en hjälte för att han kastar en boll till en spelare.

Zlatan Ibrahimovic är utan diskussion den bäste spelare Sverige har i dag. Den siste som står kvar av trion ”Super swedes”, epitetet som Zlatan, Henke Larsson och Fredrik Ljungberg gick under. När de var som bäst tillsammans 2004 så var Sverige en stolpträff från att slå ut Holland ur EM-kvarten. Nu är Ibra ensam kvar – och förväntas förstås stå för underverk varje gång han beträder planen. Det är höga, och naturligtvis orimliga krav, till och med på en spelare som gett svensk fotboll så många oförglömliga upplevelser. Samtidigt som Zlatan, som gjorde comeback när Erik Hamrén blev ny förbundskapten, inte gjort ett speciellt jämnt EM-kval, bara ”målat” i två matcher av nio och för ofta sett slö och ointresserad ut, så säger statistiken att Sverige har vunnit tio raka landskamper utan Ibrahimovic. De två mest minnesvärda kvalmatcherna på senare år, mot bäst motstånd i form av Spanien 2006 och Holland i tisdags, har vunnits av Laget Sverige utan Zlatan. Så case closed? Skippa Zlatan i EM-truppen? Aldrig.

Så länge Zlatan Ibrahimovic kommer till landslaget och inte skapar negativ energi på något vis så måste han vara given i ett svenskt landslag. Sverige kan klara sig i enstaka EM-kvalmatcher, och det kan till och med passa mot visst motstånd som Holland och Spanien där det blir mycket omställningsspel och djupledsspel att spela med någon annan forward (läs; Johan Elmander). Men ett mästerskap är inget kvalspel, det är tre gruppspelsmatcher där ytorna är små och marginalerna ännu mindre. Då behövs kvalitet – och ingen har mer av det än Zlatan Ibrahimovic. Se bara på EM 2008 – senast Sverige spelade ett mästerskap.

Att Sverige skulle klara sig bättre utan Zlatan Ibrahimovic är i grund och botten en pseudodiskussion. Jag tycker diskussionen borde handla mer om var han gör mest nytta i landslaget. Och där tycker jag att han ska testas i nummer tio-rollen i stället. Som läget är nu tappar Sverige i presspelet med Zlatan som spets eftersom han inte orkar ta det jobbet med 100 kilo på kroppen – och Blågult får inte ut hälften av Johan Elmander på mittfältet. Elmander har sedan U21-EM 2004 varit som bäst i en ensam anfallsroll. Om man byter position på Zlatan och Elmander så kan Sverige i stället få ytterligare en dimension i sitt spel, med Zlatan som tidig uppspelspunkt, som kreatör och avslutare i en yta som han ändå ofta söker sig till medan Elmander kan hugga på precis allt som spets och djupledsspelare.

Det återstår sju månader till EM nästa sommar. Jag ser gärna att Erik Hamrén åtminstone testar en sådan uppställning.

Permalänk

”En dolkstöt rätt in i hjärtat”

13 oktober 2011 Postat i Landslag av Fredrik Jonsson Kommentera

Det kallar BBC:s expert Garth Crooks Uefas disciplinnämnds beslut att stänga av engelske landslagsstjärnan Wayne Rooney i tre matcher – hela EM:s gruppspel – efter sparken på Miodrag Dzudovic och det röda kortet i kvalmatchen mot Montenegro. Ett tufft straff – även om det följer den linje där Uefa vill stävja fult spel.

Det kan också få än större konsekvenser för Rooneys EM-deltagande i stort. Fabio Capello lär fundera både en och två gånger om han ska ta med sin anfallsstjärna när han bara får spela i slutspelet.

Frågan är dock om Uefa kommer att klara av att statuera exempel av EM:s kanske största stjärna? När det engelska drevet är klara med Rooney så kommer de sätta hårt mot hårt mot Uefa. Kampanjer kommer följa kampanjer och det engelska fotbollsförbundet (FA) har redan aviserat att de tänker överklaga domen. Sista ordet är säkert inte sagt än. Men om domen står fast är det ett hårt slag för England.

Permalänk

De tar de fyra sista platserna till EM

13 oktober 2011 Postat i Landslag av Fredrik Jonsson Kommentera

Sverige tog sig till EM efter en heroisk insats mot Holland (mer om det och situation Z i ett blogginlägg senare). Nyligen lottades nämligen play off-mötena som avgör vilka lag som tar de sista fyra platserna till EM i Polen/Ukraina nästa sommar.

Turkiet–Kroatien

Turkiet slutade tvåa bakom suveräna Tyskland, medan Kroatien fick se det nya Grekland ta hem gruppsegern. De här två lagen möttes i kvarten i EM 2008, då vann Turkiet på straffar. Sedan dess har båda lagen tappat lite i slagstyrka. Hamit Altintop gjorde 2010 års snyggaste mål i EM-kvalet med sin volleyträff på hörna och måste leverera här, liksom bäste målskytten Arda Turan (fyra mål). Jag tror ändå på Kroatien som jag tycker har en högre lägsta nivå, men där en sån som Luka Modric, numera mer harmonisk i Tottenham som det verkar, behöver kliva fram och bli en mer avgörande spelare. Tipset: Kroatien.

Estland–Irland

En av kvalets två största överraskningar är Estland som tog sig hit på Serbiens bekostnad. Irland är egentligen en så bra lottning som de kunde få  i det här läget och det känns på förhand ganska öppet, även om Irland, där Robbie Keane nu gjort över 50 landslagsmål, får hållas som favorit. Irland har rutinen och etablerade namn som Shay Given, nämnde Keane, Kevin Doyle, John O’Shea och Richard Dunne för att nämna några. Estland har däremot allt att vinna – om de inte redan är nöjda. Tipset: Irland.

Tjeckien–Montenegro

Europas yngsta fotbollsnation Montenegro har växt snabbt och Juve-stjärnan Mirko Vucinic bär inte längre ensam det här laget på sina axlar. Montenegro kom tvåa på Schweiz bekostnad, men det var inte orättvist. Bland annat spelade man oavgjort både hemma och borta med gruppvinnarna England. För Branko Brnović var det dessutom första matchen som coach för Montenegro. Nu väntar ett Tjeckien som tappat den flärd man hade i början av 2000-talet med generationen Nedved i spetsen. Kvar finns Milan Baros, Tomas Rosicky och Petr Cech – men bäste målskytt är Leverkusen-backen Michal Kadlec. Tipset: Tjeckien.

Bosnien Hercegovina–Portugal

En repris på play off-mötet till VM. Då vann Portugal sedan Bosnien underpresterat rejält. Nu är Portugal här efter att ha tappat gruppsegern i sista omgången mot Danmark. En missräkning förstås. Portugals offensiv går aldrig att bortse från, Cristiano Ronaldo kan avgöra vilken match som helst, men kan också gå runt med utslagna armar om inte bollarna kommer som han vill. Portugal står dock inte och faller med Ronaldo, Nani har tagit stora steg de senaste åren och laget har gott om spelare med matchavgörande kvaliteter. Det har å andra sidan Bosnien också i Dzeko, Misimovic, Ibisevic och Pjanic. Försvaret är sämre – och det var där Bosnien svek om jag inte missminner mig förra gången det var play off mot Portugal. Tipset: Portugal.

Play off-mötena avgörs i dubbelmöten, den 11/12 och 15 november.