Sångerna har tystnat, men bilderna ligger kvar. Av ett Milan som fullständigt körde över och sönder ett håglöst och på alla punkter för dåligt Arsenal på ett kokande San Siro. Av en Zlatan Ibrahimovic som knappast kunde skicka iväg ett tydligare budskap till alla sina brittiska kritiker.

Det är lika bra att börja med en avbön. Jag trodde, och skrev också, i min enfald att det var en liten fördel Arsenal över två möten. Inte just i går, men totalt sett i det här dubbelmötet. Det grundade sig på enkla fakta som att Milans spel inte fungerat på slutet med alla skador som drabbat laget, hur det sett ut i stora matcher annars också, hur Zlatan åter sett ut att gå mot en sämre vår – samtidigt som Arsenal har blivit ett bättre cuplag genom åren och sett ut att ha hittat en grundtrygghet i sitt spel igen. Det är förstås lätt att hacka på mitt tips om ”liten fördel Arsenal” som med facit i hand, det är alltid lika charmigt att veta bäst när man har facit framför sig, blir fel. Å andra sidan, vem trodde att Milan skulle slå Arsenal med 4-0 innan matchen i går. Ganska få.

Förklaringen är enkel. På en usel gräsmatta – dock lika för båda lagen – gjorde Milan sin bästa cupmatch sedan de slog ut Manchester United i Champions League 2007 på väg mot titeln. Man gjorde det bland annat för att Zlatan Ibrahimovic, i mina ögon, gjorde sin totalt sett bästa stormatch sedan EM 2004 mot Italien. Ibra hade åter allas kritiska ögon på sig, men som jag påpekade i gårdagens blogg så säger han själv att han älskar de stunderna och då måste han visa det. Det gjorde han. Med två assist till Robinho. Med ett eget mål på straff. Med i övrigt närmast felfritt spel under 90 minuter, hårt jobb för laget, och flera vassa framspelningar när Arsenalspelarna såg ut att vara så livrädda för Grande Ibra att de gav honom så generöst med utrymme att Zlatan nästan blir ostoppbar. Men det var helhetsinsatsen, från Abbiati i mål till en koncentrerad backlinje styrd av en lysande Thiago Silva till ett mittfält där van Bommel briljerade i positionsspel samtidigt som Kevin Prince Boateng, tillbaka från skada, visade varför San Siro älskar honom – till ett sylvasst och rörligt anfall.

För Milan var det styrkebeskedet som ger laget och klubben en skjuts in i en vår där de utmanas hårt av Juventus i ligan, där de förväntas kunna slåss om en semifinalplats i CL och där tränare Allegri nu får lite arbetsro igen. Skadefritt är Milan ett hot för många lag i Europa i vår. Det beskedet var glasklart.

Men lika bra som Milan var, lika dåliga var Arsenal. När jag skrev att Arsenal blivit ett bättre cuplag menade jag i första hand att man blivit bättre på att spela på resultatet, att inte gå för fler mål in i absurdum. Men det är tudelat det där med ”bättre”. Arsenal är fortfarande för lättläst – och Arsene Wenger har fortfarande inte blivit så cynisk att han kan, om ens för en match, överge sitt sätt att spela. Det är 4-3-3 (hans 4-5-1 är samma system, bara lite mer tillbakadraget), alltid. Jämför med en sån som Sir Alex Ferguson som sedan länge övergett tanken att alltid spela ett rakt 4-4-2 jämt och därför också tagit United till flera CL-titlar och finaler. 0-4 i går avslöjade på nytt ett taktiskt fiasko av Wenger, men också en övertro på det Arsenal som stadigt tappat i kvalitet sedan toppåren fram till mitten av 2000-talet. Arsenal och Wenger måste köpa in kvalitet i sommar – mer eller mindre ett nytt mittfält – annars riskerar man att bli en sjunkande sten.