Tre av fyra kvartsfinaler är spelade – men redan nu återstår endast de stora nationerna i EM. Världs- och Europamästarna Spanien såg till att det blir ett ”Slaget om den iberiska halvön” i en semifinal mot Portugal. I den andra får Tyskland möta antingen England eller Italien. Härliga toppmatcher – på pappret. I verkligheten är det svårt att se att det inte blir Spanien mot Tyskland i finalen. Precis som för fyra år sedan när Fernando Torres sköt bort alla mästerskapsdemoner från det spanska undermedvetna.
Sedan dess har Spanien dominerat fotbollsvärlden, Andres Iniesta fixat ett VM-guld och förbundskapten Vincent Del Bosque, den spanske gentlemannen på förbundskaptensposten, bestämt sig för att hans lag inte längre behöver en anfallare i alla matcher för att vinna. Det räckte till en komfortabel seger mot Frankrike i kvarten, ett Frankrike som skakats av interna stridigheter sedan förlusten mot Sverige och som aldrig nådde några höjder i matchen mot sina södra grannar när Benzema och Ribery var på tok för ensamma toppar i det franska laget.
Det här med att spela utan en renodlad anfallare är inte något som faller i min smak – jag både hoppades och trodde att Bilbao-anfallaren Fernando Llorente skulle vara en startman i EM – men Spanien fortsätter ju att kontrollera matcherna även med Fabregas i nio-rollen med sitt starka passningsspel. Spanien har inte samma fart som i tidigare mästerskap, men man har något flera av topplagen saknar i detta EM. Ett grundspel som man kan och som fungerar. Där Portugal tvingas lita på Cristiano Ronaldos individuella briljans har Spanien både spelet och individerna för att vinna den semifinalen.
Tyskland är ändå bästa laget
Men de är inte det bästa laget i detta EM. Det är Tyskland som så här långt har lirat i en klass för sig. Man vann ”Dödens grupp” utan större problem. Och i den laddade kvarten mot Grekland i går så sprang man till slut sönder det grekiska försvaret. Khedira löpte in och ut ur straffområdet från sin balansroll på mittfältet, Reus och Schürrle attackerade från kanterna, Klose mötte och den fantastiske Mesut Özil dansade förbi motståndare i parti och minut.
Att tyskarna hade bytt ut tre startspelare (Podolski, Müller, Gomez) från gruppspelet märktes inte mer än att det blev – bättre.
Det var underhållande, snabbt och tekniskt – och gav resultat. 4-2 mot de försvarsinriktade grekerna imponerade även om försvarsspelet (de en och en halv gång det testades) inte alltid var på topp. Men tyskarna har ett spel som inget annat lag kan matcha. Där Spanien rullar runt, bygger bollinnehav och kontrollerar tempot anfaller tyskarna med fart, kraft och rörelse i sina kombinationer. Det ser ut som att de skulle hitta varandra i sömnen. Det är ingen tillfällighet att de har vunnit 15 raka tävlingsmatcher nu. Sedan Jürgen Klinsmanns revolution inför hemma-VM 2006 har Jogi Löw förfinat det spel som man redan då såg grunderna till. Man räckte inte hela vägen i VM för två år sedan, men nu är man redo för guld. Låt gå att de inte riktigt är där ännu.
