Två lag som varit historiskt dåliga på straffavgöranden. Klart att det skulle bli straffar som fällde avgörandet mellan Italien och England i EM:s sista kvartsfinal. Och klart att England skulle förlora då – precis som VM 1990, EM 1996, VM 1998, EM 2004 och VM 2006. Är det inte ett tungt öde så säg.

Men så hade inte England, för övrigt ett av de spelmässigt svagare engelska landslag som jag kan minnas att jag sett i ett mästerskap, någon egen Andrea Pirlo. Paul Scholes satt ju antagligen hemma i Manchester och följde matchen på tv. Men som England hade behövt honom. Det finns nämligen väldigt få av den sortens mittfältare i dagens fotboll. Xavi är en, Scholes en annan, Pirlo en tredje. Passningsgenier, födda för att smeka fram en fotboll åt höger, åt vänster, kort eller långt – men alltid med rätt adress och alltid med ett stort lugn. England hade verkligen behövt sin Scholes. Men kanske ännu mer en idé om hur de skulle ha tagit bort Andrea Pirlo ur gårdagens match. Nu fick Italiens magiske regista styra och ställa precis som han ville – och det har inte något lag råd att bjuda på. Inte mot ett Italien som verkligen visat enorm moral och stolthet i detta mästerskap efter alla inhemska skandaler. Jag är till exempel helt övertygad om att Sir Alex Ferguson hade använt Wayne Rooney som ett plåster på Pirlos ytor – Roy Hodgson valde att i stället försöka ta bort ytorna som Pirlo söker med sina passningar.

Pirlo fick en renässans i Juventus

Jag har i ett års tid försökt förstå varför Milantränaren Max Allegri valde bort Pirlos naturliga kreativitet mot Van Bommels hårdhet. Jag tror inte jag kommer göra det. Men för Italien och Pirlo själv var flytten till Juventus en succé. Som en sann mästare, en konstnär på planen, så har Pirlo fått en renässans. Och i går mot England så gjorde han EM:s enskilt bästa insats. En insats som kröntes med ett av italiensk fotbolls vackraste straffmål. En ”Panenka” när pressen på Pirlo var enorm och psykningarna från Englands målvakt Joe Hart lika stora. Men Pirlo brydde sig inte om yttre förutsättningar, han stegade fram, tittade iskallt på den studsande Hart och medan Hart kastade sig chippade Pirlo in straffen som ett avslutande penseldrag av en konstnär och mästare – och en straff som det kommer talas länge om i Italien.

*   *   *

Italien har verkligen gjort ett bra EM. Kanske rent utav den nation som överraskat mest positivt spelmässigt. Försvarsspelet mot England var stundtals fenomenalt och offensivt höll Mario Balotelli sig i skinnet hela matchen (även om Daniele De Rossi skällde ut honom efter noter en gång också). Ändå har jag svårt att se hur Italien, med 120 minuter i kroppen och två färre vilodagar, ska kunna slå ut Tyskland i semifinalen. Å andra sidan har Italien trotsat oddsen förut. Och ett lag med Andrea Pirlo i storform går aldrig att räkna bort helt.