23 dagar har gått sedan EM-festen började. Sedan Polen rivstartade EM (i en halvlek), sedan vi satte oss på ett tåg mot Kiev via Berlin. 16 lag har blivit två och vi är framme vid en final som handlar om två saker:

Spanskt lugn mot italiensk trygghet. Vill man peka på en sak som är utmärkande för finallagen så är det tron på det egna spelet, den egna identiteten. Att veta exakt vilka man är och vad man är bra på. Och ingen personifierar just nu mer dessa två lags självtillit än förbundskaptenerna, spanske mysfarbrorn Vincent Del Bosque och Italiens faderlige Cesare Prandelli. Omåttligt populäre Del Bosques ledarskap går ut på att lyssna på gruppens åsikter lika mycket som sina egna, på så vis är han en spansk Bengan Johansson. Och tack vare det tror jag inte heller ”La roja” känner någon stress över det faktum att man kan skriva historia genom att vinna EM, VM och EM på rad – något inget annat lag gjort innan dem. Och Prandelli har styrt upp den här upplagan av Gli Azzurri genom att våga ge sina spelare förtroende. Han, till skillnad från Marcello Lippi, tvekade aldrig att ta ut två potentiella oroshärdar till EM i Mario Balotelli och Antonio Cassano eftersom han tror på att han kan få även en individualist att förstå lagets bästa. Att skapa harmoni även ur kaos. Prandelli har stor del i att det italienska landslaget funnit sin identitet i Polen och Ukraina – trots att spelmodellen inte alltid varit densamma.

Favoritskapet ligger på mästarna

På pappret bär Spanien favoritskapet i finalen, men på planen kommer det troligen bli lika jämnt som i den första gruppmatchen som slutade 1-1. Spanien kommer att satsa på bollinnehav, uthållighet och vassa instick, Italien på hårt jobb, slughet och snabba knockout-slag. Det enda vi vet säkert är att inget av lagen kommer vika från sina matchplaner och att de kommer vaggas in i trygghet av Xavi och Pirlos ömma fotbollsgenialitet.

Annars är mötet mellan mittfältskungarna Andres Iniesta och Andrea Pirlo en av många intressanta matcher i matchen som kan bli avgörande för finalens utgång. De har olika roller, men det är likväl EM:s två bästa spelare som passande nog ställs mot varandra i finalen. Det kommer även målvaktsduellen Casillas-Buffon bli, liksom den heta duellen Ramos mot Balotelli.

Men avgörandet, det handlar om vilket lag som får ut mest av sin spelplan.

*   *   *

Det har varit några överraskningar i detta EM, men att Spanien är i en ny final tillhör inte en av de sakerna. EM:s märkligaste diskussion är inte den om Spanien spelar tråkigt eller inte. Det är ju som med skönhet, det sitter ofta i betraktarens ögon. Nej, det var den om de regerande världs- och Europamästarna skulle ha motivationen för att vinna igen. Blir man trött på att vara bäst? Är det tråkigt att vinna numera? Det som utmärker en sann mästare är ju förmågan att vara som bäst i de största matcherna, i de stora turneringarna. Varför skulle Spanien inte känna motivationen att göra något som ingen annan gjort före dem, vinna EM, VM och EM igen på rad? Det skulle vara som att Olof Mellberg skulle åka till EM, gå ut till match och säga: Äsch, jag hade hellre haft semester.

På förhand var det betydligt mer oväntat med Italien som finallag. Italien har skakats av växande arbetslöshet, italiensk misströstan och nya avslöjanden i den senaste fotbollsskandalen Calcioscommesse. Jag tycker att det är en större skräll att det här Italien har gått hela vägen till final än VM-laget 2006. Det laget kryllade av karaktärsspelare som Buffon, Nesta, Cannavaro, Pirlo, Totti och Del Piero för att nämna några. Cesare Prandellis lag hade förvisso Buffon och en återuppväckt Pirlo, men i övrigt? En oskriven backlinje, ett okej mittfält och två galenpannor längst fram som skulle stå för målen. Och Calcioscommesse förföljde laget ända in i EM-lägret. Ändå spelar Italien EM-final i kväll. Det är mäkta imponerande.

*  *  *

20.45 är det avspark i Kiev, på arenan där svenska EM-drömmar dog, men där förhoppningar om ett lyckat VM-kval också tändes. Spanien och Italien är där för att de har förtjänat det. För att de varit bäst när det gällt som mest. Hur det än går är de vinnare allihop. Men jag tror att Spanien skriver ny historia.