Nej, inte har jag åkt på BB bara för att jag inte bloggat på hela dagen. Dock har jag försökt! Först en promenad med hundarna, en långtur på Birsta, tio raka varv i trappen (mjölksyra för en kropp som fått vila nio månader) och en massa stark mat.

Jag trodde ett tag att någonting var på gång då ryggen började tokvärka, men det gick över lika fort. Så. Här är jag. Har precis bytt ett par byxor som jag hade hoppats kunna komma i om två veckor då det är dags för bröllop. I en optimistisk svacka slog jag till på storlek 36.

Ha! Kom ungefär så långt upp som till knäna.

Här i påsen; ett par mycket mer rimliga storlek 40.

The joy of beeing pregnant…

Sov gott!

Micke menar att jag ser mindre intelligent ut efter min skottningsolycka.

Jag menar att han ska vara tyst eftersom att detta är utseende som jag rätt lätt kan vända mot honom vid lämpligt tillfälle om han inte är snäll. Säg till exempel på ICA om jag inte får som jag vill. Lalalalala…

Plötsligt vill han inte gå med mig bland folk…!? 

Okej att det kan kännas i ett gammalt trav-entusiasthjärta när jag låter ett paket hamburgerkött landa i matkassen. Det kan jag ändå leva med.

Men den där texten längst ner? Var den verkligen nödvändig?

#satte frukostmackan i halsen…

Det kom ingen kille igår, trots fullastad bil. Det var tur. De blivande föräldrarna hade nämligen bara packat för sig själva, medan hela babyväskan låg kvar under sängen…

Det börjar bra.

Själv sprang jag varv på varv på Birsta med tanken att det skulle hjälpa, men icke. I stället avslutades kvällen i ett hav av gips och vatten för att gjuta den perfekta formen av min mage. Vad man nu ska med den till, men oj vad snyggt det blev.

Idag… En alldeles vanlig dag!

Barnafadern, som är en mycket punktlig sådan, räknar kallt med att hans son beter sig likadant.

Därför, innan jag ens hunnit få på mig skorna i morse, hade han burit ut både väskor, barnstol och barnvagn i bilen.

När jag sedan frågade honom om det verkligen var nödvändigt, jag menar, jag har ju inga direkta känningar, så tittade han på mig med frågande blick:

-Han ska ju komma idag! Och om du då är inne i stan så har vi ju knappast tid att svänga förbi Matfors och hämta alla saker innan vi åker till sjukhuset!

Han har en poäng. Vi kör med fullastat.

Kollade just kalendern för morgondagen och inser att jag har ett väldigt pressat tidsschema. Vet inte hur det här ska gå.

Han är beräknad att komma i morgon. För min del fick han förstås gärna komma redan förra veckan. Så jag gör mitt bästa för att sätta igång någonting. Igår fick hela huset sig en sanering med moppade golv och städade toaletter. Idag gav jag mig först på att försöka skotta fram Micran under den senaste tidens halvmeter-snöfall, för att sedan fortsätta skotta hela uppfarten. Tills att snöskyffeln gick sönder, och med ett brak landade mitt emellan mina ögon.

Först blev allting svart, sedan såg jag stjärnor, och nu ligger snölassaren kvar på uppgången medan jag sitter i soffan med världens största knöl mellan ögonen.

”Hej mitt barn. Jag är din mor!”

Stackarn… han kommer ju vilja krypa tillbaks in i magen igen när han får se mig…

Det bästa jag vet -verkligen DET bästa- är att gå ut och äta. Och i kväll är det dags! Japp, jag ska gå ut. Jag har plattat håret, tagit på mig något så sexigt som stödstrumpbyxor, klämt ner magen i en kjol, sminkat mig relativt noga och stannar upp framför spegeln.
Nej, det här blir verkligen inte bra. Elefanten på Oscar. Och detta som kändes som en så lysande idé för bara några timmar sedan…

Ge mig ett par mjukisbyxor och ett glas mjölk med den obligatoriska biten nötchoklad bredvid och jag skulle vara lyckligare än kejsaren i sina nya kläder. Fast här snackar vi förstås inga nya kläder. Jag har ett linne, och en kjol som jag numera får plats i. De andra plaggen hånar mig från sina galgar, med sina puttignuttigheter. Hur har jag någonsin fått plats i dem!?!

Nej, Oscar är ett av mina favoritställen i den här stan och snart ska jag alltså dit. Bland uppdollade krogråttor och minglande mannekänger…
Jag ångrar mig lite… 

(Ser ni föresten babymonitorn i bakgrunden. Fortfarande världens bästa uppfinning!)

Hittills under perioden ”införskaffa saker till bäbisen” så är det jag som stått för inköpen medan min man i stället står för ”men åh, det år ju skitlångt kvar”-suckarna.

Tills häromdagen.

Då han hittat en hightech babymonitor som inte bara klarar att bevaka bäbisen visuellt. Den spelar även vaggvisor(!) om samma Bäbis beslutar sig för att vakna och dess kära föräldrar inte vill bemöda sig om att lyfta den från sängen. Dessutom är den utrustad med mikrofon, har mörkerseende och går att använda som lampa. Killar…

Redan idag kom den här på posten:

Och sedan dess har JAG suttit såhär:

Jag älskar den!!! Plötsligt är jag allseende! Med kameran stående på övervåningens vedlår kan jag via soffan se exakt vilken hund som hoppar i soffan (Boel! Tre gånger hittills), jag ser vilken hund som busar upp vilken (Boel! Tre gånger hittills), och jag ser vad Micke EGENTLIGEN gör när han säger att han ska gå på toa. (fundera på den du!)

Detta är Årets leksak! Jag har redan kommit på så många användningsområden. Utan Bäbis!

Titta, där ligger Dogge och sover, medan Boel bara väntar på att göra något dumt. Han är så duktig, MIN hund.

Jag är inte ensam!

Amen…