Äntligen kom sommaren! Jag har visserligen spenderat dagen i skuggan, de få timmar jag varit vaken, men vem säger att inte lite kan vara underbart?
Medan Micke snickrade klart altanen så satt jag med näsan i reklamblad och gjorde storslagna mentala planer för trädgård och veranda.
Med en bamseskål jordgubbar och grädde framför mig!
Helt allvarligt, när man tror att man varit sjuk tillräckligt länge och borde börja bli bättre- då blir man sämre! Är det här världens sätt att skapa rättvisa för en person som under de senaste åren tydligen varit sjuk för sällan?
Bihåleinflammation var diagnosen som en alldeles för stressad läkare just ställde, så… Ja; Som om att vara gravid och förkyld inte skulle ta och räcka så kör vi nu även på ballonghuvud, tuggförbud, och väldigt sprängande huvudvärk. Betyder det att när sedan Bäbis föds så kommer jag att vara evigt frisk? Det bör det betyda…
Hoppas nu bara att lillskiten tar och dröjer ett tag för just nu orkar jag inte ta mig till bilen. Än mindre föda barn.
Lillen försvann idag med målmedvetna steg in i sommarförrådet.
Snart var han tillbaka igen med det han gått för att hämta. Sin flytring!
Nu kan sommaren komma. Colin är fullt förberedd.
Efter en lång dag med många vårkänslor…
…så är det ganska oslagbart att få krypa upp i soffan, med en kudde under knäna, och försvinna in i en riktigt bra bok.
En dag ska jag skriva en egen.
Men det här får duga så länge!
Nu är det inte så långt kvar. Mindre än tre veckor, mer än två…
Han skulle alltså kunna komma när som helst. Om han bara ville…
Jag försöker just nu packa en väska med det nödvändigaste inför potentiell sjukhusavfärd, men har redan fastnat vid frågan; ”Vad blir det absolut första han får ha på sig?”
Vilka plagg ska vi hänga in i värmeskåpet precis när vi kommer in. Som blir symboliska för hela första tiden. Första natten. Då man inte kan förmå sig att sova för man kan inte ta ögonen ifrån den där lilla människan som hela tiden varit så nära, men som ändå är helt ny. De plagg som utgör det enda greppbara och därför får agera verklighet, då allt annat snurrar som i en surrealistisk hallucination, och människan där under plaggen mest känns som en väldigt tillfällig besökare.
Det lutar åt det där färgglada i mitten. Det är ju trots allt vår! Och färg och glädje hör liksom ihop.
Men jag får ingenting gjort. Vandrar osaligt fram och tillbaka i sovrummet. Lägger fram några plagg, stoppar undan dem igen. Det känns som att jag leker en lek.
Blir ofta stående vid tröskeln till sovrummet bredvid.
Där sover han gott, mitt älskade lilla pyre. Ska han verkligen bli storebror? Han som precis själv kom till världen.
Hjärtat… Ska vi bara sluta leka den här leken nu och återgå till vanligheten…?
Vi är fortfarande på rymmen. Den här gången styrde Colin flyktfordonet.
Eller rättare sagt, han sitter där fortfarande, helt omöjlig att få ner…
Vi har nu tagit oss till vår stuga i Sikfjärden och även om namnet hänvisar till just den fisksorten så var det strömming som imorse fyllde näten. 15kg för att vara ungefär.
Pappa har det han gör i några timmar framöver. Det är tur att han har Svante som håller honom sällskap.
Det kändes som att jag precis rymde från min egentilldelade husarrest. I värsta Thelma & Louise-style dessutom!
Efter en vecka inom samma väggar kände jag att jag var på väg att klösa sönder dem. Så jag kollade upp Matforsbussen. En gick om fyra timmar. Den andra gick om fem minuter! Så, upp flög jag från soffan, joggade fram till den nyss framtinade och inte alls särskilt lagliga Micran. Stendöd. Som tur var. Vilket endast lämnade mig med ett val…
Joggade tillbaka in i huset, stängde grindarna om hundarna, drog på Colin lite kläder, joggade tillbaka till garaget, nu med hund och barnvagn i släptåg, bröt mig in i Mickes garage, och DÄR… Där stod skönheten. Mickes älskade Chevrolet Nova…
Med Colin väntandes i barnvagnen smög jag mig in i garaget (måste ju leva mig in i rollen). ”Slank” in bakom ratten (läs dunsade ljudligt och nu mycket andfådd) och vred på nyckeln. Bilen hostade till men dog genast igen. Jag gav den några stamp på gaspedalen och försökte igen, och underbara bil!!! Motorn varvade igång och började sedan ljuvligt spinna.
Jag slängde i backen, rullade ut ur garaget, langade in barnvagn och barn i detta monster till bil och gled tjusigt värre upp till Matfors. Väl där parkerade jag snyggt, satte barnet i vagnen, gick fyra steg till busshållplatsen och kom fram exakt samtidigt som bussen saktade in och slog upp sina dörrar.
Nu sitter vi här, lyckliga! vårt mycket oplanerade äventyr börjar nu och jag känner mig redan mycket friskare! (Om än kanske något, pyttelite, minimalt oansvarig… Kanske.
Alltså, det här med att vara sjuk… Jag hade glömt hur mycket det suger!! Hostar så djupt att jag väcker mig själv under nätterna, vaknar som om jag vore nyduschad, fast utan dusch… Orkar inte ens sätta mig på altanen för ljuset känns jobbigt. Lägg där till en osviklig halsbränna och en mage size elefant så har du (tataaa) MIG!!
Läckrare än någonsin.
Ligger jag ned får jag halsbränna. Sitter jag upp får jag ont i ryggen. Vad i hela världen!!??!! Vad sägs om snabbt tillfrisknande följt av en ännu snabbare bebisleverens. Ok?
Bra. Tack på förhand.
Hej doktorn.
Ärligt talat.
Är du SÄKER på att det bara är EN bebis där inne???
Colin väckte oss redan klockan sex och tyckte att det var dags att kliva upp. Det kunde det väl ha varit om det hade varit en alldeles vanlig måndag, men eftersom det inte var det somnade både Micke och jag om igen, och lät lillen leka ensam i sitt rum.
Trodde vi i alla fall…
Halvtimmen senare vaknar Micke av att någonting kallt, och lite kladdigt stryker över hakans morgonstubb. Ögonen söker skärpa men möts bara av färgen lila. Överallt.
På golvet. Väggar. Och framförallt; på det glada lilla ansiktet som nu trycks mot Mickes, i en lycklig morgonpuss.
I en av de lika lila små nävarna sitter mitt lika lila läppstift inkilat, numera nednött till botten, och det är med detta som bland annat Mickes ansikte precis blivit målat.
Älskade unge. Och nog har han fräckheten att lipa åt mig där jag förtvivlat försöker gnugga honom ren…
Läppstift… Det sitter som berg kan jag tala om.
