För exakt två år sedan satt jag vid mitt skrivbord på Radio Guld och såg  exakt precis ut såhär:

Plötsligt kom Dan inspringandes med ett blombud. Till mig!
Mungiporna steg i alla fall lite högre, men betraktade ändå den inslagna buketten med skarp skepticism. Dan brukar ju lura mig, varje gång buketten kommer till Veckans Guldkorn på Jobbet så kör han samma trix- som jag går på varje gång!!
(Titta Frida, blombud till dig! Nej, jag bara skoja.)

Men den här gången var han allvarlig. Buketten var faktiskt till mig!

Så jag öppnade paketet försiktigt, plockade lös det lilla kortet som satt intrasslat mellan rosenbladen och läste:

Vill du vara ihop med mig?

□ Ja □ Nej □ Kanske

Idag har det gått två år sedan den dagen och jag vet nu vad det egentligen var jag kryssade ja till.
Jag får vakna bredvid den finaste människan varje morgon. Jag får tjuta av skratt tills min dyrköpta mascara hamnat över halva ansiktet. Jag får bli bortskämd med vällagade middagar, och känna total lycka då han i hemlighet fyllt kylskåpet med chokladpudding. Jag får banka skallen blodig över en tjurighet som är värre än min (!) Jag får reta honom för världens absolut fulaste mjukisbyxor som åker fram varje lediga dag. Jag får somna på kvällen i förundran över att han faktiskt är med mig! Vi har skaffat Volvo, Vovve och Villa och det sägs att första barnet är på väg, (även om jag tvivlar skarpt.) Jag får skrika i frustration över samme mans proppighet! Och jag får känna mig absolut trygg. Varje dag. Alla dagar.

Jag visste inte då, för två år sedan, vilken u-sväng mitt liv skulle ta i och med den där lilla lappen som satt instucken mellan trassliga rosor. En av de viktigaste lapparna i mitt liv.

Men jag är så tacksam för varje dag vi fått. Jag älskar dig, din propp. Tack för två underbara, och omtumlande år. Jag hoppas du hänger kvar lite till.