Igår klippte jag av sjukhusarmbandet på både mig och lillen. Det kändes lite som att klippa av prislappen på ett nyköpt plagg. Nu finns ingen möjlighet till varken byten eller återköp. Han är liksom här för att stanna, och jag har väldigt svårt att förstå vad jag kan ha gjort för gott för att förtjäna honom.

Förlåt min tystnad, och tack för alla era kommentarer! Jag måste börja föda fler barn känner jag för det här var ju roligt att höra mer från er!

Det bidde inget bröllop för mig. Vi skulle ha åkt ner till Stockholm i morse egentligen, men med virus i luften och en lång resa för en liten så kändes det klokast att stanna hemma.

(Behöver jag nämna mitt ack så intelligenta val av outfit också? Vit smokingkavaj och vita kostymbyxor… Nybörjare i barnafödsel for sure…)

Nej, i stället för att stressa till Stockholm vaknade jag istället i lugn och ro till den här synen…