Och här är bildbeviset; blött hår= jag duschade!

Plötsligt, efter timmars svårbegripligt morgonprat däckade plötsligt ungen. Jag rullade åt sidan, trodde mitt trötta medvetande spelade mig ett spratt. Gnuggade mig i ögonen, tittade igen. Han sov faktiskt! Rullade mig så försiktigt, försiktigt över sängkanten, höll andan medan tårna nuddade golvet, och sedan, precis som Torsten Flinck, så reste jag mig upp.
Golvplankorna knarrade och han rörde på sig där han låg. Jag väntade. Och väntade. Faran var över.

Så jag satte fart. Nerför trapporna rusade jag medan kläderna spreds över hallen. Jag hann inte vänta på att vattnet skulle bli varmt, utan in bara, fort! Vattnet sprutade och jag sjung:
”jag duschar, jag duschar, jag duschar!”

-Och nu pratar vi kinapuffar och annat smått som smäller. Varför?
Jag menar, fyrverkeripjäser i all sin ära -de är i alla fall vackra att titta på, ibland… Men när grannbarnen fräser av det sjuttonde smatterbandet så förstår jag verkligen inte poängen.

Inte Dogge heller…

Jag fick sovmorgon! När jag så vaknade av att solen träffade kudden, klev upp och kom ner på nedervåningen stod altandörren på vid gavel och det var ändå inte kallt! Ute låg hundarna och solade medan Micke gick med babybjörn på magen, och krattade upp höstens gamla löv. Fåglarna har kommit hem, sjön ligger öppen och det ser ut att bli en underbar söndag.
Själv har jag just sövt Colin, så nfrakta jag äta frukost med världens goaste unge på display.

Det som började som en vanlig fredag fick så en plötslig vändning. Mammas röst i telefonen, och plötslig skulle hjärnan förstå att han som fanns igår inte längre gjorde det idag.
Min morfar. ”Kändisen” som jag och min syster i yngre dagar envisades med att beskriva honom som. För lite känd var han allt, i alla fall i vissa kretsar, och det var vi noga med att påpeka.

Nils Stenlund. Nisse. Han med händer som dasslock och ett hjärta av guld. Igår sjöng han med mamma på Alnö sol. Idag gissar jag att han går och nynnar för mormor där uppe i himlen, och gissa om hon är glad?! De som var som tonåringar rakt genom hela livet. Som hon lär ha väntat…

Jag kommer att sakna dig så mycket morfar. Inga ord jag skriver kan någonsin förklara det tomrum du lämnar för mig, för min mamma och för alla runt omkring. Hjärtat. Det är tur att du var känd så att jag hittar dig på youtube.

Gårdagen spenderade jag hos min vän Malin som har en liten kille som är veckan äldre än Colin.
Det slog mig då plötslig att anledningen till att hennes kille verkar så mycket mer nöjd än min kan vara att han har mer saker att aktivera sig med. Tänk vilken dröm att kunna placera Colin någonstans så att jag kan göra annat i en liten stund! (Jag vet Mattias, skratta bara åt min naiva tro att jag skulle kunna skriva böcker under min mammaledighet…)

Sagt och gjort i alla fall. Efter mycket tjat fick jag så äntligen köpa denna tingest på Blocket.

Och tataaam! Det är nu dags för mig att uttala dessa hatiska men fantastiska ord:

”Vad var det jag sa!?!” Ungen är helnöjd och jag kan gå och tvätta!

Sjukt barn har gjort mig något ockuperad, men ni har inte missat mycket. Sedan sist har jag:

1. …ännu inte slagit Micke i Wordfeud. Har ingen stolthet kvar!

2. …städat huset, skitat ner. Städat huset igen, skitat ner.

3. …hört Colin skratta för första gången.

4. …insett att jag har bajs eller kräks på i princip allt jag äger.

Det var det. Nu är du uppdaterad, nu kan vi köra igen!

Äntligen kom solen efter allt för många inomhusdagar. Jag sitter i t-shirt på altanen med sommarens första fluga på knät och försöker slappna av. Colin har haft sin första sjukdom och det var tuffare än väntat. Igår ringde jag med gråten i halsen till vårdcentralen för att få veta vad man gör med ett barn som gråter hysteriskt. Fy! I flera timmar höll han på.

Nu sover han i alla fall i vagnen, efter mitt tjugonde varv runt altanen.

Trodde jag… Nu vaknade han visst igen… Hörs!

Colin och jag åkte ut till min uppväxts metropol; Ankarsvik idag. Där gick jag tillsammans med min faster en rejäl promenad längst med memory lane där jag gick och pekade åt höger och vänster i två timmars tid.

”Här bodde min kompis Kristina. Här brukade jag rida. Här har man byggt ett nytt hus. Titta där står ett rådjur!”

Tillslut passerade vi Ankarsviks skola.

”Och här gick jag ju i sex års tid. Det var ju egentligen inte SÅ länge sedan.”

Precis då hoppar två pojkar fram mot staketet mellan oss och skolgården.

”Tanter, tanter! Hurrni tanter, vart ska ni!?”

…

Jag hade förberett allt! Colin var nyäten, nybytt, och både hel och ren inför mötet på Radio Guld. Ändå hann jag bara komma in i lokalen så började han gråta.

Som tur är så kan Dan det där med bäbisar, vilket dessvärre för honom innebar både en promenad i sidblåsande snö och en nedkräkt tröja…

Tack Dan, du är en klippa!

Idag fyller han två månader… Det går för fort!
Älskling…