gatufestbloggen

Gårdagens besvikelse Helloween avrundade gatufeståret, ingen minnesvärd spelning på något plan så jag tröstade mig med festivalens första (och enda) chokladmunk när jag lufsade hemåt under lördagnatten. På det stora hela en ganska bra gatufest där Petter stod för det mest minnesvärda musikaliska inslaget. Och att vädret var konstant fint gjorde såklart sitt också. En hel del roliga jobb har det också hunnit bli, Gatutestarn var en rolig nyhet och igår fick jag hux flux åka iväg på Takida-Mattias bröllop. Oväntade sysselsättningar som en en rolig sommarkontrast till vardagsjobbet som lärare. Fantastiskt jobb det med såklart, men lite mindre överraskningar av det slaget.

Önskemål till nästa år? Lika fint väder och lite vassare musikinslag tack. Hårdrock som inte är av det avdankade slaget och fler artister som inte är repriser. Vi ses då!

Mitt gatufestspanande följer i år ett speciellt mönster. Igår såg jag Petter, en artist som jag främst lyssnade på när jag gick på högstadiet. Ikväll ska jag spana in Sahara Hotnights, ett band jag inte kunde få nog av när jag gick på gymnasiet. Och imorgon väntar Helloween, en grupp jag var mycket förtjust i på Universitetet. Av samtliga tre band är det dock kvällens Sahara som lockar främst. Har aldrig sett dem göra en dålig spelning live och bara att spotifyladda hemma timmarna innan höjer peppnivån ordentligt. Sist jag såg dem på Gatufesten var det dock hällregn och paraplyförbud. Någonting säger mig att det blir andra förutsättningar ikväll.

Det finns ett återkommande problem som Gatufesten misslyckas med att tygla. Jag lyckas alltid förtränga det, men blir snabbt smärtsamt påmind.

Hela apparaten kring att tömma området på folk under eftermiddagen, för att sedan öppna upp igen, fungerar aldrig på ett smidigt sätt.

Igår blev flera band lidande, däribland No Forks på Sensus-scenen. Folk hinner helt enkelt inte komma in på området,
vilket gör att scenerna nästan står tomma när det är dags för artisterna att börja uppträda. Och så här är det varje år.

Skärpning!

Visst, man ska inte klaga när man har typ världens bästa jobb, men att styra och ställa med Gatufestsidorna i tidningen och på webben är faktiskt ett hårt jobb. Jag var bokstavligen igång från 09.00-21.00 då jag äntligen kunde koppla av en stund med att se Petters grymma konsert. Sen blev det en stunds jobb till innan jag kunde åka hem. Bara så ni vet vad jag gör för er

Många roliga jobb idag blev det. Och en eländig festivalbränna där det ser ut som om jag införskaffat mig två illröda axelvaddar på främre delarna av axlarna. Märkligt och inte klädsamt. Petter avrundade en bra dag med en utmärkt spelning nyss, men dagens bästa citat kom från annat håll. Nämligen mjölkhävartävlingen. Det finns många knep för att få i sig mjölken snabbt och smärtfritt. Dagens första deltagare benämnde sin taktik med följande:

”Jag tänker att det är en Åbro”

Och det fungerar kanske i gatufesttider. Dock blev det ingen pallplats i mjölkhävartävlingen för nämnde dam, men kalcium är ju bra åtminstone.

Kollega Björling konstaterade nyss att det går att ha sämre jobb än att bevaka Gatufesten som på sina håll bjuder på riktigt roliga uppgifter. Och så är det onekligen. Även om det ofta (i synnerhet vid festivalens slutskede) tenderar att bli en del gnäll på saker som varma dagar, trängsel, dåliga band, långa köer, sena nätter och liknande så ska man inte glömma att det för det mesta är rätt skoj. Själv har jag i år fått den tacksamma uppgiften att ta rygg på Gatufestens experttestare Mattias Aamisepp när han på allvar botaniserar bland festutbudet. Häromdagen provade han livet som gatumusikant, igår var det tivolit och idag väntar fler äventyr. Spana in klippet på webben så förstår ni att vi ibland har väldigt roligt på jobbet.

Loreen-resan till Matfors blev skittrevlig. Jag och fotograf Johan Engman satte oss i en liten Rix FM-turnébuss (ingen limousin, som utlovat) tillsammans med radiogänget samt Loreen och hennes gitarrist.

Ett mycket trevligt gäng, och både Loreen och gitarristen var supertrevliga. På vägen dit repades det akustiskt (för första gången tillsammans), och på vägen hem blev det sedvanligt turnébuss-dumsnack. Något som jag själv har ägnat mig mycket åt, och kände omedelbart en enorm saknad till det.

Därefter störtade jag ner i soffan tillsammans med sambon, kalla folköl och en påse ostbollar. Vi gick ner på stan, trängde oss in i Daltons-tältet (hur jäkla mycket folk får de egentligen släppa in??) och därefter kikade vi på några låtar med Jasmine Kara. Skön kväll!

Nu peppar jag för kvällens Supersci-spelning. Kommer tveklöst att bli ballt som attan!

Ska snart åka limousin med Mello-kända Loreen. I mitt tycke en förbannat talangfull artist som knäckte det mesta i årets tävling.

Hon ska göra en ”trädgårdsspelning” hos ett icke namngivet fan. Får se var vi hamnar.

Just nu sitter jag på torget och väntar med en glass i hand. Kompbandet till Rix FM Festival soundcheckar. Grymma musiker, bus-soundcheckar med Totos Rosanna, spontant på skoj.

Lär nog tyvärr inte bli lika mycket finlir ikväll när scenen fylls av många musikaliska dagsländor. Eller vad vet jag.

När man skriver recensioner i Word är det alltid bra att köra en stavningskontroll för att undvika de värsta stav- och slarvfelen. Men ibland blir det inte alltid rätt ändå. Recenserade det förträffliga bandet Moonshine Avenue igår, men Word hade synpunkter på bandnamnet. Istället för ”Moonshine” fick jag förslaget ”Mödomshinna”. Jag funderade en stund och tackade sedan vänligt, men bestämt, nej till förslaget. Tror jag, åtminstone i det här fallet, vågar lita på mitt eget omdöme snarare än burkens. En god vän blev dock så förtjust i bandförslaget att hon föreslog följande, jag citerar: ”Det får bli namnet på mitt framtida band, teatersällskap, studieförbund eller om jag får en gata uppkallad efter mig.” Och det kanske är som med penicillinet, bra idéer och uppfinningar kommer av slumpen. Eller stavningskontroller.

Ett ständigt återkommande inslag i ST under Gatufesten är mattestet. I år har tre lokala rockers fått fresta smaklökarna med utbudet i restaurangtälten.

Själv satt en hungrig Thomas Björling och en lika hungrig fotograf Mårten Englin vackert och tittade på i två timmar, innan vi slutligen själva fick gå och äta.

Hur omdömet blir får ni se i morgondagens ST, men själv gick jag i alla fall till Railway Saloon-tältet och åt kycklingfilé med klyftpotatis. Och det var gott!