Partybloggare Hanna Ek

Jag vaknar upp ur min dagdröm och inser att det är Söndag. Veckan har snurrat förbi mig så otroligt fort, jag har lärt mig nya saker, sett nya saker,förlorat något, träffat en främling, skrattat, gråtit och någonstans mitt i det här otroliga festivalkaoset så har jag funnit mig själv lite, jag vet att det låter fånigt som fan då jag säger det, men vad spelar det för roll. Jag sitter hemma i min lägenhet och kikar lite på min hatt som nu ligger på hyllan, det har verkligen varit en fantastisk vecka. Och jag hoppas att jag lyckats med det som jag ville med den här bloggen, att du fick en fin liten inblick i just mitt liv, och i min Gatufest. Och jag vill tacka ST så fruktansvärt mycket för att dom valde ut mig, det känns som att jag är så himla inspirerad och supertaggad efter den här veckan. Och jag vill avsluta med världens största tack, till ST, till dig som följde min festivalblogg, till mina vänner och till alla fina personer som har gått fram till mig och berättat hur bra dom tycker att jag är för min blogg. Jag blev kallad för poet häromdagen då jag gick hem från Gatufesten, och det gjorde mig så sjukt rakryggad. Vad gör jag i fortsättningen då? Jo, det undrar jag också, vem vet vad jag ska hitta på. Vi kanske ses nästa år igen, och jag antar, att om du vill fortsätta följa mig tills dess så finns jag alltid här, på hemmaplan.

Men plötsligt så gick den där otroliga hettan över till åska och regn, och det blev tid för den sista dagen på veckan. Jag har en liten bild i huvudet att allting stannade exakt stilla där jag lämnade det igår då jag gick hem, och att regnet snällt spolar ren staden ikväll, från stora scenen till tivolit, förstår du hur jag menar? Att alla karuseller liksom står helt stilla. Och jag kommer att få lite ont i hjärtat på måndag då det inte finns en enda färgglad vagn som lyser upp stenstan. När jag blir äldre så hoppas jag att jag minns att sommaren då jag var sjutton år var så himla fin, så himla himla fin. Så nära inpå och så sprakande och glittrande och mörk och ljus på samma gång. Farväl kära läsare, och ha en fantastisk sommar, dröm vidare och sånt. Och grattis Sharlee van Stralendorff, du har vunnit tävlingen för att du skrev så sjukt vackert om Håkan och allt fint som du mindes Gatufesten, kontaktar dig om priset snart ska du se.

Och det är lång väg ner,
Och jag skulle aldrig ramla mer.
Och jag ramlar glada Gatan fram, sen ramlar jag tillbaks igen.

(Vill ni delta i tävlingen som ni hittar längre ner så är det tid nu, avslutas snart.)

Kvällen började med att jag och Olivia gjorde oss klara för att röra oss ner mot Anton. Vi drog ut på tiden supermycket och kom ner ungefär tio minuter innan Veronica skulle börja spela. Mitt i publiken så stod jag och mina härliga vänner och sjöng med i alla låtar, och jag kände mig varm, glad och jag grät lite tyst för mig själv över gamla minnen för att vissa låtar som hon sjung rev upp så mycket i mig. Jag höjde mina händer mot luften, precis som hundratals andra. Jag kände mig så jävla varm inuti, och glad över ögonblicket. Smått besviken var jag dock över att hon inte spelade ”inga kläder” men det var så jävla bra ändå, så jag kan inte ens klaga. Och på sätt och vis så kanske det var tur att hon inte spelade den, eftersom att jag hade gråtit sönder då. Hampus som fyllde år kastade upp sin keps på scenen, och hon satte på sig den och klev av scenen. Efteråt så gnällde han en hel del över att han inte fick den tillbaka. Ni ser den lila där som han har på sig på bilden.

Albiin.

Efter att hon hade spelat sista låten så gick vi upp till Anton igen, och umgicks. Skulle egentligen på Daniel-adams ray som spelade direkt efteråt, men jag var för varm och trött för att orka med det. Så vi skrattade tillsammans, och återupplevde förra året lite. Men det som var så konstigt med igår, var att det verkligen kändes som att allting bara blev tusen gånger bättre plötsligt, och vi bara öste och skrattade så mycket vi kunde, eftersom att det var sista kvällen, och snart var den över.

Runt klockan elva så bestämde vi oss för att gå ner till stan för att se Ison och Fille, som också spelade på en alldeles för liten scen enligt mig. Men det var fett ändå, för på något vis så är det bäst när publiken är så tät som möjligt. Men ungefär mitt i, så gick vi vidare, och jag tappade bort Olivia på vägen. Träffade på massa roliga människor, skrattade och levde för kvällen på sätt och vis.Och det var ju även sista kvällen för våra två fina gäster från Norrköping också, och vi gjorde vårt bästa för att avsluta deras resa perfekt. Som dom sa ”Vi har haft jäävligt kul asså.”

Sen så skulle Kapten röd spela, och jag och Anton gick dit och såg, jag hade aldrig sett honom live förut men det var så sjukt bra. Jag brukar inte lyssna på Kapten röd så himla mycket annars, men jag drogs med i stämningen sjukt mycket och efter en stund så var det plötsligt bara jag där, för mina vänner försvann. Och jag gick iväg och fikade med en främling i en Streetaid buss, förmodligen det bästa jag gjort på länge även om deras kaffe är så galet blaskigt. Sen, så rörde jag mig upp mot Anton igen, och avslutade kvällen hemma hos honom med mina vänner. Vi lyssnade på musik och bara andades in det sista av Gatufesten, innan solen gick upp igen.

Så nu går jag, nu går jag ner för att se mina favoritartister på den sista dagen på den finaste veckan på hela jävla sommaren.

Alltså, förrgår och igår var nog bland dom finaste kvällarna i mitt liv. Jag vaknar sent, hela kroppen gör ont efter igår, alla trängs så himla mycket så att jag nästan mosades. Men ändå så är det som att det är någonting i mig som har vaknat till lite, jag vet inte riktigt vad jag ler åt, kanske är det Håkans förtjänst, eller så är det bara sånt här omtumlande kaos som kan få mig att känna mig lycklig. En puss på kinden, en mugg med vatten över halva mig, och att bara få ramla dåliga gatan fram litegrann.

Timbutu levererade så hårt, och jag och mina vänner stod med armarna i luften längst fram på höger sida och hoppade upp och ner. enligt mig så var det det bästa någonsin.

Jag ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag bloggat så segt, min fredag började konstigt. Jag vaknade ungefär vid fyra/fem på eftermiddagen, helt slut. Insåg att jag skulle på middag bara en timme senare, eftersom att Sophia fyllde arton år. Så jag skyndade mig in i duschen, slängde på mig en klänning och en hatt och sprang ner till henne. Där så åt vi god middag och tårta och skrattade och umgicks. Träffade på gamla vänner, och kände att jag inte hade tid eller ork för att stressa mig ner på Movits som började sin spelning klockan sju.

Allting smakade sommar och jag var så himla mätt, glad och sprudlande då vi bestämde oss för att vandra ner för att se Oskar Linnros som började spela klockan nio. När vi kom fram så var det redan sjukt mycket folk, och jag och Olivia tryckte oss fram någonstans i mitten av allting. När han klev upp på scenen och startade med Oskar Linnros – 25 så skrek jag rätt ut, för det var helt enkelt så jävla bra. Där jag stod så var det så jävla varmt och kvavt, men på samma gång så sjukt underbart. Och när han avslutade med ”Annie Hall” så kändes det helt perfekt, fulländat. Och hela jag bara log.

Vi tittade på klockan, den var fem minuter i tio och Håkan skulle börja spela om bara fem minuter. Så vi sprang skrattandes och fulla av energi från himlabadetscenen till stora scenen. Håkan började spela, och jag skrattade, hoppade och grät omvartannat. När han spelade Håkan Hellström – Vid protesfabrikens stängsel så grät lilla jag så mycket att jag gick ut från området en stund, för mycket minnen och annat omtumlade mig så hårt att jag fick sitta på en trottoarkant ensam en stund. Och resten berättar jag imorgon för nu, måste jag somna.

Vi skyndade oss ner mot stan, och jag var på något vis nästan överpeppad. Om man kan säga så?  Jag kände verkligen hur pulsen pumpade innanför mitt bröst. När vi kom ner till stan så hade Petter precis börjat spela, och publiken var enorm. Jag drog med mig Olivia och vi tryckte oss så långt fram som möjligt. Sen fick vi en näst intill perfekt plats i mitten. Han peppade upp publiken och med båda händerna i luften så rörde vi oss i takt med musiken. Sättet han blandade både nya och gamla favoriter satte ett leende på mina läppar, minst sagt. Och jag kände mig nöjd då jag gick därifrån, fruktansvärt nöjd. Sen så tackade han och klev av scenen. Och vi ställde oss i kö för autografer, dock så lessnade jag på kön redan efter fem minuter, jag hatar verkligen att trängas på det viset.

Men Simon tryckte sig fram och fick en fin signatur på armen, han var ganska nöjd.

Efter det, så träffade vi alltså på min underbara vän Anton. Och han hade med sig två nykomlingar. Och nu ska jag alltså återberätta en liten fin tradition vi har startat här i Sundsvall, nu menar jag alltså bland mig och mina vänner. Förra året, under gatufesten 2010 så hade vi varit på Hoffmaestro som spelade på stora scenen. Jag var väldigt inklämd och Anton, Erik och några andra killkompisar till mig hjälpte mig ur folkmassan, och vi bestämde oss för att vandra upp till Anton för att jag var så sjukt hungrig, och mina vänner ville dricka mer öl. Halvvägs så fann vi en ensam kille som låg avdäckad bakom ett hus, en ung man vid namn Frej .Så vi bestämde oss alltså för att ta hand om honom, så vi plockade med honom upp till Anton. Den här killen kom alltså inte från Sundsvall, han var bara här för Gatufesten. Så han hade alltså åkt från Östersund, hit för att hänga med några kompisar. Och råkade han bli för full, och på det viset så hade han somnat ensam bakom ett hus. Det här var alltså samma kväll som Maskinen spelade, och ungefär en av dom finaste kvällarna i mitt sjuttonåriga liv. Efter att vi hade räddat Frej, så fick han en fin sovenir av oss för sitt fina besök här i Sundsvall.

Nu, till det här året. Just nu, samma plats. Två modiga killar bestämde sig för att åka över hela landet för att gå på Sundsvalls gatufest. Dom tog sig alltså hit, med idén om att dom skulle sova hos en vän. Men eftersom att den planen gick sönder ganska hårt, så satt dom alltså ensamma med sina väskor på en trottoarkant då Anton råkade gå förbi och sa ungefär ”Äh, häng med upp till mig istället.” Så dom följde med, istället för att spendera kvällen i en park. Och dom hängde med på Gatufesten, och som det låter på dom så hade dom väldigt trevligt ikväll, för att dom hade varit helt övertygade om att vi i Sundsvall skulle ”Ha snö på bergen, åka skoter på gatorna,dricka hembränt och hata oss för vår fula dialekt” Så här har vi årets gäster, Jonte och lång brunhårig kille som bara kallas för konstiga smeknamn, Anton i mitten. Trevliga killar. Och dom får alltså självklart med sig en fin souvenir var då dom lämnar kära Sundsvall.

Hur som helst, efter att vi hade varit på Petter och mött Jonte och Brunhårig kille som bara har konstiga smeknamn, så åt vi mat. Efter att vi hade ätit, så ställde vi oss där Supersci skulle spela. ( Ungefär 40 minuter innan.)  Jag måste påstå att dom borde fått en mycket större scen, för det kändes inte som att så många hittade dit. Men medan vi väntade så snackade vi lite med bandet, trevliga faktiskt.

Dom bjöd på vatten och testade ljudet och jag rös redan då. Sen så levererade dom kvällens absolut bästa spelning enligt mig.

Sen så rörde jag mig vidare, träffade på Nike, Ebba och Amanda.

Kikade förbi Memento, dock bara utanför tältet eftersom att jag inte fyllt år än. Sa hallå på Özcan och Håkan, Håkan har ju en egen ”Håkans bar” i Menmentotältet, och eftersom att jag fortfarande inte får gå dit så får ni väl helt enkelt gå dit åt mig, right? Stör mig så förbannat på att inte få sitta i öltälten med alla mina vänner som fyller 18 stup i kvarten. Och då menar jag för att jag inte får sitta och umgås som alla andra.

Jonte var iallafall arton. Och sprang in i tältet och lät mig ta ett kort på dom tillsammans, eftersom att hans syster skulle bli avundsjuk på honom då han stod med Håkan. (Hon följer tydligt Färjan intensivt.)

Och vad hände sen? Jag åkte karusell, skrek ut i natten, skrattade, drack fanta, träffade massa roliga människor. Och jag passar på nu att svara på den där tråkiga kommentaren jag fick. Jag vet att jag bara är sjutton år, och jag antar att det är det som är meningen. För jag är här för att visa precis hur jag upplever gatufesten. Jag tycker att det är fint att bloggarna är från olika årsgrupper, och enligt mig så handlar inte party bara om alkohol. Gatufesten är en fest för exakt alla, och det spelar väl egentligen inte ens roll om jag är femton eller tjugofem. Jag tycker att det är så himla onödigt att slänga negativa kommentarer, jag bloggar för att visa min del utan Gatufestveckan, för att skapa en känsla. Thats it.

Flummig kvalitet på videon och mest massa skrik. Men såhär lät det från där vi stod.

Nu så springer lilla jag ner på stan för att kika på Petter som börjar spela nio. Kram.

Idag så var vi trötta, men vandrade ner på stan för att kika lite och hämta ut våra band.  Vi stannade en stund för att titta på lite Volleyboll i solen. Sen så gick jag och Olivia och hämtade våra band, och nu har jag ett lila tredagars på min arm.