Ledarbloggen

Ola Nordebo, politisk redaktör på Värsterbotten-Kuriren, skrev i helgen en intressant krönika där han diskuterar det här med ”Norrlands huvudstad”. Sundsvall har ju som bekant självmant tagit på sig den rollen. Olas text försöker bredda diskussionen och påpekar, mycket riktigt, att Norrland knappast gynnas av att städerna strider om vilken som är huvudstad utan snarare att Norrland vinner på att ett flertal städer lever och växer. Som Ola skriver:

Hellre pärlband längs kusten och inåt landet än ett ensamt smycke med ensamt sken. Norrlandsstäderna har en lång historia av att dra mot varandra i ömsesidig misstro. Framöver gäller det att dra åt samma håll, i ömsesidig respekt.

Mitthem betalar sina hyresgäster 5000 kronor för att skvallra på sina grannar. Den som kommer på sin granne med att röka i de rökfria lägenheter som Mitthem tillhandahåller förväntas alltså skvallra. Det är en rätt obehaglig utveckling som inte så lite påminner om det angiverisamhälle som förekom bakom järnridån. Man kan också fråga hur rättssäkert ett dylikt system är. Nog finns risken att grannar ”tjallar” på varandra för att förhoppningsvis tjäna en liten hacka? Jag ser framför mig ett virrvarr av anmälningar och motanmälningar.

Visst måste Mitthem se till att reglerna efterlevs, men hela tanken med ett angiverisystem är förfelad.

”Var fjärde dansk gris dör före slakten” läser jag på SVT:s text-tv.

Nyheten måste ju vara felvinklad tänkte jag. Om tre av fyra grisar slaktas levande är väl det nyheten? Hur går det då till, skär man ut skinkan på den skrikande stackars grisen? Detta tills jag upplyses om att slakten tydligen är själva avlivandet av djuret. Jag blandar väl helt enkelt ihop slakten med styckningen.

Jag får väl kanske dra en lättnadens suck då. Eller nåt.

Alla vet hur änglar ser ut – små tjocka bebisar med ett vingpar på ryggen. Helst ska dom vara rågblonda med vågigt hår – typ.

Fel! Så ser minsann inte änglar ut i en kristen tradition. Det är ”bokmärkesänglar” och har inget med riktiga änglar att göra. I Härnösand, där det har satts upp en temporär altartavla med dessa folkliga änglar, har detta väckt upprördhet, skriver Kyrkans tidning.

Jag är inte så insatt i den kristna konsttraditionen men jag antar att änglarna där är lite mer påklädda och måhända är dom inte heller bebisar. Men vadå, änglar är väl ändå lite som jultomten? Om människor nu vill att änglar ska vara blonda, feta bebisar, kan dom inte få se ut så då?

Möjligen hädar jag nu, jag är ju rätt osentimental vad det gäller religion och kristen tro då jag själv är i avsaknad av all form av spiritualitet, men är det inte väldigt mycket av en storm i ett vattenglas?

Socialdemokraterna fortsätter att rasa i opinionen. Enligt den senaste mätningen, publicerad i Aftonbladet, får S 27,6 procent av rösterna. Givetvis är det ett utslag för den brist på ledning som jag har skrivbit om tidigare. Men värt att fundera över är också om partiets problem är en fråga om person eller politik. Kollegan på Dagbladet (S), Svante Säwén, tycker uppenbarligen att valförlusten får skrivas på Mona Sahlins konto. För politiken var det inget fel på. Han skriver i dagens ledare, där han önskar att Margot Wallström kommer tillbaka och tar över partiet: ”Fast jag vill förstås lämna en brasklapp. Allt förutsätter att Wallström inte börjar med att likt sin företrädare underkänna stora delar av den politik som sossarna gick till val på.”

I går tog också Vänsterpartiets ledare, Lars Ohly, till orda på DN Debatt. Han menar att en stor del av problemet var att S anpassade sig för mycket efter alliansens politik. En given invändning mot detta är förstås att det borde ha gynnat Vänsterpartiet. Om väljarna valde ut S för att partiet låg för långt till höger, varför valde de då partier än mer till höger? Man kan givetvis hävda, om man har den uppfattningen som Ohly har, att väljarna valde originalet framför kopian. Men jag menar att Ohly har fel.

S lade sig inte alls särskilt långt till höger i detta val. Förvisso överraskade det att de rödgröna i princip accepterade hela jobbskatteavdraget – men det hade nog mer med självbevarelsedrift att göra. Sverige har normaliserats i så måtto att det inte längre går att vinna val på att lova folket att de ska få betala än mer i skatt (i ett land som redan har ett av de högsta totala skattetrycken). Men man ville återinföra både fastighets- och förmögenhetsskatten. Den senare är i bästa fall en rejäl luftsving. Särskilt mycket pengar har den aldrig dragit in och de som har allra mest pengar har alltid kunnat undkomma den. Men det är klart, ur ett vänsterperspektiv är det väl en viktig symbolhandling att beskatta förmögenheter. S accepterade inte Rut-avdraget, ville fortsätta nedmontera kärnkraften, ville göra det dyrare att anställa ungdomar – knappast ”högerpolitik”.

Häromdagen likande Stig Henriksson (V), kommunalråd i Fagersta, sitt parti för en svårt sjuk patient utan sjukdomsinsikt. Detta då partiledningen, trots flera misslyckade val, vägrar att ta konsekvenserna och ställa sina platser till förfogande.

Henriksson torde vara Sveriges mest framgångsrike vänsterpartist, i Fagersta röstar varannan väljare på vänstern.

I dag meddelade enligt Rapport Lars Ohly i partitidningen Vänsterpress - som jag tyvärr inte sett och inte kan hitta på nätet – att han kommer att ställa upp för omval och att han är beredd att ta strid för att få sitta kvar. Det ska bli intressant att se vad medlemmarna säger. Rimligen kan man inte vara nöjd med en partiledare som har lett sitt parti i fem raka förlustval.

Sedan Ohly tog över efter Gudrun Schyman har partiets dragits allt mer åt vänster. Samtidigt har partiet allt mer marginaliserats. I dag är det tydligt att vänstern tillsammans med Sverigedemokraterna är partier i riksdagen som är väsensskilda från de övriga partierna. De vill att Sverige skall isolera sig och tycker att allt var bättre förr.

Redo i kulisserna om Ohly skulle avgå lär både Jonas Sjöstedt och Josefin Brink stå. Den förra är en erfaren och erkänt skicklig politiker, den senare ett relativt nytt, spännande namn.

I går blev det tydligt att Socialdemokraterna är ett parti utan ledning. Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson gick i går ut och meddelade att S byter fot i FRA-frågan – igen får man väl tillägga. Partiet har ju gått från att vara varma anhängare av övervakning till att vara emot och igår så var man åter för FRA-lagen igen. Fast bara i några timmar – för på kvällen körde riksdagsgruppen över Morgan Johansson och meddelade att man är fortsatt kritisk till FRA-lagen och vill riva upp den.

Den ena handen vet inte vad den andra handen gör.

DN argumenterar i dag övertygande om varför det inte är lämpligt att ha ett terrordåd som en förevändning för drastiskt ökad övervakning. Min kollega Svante Säwén argumenterar inte fullt lika övertygande för motsatsen här. Säwén skriver: ”Det är sannolikt politiskt ofarligt för Socialdemokraterna att än en gång byta fot.”

Möjligen har han rätt. Det kanske är politiks ofarligt. Kanske är det till och med vad en del av befolkningen i nuläget önskar. Men det är i tider som dessa som det gäller att hålla huvudet kallt och hålla hårt på de principer om öppenhet och rättssäkerhet som vårt samhälle bygger på.

Sigbjörn Olofsson, sjukhusdirektör i Sundsvall och Ö-vik, står inte högt i rang hos de flesta Sundsvallsbor. Han har fått klä skott för neddragningarna på länssjukhuset och hans ledarstil är vida ifrågasatt. Hans överlägsna sätt att vara väcker också en hel del känslor. Till exempel sade han under en presskonferens till de närvarande journalisterna att ”deras samlade kunskapsmassa” naturligtvis inte var lika stor hans. Och utan att närmare gå in på detaljer så har han hävdat att han inte har läst en enda artikel i tidningen som helt korrekt beskriver situationen på Sundsvalls sjukhus. Dessutom har han gjort en undersökning av sin egen ledarstil i sjukhusets ledning och kommit fram till att den pendlar mellan att vara ”mycket bra” och ”optimal”.

I dag kan vi läsa i Dagbladet att han nu har nominerat sig själv till årets Västernorrlänning. Motiveringen lyder:

”Jag nominerar mig själv med hänvisning till att någon annan troligtvis inte kommer att göra det. Två saker har jag sett till för Västernorrland, vilket möjligtvis kan uppfattas som att ha ”utmärkt sig extra positivt”och avser Sundsvall/Härnösand respektive Örnsköldsvik:

1. Kostnaderna för skatte­betalarna i Västernorrland har reducerats med drygt en kvarts miljard kronor per år.

2. Köerna på sjukhusen har tagits bort (Vårdgarantin) från att ha varit landets värsta till just nu de bästa.

Sigbjörn Olofsson”

Att vara en tjänsteman som jobbar i det fördolda är tydligen inte Olofssons melodi. Han är snarare en diva som gillar att stå i rampljuset. Han formligen skriker ”se mig, se mig” och ”titta vad duktiga jag är”.

Edit: Också ST rapporterar nu om Sigbjörn Olofssons motivering.

SCB:s stora partisympatiundersökning (PSU) presenterades i dag och siffrorna ligger i linje med vad de övriga opinionsinstituten har redovisat den senaste månaden. Moderaterna fortsätter att köra så det ryker medan S backar (om än inte lika mycket i SCB:s mätning som i vissa andra). Inget av partierna hamnar under fyraprocentsspärren – Kristdemokraterna och Vänsterpartiet är närmast med 4,3 respektive 4,7 procent av rösterna.

Det är egentligen inte särskilt märkligt att oppositionen faller så här efter valet. Det rödgröna samarbetet har brutit samman och inom S förs en omfattande debatt om partiets framtid. På DN Debatt skriver i dag Arne Modig, opinionsanalytiker på Novus, med flera om läget i opinionen. Rubriken är ”S-väljare visar en tydlig optimism inför nästa val”. Jag tillhör dem som inte tror att vi ska räkna ut Socialdemokraterna. Förvisso tror jag inte att partiet kommer att ta tillbaka sin position som det givna maktpartiet med 40-45 procent av rösterna – men det är egentligen inte något som det senaste valet har fått mig att tro. Det är en utveckling som har pågått länge. 1900-talet tillhörde onekligen Socialdemokraterna i svensk politik. Nu är de ett parti bland andra – de kommer att inneha makten emellanåt och de kommer att få vara oppositionsparti emellanåt. Ett väljarstöd av runt en tredjedel av valmanskåren är rimligt att tänka sig.

Annat som blir intressant att följa framöver är om Moderaterna kommer att fortsätta att stärkas och hur detta i så fall påverkar de övriga allianspartierna. Om Miljöpartiet lyckas ta över rollen som det största oppositionspartiet i Stockholm. Och förstås hur Sverigedemokraternas väljarstöd kommer att utveckla sig.

Men det är länge till nästa val. Vad opinionsmätningarna säger ett par månader efter valet är rätt ointressant. Minns till exempel hur regeringens stöd sjönk som en sten direkt efter valet 2006 – det hindrade inte ett återval.

30 år sedan John Lennon sköts ihjäl i dag.