Ledarbloggen

I dag skriver några företrädare för SSU i Sundsvall en insändare i ST där de angriper Sundsvalls nye kommunalråd Magnus Sjödin för att han i en intervju lyfte fram Ronald Reagan som en av sina politiska förebilder. Jag har svårt att förstå vad de upprör sig över. Jag gillar själv Reagan. Bortsett från Olof Palme var han en av de tidigaste politiker jag kommer ihåg.

Självklart kan man i en svensk kontext inte tycka om allt som en republikansk president i USA står för. Å andra sidan så finns det rätt mycket i det som Barack Obama står för som jag inte heller gillar.

Reagan förtjänar att uppmärksammas för sin outtröttliga kamp mot kommunismen och utan hans insatser är det tveksamt om muren hade fallit och kommunismen upphört i Europas östra och centrala delar hade upphört lika snabbt.

Fotbollsspelaren Eric Cantona har blivit uppmärksammad för att han i ett vida spritt Youtubeklipp uppmanar människor att ta ut sina pengar från banken. Detta för att framtvinga en systemkollaps. Om tillräckligt många följer Cantonas råd kan det förstås bli verklighet. Frågan är bara vad vi vanliga människor skulle ha att tjäna på att bankerna kollapsade? Det är ju oftast precis tvärtom. Det är den lille mannen som förlorar när det ekonomiska systemet krisar.De som har mycket pengar lyckas ofta överleva kriser – kanske har de till och med lyckats tjäna pengar på blankning av aktier eller genom att köpa på sig fler aktier när de är billiga.

Om målet är kaos kan man möjligen förorda Cantonas väg.

”Välj rätt universitet – bli en Nobelpristagare” skriver E24. Föga överraskande är det prestigeuniversiteten i USA och England – Harvard, MIT, Cambridge, Oxford och dylika – som ligger i topp. Det är egentligen inte så konstigt. Om många skickliga forskare samlas på ett och samma ställe så kommer det att skapas en kreativ miljö. Visst är det trist att det är så få svenskar – och svenska universitet – som tilldelas Nobelpris, men jag tror att det grundläggs tidigare än på universitetet.

Svenska elevers resultat sjunker i internationella mätningar. Det handlar inte om något dramatiskt tapp, men sakta men säkert halkar svenska elever efter. Det är en problematisk utveckling. Johannes Åman, ledarskribent på DN, skriver i dag en intressant kolumn om en ny rapport från konsultfirman McKinsey där man har undersökt vad som leder till bra resultat i skolan. Det tycks finnas vissa saker som är bra att satsa på oberoende av vilket land vi talar om. Att satsa på de grundläggande färdigheterna som läsa, skriva och räkna; att utvärdera elevernas kunskaper etcetera. På dessa ganska självklara områden är Sverige på rätt väg. Det lägger en bra grund, men det måste till mer. Bättre utbildade och motiverade lärare och skolledare till exempel. Det är svårare och handlar kanske inte enbart om politiska beslut. Det måste finnas möjligheter för lärare att ”göra karriär” utan att bli administratörer eller rektorer.

Tyvärr fungerar det ofta så i dag. En duktig lärare ska rimligen ägna sig åt att lära ut. Inte snabbt ryckas bort från undervisningen för att bli rektor. Men det måste då löna sig att vidareutbilda sig och förfina sina färdigheter som lärare. Om det enda sättet att klättra är att bli rektor är det inte så konstigt om lärarkåren dräneras på de bästa pedagogerna.

Edit: Som av en händelse kom det i dag en rapport som visar just att svenska elevers kunskaper fortsätter att sjunka.

I går tittade jag en stund på Kalla Faktas reportage om drottning Silvias pappa Walter Sommerlath och hans samröre med nazisterna. Bland annat tog han i den så kallade ”ariseringen” av näringslivet – då judar blev av med sina företag – över en fabrik som tidigare ägdes av en judisk man som sedermera flydde till Brasilien.

Det är förstås upplysande och anmärkningsvärt att drottningens far var nazist, men det kan man trots allt inte skylla henne för. Inget barn sär ansvarigt för vad deras föräldrar har gjort. Vad som däremot är beklagligt är att Silvia försöker sopa det hela under mattan. Som att hennes far bara gjorde så som alla tyskar gjorde. Kalla Fakta visar med all önskvärd tydlighet att så inte var fallet. Han var partimedlem och drog ekonomisk nytta av förföljelsen av det judiska folket. Han var en medlöpare. Det borde drottningen ta avstånd ifrån.

Det hade räckt med att säga att hon tycker att de uppgifter som Kalla Fakta presenterar är fruktansvärda och att hon beklagar och tar avstånd från sin fars agerande. Det gör hon inte. I stället försöker hon bortförklara och rationalisera. Det är skamligt.

Edit: Här kan man se programmen.

Säga vad man vill om utrikesminister Carl Bildt men han väcker känslor. Och det båda i Sverige och internationellt. För något år sedan kallade The Economist honom för en ”intellektuell jätte bland dvärgar”. Enligt nya läckor från Wikileaks så beskrivs Bildt av en tjänsteman på amerikanska ambassaden i Stockholm som ”a medium size dog with big dog attitude”.

Tidskriften Foreign Policy listade nyligen världens mest inflytelserika tänkare inom utrikespolitikens område, Bildt landar på 94 plats på listan. Bildts plats på listan kommenteras med orden ”for telling Europe what it doesn’t want to hear.”

Man kan som sagt tycka vad man vill om Bildt, men det glädjer mig att vi har en utrikesminister som tar plats och som faktiskt diskuteras också utanför Sveriges gränser.

”Plötsligt händer det” heter det i reklamen. Och det är verkligen sant. För plötsligt trillade polletten ner och vi – min kompis Anders Rönmark och jag – kom på hur det måste gå till när den gamle centerpartisten Börje Hörnlund kommer på sina partikritiska debattartiklar. Genom att ta en text om något helt annat och bara byta ut lite ord här och där. Till exempel kan man ta dagens recension av Suedes ”come back”-konsert i Stockholm ur Svenska Dagbladet. I den ersätter man ordet ”Suede” med ”Centern”, ordet ”musik” med ”parti” och så vidare. Och vips så har man vad som ser ut son en Börje Hörnlund-artikel. Se själva:

”De forna partiikonerna i Centern [...] har ingen relevans för politiken år 2010. Det går inte att komma ifrån. Javisst, de var hjältar för femton år sedan, de har gjort den ena lysande debattinsatsen efter den andra och Olof Johansson var [...] den snyggaste i hela politikvärlden.

En gång i tiden – på 1990-talet – var Centern precis allt det där som ett parti ska vara. Sedan tog tiden slut. Centern borde inte ha fått riva sönder gamla minnen. De borde inte tillåtas att gå i den fåfänga fällan och försöka få uppleva allt bara en gång till. Gudarna straffar den som är girig – särskilt i politikens värld.

Det smärtar i politikhjärtat när Maud Olofsson – denna förut så klädsamt nonchalanta kvinna – fortsätter med sitt nya ovett att konstant hoppa upp och ner, hetsa fram jubel och kupa handen kring örat för att uppmuntra publikens allsång. Olofsson har helt gett upp alla planer på att förvalta sitt insamlade kapital. Hon verkar så desperat efter bekräftelse att han villigt raserar allt som hon byggt upp. Den gamle Maud är för evigt borta. Den androgyna frontfiguren som brukade åma sig kring mikrofonen är för evigt ersatt av en partiledare som bredbent testosterondansar likt en osjälvkritisk morsa på disko.

Hade jag haft mer civilkurage hade jag rusat upp på scen och försökt avbryta det hela. För nog kan det ses som oetiskt att dra nytta av en före detta frontfigurs längtan efter rampljuset. Det blir ovärdigt på ett sorgligt sätt. Hur överpeppad Maud Olofsson än är. För det är ju så uppenbart att det här inte är personen som hon ville bli och att det här inte är partiet som Centern skulle bli.”

PS. Jag vill givetvis inte göra intrång i någons upphovsrätt. Detta är alltså inte en faktisk debattartikel av Börje Hörnlund, utan bara en variant utav Kristin Lundells text i dagens SVD.

Akademien valde i år Mario Vargas Llosa. Han har länge varit tippad i  förhandsspekulationerna – inte så många har lyft fram honom i år dock. Själv har jag läst Bockfesten, en lysande roman om Dominikanska republikens diktator Trujillo. Kul om det återutges lite av hans böcker nu.

Om några timmar är det dags för Peter Englund att i egenskap av Svenska Akademiens ständige sekreterare tillkännage vem som får Nobelpriset i litteratur. Spekulationerna är som vanligt omfattande. Är det inte dags för en poet? Inte kan det väl bli ännu en europé? Törs man välja ännu en äldre herre? Var Horace Engdahls sågning av den amerikanska litteraturen för något år sedan bara en skenmanöver?

Jag upprepar mina önskningar från i fjol – Haruki Murakami och Philip Roth är två av mina favoritförfattare. Å andra sidan är det alltid kul när man får upptäcka ett nytt författarskap. Jag har aldrig riktigt förstått mig på dem som klagar på att Nobelpriset ”alltid går till någon som man inte känner till.” För det första så känner dessa personer ofta inte till så särskilt många framstående författare. För det andra så är det nästan uteslutande dessa som tycker att Astrid Lindgren borde få priset postumt.

Nu tror jag faktiskt inte att Murakami eller Roth får priset. Jag tror att det är dags för en utomeuropeisk poet. Då ligger väl Ko Un och Adonis bra till. Med John Ashbery som en dark horse.

Hos Svensk bokhandel finns en intressant intervju med Englund.

PS. I fjol lyckades jag gissa rätt.

Per Schlingmann avgår som partisekreterare i Moderaterna med flaggan i topp. Han har varit en av arkitekterna bakom de Nya Moderaterna, en omdaning som lade grunden för Alliansens möjlighet att bli omvald. Min gissning är att detta knappast ärt det sista vi ser av Schlingmann i svensk politik. Han har tydligen varit svensk medborgare för kort tid för att kunna vara ett aktuellt namn i den kommande regeringen, men varför inte som en av Fredrik Reinfeldts statssekreterare? Särskilt om HG Wessberg (för övrigt tidigare generaldirektör på Bolagsverket här i Sundsvall), som nu valts in i riksdagen, får en framträdande roll där, kanske som gruppledare.

Sofia Arkelsten tar alltså över Schlingmanns roll. Också det tror jag är positivt. Moderaterna behöver fler kvinnor på framträdande poster. Partiet lockat traditionellt fler män än kvinnor. Brist på kvinnor i toppen lär vara en av förklaringarna till detta. Förhoppningsvis kan Sofia Arkelsten och Gunilla Sjöberg, som blir vice partisekreterare, ändra på den bilden.

Torbjörn Björkman från Svensk-koreanska föreningen skriver en artikel på Newsmill där han förklarar att västvärldens bild av Nordkorea är förljugen. Egentligen är Nordkorea en fredlig och välvillig stat som älskas av folket.

Björkman skriver:

Socialismen har överlevt och kommer sannolikt att överleva, enligt den politik som Kim Il Sung lade fast. Nordkorea är en väl etablerad socialism som har folkets fulla förtroende. Därför finns det ingen anledning att tro att ledningsskiftet kommer att innebära några dramatiska förändringar. De borgerliga massmedia må skrika ut sitt hat, med detta har knappast någon påverkat på utvecklingen i Nordkorea.

Så nu vet vi sanningen om Nordkorea. Jag lovar bot och bättring.