Var ska vi i helgen?
Nu är det mindre än en månad kvar till jul och varje stadsdel eller förening med aktning och ekonomiskt intresse anordnar en julmarknad eller skylthelgdag. Redaktionen får många samtal, epost och andra tips om dessa arrangemang i när och fjärran. Och det är samma visa nästan varje helg. På fredagen planerar och väljer redaktions ansvariga alla uppdrag för helgen, under helgen åker medarbetarna ut i verkligheten och på måndag ringer besvikna arrangörer och undrar varför tidningen inte kom till just dom.
Och det kan förstås bero på många orsaker. Oftast är det en kombination av platsbrist i tidningen, antal personer som faktiskt är i tjänst under helgen (oftast bara två-tre reportrar och två fotografer), avstånd till platsen, tid och konkurrens med övriga uppdrag från tex sport och nöjesredaktionerna.
Men en vanlig orsak är, trots alla ovan nämnda tips till redaktionen, att vi inte fick information i tid. Alltför vanligt är att vi får samtal från någon som tycker att vi borde ha varit på plats nyss, när det hände det som var…
Och då är det förstås försent och vi har inte ens fått chansen att välja, varken till eller bort.
Inför skyltsöndagen
I morgon är det skyltsöndag i Sundsvall. Barnens ögon kommer då att tindra i skenet av juleljus och i ångorna av uppvärmd saftglögg. In i de sista sliter vi föräldrar med förberedelserna inför klassens, föreningens eller lagets gemensamma försäljningsaktion i adventstid. Pepparkakor bakas, plastmuggar inventeras, arbetsscheman justeras… Allt i den goda viljans tecken för att samla pengar till de behövande, dvs våra barn.
För egen del har jag idag liksom nästan alla tidigare år dagen före tillbringat en del tid i bilen. På jakt efter ischokladformar!
Kom nyss hem efter besök i tre affärer med tomma hyllor. Inga formar i metall. Kan inte förstå varför butiksägarna inte laddar upp med hur mycket formar som helst. De går åt under december och alla, särskilt jag, blir glada när de finns att köpa.
Gör snart ett sista försök och om jag hittar några formar under kvällen finns det nyproducerad ischoklad att köpa i ett skyltsöndagsstånd nära mig. Välkomna.
Boney M och en cappucino
Kände för att spexa till nyhetssändningen klockan fyra i Radio Guld. Efter som Dan och Frida valde att spela Boney M avlutade jag med att säga ”Och jag som hoppas att det blir mer Boney M så här på fredagseftermiddagen – jag heter Oskar Nord”. Kan tyckas oskyldigt. Men så ska det inte låta.
Men va fan. Det är ju ändå fredag.
Nu har jag dessutom fått en cappucino av kollegan från Östergötland. Så därför avslutar jag den här dagen med att youtuba Boney M.
Äntligen fredag!
Det är tufft där ute
Att vara journalist är inte alltid enkelt.
På lördag publicerar ST ett Mat & Människor-reportage med Christer och Margareth som driver Spikarö chokladfabrik. Det var ett mycket trevligt möte, med två trevliga och driftiga entreprenörer som dessutom hade kattungen Bruce i hemmet.
En kattunge som mer än gärna satte klorna i en intet ont anandes reporter när hon försökte göra anteckningar. Kanske inte så att blodet rann, men hjärtat hann stanna av den smärtsamma överraskningen.
Så den som påstår att jag bara har ett trevligt smörjobb när jag åker runt och skriver matreportage några gånger i månaden kan tänka om.
Arbetsskada är ordet ni söker.
Nu ÄR skrivaren trasig. Igen.
Tänkte bara meddela att den inte fungerar.
Det upptäckte Njurundaredaktören som försökte skriva ut något.
Vi HAR felanmält. Som om det skulle hjälpa.
Vi konstaterar följande
2 400 har klickat på gårdagens pixlade nyhet där vi valde att pixla ansiktet på en av timrås spelare – men bara på förstasidan på ST.nu.
Det är ju på intet sätt något rekord – men förmodligen mycket mer än om vi hade kört ansiktet opixlat.
Intressant det där. Vad tycker du? Rätt eller fel? Fördelar och nackdelar?
Seså, tyck till nu för sjutton!
När kramade du din chef sist?
Läste i Aftonbladet häromdagen att norrlänningar är sämre på att kramas än andra. Och att nästan hälften av alla svenskar brukar kramas på jobbet. Kvinnor kramas mer än män.
Nu är Aftonbladets tolkning av statistiken inte helt logisk, men vi bortser från det en stund.
Jag kan säga att jag inte är någon kramare. Jag kramar oftast bara mina närmaste, och det hör inte till vanligheterna att jag slänger mig om halsen på Kjell Carnbro. Det råkade jag skriva i min privata blogg. Eller råkade och råkade. Jag skrev helt enkelt, att jag inte brukar krama Kjell. Eller någon annan chef.
I morse mötte jag Kjell på tågstationen, vi är på väg till Stockholm båda två. Han gav mig en kram. Så kan det gå när chefen läser ens blogg. 
Läs även andra bloggares åsikter om Krama din chef
Om möss, människor och en felskriven url
Musen på bilden har inget med husmusen i artikeln att göra
Fick från en god kollega i branschen – vi kan kalla honom Pelle eftersom jag vill fortsätta att vara kompis med honom – nyligen höra en dråplig historia från den s k verkligheten på deras stora morgontidning i fel del av Sverige (söder om Ljungan).
På deras sida för Familj och Barn hade de för en tid sedan ett reportage om lite trevligt pyssel, inspirerat av en bloggare som skriver om detta. Naturligtvis ville de ge cred till bloggaren och ange länken till bloggen i anslutning till artikeln.
Det var här det blev lite – eller kanske väldigt – fel. Den korrekta adressen till bloggen skulle vara:
…hmm, ni kanske börjar ana vartåt det lutar… Någonstans glömdes fem bokstäver och en punkt bort. Det som trycktes både i tidning och skrevs på webben blev:
http://husmusen.se (klicka om du vågar…)
… alltså skickades såväl pyssliga barn och föräldrar som far- och morföräldrar till en sajt som säljer sexleksaker och andra mer eller mindre ekivoka attiraljer.
Frågan är vilka som blev mest överraskade: barnfamiljerna som fick lite oväntade ”pysseltips” eller sexshopen som fick en hyfsad boost i trafiken?
Nätet är stort, fantastiskt och oförlåtande. Människor gör fel. And keep your url:s straight out there!!!
P.S. Pelle heter egentligen något annat
Så tänkte vi här
I dag valde vi att prova ett nytt grepp på ST.nu. Vi valde att pixla en bild på en hockeyspelare på förstasidan men ha en opixlad bild ”inne” i artikeln. Det gjorde vi får att få fler att klicka på artikeln…
Så här såg det ut:
Och så här tycker vi på webbredaktionen:
– Vi ville testa hur det blev jämfört med om man berättar hela historien på förstasidan. Jag vet inte om det är bra att man gör så här. Vi har ju fått en del kommentarer men det är svårt att veta hur den stora massan reagerar.
Henning, webbredaktör
– Jag tycker att det blir löjligt. För mig hör pixlade bilder ihop med sånt som man inte kan visa. Man måste kunna testa, men jag tycker att det blir löjligt.
Jonas, webbredaktör
– I grund och botten är det ganska onödigt. Jag hör till dem som mest blir irriterad på sånt. Det kan dra klick, men frågan är om man får läsarna förbi ingressen.
Amanda, webbredaktör.
– Vi måste kunna testa nya grejer, och i synnerhet våga testa nya grejer. Man måste våga misslyckas, annars lyckas man aldrig. Så länge det sker inom rimliga gränser och med glimten i ögat tycker jag att det är okey. Men det får såklart inte gå till överdrift – även de som bara vill läsa förstasidan måste kunna göra det.
Oskar, webbredaktör.
Hur har det gått då? Fram tills nu har 1500 klickat på artikeln. Om det är bra eller dåligt överlåter vi till cheferna att bedöma. Likaså om vi ska gömma fler ansikten.