Journalistik provocerar, dvs retar, utmanar, framkallar reaktioner, väcker känslor. Det är liksom meningen med verksamheten. Varje dag så provoceras någon läsare, någon makthavare, någon annonsör av det som står i tidningen. Det är jag ganska säker på. Och gör man inte det så har vi i en mening misslyckats.
Att provocera just annonsörer är dock inte helt okomplicerat med tanke på att annonserna nomalt svarar för ungefär sextio procent av en tidnings intäkter.
Strax före julhelgen hade jag kontakt med en annonsör som kände sig kränkt av tidningen, något som han också utvecklade i ett samtal med mig som ansvarig utgivare.
Bakgrunden var en krönika som en av tidningens medarbetare skrivit och som livfullt beskrev den kaotiska situation (i journalistens ögon) som uppstått när ett antal snowracers skulle säljas till ett mycket förmånligt pris på ett leksaksvaruhus. Antalet kälkar som stod till buds var åtskilligt färre än kunderna som köade för produkten. Därav den hetsiga kommersen.
Reportern – som fanns på plats som privaperson och potentiell kund – häpnade över den dragkamp som uppstod mellan kunderna och menade att personalen borde ha arrangerat försäljning på ett mer ordnat sätt. Och hon förklarade att hon inte tänkte handla hos ett företag som förnedrar sina kunder.
Företaget var inte nämnt vid namn men ändå inte särskilt svårt att identifiera och ansvariga i butiken och regionledningen kände sig träffade – och illa behandlade.
Situationen är inte helt ovanlig för en utgivare. I sämsta fall leder situationen till hot om annonsbojkott (vilket inte alls fördes på tal i det här fallet), i bästa fall finns en möjlighet till resonemang där respektive part får en möjlighet att förklara sin inställning.
Mitt försök till resonemang var detta.
I en krönika ges medarbetaren möjlighet att på ett personligt sätt formulera en åsikt. Krönikan ingick i en serie ”Decembertankar” som publicerades under hela månaden. För läsaren var det uppnbart att det rörde sig om en enskild medarbetares egen upplevelse, inte tidningens ståndpunkt.
Hade det rört sig om en nyhetsartikel, exempelvis förandledd av en irriterade läsare, hade vi också bett om en kommentar från det aktuella företaget.
Jag erbjöd också företaget (som hade en annan bild av vad som hänt) att själva komma till tas i en kommentar på åtsiktsplats (insändare). Företaget var dock inte intresserad av detta eftersom man bedömde att det skulle förstärka skadan.
För mig stod det ganska snart klart att det var just ordet ”förnedra” som upprörde annonsören. ”‘Vi förnedrar inte våra kunder”, konstaterade han vid flera tillfällen. Självklart. Jag tror inte heller att företaget har någon som helst ambition att förnedra sina kunder.
Problemet uppstår ju när man ska avgöra vem som ska göra den tolkningen; förnedrad eller inte förnedrad. Reportern kände sig onekligen förnedrad av det sätt som försäljningen genomfördes. ”In the eye of the beholder”, säger engelsmännen. I betraktarens ögon görs tolkningen.
Överens blev vi inte, men kanske påminda om ett par saker. Jag tar fasta på synpunkterna om den ”makt” som media har (eller uppfattas ha) när det gäller att beskriva skeenden. Jag hoppas att jag till min samtalspartner lyckades förmedla uppfattningen att vi faktiskt diskuterar våra arbetsmetoder både internt och externt och tål att kritiseras.
