Nu är skrivaren trasig igen

Mycket av arbetet den här veckan handlar för just mig mig om det ”läsargenererade materialet”, som det så fint heter. Kommentarer, inlägg och läsarbilder. Och så som vanligt då lite photoshoppande och youtubande på det.

I dag strax före tio rapporterade vi att det är överfullt på Sundsvalls sjukhus. En så kallad ”just-nu-nyhet”. En sån där nyhet som man vill ha på webben, för att berätta att det JUST NU är överfullt på sjukhuet. Som för övrigt heter länssjukhuset Sundsvall-Härnösand, numera.

Inget ont om texten. Inte alls. Den är bra.

Men det är den tredje kommentaren uppifrån som får mig på fall.

Hur länge vågar man chansa…
Om det inträffar en stor olycka i Sundsvall tex buss, tåg eller flygolycka….. Vad gör man då?????? Hur kan man köra all personal i botten, inte tänka framåt bara spara spara spara. Den där vårdplatsreserven är ingen hjälp för personalen. Den tar lättare patienter och då kan avdelningarna fylla på med mer TUNGA patienter. Vi som jobbar på sjukhuset är inte robotar vi har känslor och vi bryr oss om patienterna, när vi inte hinner med mår vi dåligt. Just nu är många sjukskrivna och det lär inte bli färre nu när stressen ökar och ökar. Sömnlös, magont, stressad o pressad går man till jobbet och hem från jobbet. Jag känner mig maktlös och orkar snart inte mer. Tänk om det händer en stor olycka och ingen hinner rädda liv. Jag gör vad jag kan och sover dåligt om nätterna. Du där uppe med skygglapparna hur sover du????? Gör något innan det är försent. VI ORKAR INTE MER
Stressad pressad o sömnlös….

Fy fan vad hemskt. Det är egentligen det enda jag kan säga. Här har vi en av samhällets viktigaste yrkesgrupper – som inte klarar mer. Som mår dåligt. Som sover dåligt om nätterna. Men som ändå gör så gott h*n kan.

Det här är på något sätt – för mig – nätet när det är som bäst. Tvåvägskommunikationen. En kommunikation som är omöjlig att åstadkomma i papperstidningen. Jag känner något när jag läser den där kommentaren, jag får en känsla för hur den här personen har det. Och det känns inte bra ska jag säga.

Och faktum är att jag skulle kunna tänka mig att betala tjugo spänn för att få läsa den där enda kommentaren.

Men inte ett öre för artikeln som sådan.

Trots att det som sagt inte är något fel på den.

Pengar att tjäna, någon