Nu är skrivaren trasig igen

I dag var det läge att fira inom vår lilla webbredaktion på ST. För första gången någonsin har vi tagit oss över miljonstrecket när det gäller antalet besökare per månad. Exakt 1 018 860 läsarbesök hade ST.nu under oktober månad.

Det är en alldeles fantastisk siffra.

Men den som trodde att vi fick tårta för prestationen får tänka om. Nej. Istället släpades vi tre webbisar som jobbade idag ner i soffan för att intervjuas. Och därefter var det, ve och fasa, dags att plåtas.

Jag är närmast allergisk mot att stå framför en kamera. Detta med att bränna av ett tindrande leende på beställning ligger helt enkelt inte i min natur. Istället blir det ofta ett stelt grinande mot linsen. Och usch vad obekväm jag känner mig. Jag kan inte lova att alla mina kollegor känner likadant. Men det är påfallande många inom journalistiken som tvärvägrar att gå över till andra sidan och låta sig intervjuas. Vad det beror på vet jag inte, men kanske har det med vårt kontrollbehov att göra. Som journalist är du van vid att vara den som bestämmer, oavsett om gäller vilka frågor som ska ställas, hur ingressen ska formuleras eller ur vilken vinkel bilden ska tas. Den bestämmanderätten är svår att släppa.

Vi webbisar är doldisar. Hade jag velat synas hade jag jobbat inom tv. Eller sökt till en dokusåpa.

Nej, nästa gång vill jag ha tårta…

I journalistiken pratar vi ofta om att en artikel har en vinkel. Exempelvis att vi i samband med en nyhet om kommunens besparingar även speglar hur det drabbar barnfamiljer. Då har den artikeln vinkeln ”de drabbade”.

Men möjligheten att kommentera artiklar på webben kan ofta ändra vinkeln på en nyhet, om inte 180 grader, så åtminstone i en helt annan riktning än den story som vi publicerar från start.

Ett lysande exempel på detta är vår artikel om älgjägaren Roland Backlund som efter 50 år i älgskogen fick fälla en riktig bjässe till tjur. ST:s vinkel: en klassisk jägarhistoria med en trevlig 70-årig farbror som berättar om skottet och hur det kändes att skjuta en 23-taggare.

I kommentarerna på ST.nu blev vinkeln annorlunda. Först kom några grattis-inlägg men rätt snart började det handla om lämpligheten att fälla stora tjurar mm.

Det här visar på ett bra sätt hur journalisten och läsarna tillsammans kan ge en bredare bild av en händelse.

Frågan är vad Roland tycker. Han ville ju bara berätta en bra jägarhistoria…

Här kan man förstås diskutera det lämpliga och vettiga i att en papperstidning inte kommer ut på en helgdag då folk verkligen har tid att läsa den (förutom vissa engagerade personer som fortfarande tågar under banderollerna på 1:a maj).

Men så är det just nu och så har det varit väldigt länge, och det borde väl basketligans ansvariga kunna ha tänkt på när matcherna planerades. För visst måste även höjdarna i Dragons tycka att det är trist att de lokala tidningarna inte dagen efter kan spegla en historisk guldfest. Den hinner svalna på något sätt till då nästa dag.

För det kan väl inte vara så att man av olika skäl hela tiden planerat för en full, publikspäckad och lönsam matchserie, och sett det som väldigt osannolikt att kvällens match skulle kunna vara avgörande…?

Något kommer att saknas till frukost i morgon...

Inom kort kommer vi att erbjuda ST.nu:s besökare möjligheten att rapportera in vägskador i Medelpad. Ett sätt att hjälpa varandra att hålla koll på vägarna och kanske ge en signal till beslutsfattarna var det behöver göras åtgärder.

Vi kommer att dela funktion med www.allehanda.se som redan startat tjänsten på sin sida.

Och som vanligt: kör försiktigt därute!

Så här ser karttjänsten för vägskador ut som snart kommer även på ST.nu.

Att göra enkäter är inte det som står högst på alla journalisters önskelista. Träffa folk är väl den roligare delen, men hitta på en bra fråga och försöka få svar på den är inte alltid festligt. Jag förstår inte riktigt varför, men det finns alldeles för många som inte vill svara på den banalaste fråga.

Men i dag! Trots några futtiga plusgrader och bitig blåst så var det bara roligt att gå ut på stan och träffa folk. Och alla var så vänliga och svarade så snällt och det blev små trivsamma möten. Tänk om vi hade hunnit sätta oss och fika allihop! Det hade varit skoj!

I morgon får du läsa i ST vad jag frågade – och vad alla svarade.

Går in och läser kommentarerna till Tikarebloggen, efter gårdagens match Timrå HV 71. Där finns ett par verkligt olustiga kommentarer. Båda kommer faktist från HV-supportrar.

Den första:

1. 666 Skriver:
   5 mars 2009 klockan 23:54 Var ju inget fult med den tacklingen. T o m dåliga Sören erkänner efter att ha sett reprisbilderna…Hoppas att Lotvonen inte kommer tillbaka mer den här säsongen!!Vore riktigt skönt om nått gått sönder i knät på finnpajsaren…

   Vad det gäller matchen i övrigt så vann Timrå rättvist. Dom var helt enkelt starkare och bättre än HV. Nu blir det press på att vi nästan måste vinna på Lördag!

2. Jönköping Skriver:
   6 mars 2009 klockan 7:17 Jimmy, vad menar du nu? Enda behållningen i matchen var ju Thörnbergs tackling. Riktigt klockrent rätt över benet. Nu får vi hoppas Lotvonen aldrig mer spelar ishockey.

   För övrigt: Basker, 100 kilo, hitlermustach och långt hår. Nya modet inom grottkulturen?

Då börjar man fundera, ska vi släppa igenom vilka kommentarer som helst?

“Det handlar om läsbarhet! Allt som hindrar eller stör läsningen är irriterande och försämrar textens kvalitet”. Det är det kritiken mot TT:s språkregler handlar om.

Reflektionen kommer från av mina kollegor, Tinna Bondestam, som jobbar med personalutveckling här på ST och på andra tidningar. Om jag i en text möter något som känns obekant eller fel, så har det en läs-stoppande effekt. Exempelvis som att stava Iphone med versalt i, eller när partibeteckningarna helt plötsligt blev versala.

En textkommentar fick jag när jag publicerade min förra artikel i ämnet på vår redaktionsblogg. Övriga kommentarer var muntliga. Hur som helst, diskussion blev det, och det var ju meningen. Jag vidhåller att TT:s språkregler är inkonsekventa och inte befrämjar läsningen av texterna i våra dagstidningar.

Att jag sedan, precis som andra oponenter, är tvungen att inordna mig i de regler som ST har satt upp för stavning, det vill säga TT:s språkregler, det är väl inget att bråka om. Vi kan ju inte ha språklig anarki i tidningsspalterna. Däremot ska vi ju diskutera fenomenet. Vi kan ju om vi vill göra lokala undantag, men då måste vi ha någon som är lokal språkvårdare/språkpolis.

Men kanske vi har ett annat problem som är ännu mer irriterande för våra läsare, nämligen slarvfel i texterna. Inte mindre än tre kommentarer (ingen läsarstorm, men ändå) har jag fått den senaste veckan kring detta. Det vill säga klagomål på stavfel, syftningsfel och andra språkliga grodor.

Är vi verkligen så dåliga? Vad säger du? Kommentera här, eller skriv till tidningsliv@st.nu. Jag ska även låta frågan gå vidare till vår språkkrönikör.

Fakta i frågan är ju annars att de flesta dagstidningarna sedan många år avskaffat korrekturavdelningarna. Varje skribent är därmed ansvarig för sin text. Visst, texterna läses naturligvis också av redigerarna, men de har ju inte alls samma tid för detta som de tidigare korrekturläsarna.

Om du vill läsa mer om opinionen mot TT:s språkregler, lokala undantag, med mera. gå till tidningsliv.wordpress.com/

Där kan du även rösta på ett exempel när det gäller vad som känns mest naturligt i ett av de beskrivna fallen.

Några av alla hundratals julhälsningar som våra läsare sms:at till oss.

Det har fallit på min lott att sammanställa årets skörd av SMS-julhälsningar. I år är det rekordmånga vilket gör jobbet lite svettigt. Än knöligare blev det när vi i morse upptäckte att vi haft lite fel i systemet och måste jaga reda på meddelanden manuellt i loggar mm. Nåväl, nog gnällt nu.

När jag röd- och tröttögd tittade på den femtielftehundraziljonte raden i listan kom denna SMS-hälsning fram på skärmen:

”God Jul ST. En riktigt kär vän som förgyller mina morgnar de allra flesta dagarna på året. Önskar Christina”

… Tack Christina, you saved my day! Och God Jul till dig också!

(…och lugn, hälsningen kommer med i tidningen längre fram i Jul trots att jag tjyvade med den här).

Återigen får vi bevis på hur viktiga våra fyrbenta vänner är för oss. I detta fallet handlar det om  Felis Catus. Du kanske känner den mer till namn som katt, kisse, misse eller kattkräk. Just nu uppmanar vi nämligen våra läsare och besökare att skicka in sina bästa kattbilder bilder till tävlingen ”Lussekatt 2008”.

Några av alla kissar som ni laddat upp...

Och, oj vad bilder som laddas upp! Märkte det med obarmhärtlig tydlighet när jag skulle göra ett första urval till finalomröstningen som startar till helgen. De första femtio bilderna var ganska roliga att titta igenom. Bild 50-100 kändes lite småintressanta. Någonstans runt bild 200 började morrhår och svansar att flyta ihop. Vid 300 kom ofrivilliga tankar om alternativa användningsområden för katter (som inte passar att nämna här…).

Måste nog kolla igenom bilderna i omvänd ordning för att ge alla en rättvis chans. Hoppas bara att Scooby och Pikachu (hårbollarna hemma i familjen) inte tycker att jag tittar konstigt på dem när jag kommer hem idag…

Förresten, hittade denna instruktionsfilm om katter som kanske kan belysa ämnet ytterligare:

Nu är det mindre än en månad kvar till jul och varje stadsdel eller förening med aktning och ekonomiskt intresse anordnar en julmarknad eller skylthelgdag. Redaktionen får många samtal, epost och andra tips om dessa arrangemang i när och fjärran. Och det är samma visa nästan varje helg. På fredagen planerar och väljer redaktions ansvariga alla uppdrag för helgen, under helgen åker medarbetarna ut i verkligheten och på måndag ringer besvikna arrangörer och undrar varför tidningen inte kom till just dom.

Och det kan förstås bero på många orsaker. Oftast är det en kombination av platsbrist i tidningen, antal personer som faktiskt är i tjänst under helgen (oftast bara två-tre reportrar och två fotografer), avstånd till platsen, tid och konkurrens med övriga uppdrag från tex sport och nöjesredaktionerna.

Men en vanlig orsak är, trots alla ovan nämnda tips till redaktionen, att vi inte fick information i tid. Alltför vanligt är att vi får samtal från någon som tycker att vi borde ha varit på plats nyss, när det hände det som var…

Och då är det förstås försent och vi har inte ens fått chansen att välja, varken till eller bort.