Årets julklapp – en giftbox

Många arbetsgivare ger ju sina anställda julklappar av olika slag. Minns för ett antal år sedan när de anställda på landstinget fick en sparbössa i julklapp. Det var inte populärt.

Vi på Mediehuset ST får sedan några år tillbaka välja mellan tre olika alternativ. Ofta bra och praktiska prylar.

Som i år. Då har vi kunnat välja på en spikmatta, ett campingset och en giftbox med knivar (!).

En giftbox och knivar – det låter det … Ska vi kanske skära ner ännu mer på personalen?

Nu är det inte så allvarligt som det låter. Det är helt enkelt vår leverantör av julklapparna som är lite för entusiastisk i användningen av det engelska språket. Kanske tycker han att giftbox låter bättre än det svenska presentask eller presentlåda.

Vad är det för fel på svenskan, undrar jag och i nästa andetag, ”… jag ska bara printa ut det här mejlet”.

Suck!

Det har skett en viss utveckling

Då och då hör man det gamla citatet ”Det var bättre förr” klinga ut över redaktionen.

Och visst är det så i vissa avseenden. Utvecklingen går i en himla fart och allt effektiviseras. Många längtar tillbaka till det gamla lugna livet då reportrar satt vid skrivmaskinen, ordet webb-version var inte ens påtänkt och telefonen var något som satt fast i väggen. Men vissa saker har definitivt förbättrats:

Höll på att sätta morgonkaffet i halsen när jag kom till jobbet i veckan och såg denna etta från daterad till den 12 oktober 1969. Texten handlar om en fotbollsmatch.

Ett rubrikval som knappast hade gått hem idag….

Det är faktiskt ganska fascinerande att bläddra i gamla tidningar. Förra sommaren fick jag i uppgift att plocka fram ”Så skrev vi då…” från 25 och 50 år gamla tidningar.

Fantastiskt kul att göra och mycket att förundras åt. Förutom den uråldriga redigeringen, fantastiska artiklar om ”data-maskiner” och de roliga modevalen (i synnerhet i tidningarna från 1983) fanns en ibland närmast förbluffande uppvisning av fördomar och förakt.

Särskilt väl minns jag en serie artiklar som behandlade GIF och SDFF. Damerna spelade på den här tiden i högsta serien, medan Giffarna famlade efter framgångar i division 3. GIF Sundsvall ville desperat ta sig upp till andra division, men hade inte råd att handla in några dyra duktiga spelare. Då beslöts att Giffarna skulle dumpa damerna.

Varför?

De var helt enkelt för framgångsrika och dyra. Inte i spelarlöner, damerna fick nog inte många kronor i ersättning.  Damallsvenskan skulle snart födas, och det fanns en bra chans att de framgångsrika damerna i GIF skulle få spela matcher land och rike runt.

– Damfotbollen kostar oss ungefär en hygglig div. II-spelare varje säsong, och den skall bort, sa en GIF-ansvarig i en artikel på sportsidan 1983.

Den ansvarige påpekade att han självklart ”inte alls har något emot damfotboll. Men det får finnas proportioner.” Damerna skulle ”inte få knäcka GIF-herrarna med sina utsvävningar”

Damfotbollsspelarna var självklart inte särskilt roade, och protesterade högljutt. Ett motstånd som bemöttes med ”lilla gumman”-mentalitet och klapp på huvudet.  Den manliga ST-journalisten tyckte att ”töserna” i damfotbollen gått lite för fort fram och att det var på sin plats med en lite lugnare utvecklingstakt. ”Att redan nu löpa iväg med riks- och elitdivisioner är någonting som verkligen kan ifrågasättas”, skrev han.

Hur gick det då till slut? GIF-ledningen fick som de ville. Damerna dumpades ur föreningen, och återuppstod som Sundsvalls DFF. Giffarna harvade kvar i division III ytterligare några år innan de tog sig upp till division II och så småningom Allsvenskan.

Men skulle samma sak ske idag, kan du ge dig tusan på att tonen vore en annan. Numera är drygt halva redaktionen kvinnor. Flera av dem sitter på sporten. Vi har tre kvinnliga nyhetschefer.

Och den jäkeln som fick för sig att kalla idrottare för ”töser” på redaktionell plats skulle få blåslampan efter sig …

Att stava rätt är inte lätt …

“Det handlar om läsbarhet! Allt som hindrar eller stör läsningen är irriterande och försämrar textens kvalitet”. Det är det kritiken mot TT:s språkregler handlar om.

Reflektionen kommer från av mina kollegor, Tinna Bondestam, som jobbar med personalutveckling här på ST och på andra tidningar. Om jag i en text möter något som känns obekant eller fel, så har det en läs-stoppande effekt. Exempelvis som att stava Iphone med versalt i, eller när partibeteckningarna helt plötsligt blev versala.

En textkommentar fick jag när jag publicerade min förra artikel i ämnet på vår redaktionsblogg. Övriga kommentarer var muntliga. Hur som helst, diskussion blev det, och det var ju meningen. Jag vidhåller att TT:s språkregler är inkonsekventa och inte befrämjar läsningen av texterna i våra dagstidningar.

Att jag sedan, precis som andra oponenter, är tvungen att inordna mig i de regler som ST har satt upp för stavning, det vill säga TT:s språkregler, det är väl inget att bråka om. Vi kan ju inte ha språklig anarki i tidningsspalterna. Däremot ska vi ju diskutera fenomenet. Vi kan ju om vi vill göra lokala undantag, men då måste vi ha någon som är lokal språkvårdare/språkpolis.

Men kanske vi har ett annat problem som är ännu mer irriterande för våra läsare, nämligen slarvfel i texterna. Inte mindre än tre kommentarer (ingen läsarstorm, men ändå) har jag fått den senaste veckan kring detta. Det vill säga klagomål på stavfel, syftningsfel och andra språkliga grodor.

Är vi verkligen så dåliga? Vad säger du? Kommentera här, eller skriv till tidningsliv@st.nu. Jag ska även låta frågan gå vidare till vår språkkrönikör.

Fakta i frågan är ju annars att de flesta dagstidningarna sedan många år avskaffat korrekturavdelningarna. Varje skribent är därmed ansvarig för sin text. Visst, texterna läses naturligvis också av redigerarna, men de har ju inte alls samma tid för detta som de tidigare korrekturläsarna.

Om du vill läsa mer om opinionen mot TT:s språkregler, lokala undantag, med mera. gå till tidningsliv.wordpress.com/

Där kan du även rösta på ett exempel när det gäller vad som känns mest naturligt i ett av de beskrivna fallen.