Nu är skrivaren trasig igen

Mötte en av våra tidningsdistributörer i trappen här på morgonen och växlade några ord om väder och vind, eller rättare sagt om den bedrövliga halkan.

”Kommunen sandar bara mitt på gatan, så vi får glida in sakta mot postlådorna och ändå ska vi hålla tempot uppe så alla hinner få sin tidning innan klockan sex,” förklarade han vars distrikt är en stor del av villaområdena på Södermalm.

Nu är det inte bara halkan som vintertid är ett hinder i vägen för tidningsbuden. Snön är ofta lika jobbig, särskilt som många villaägare inte skottar ordentligt framför sina postlådor. Men mest förvånande är nog ändå att folk parkerar sina bilar framför lådorna.

Och sedan händer det att abonnenten ringer och är förvånad över att tidningen inte ligger i lådan …

Se även ett annat tidningsbuds snabba färd, men det var i våras utan halka …

I bland halkar tankarna bara runt. Och då blir inte mycket återberättat av mig i den här spalten. Var glada för det. Allt oftare halkar jag runt på vägarna också. 18-åringen sitter vid ratten och skylten ”Övningskör” kan inte nog signalera den fruktan jag känner längs en E4 mellan långtradare, bussar och bilburna stressade nutidsflyktingar. Till saken hör att det alltid är mitt(?) fel om den unga hysterikan får motorstopp, hamnar i fel fil eller råkar tappa ett ögonblicks nödvändig koncentration. Det där med övningskörning är förstås ett reportageuppslag.

Efter en ledighet med några sådana resor är det ganska skönt att glida in på jobbet igen. Uppdragen är vitt skilda, men i mitt fall är de lite tunga ämnena ständigt återkommande. De som handlar om sorg, förluster och kriser. Den senaste månaden har jag gjort flera intervjuer med hårt drabbade människor, och det är ett privilegium att höra om människors tankar och skriva ner orden de använder om det oförklarligt svåra. Smärtsamma berättelser som alla är unika i sitt slag, men som för med sig känslor som många kan känna igen sig i. Och det enda möjliga förhållningssättet för dessa glimrande stjärnor på is verkar vara att ta ett andetag i taget, klockslag för klockslag, tidvatten in och tidvatten ut. Tids nog kanske framtiden kan skönjas.

Ja, nog halkas det runt i det novembergrå. Och så i dag: underkylt regn. Helsike, vad halt det är.

Var försiktiga där ute.

Jag ramlade rätt ordentligt på väg till jobbet i morse. Alldeles utanför ingången.

Och inte fick jag någon hjälp heller av vår webbutvecklare heller. Han skrattade bara åt mig.

Nu har jag drabbats av ont i armbågen och ont i höften. På måndag är det jag som har med mig broddarna.

Nu när middagsgästerna gått hem till sitt och det enda som står kvar är disken, som jag har för avsikt att ordna med i morgon, hinner jag blogga lite om dagens stora äventyr.

Jag och kollegan Amanda skulle hitta tarzanstigen på Södra berget. Hon hade nån idé och jag skulle filma kalaset. So far so good. Där går jag med den stora kameran, mikrofoner och trådlösa sändare och filosoferar om livet på det stora hela – bistert letande efter vita pilar på svart botten.

DÅ. Den intet ont anande Oskar hittar en isfläck. Snötäckt naturligtvis. Som han bestämmer sig för att halka på. Men den stora kameran, mikrofoner och trådlösa sändare.

Det hela resulterar i iskonster i den högre skolan. Dubbel mollbergare i pikstil utan tvekan. Men jag och kameran klarade oss helskinnade från äventyret – som börjat redan innan vi ens hittat den förbannade stigen.

Den enda som fick bestående men var Amanda som tvingades se mina iskunskaper (skolkade från skolidrotten varje gång det var skridsko) och stod dubbelvikt och skrattade i flera minuter.

Vad gör man inte för att sprida lite glädje bland kollegorna.

Halka har varit lite på tapeten här i NÄSTI-bloggen och nu vill jag dra mitt strå till stacken. Precis som vanligt - och av någon outgrundlig anledning – hinner ofta sista minuten passera för mig innan vinterdäcken åker på bilen. Så på sommardäck som inte direkt skulle platsa på Schumachers ferrari gled jag in till jobbet i morse.

Men naturligtvis var det som höll mig kvar på vägen i morgonhalkan inte skräcken för akuten eller dyra plåtskador. Det var blotta tanken på att sitta där i diket och se ST:s reporterbil anlända, kollegor med kameror och block kliva ut och upptäcka att det var Lindström som var klantarschlet med sommardäck.

Jag vet vad jag gör ikväll…