Permalänk

249 dagar senare – Matresan 11: Big Ben Burger

22 april 2013 Postat i äventyr, matresan av Andreas Lidén Kommentera

Det har gått 249 dagar sedan jag lämnade London. Jag lämnade OS och mitt studentrum, jag vinkade farväl till Bolt, Phelps och Mo Farah. Jag hade ätit mig genom det brittiska köket likt en kulinarisk kamikazepilot och lyckats bli fem kilo lättare på kuppen. Jag var sugen på allt annat än husmanskost i pubmiljö – jag har inte kikat på en hash brown sedan dess. Vita bönor äter jag inte längre.

 

Nu är jag tillbaka. För idrott helt utan olympisk glans. För mötet Queens Park Rangers–Stoke höll, precis som väntat, inte världsklass.
Det var en match där var och varannan spelare hade utgånget bäst-före-datum. Det var en match där Stokes flaggstång Peter Crouch visade mer muskler än hela QPR hjärta.
Arenan Loftus Road saknade allt, inklusive benutrymme.
Men det här handlar om mat, och inte sorglig fotboll i Premier Leagues absoluta botten.

 

Vi landade på Gatwick och tuffade in mot stan, det tog sin tid – vi tvingades se betydligt mer av Londons södra förorter än vi hade lust till. Vi var åtta kompisar från förr, törstande för en trevlig helg tillsammans. Hungriga efter en lång dags färd.
Under OS tillbringade jag 18 nätter i ett studentrum i krokarna kring Euston Square.
Nu väntade två nätter i Kensington.
I ett rum med helt andra faciliteter. Och fasor.
Vad sägs om både dusch och toalett?
Och dessutom en rumskamrat som skulle kunna utmana sportchef Engström i VM i snarkning. Tror duellen skulle bli knivskarp.

 

Vi klev av tunnelbanan vid Notting Hill Gate. Jag gjorde det under OS, jag gjorde det igen. Jag tog en lätt promenix och klev in på ”Old swan”.
Jag var tillbaka på brottsplatsen till mitt fjärde stopp på matresan http://blogg.st.nu/osbloggen/2012/08/01/matresan-del-4-steak-ale-pie/
Den här gången kände jag ett minimalt behov av en Steak & Ale Pie. Det fick bli något annat, något mindre vansinnigt. En burgare; ”Big Ben Burger”. Den lovade mycket, men infriade förstås bara en del.
”Juicy, tasty and towering in height” flaggade menyn. ”Juicy” var den inte och bara halvhyfsat ”tasty”. Hög som ett klocktorn då? Nja, mer likt Lutande tornet i Pisa om man ska vara ärlig.
Det var en burgare på svaj, en ganska blek biff, plastig cheddar med ett sånt där oljeosande ägg därtill. Det spelar ju ingen roll hur fritt hönan fått spankulera och hur gott ägget i grunden skulle kunna smaka. Om man steker det i olja av högst tveksam kvalitet spelar varken smaken, etiken eller moralen någon roll.
Nej. I min värld kan hamburgare vara kvalitetsmat. Jag minns min nattliga eskapad på GKB (Gourmet. Kitchen. Burger.) Mitt möte med en habaneroburgare. Det var ett himmelskt ögonblick, min frälsning när tiderna var torftiga och magen skrek. http://blogg.st.nu/osbloggen/2012/08/06/ett-hallelujah-moment/
   Men den gamla svanen fyllde sin funktion.
Mätta, nöjda och glada flanerade vi vidare genom Notting Hill. Utan att se en endaste liten skymt av Julia Roberts.
Hugh Grant då? Äh, han kikade vi inte ens efter.

 

När? Sen lunch fredag den 19 april 2013.
Var? Puben Old Swan på Kensington Church St i krokarna kring Notting Hill Gate.
Hur? 10,99 pund exklusive en absolut nödvändig Bombardier Ale.
Varför? Kompisarna var sugna på att så snabbt som möjligt landa på en lämplig pub. Jag sade inte nej …
Slutbetyg? Två ganska saggiga lökringar av fem möjliga. Det är en burgare som fyller sin funktion, men inte mycket mer. Det finns långt mycket bättre burgare hemma i Sundsvall. På Perfect Pint till exempel.

Permalänk

Matresan del 10: Irish Stew

13 augusti 2012 Postat i matresan av Andreas Lidén En kommentar

Avslutningskvällen blev hejdundrande och det var med lätt explosionsskadat huvud jag kröp till kojs någon gång vid tvåtiden i natt. Då hade jag precis avslutat min middag, en banan och ett kokt ägg som låg och skramlade på mitt studentrum. En fattigmansmiddag, men min lunch var (som ni kanske läste i del nio av matresan) himmelsk.
   Jag vaknade med ett ryck 08.53. På med kläder och studs ner till frukosten som stänger klockan 09.00. Inte mycket att missa i och för sig, men mjölk och flingor och en skiva vattenmelon fick mig någon så när i fas igen.
   Upp, duscha och vräka ner smutstvätten i väskan. Så var den packningen klar. Två alvedon och en flaska vatten. Då var jag i fas.
   Sedan kändes det lite tomt, lite konstigt. Jag är van att ha ett späckat schema från morgon till midnatt. Nu fanns en tid att passa. Avresa från Heathrow klockan 16.55.
   Mycket tid att döda, ingen sport att bevaka.

Tog tunnelbanan till Piccadilly Circus, spanade förgäves efter Pernilla Wahlgren men hon är ju aldrig där. Skrotade runt lite, hittade en sjuvånings sportaffär, shoppade lite.
   Såg massor av folk köa, till synes helt utan mål och mening. Det visade sig att det var filmpremiär på gång. Expendables 2 med Sylvester Stallone & Co. Jag råkade, av misstag, se ettan. Den var genomruttet usel. Tvåan är säkert dubbelt så dålig.
   Att stå och hänga i timmar för att eventuellt se uppumpade gubbar som Stallone, Dolph, Chuck Norris, Arnold, van Damme och eventuellt Bruce Willis kändes noll procent lockande. Förmodligen skulle väl bara Jet Li ha dykt upp. Nej, det kändes som ett bedrövligt gäng superhjältar jämfört med de jag fått se.

Men, för tusan bövlar. Det här skulle ju handla om mat och inte muskler.
   Jag hämtade mina väskor hos arga tanten i foajén på studenthemmet. Hon verkade inte bli glad av att bli av med mig. Hon var arg som vanligt. Förmodligen är hon kusin med Häxan Surtant, eller någon slags konstnärlig förebild.
   Jag rullade min smuts-  och skofyllda väska mot King’s Cross, tänkte till och svängde in på puben jag hamnat på några gånger. I mattest åtta till exempel.
   Förra gången jag var här hittade jag en juvel i pubmenyn. Korv med mos på svenska, Sausages & Colcannon på irländska.
   Den här gången fortsatte jag på det irländska spåret. Jag valde Irish Stew. En klassiker bland klassiker från den gröna ön.
   Men det jag fick in var förstås inte grönt, det var brunt. Som vanligt.

En köttgryta som är lite kletig i konsistensen, mustig i smaken med helt okej innehåll. Det är ett gäng rätt rejäla lammbitar (som tyvärr inte smakar så mycket lamm), det är lagom tillagade rotsaker; potatis, korngryn och kålrot (som heter swede på svenska – jag har ”Hi, I am a swede!” till folk här, vilket alltså rimligtvis borde betyda ”Hej, jag är en kålrot” – inte undra på att folk tycker att jag är knäpp). Till det får två bröd som är misstänkt likt vörtlimpa, alternativt mjuk pepparkaka och grönsaker i form av en kvist persilja.
   Eftersom det är måndag och jag är en fri människa och helt ledig från jobb tvekar jag inte om att beställa in en pilsner. Det blir en Caffrey´s, en stout-osande lager som faktiskt är klockren till min gryta. Inte så fullbordad som en Guinness, men det är det ju få drycker på jorden som är.

Min mat är bra, det smakar gott och känns snällt för magen inför resan hem. Jag blir mätt, nöjd och glad. Men det är ingen riktig tjong, ingen riktig kärlek i grytan. Det är oändligt mycket bättre än mycket av det jag testat, men hästlängder ifrån juvelerna. Höjdarlunchen på Tate Modern, de ljuvliga korvarna jag åt när jag var här senast och min färd från helvete till himmel med Jamie Oliver som reseledare.
   Jag har utfört mitt uppdrag, jag har ätit mig genom det brittiska köket.
   Tio tester är genomförda. Mycket har varit förskräckligt, en del har faktiskt varit gott. Allt har varit brunt.
   Kamikazepiloten i det kulinariska dödsriket går ned för landning. Hoppas att ni haft en trevlig resa!

När? Lunch måndag den 13 augusti 2012.
Var? På O’Neill’s på väg från studentrum 202 till King’s Cross för vidare färd mot Heathrow.
Hur? 11,14 pund för köttgryta och en pint Caffrey’s. Sidådär 120 kronor, helt okej för en rejäl lunch.
Varför? Det skrek väl inte direkt i magen efter mat, men det funkar dåligt att leva på kaffe. Jag vet, jag har provat.
Slutbetyg? Tre OS-ringar. Det är inget större fel på det hela, grytan är mustig, men allt blir ändå lite för brunt och enahanda. Och lammet smakar inte så mycket lamm. Tror minsann det är första gången betyget blir lite svenskt lagom. Varken heaven, och tack alla gudar för att det inte blev hell.

Taggar: , , , , , , , , , , , ,
Permalänk

Mitt OS – från a till ö

12 augusti 2012 Postat i äventyr av Andreas Lidén En kommentar

Ackrediteringen. Den har hängt runt min hals i mer än två veckor och är värd mer än allt guld i världen. Den är entrébiljetten till allt.

Bussresorna. De har varit osannolikt många. Men att sitta längst fram, uppe på en tvåvåningsbuss och vifta med tårna genom London är ändå okej.

Cyklarna. Var inte alls beredd på att britterna skulle vara ett så cykeltokigt folkslag. De älskar sina cyklar, både när de får trampa själv, men framför allt när de får titta på. Chris Hoy, Victoria Pendleton och Bradley Wiggins är några av de största hjältarna som finns här.

Datorn. Oumbärligt arbetsredskap. Men när man inte har med den är det jättejättedåligt. Se blogginlägget ”Helvete. Satan. Jävlar.”, så förstår ni.

Elephant & Castle. En ändstation på en tunnelbana som låter så mysig, men jag tog mig inte dit vid det här Londonbesöket heller. Men en vacker dag tar jag chansen.

Fötterna. Jag inledde mitt OS med att misshandla mina fötter å det grövsta. Fel skor gav blåsor obeskrivliga med ord. En plåga. Under mina veckor i London har jag shoppat skor som om jag vore av det motsatta könet. Fyra par tror jag minsann det blivit. Allt i överlevnadssyfte.

Guinness. Irlands svarta guld är gott, och när jag är här med kompisar i fotbollssyfte brukar det bli betydligt fler på några timmar än det blivit under nästan tre veckor.

Heathrow. Landningsplatsen för en lätt nervös OS-rookie torsdagen den 26 juli. Avreseplatsen för en luttrad veteran på måndag. Nej, veteran är jag inte. Men jag har lärt mig otroligt mycket på det här. Mer lärorikt än alla kurser man kan gå. Det här var en kurs i verkligheten, ungefär 16 timmar om dagen i 18 dagar.

Incheckningarna. Det har blivit många, många. Varje gång man ska in på en arena är det som att checka in för en flight. Begripligt med tanke på terrorhotet, men aningen tröttsamt i längden.

Judohallen. Blev vilseledd av vakter som skulle visa vägen till bordtennisens pressrum. Befann mig plötsligt i en låst judohall. Kände mig väldigt ensam och liten.

Kaffe. Också oumbärligt. Bedrövligt pulverkaffe i pressrummen. Gott kvalitetskaffe på stan. Coffe Bean i Newcastle serverade den bästa cappucinon.

Lidénilondon. Har lagt upp en bra bit över 100 bilder på mobilappen Instagram. Sök på #lidénilondon så hittar ni hela kavalkaden. En del är bra, en del är förstås bara tok.

Museerna. Nej, det har inte bara varit sport. Var på National Gallery och Brittish Museum också. Det senare avverkades på världsfenomenala 29 minuter.

Nationalsångerna. Har hört många olika och vissa väldigt många gånger. ”Good save the Queen” blir pampig, men mest schvung är det i den ryska.

OS-ringarna. De syns förstås både här och där. I mitt mattest här på bloggen har jag delat ut OS-ringar i betyg. Ofta en, ibland fem. Sällan, nej aldrig medel-Svenssonmånga.

Parken. Fick ett litet andrum från all asfalt och all hysteri när jag tog en springtur i Regent’s Park. Där fanns det träd, gräs och stenar. Kändes ljuvligt.

Queen Elizabeth II. Jag är allt annat än någon rojalist, men när den grånade drottningen skojade på invigningen var det faktiskt lite kul.

Rookie. Som gröngöling i mästerskapsbranschen är jag ändå nöjd med mina vägval. Om tusen beslut har fattats är jag nog nöjd med 995. Det jag är missnöjd med är smådetaljer, någon missad buss och lite onödigt många och långa promenader. Jag fick se Sverige ta tre medaljer och fick se fyra världsrekord slås. Helt okej, tycker jag.

Skörbjugg. Om jag inte kavlat upp ärmarna och fokuserat på frukt hade jag garanterat drabbats. Britterna måste vara immuna med tanke på vilken vitaminfattig mat de trycker i sig.

Terrorhotet. Visst fanns det i baktanken när jag åkte, men någon direkt rädsla på plats känner jag inte att jag har känt. Det har känts helt lugnt.

Underkläderna. Jag har vänt det par kalsonger jag hade ut och in och bak och fram … nej, jag har tvättat kläderna i handfatet eftersom. Men längtar efter tvättmaskinen där hemma.

Vita bönor. Gjorde ett helhjärtat försök att äta upp allt jag fick serverat till min English Breakfast. Jag föll på bönorna och blir aldrig sugen på det igen. Kolla blogginlägget ”Matresan del 2: English Breakfast”.

Wifi. Jakten efter kontakt med omvärlden har varit konstant. Men man lär sig snabbt var man ska leta för att tjuvlåna lite gratisnät.

X-ray. Varje gång man ska in på en arena är det som att checka in på en flygplats. Så det har väl blivit 60, 70 eller kanske 80 sådana stopp för mej. Min väska, min dator, min mobil, min plånbok och mitt skärp är nu så genomröntgade så att de i princip är genomskinliga.

Ytterligheterna. Det är rätt fascinerande att gå omkring bland alla idrottsmän. De har alla tänkbara kroppsformer. Det finns allt från fjäderlätta flickor till riktiga monster.

Zebra crossing. Att gå över vägen här är livsfarligt. Det står att man kika åt höger, men reptilhjärnan och reflexerna säger tvärt om.

Åtagandet. Det var i och för sig min idé, så jag kan inte skylla på någon annan. Men åtagande att äta mig genom det brittiska köket har varit en skräckupplevelse. De kan verkligen inte laga mat här. Ibland undrar man om de överhuvudtaget vill.

Ägg. På matbespisningen skryter man med sina lika frigående som prisbelönta ägg. Ädelt och bra, men varför koka dem i 25 minuter?

Öl. Jag gillar öl, det skall gudarna veta. Men det har varit veckor helt fokuserade på jobb. Men någon enstaka pint har slunkit ned. Inte minst en Newcastle Brown Ale i just Newcastle.

Taggar: , , , , , , ,
Permalänk

Friidrottsarenan är en festlokal

12 augusti 2012 Postat i olympiastadion av Andreas Lidén En kommentar

Tävlingarna är över. Alla har gått i mål. Den sista svenskdagen slutade med ett silver i handboll. Något Sverige samlat på, det här var det fjärde i raden.
   Jag har lämnat allt till morgondagens ST utom ett litet epos. En snabb betraktelse från avslutningsceremonin.
   Nästan varje kväll den här veckan har jag suttit ungefär på samma plats, på rad 57 eller 59. Någon gång ända upp på 61.
   I dag är det rad 67 som gäller. Längre upp kan man inte komma och jag har grym överblick över arenan. Den arena där jag har njutit av friidrott i mer än en vecka. Jag har fått förmånen att se Usain Bolt, Mo Farah och Allyson Felix.
   Nu är löparbanorna borta, gräset övertäckt och en helt ny scen visar sig. En miniatyr av London, med Big Ben, London Eye, London Bridge och allt jag knappt hunnit se under min tid i stan.
   Det lär bli en avslutning med buller och bång, stafettpinnen ska lämnas över till Rio.
   Just nu håller ett be-bopigt storband på att testa högtalarsystemets maxnivåer. De är nära explosion.

Taggar: , , , , , , ,
Permalänk

Matresan del 9: 8oz Angus Sirloin Steak

12 augusti 2012 Postat i matresan av Andreas Lidén Kommentera

London är musik och jag sammanfattade mina veckor under OS i dagens papper med att göra ett blandband. Mina idrottsmässiga upplevelser tonsattes till en topplista med hjälp av 16 artiser som AC/DC, Cindy Lauper, Blur, Bowie, Queen, Springsteen och, tro det eller ej, Barry Manilow.
   Jag har hört Blurs ”Parklife” 100 gånger, Bowies ”Heroes” 150 och ”London Calling” 200 på arenorna, i OS-parken.

I mitt eget huvud har musiken varit svensk. Bottenlöst dåligt eller fantastiskt bra.
   Under den första veckan var det Sean Banans ” Diggi-diggi-diggi-ding-ding-ding, här glider kingen in” som ekade i mitt huvud. Jag skyller allt på min kompis Anders Nilsson. Allt.
   Men allt eftersom har Bananen bytts bort mot Timbuktu. En otrolig artist, låtskrivare, personlighet och människa. Det är ”The botten is nådd” jag har gått och nynnat på. ”För the botten is nådd. Hur långt kan man gå? Hur lågt kan man sjunka? Hur kasst kan man må?”

Anledningen till att Timbuktus toner ekat i min hjälplösa hjärna är inte Nilssons fel. Den här gången är det britterna och deras fullständigt bedrövliga matlagning.
   När jag trodde att botten var nådd testade jag något nytt och sköts än mer i sank. När jag väl krälade helt försvarslös i dyn kom en lika lömsk som listig bit Yorkshirepudding och hoppade på mig. Förrädiskt och fult.

Nu på OS allra sista skälvande dag kände jag att det var dags att göra lite efterforskningar. Jag skulle inte gå på någon nit, jag ville upp ur den bruna sörjan, jag suktade efter kvalitet. Och jag hittade kvalitet, med hjälp av räddaren av den brittiska matkulturen – Jamie Oliver.
   Den profilstarke kocken har farit fram som en kulinarisk korsriddare i sitt hemland. Han har krigat för att få en bättre matkultur i skolorna, för att folket ska äta vettigare, för att rädda nationen från totalt förfall.
   Jag hittade en italiensk restaurang han har, såg massor av rätter som såg ljuvliga ut. Men jag ville ändå gå så brittiskt som möjligt. Det fick bli en köttbit, en rejäl köttbit.

Det blev en “8oz Angus Sirloin Steak” (Juicy marbled British steak with grilled mushrooms & dressed peppery watercress) med en “Humble Green Salad” (soft lettuce with mint & lemon buttermilk dressing) därtill. På rationell svenska; kött och sallad.

Jag har varit en kamikazepilot i ett kulinariskt dödsrike – nu är jag i himlen. Jag svävar bland de vackraste moln, jag hör fåglar kvittra, jag ser ljuset igen. Jag svävar i ett paradis signerat Jamie Oliver.

Köttbiten är perfekt, blodig som jag vill ha den, mör, saftig och med snygga grillränder. Några varv med saltkvarnen gör den femstjärnig. Jag har haft mina funderingar på att byta bana och bli vegetarian efter mina eländiga eskapader, men det här. Kött av den här kalibern, det har jag svårt att vara utan.
   Champinjonerna är fina, den peppriga vattenkrassen slinker ned. Jag har en flaska bubbelvatten, men den här lunchen förtjänar egentligen något annat. Nåväl, jag är inte den som klagar. Jag är mer än nöjd.
   Jag avrundar med salladen jag valde som tilltugg, jag hoppade över de olika potatisvarianter jag erbjöds. Det blev en vanlig grönsallad som var ovanligt god.

På min matresa har jag gjort nio mellanlandningar och spännvidden har varit maximal. Det har antingen, och oftast, varit helvete. Men också några himmelska upplevelser.
   Jag är där nu, uppe bland molnen, i en himmel där det står Jamie Oliver skrivet i skyn.

När? Lunch söndag den 12 augusti 2012.
Var? Jamies Italian i Stratford utanför OS-parken.
Hur? 22,20 pund för kött, sallad och en flaska bubbelvatten. Mycket för en lunch, men värd varenda en av de ungefär 240 kronorna.
Varför? Ville avsluta snyggt sista dagen på OS, ville sitta och se OS-finalen i handboll med en bra måltid i magen.
Slutbetyg? Fem OS-ringar. Jamie Oliver levererar. Om jag hade varit kvar i London längre hade jag ätit mig genom menyn, från start till mål.

Taggar: , , , , , , , , , , , , , ,
Permalänk

En färgglad resa jorden runt

11 augusti 2012 Postat i äventyr av Andreas Lidén En kommentar

Under OS har jag träffat, och framför allt sett, massor av människor. Människor utspökade till oigenkännlighet, människor som bara är glada och stolta för att de kommer från just sitt land.
   I söndagens ST kommer 30 000 prenumeranter att mötas av mitt kollage med ansikten från hela världen.

Allt är den vackre, glade thailändarens fel.
   Fel eller rätt.
   Jag var i den gigantiska mässhallen Excel för att se Salomo Ntuve gå upp i den rektangulära boxningsringen. Jag såg en thailändare, målad, stolt och glad. Jag frågade om jag fick fota honom. Han blev jätteglad. Då hade det gått ett par dagar av OS och jag tänkte att jag skulle kunna ta kort på en ny supporter varje dag. En från ett nytt land.
   Idén växte vidare till ett embryo. Ett embryo som blev ett mål. Jag skulle samla 24 ansikten från 24 länder och göra ett kollage. Lämpligtvis tolv killar och lika många tjejer.
   Jag höll ögonen öppna hela tiden. Träffade den lilla tjejen från Ecuador (längst upp till höger) när jag var i Newcastle, träffade schweiziske Jerry samma dag som Lisa Nordén fått stryk med nio tusendelar i OS mest dramatiska spurtuppgörelse – just mot en schweizisk tjej. På den vägen var det. Jag har surrat med folk och många har blivit jätteintresserade av idén. Och ingen – absolut ingen har sagt nej. Jag har precis mejlat ganska många pdf:er av söndagens ST till flera av det runda jordklotets hörn.
   Det är inte alla dagar på året lilla Lilly från Australien (näst längst upp till vänster) är på ettan i Sundsvalls Tidning.

Jag har jagat och letat och kikat. Till slut hade jag bara en kvar. En tjej från ett nytt land. Jag hade kunnat fota tusen brittiska kvinnor med flaggor på kinderna eller lustiga hattar på huvudet. Det blev till slut en tjej från Polen. Jag har aldrig varit så nöjd över att träffa en tjej från Polen med flaggor på kinderna förut.
   Hon är näst längst ned till höger, mellan mina kompisar från Venezuela och Japan.

Taggar: , , , , , ,
Permalänk

En dag med något helt nytt

11 augusti 2012 Postat i äventyr av Andreas Lidén Kommentera

Jag åkte till Wembley i dag.
   Egentligen är jag nöjd så. Med de sex orden. De förklarar ganska bra hur bra jag har det här, men jag skriver lite mer ändå. Det är ju så roligt.
   Brasilien skulle ta sig an Mexiko i OS-finalen i fotboll. I princip alla trodde på en brasiliansk seger, de har ju ett lag med spelare vi lär se i Europas storklubbar i många år framöver.
   Men tjusningen med idrott är många gånger det oväntade. Det var Mexiko som hade en bicykleta i ribban, det var Mexiko som vann rättvist och ohotat. Och det var Brasilien som bråkade. Juan Jesus hamnade i ett okristligt gräl med Rafael. Jag kan för lite om den bibliska historien för att begripa vad det kan ha hamnat om, men oense var de utan tvekan.

Jag har haft massor av olika bänkgrannar på pressläktarna under de här veckorna; från Cypern, Ghana (killen som hoppade, hejade, vrålade och viftade så mycket med sina flaggor att han glömde dem hos mig när han skulle ner och fira med sin landsman), Tyskland, Uganda … ja, massor av olika profiler från olika länder.
   I dag satt jag med Desney Romeo (den glada killen på bilden). Vi satt på det magnifika Wembley och surrade om hur OS varit. Han frågade om han fick intervjua mig och det är klart. Vad gör man inte för en ny kompis.
   Jag ställde så klart upp för en intervju som kommer att sändas i tv i kväll.
   Men jag antar att ni kommer att få göra en rätt så omfattande kanalsökning. En sökning som förmodligen misslyckas – jag antar att det inte är så många som har ABC i sitt grundutbud.  ABC i Surinam.

Taggar: , , , , , , , , ,
Permalänk

En majestätisk arena

11 augusti 2012 Postat i äventyr av Andreas Lidén Kommentera

Jag har besökt några fotbollsarenor genom åren. De har sin charm allihopa, sin stil, sin kultur och tradition.
   Jag har sett Tomas Brolin göra mål på Ennio Tardini i Parma, jag minns med fasa en fruktansvärt dålig svensk EM-premiär på Heyselstadion 2000, jag såg Rosenborg briljera mot Molde på Lerkendal, jag åkte på en tågutflykt tur och retur till Kiev i somras för att se dubbla Svenska förluster på Olympiastadion.
   I England har jag varit på White Hart Lane, Villa Park, Craven Cottage, Upton Park, Old Trafford, St. James’ Park …
   Men jag har aldrig varit på en så majestätiskt, perfekt fotbollsarena som Wembley.
   Den är byggd av fotbollsvänner för fotbollsvänner. Det finns 90 000 sittplatser här. Ingen är dålig.
   Nu är det lite drygt en timme kvar till avspark mellan Brasilien och Mexico. Det ska bli en upplevelse, men jag är redan nöjd. Nöjd över att bara vara här.

Taggar: , , , , , ,
Permalänk

Raderat ur historieböckerna

10 augusti 2012 Postat i olympiastadion av Andreas Lidén Kommentera

De östtyska världsrekorden från förr finns kvar inom den kvinnliga friidrotten. Men alldeles nyss rök ett av de gamla hemska från DDR:s dopningsera. USA:s damer mosade rekordet från 1985.
   Amerikanskorna med Tianna Madison (som vi känner igen från Sundsvall Wind Sprint) Allyson Felix (som springer med större elegans och lätthet än någon annan), Bianca Knight och kraftpaketet Carmelita Jeter krossade det gamla 41,37 som det hängt tunga dopningsmoln kring sedan dess.
   40,82 lyder det nya.

Taggar: , , , , ,
Permalänk

Matresan del 8: Sausages & Colcannon

10 augusti 2012 Postat i matresan av Andreas Lidén En kommentar

Den första kvällen jag kom till London, det är mer än två veckor sedan nu, tog jag en promenad runt kvarteret. Behövde andas en antydan till frisk luft efter tåg, flyg, tunnelbana och taxi. Jag slank in på O’Neill’s, den irländska kedjan som har pubar lite varstans. Det blev en kall öl då, men sedan dess har jag bara passerat förbi. Jag har varit slut i rutan efter långa dagar och suktat efter tystnad i stället för stoj och stim. Senast i natt när stället mer eller mindre var målat i grönt. Det var massvis med irländare som firade det första OS-guldet. Jag nickade och log åt de segerrusiga, ölstinna, de stolta.

Nu slår jag mig ner på puben för att se vad de har att komma med rent matmässigt.
   Jag är i valet och kvalet mellan en Irish Stew och Sausages & Colcannon. Det blir det senare, och servitrisen Charloe propsar på att det är en Guinness som är det enda rätta till.
   Lydig som jag är, lyder jag förstås. Och det är öl som gäller här. För alla utom en. En kvinna som dricker vitt vin och läser en roman som ser rätt svår ut. Hon ser fundersam ut, lyfter på ena ögonbrynet ibland. Ser för lite för sofistikerad ut för sin omgivning. Hon rubbar cirklarna, hon bryter mönstret, hon blir inte kvar så länge.

Det blir jag. Jag bryter inga mönster. Jag sitter minsann med en pint Guinness till lunch, råkar ha en grön tröja på mig och känner mig som att jag hette Adrian O’Hara. Ungefär.
   Maten kommer in och allt har förstås grundfärgen brunt.
Det är korv och mos. Korv och mos på irländskt vis, inte svenskt på svenskt gatuköksmanér med pulverpotatis och tunna smaklösa slangar. Det är grillade fläsk och lökkorvar, det är moset colcannon som är ett irländskt specialmos. Det är potatis, vårlök och förstås kål. De stolta irländarna gillar kål. Väldigt mycket.
   Det är en ö jag får. En ö av mos med tre korvar på toppen, med en kvist persilja som enda växtlighet och ön, med det lilla berget, ligger i Svarta havet. Såsen har nästan samma färg som min Guinness och små skepp av rödlök guppar i mörkret och bevakar det hela.
   Om man jämför det här med gårdagens fattiga, men hutlöst dyra, lunch (en liten, liten lax som simmade i den skotska sjön Loch Duart en gång i tiden) så är det här en gigantisk portion. Det är jättejättemycket mat.
   Mycket behöver förstås inte alltid vara bra, men det här är riktigt bra. Bra käk helt enkelt.
Korven är välgrillad, grov i konsistensen och bra kryddad. Löken och kålen ger moset många fler nyanser än vad ”bara” potatis gör, rödlöken är ett perfekt komplement och såsen är faktiskt god.
   Jag tar några tuggor, läppjar på min Guinness och måste faktiskt berömma Charloe för hennes övertalningsförmåga. Maten är mustig, drycken är mustig. Tillsammans blir det en smakfull symbios. Om jag bara hade tid skulle jag sitta här hela dagen. Tills jag var hungrig och törstig igen och då skulle jag äta samma sak till middag.
   Irländarna kan sin pubkultur, jag hör The Pogues i högtalarna, bakom surret. Irländarna kan öl, musik och korv. Och det räcker många gånger riktigt långt.

När? Lunch fredag den 10 augusti 2012.
Var? Puben O’Neill’s runt hörnet från mitt studentrum, snett mitt emot St. Pancras Station.
Hur? 9,19 pund (5,49 för korven och moset, 3,70 för pinten med Guinness). Ungefär en svensk hundring.
Varför? Efter nästan bara frukt till frukost ropade magen efter något rejält.
Slutbetyg? Fem OS-ringar. Lidén är mätt och nöjd och glad. Det smakade mums och gav bra valuta för pengarna. Absolut en av de bästa måltiderna under hela OS.

Taggar: , , , , , , , , , , , ,