Tidigare morgnar har jag varit sansat samlad till frukost. Jag har hållit mig till rimliga mängder och undvikit det värsta och mest flottiga skolbespisningspersonalen försökt propsa på mig.
Nu bestämmer jag mig för att gå all in.
Jag tar en tom talrik, sträcker fram den och förklarar att jag vill ha en traditionell engelsk frukost. Varken mer eller mindre.
Det börjar bra. Ett stekt ägg med solsidan upp, en tjock saftig skiva bacon och en hash brown som ser krispig och fin ut. Sen kommer chocken. Sleven med vita bönor i tomatsås.
Den dränker allt. Baconskivan försvann, det krispiga i min hash brown är som bortblåst. Halva tallriken är täckt av burkbönorna.
Till anrättningen har jag förstås en kopp te, mjölk och corn flakes och två rostade mackor med marmelad. En med svarta vinbär, en med apelsin. Och det är väl där frukostens eventuella vitaminer möjligtvis skulle kunna finnas. I den sockersöta sylten.
Britterna måste segla på ett skepp av skörbjugg.
Jag gör ett tappert försök att äta upp allt, men det är omöjligt – att trycka i sig så mycket vita bönor går icke.
När jag har varit i England med mina kompisar tidigare för att se fotboll har vi haft en enkel regel. ”Bönor under ansvar”. Den som äter bönor till frukost måste se till inte gå omkring och prutta och förorena luften för alla andra.
Jag har inte kompisarna med mig i dag men tar mitt ansvar ändå.
Jag ställer tallriken på brickan och bär bort den.
Jag tror minsann det blir sallad till lunch i dag.

När? Frukost söndag den 29 juli 2012.
Var? Matbespisningen i källarplanet på mitt boende vid London University.
Hur? Ingår i boendet, men motsvarande måltider på stan ligger kring 4,50 pund.
Varför? Kände modet och styrkan att ge mig på en rejäl engelsk frukost efter en tidig springtur runt kvarteren.
Slutbetyg? En OS-ring av fem möjliga, hade kunnat bli mer om det inte var för bönorna.