Vet att Sundsvall har vaknat till liv och att många nynnar på Summer of ’69. Jag sitter på mitt studentrum i London och förbannar mig själv för att jag inte kan få bort Sean Banans ”Diggi-diggi-diggi-ding-ding-ding” ur skallen.
   Det blev en låååång dag i går, men jag har bara mig själv att skylla. Borde, som vanligt, ha gått och lagt mig i tid.
   I stället kom jag hem strax efter 02.00 och slocknade någon halvtimme senare. Var inte herr Nyponros när väckarklockan berättade att det var dags, men har man chansen att se USA:s Dream Team modell London 2012 så tar man den.
   De förintade Nigeria och slog nytt olympiskt rekord i antal poäng. Under den första quartern (tio minuter) skickade jänkarna i 49 poäng. Min betraktelse av det får ni läsa i morgondagens papper.
   Inför dagen hade jag lite våndor över vad jag skulle välja. Med en gnutta eftertanke är det ganska givet.
   Jag smörjer snart in vaderna med voltaren och promenixar till bussen som ska ta mig till Eton och Lassi Karonens guldjakt.