Jag kom till Olympiastadion för att se Michel Tornéus hoppa för en medalj. Han missade det med en centimeter.
   Det jag kommer att minnas är den makalösa brittsommarkväll det blev.
   Jessica Ennis tog som väntat guld i sjukamp. Inget mirakulöst slutresultat, men britterna på läktarna njöt och skrek.
   I längdhoppet vann Greg Rutherford på 8,31. Ett okej, men inte sensationellt långt hopp det heller.
   På herrarnas 10 000 meter stod hoppet till Mo Farah, silvermedaljör i VM senast. Han motsvarade allt.
   På slutvarvet var ett tiotal löpare samlade med Farah i täten. Och så han malde ned de andra, segade sig ifrån, meter för meter. Och publiken var i maximalt extas. Närmare 80 000 besökare skrek lungorna ur sig.
   Farah vann. Och det var otroligt mäktigt att se. Nästan så att damernas 100-metersfinal som strax startar känns lite … blek.
   Men det är den ju förstås inte. Vi har världens vassaste just nu. Med tre amerikanskor (en av dem Tianna Madison som vi sett på Sundsvall Wind Sprint) och två jamaicanskor i fokus.
   När startskottet ska gå är det plötsligt helt tyst på arenan. 10,75 sekunder senare korsar Shelly-Ann Fraser-Pryce mållinjen med Madison som fyra.
   USA:s Carmelita Jeter är tvåa och Veronica Campbell-Brown trea. Från Jamaica hon med.
   Det första sprintguldet går till Jamaica. Gissar vilt och tror inte att det blir deras sista.
   Men det här var britternas kväll. En brittsommarafton med Ennis, Rutherford och Farah som hjältar. Den bästa kvällen i Storbritanniens friidrottshistoria sades det, kan inte tänka mig något annat,
   David Bowies ”Heroes” spelas när Farah går i mål.
   När kvällen avrundas är det Beatles ”All you need is love”. Det är mäktig allsång kan jag lova.