Pop & Hopp

Mycket av debatten den senaste tiden har präglats av ”typiskt svenskt” beteende. Svenska tanter gömmer inte flyktingar, att svenskar är blonda och blåögda och att de svenskar som inte passar in på beskrivningen måste ta med sig pass i tunnelbanan. Och inte minst att vi svenskar älskar att prata om vädret.

Enligt en undersökning gjord av tidningen ”Väder” ligger svenskarna som tredje folkslag i världen när det gäller viljan att prata om vädret. Bara kineser och engelsmän är bättre.
Källa: dagen.se

 

Efter två månader i Berlin vill jag bestämt hävda att vädret inte är ett typiskt svenskt samtalsämne. Var än i världen man råkar befinna sig eller vilken nationalitet än man råkar tillhöra så pratar alla om det som är generellt för den fysiska plats där man vistas – nämligen vädret.

Missförstå mig inte – jag klagar varken på samtalsämnet ”vädret” eller själva vädret. Jag älskar båda delar. Det är tacksamt att kunna kallprata med kollegor i hissen, eller över en öl med bekanta. Alla har någonting att säga om vädret. Speciellt nu när våren har pausat och vintern i Berlin har varit den längsta och mörkaste på 60 år

Källa: Facebookgruppen ”Svenskar i Berlin” 

Men det viktiga är att komma ihåg: Att prata om vädret är lika lite typiskt svenskt som att köa, inte hälsa på grannarna eller tycka att svärföräldrar kan vara jobbiga. Alla dessa drag finns att hitta hos personer hos de flesta nationaliteter jag har stött på.

Jag började mitt jobb för två månader sen och är fortfarande i fasen att lära känna mina nya kollegor vilket gör att jag måste hitta ämnen att småprata kring. Det är då småpratet om vädret kommer till sin rätt som samtalsämnenas svar på Stålmannen. En räddare i nöden i annars stela sociala utbyten.

Jag har aldrig tidigare studerat så många väderprognoser. 24 timmar, 48 timmar eller 10 dagar – jag kan rabbla kommande temperaturer likt sjuans multiplikationstabell. (Här vill jag passa på att tacka min lågstadielärare Catharina).

På mitt kontor har jag fått smeknamnet Rainman - inte för att jag kan förutspå regn, utan att jag närmast autistiskt memorerat väderprognoserna.

Svar: Det kommer snöa sista gången söndagen den 7 april – nästa vecka kommer våren.

Ja, det är sant. Våren kommer nu.

En vän pratade om att ”levla upp” i livet. Alltså en anglosicm för att ta nästa steg upp, hämtad från tv & dataspelsvärlden. Sin första lägenhet, ta studenten, eller i hens fall, dra ett skämt på tyska (som får skratt).

Idag har jag gjort min senaste level upp – Jag har fått godkänt på min c-uppsats och klarat min sista (for now) universitetskurs. Jag stannar på 201,0 högskolepoäng (1,0 hp tyska har jag kammat hem) och plockar därför ut en kandidatexamen från Mittuniversitetet.

Att beskriva den känslan som infinner sig är omöjlig. De senaste 10 veckorna har jag och min uppsatspartner slitit vårt hår, gråtit både en och två skvättar och slutligen suttit 24 timmar i sträck på skolan för att endast en halvtimme innan lämna in vårt färdiga arbete.

Ett färdigt resultat

En pärs har det varit, men nu är det klart.

För att fira det här, förutom öl och samkväm med fd. klasskompisar, så tänkte jag dansa till The Knifes senaste låt och längta till maj då de spelar i Berlin, vilket jag fick hett eftertraktade biljetter till. Det är jag värd.

The Knife – Full of Fire 

Nästa vecka lämnar jag Sundsvall för Berlin, än en gång. I och med detta har jag, än en gång, försökt att minska utrymmet av min skit på mina föräldrars vind. Jag måste säga att det har gått över förväntan, trots att jag är en hoarder.

Men det tog stopp igår. Jag rotade längst ner i en av flyttkartongerna och hittade en mörk del av min barndom – nämligen mina avlagda ”skämsskivor”.

Visst, vi har alla band som vi älskade när vi var yngre. Vissa har åldrats med värdighet (Spice Girls!), andra inte lika bra (Bubbles). I vilket fall som helst vill jag dela med mig av delar av mitt musikförflutna.

Det finns två frågor som går att besvara om bilden:
1. Ja, det är Takida.
2. Ja, jag har orange hår.
Håll mig inte ansvarig för detta.

Här kommer det, min lista över skivor jag skäms minst för att berätta att jag fortfarande har i min skivsamling:

Linkin Park – Hybrid Theory
Eminem – The Marshall Mathers LP
Korn – Untouchables
The Rasmus – Into
Division of Laura Lee – Black City
Ted Gärdestad – Droppar av solregn 

Alla skivor ovan gick på repeat i min skivspelare på Alnö, och nu när jag lyssnat igenom favoritspåren snabbt, så känns det som det var igår jag och min dåvarande bästa vän David hängde på hustak och drack folköl.

I vilket fall som helst, vissa saker kan man inte slänga, och främst gäller det skivor.

Det jag egentligen ville ha sagt är ett offentligt förlåt riktat till min mamma och pappa. Jag lämnar min flyttkartong med skivor för er att ta hand om, och jag hoppas att ni inte behöver svära allt för mycket över den dag ni flyttar.

Eftersom jag är en aspirerande dj, så försöker jag inte bara hitta inspiration för musik att spela. Jag har precis ramlat över vad jag ska börja kräva på de ställen som jag spelar, genom att googla efter ”insane rider requests”.

Den kravlista som jag kan relatera till mest just nu är Diplos (källa), och där är det främst darttavlan med Nicolas Cage som jag drömmer om.

Jag har länge närt ett brinnande hat gentemot skådespelaren. Dessvärre vet jag inte ursprungskällan till varför hatet har blossat upp på senare år, men det har tagit sig i uttryck till att jag inte längre kan se en film med denna man.

Men om jag någonsin skulle bli en stor känd dj så är detta min kravlista:

1. 3 flaskor sekt, 3 flaskor Prosecco och 2 flaskor Apferol.
2. En poster på Spice Girls, förslagsvis:

3. Caterad mat från Yellow Sunshine.
4.  Ett kuddhav bestående av Klappar Haj:

5. Tre stycken butlers som ska stå tysta i ett hörn. Klädda i frack.
6. Darttavlor, en med Nicolas Cage, en med Scatman och en med Terry Richardson.
7. Lady Gagas samlade videor inspelade i kronologisk ordning, rullandes på storbildsskärm och fem exemplar av hennes fotobok.

Listan kommer fyllas på i takt med mitt kändisskap.

Jag älskar Snoop Lion. Kanske inte så mycket som för hans musik som för hur rolig han är (medvetet eller omedvetet).

Here_Comes_The_King är Snoops nick

Egentligen räcker det att han har gått från artistnamnet Snoop Doggy Dog via Snoop Dogg till sitt nuvarande Snoop Lion. Bara det tycker jag personligen är fantastiskt och tyder på mer hybris eller att ”stay tru” till sin musik.

Eller som den fantastiska fotbollsbloggen Fotlol har presentat: Världens största platssuporter, där Snoop visar upp sin imponerande samling fotbollströjor. (Bonus: Snoop köper ett fotbollslag, läsvärt!)

I början av december ställde han upp på en AMA (Ask me anything) på forumet Reddit. Det går ut på att kända personer får frågor från ”vanliga” personer. Tidigare i år gjorde Barack Obama också en sån på samma forum.

Jag tänker visa upp mina personliga favoriter från denna frågestund.

Först ett svar på varför han bytte artistnamn

Det enda värdiga svaret.

Be cool, stay in school.

Sista favoriten: Snoop lägger in en egen fråga. Till sig själv.

Och inte nog med det, en timme senare svarar han på den.

Jag tycker detta är hysteriskt roligt och vill gärna avsluta med ett meme:

Och två brasklappar:
Knark är bajs!
Stanna i skolan!