Det är verkligen inte kul att behöva be om hjälp alla gånger även om jag inser att jag måste. Jag vill nämligen helst klara mig själv. Jo, envis det är jag och ofta är det en bra egenskap att ha. Vet inte hur många gånger den hjälp mig att klara mig igenom svåra och jobbiga situationer, särskilt när det har med min rygg att göra.
När min rygg pajjade fick jag inse att jag inte kan klara allt själv. Efter träning klarade jag att få på mig byxorna med hjälp av en gripklo men att göra mat, om än mikrouppvärmd sådan, och frukost gick inte. Hur skulle jag få den till sängen? Bäddning var bara att ge upp det med.
Hur skulle nu Lillis kunna åka och jobba varannan vecka och vara borta i nästan 3 dygn, när hon vet att jag behöver hjälp?
Det blev ett samtal till kommunen och ansöka om hemtjänst två gånger om dagen.
Idag är jag tacksam för den hjälp jag får och Söråkersgruppen är fantastisk. Alla är jätte trevliga och omtänksamma.
Vår hund Ludde har jag hemma som sällskap och personalen vet att han finns hemma med mig. Han tycker att det är jätte kul att det kommer folk och hälsar på varje dag, och jag tror att de gillar honom med eftersom många av dem genast vill klappa och gosa med honom.
När personalen kommer hit är de alltid glada och pratsamma. Även om de är stressade med många uppdrag så känner inte jag av det. Jag känner mig väl omhändertagen.
Jag vill ge Söråkersgruppen en stor bukett med rosor!!
Vi ses i morgon!