Jag ser hur årstiden växlar utanför mitt fönster. Känns som att det inte var länge sedan snön låg på grenarna och kylan gav knäppningar i huset. Nu är det blad som knoppats, utvecklats och fåglar som bygger bo. Vissa mornar är det en hel symfoni av fåglar som sjunger vårens lov och även jag kan känna hur skönt det är att värmen och sommaren är på väg.

Ibland känner jag en orättvisa att inte få vara med ute och promenera i vårens blomsterpark, på strandpromenaden och ute på fantastiska Åstön. Få vara med hundarna ute i naturen tillsammans med Lillis och njuta av livet.
Istället ligger jag här i sängen och får höra av andra hur kul de haft det på utflykter,  att de sett något spännande, intressant eller upplevt något utöver det vanliga. Eller bara haft en helt vanlig dag.
Inte för att jag missunnar någon allt detta men jag känner bara att jag också vill vara med där ute.

Ute för mig är att vara ute på altanen med gåbordet. Gå några gånger fram och tillbaka, stå och beundra utsikten lite, innan ryggen säger ifrån och smärtan blir mer och mer påfrestande. Då har jag kunnat vara ute en 10-15 minuter och måste återigen gå in och lägga mig i sängen för att återhämta mig.
Dessa turer ute är guldvärda för mig. Få andas frisk luft, se ut över Klingerfjärden, se hur människor och djur rör sig där ute och känna dofter från gräs, blommor och allt vad naturen har att erbjuda. Igår var det någons grilldoft som passerade.

För mig är det som att livet har satts i paus-läge. Fullt fokus nu är min rygg. Varför blir jag inte bättre, vad är det som hänt, och vad går det att göra, är det så här det skall vara för mig numera?
Sjukvården har inga klara svar än och min väntan är också att få komma ner till min läkare i Stockholm. Kanske han inte heller kan ge exakta svar men kanske en vägledning på hur jag skall komma att kunna gå på bättringens väg. Inte bara gå ute på altanen utan en på en väg som leder framåt, bort från smärta och orörlighet.

Mitt i allt detta är jag trots allt glad, glad över att jag kan vara ute på altanen, att jag kommit på hur jag skall kunna klara av att fotografera lite. Glad över att jag kan gå upp och ner i sängen själv, glad att jag inte är på sjukhus utan klarar mig hemma.
Jag är tacksam för varje dag jag har och ser fram emot nästa. Har jag en dålig dag så hoppas jag att nästa skall vara bättre.

Alla ni ”därute”. Ta hand om varje dag och var rädd om den. Stanna upp en stund och tänk på allt det fina runt omkring. Var glad för det du har.
Njut av stunden!

KRAM till er alla!

Lillis och Ludde vid dammen