Kategoriarkiv: Hundarna

Permalänk

I nöden provas vännerna

1 februari 2012 Postat i Foto, Hundarna, Livskvalité, Livsmiljökalendern 2012 av Ann-Marie Stålgren 5 kommentarer

Idag har mitt hjärta känts så varmt av hur mina vänner ställt upp för mig. Många kan slänga ur sig ett ”hör av dig om du behöver hjälp” men den dagen det behövs så kan det vara få som lever upp till löftet.

Först idag var två mycket goda vänner från Sundsvalls fotoklubb här, Annica och Lennart Westerlund. De har stöttat och hjälpt mig med alla förberedelser inför min första fotoutställning. När det nu visade sig att min rygg skulle sätta käppar i hjulet för att jag skulle få upp bilderna i tid så ställde de upp. Kom hit mitt på dagen och hämtade allt för att sedan fara in till stan och hänga upp dem. Så otroligt snällt och omtänksamt!
Nu finns dem uppsatta i Sundsvalls kommunhus för allmän betraktelse och jag hoppas att många skall ha vägen förbi och kika in i entrén för att se min utställning om Klingerfjärden under hela februari.

Lillis behövde fara in till Timrå för att uträtta lite ärenden och skulle bli borta ett tag. Nemo och Ludde skulle vara kvar hemma hos mig så jag får lite sällskap. Jag klarar att släppa ut dem så det skulle inte vara några problem. Vad gör då Ludde?? Jo, han passar på att hoppa över staketet för att sticka till flickvännen Molly. Innan jag visste det ringde jag till grannen för att höra om han kunde ta sig ner till tiken Maja som han brukar rymma till. ”Visst, jag tar sparken och kollar om han är där”, sa han utan vidare.
Nu hann det bara gå någon minut innan matte Margareta kom med Molly och Ludde så grannen behövde inte gå iväg. (Nytt samtal.)
När ändå Margareta var här sa hon att hon kunde ta Nemo och Ludde på en promenad. ”Ja, jag skall ju gå med Molly i alla fall.”
De fick en timmes lång promenad och jag tror inte att de var världens snällaste utan de var nog ”dragmaskiner” och kanske inte den lugnaste promenaden för Margareta. Tack snälla för att du tog hand om dem.

Telefonen ringer. Det är grannen Jennehag som undrar om jag behöver hjälp med något. Kanske handling eller något annat? Mycket tacksamt berättade jag att idag klarar jag mig men kanske om eländet fortsätter för mig och jag behöver hjälp, ringer jag.

Jag är helt överväldigad av all generositet och hjälpsamhet jag fått idag. Glädjen bubblar inom mig och jag ringer Lillis som fortfarande är i Timrå. Oron över att Ludde smet gick snabbt över när jag berättade vidare. Hon känner som jag, i nöden vet man vilka som är ens vänner. Ibland blir man dock överraskad över vilka det är som står bredvid och stöttar upp en.

Ett stort tack till Annica och Lennart, Margareta och Jan! Bara ett ”tack” känns litet och fjuttit men det kommer direkt från hjärtat.

Permalänk

Agilityträning

6 januari 2012 Postat i Foto, Hundarna av Ann-Marie Stålgren 2 kommentarer

Efter många år som ”gamla ICA”-byggnaden stått tom, finns där nu en fantastisk lokal för hussar och mattar att träna sina hundar inomhus under vinter halvåret. Många är säkert glada att slippa kalla ridhus, fulla av ”häst-godis” till hundarna.
Här i Klass arena är det varmt, en konstgjord gräsmatta  och stora ytor att ha hinderbana för agility och lydnadsträning. Helt perfekt alltså! Arenan hade sin invigning den 3:e december 2011 men än har jag inte varit där. Inte förrän i onsdags.

En kompis till mig skulle dit för att träna med sin hund tillsammans med Agility i Västernorrland så jag passade på att följa med. Jag har fotat agility många gånger tidigare men då utomhus och det är en otrolig skillnad att fota inomhus. En kul utmaning.

En Yorkshire terrier som heter Yorka gjorde stort intryck på mig. En så liten hund hoppade över hindren med stor självsäkerhet och elegans, nästan som en älva som gled över hindren. Husse Gösta hade fullt sjå att hinna med att visa Yorka vilka ordning hon skulle ta hindren.

Chilli och matte Anna visade hur fint samspel de hade och jag kunde se hur både matte och hund gillade detta med agility.
Självsäkerheten själv var Nila. Det är min kompis, Helena, och hennes Dansk/svenska gårdshund. De har vunnit många tävlingar i både agility och lydnad. Jag kan verkligen förstå varför när jag ser dem tillsammans. Nila har fullständig kontroll på av Helena gör. Sitter blickstilla vid första hindret och inväntar ett kommando. När så det kommer är det full fart på en gång. Svisch över första hindret, in genom tunneln, upp på A-hindret (det är ett upp och nervänt V som de först springer upp på ena sidan och sen ner på andra) och sen vidare över nästa hopphinder. Allt går i ett rasande tempo. När hon så hoppat över sista hindret kastar Helena en kampleksak åt Nila och det är som att hon fått världens roligaste leksak. Vilken glädje!

Små som stora hundar är med. En Svensk Lapphund, Donna, visade att hon minsann inte bara kan springa på jakt. Liksom en Irish soft coated wheaten terrier, Ossian, var lika säker han med. Men Cindy var av annan mening om hur agility skulle vara. Matte, Inger, fick puscha och locka Cindy fram till vissa hinder och när det var dags för Däcket var det med stor tvekan hon hoppade igenom. ”Men matte, hur naturligt är det att hoppa genom ett däck? Jag vill hellre springa fritt på en lägda eller mysa framför en brasa” verkade Cindy tänka. ”Och hur kunde du döpa mig till Cindy, jag är väl ingen docka heller!” Mitt i allt detta blixtrade hon plötsligt till och hoppade galant över hindren.

Lille Jack hade det inte lätt. När han kom till hindren som var utmed väggen på ena banan, fanns det en spegel där. Tvärstopp. Hövva, vem är det som tittar på mig? Tur att matte Ellinor fanns nära. Efter lite gos och trygghet fortsatte han hoppningen.

Agility är verkligen till för alla hundar. Spelar ingen roll om hunden är super duktig eller bara hjälpligt tar sig runt. Det är kul och se de olika stilarna som hundförarna har och hur samspelet fungerar. Eller inte fungerar när hunden får för sig att idag vill jag inte hoppa. Igår var det okej men inte idag. Så det så!

Här har verkligen hundsporten fått en fantastisk plats att vara på. Hit vill jag komma fler gånger och träna på inomhus fotografering.
Tack för att jag fick vara med er under ett träningspass!

KLICKA PÅ BILD FÖR ATT STARTA BILDVISNING

Permalänk

Lilla Tuva hos oss på kollo

30 augusti 2011 Postat i Hundarna av Ann-Marie Stålgren 2 kommentarer

För några veckor sedan fick vi en förfrågan om vi kunde ta hand om en valp på 14 veckor under en dag om det skulle behövas. Det är Lillis chefs dotter som blivit ägare till en Dansk/svensk gårdshund som lystrar till namnet Tuva. Självklart sa vi ”JA” till detta då vi vet att Nemo är suverän med valpar och Ludde behöver träffa valpar igen efter Zorro. När det är en tik och rasfrände borde det vara perfekt för honom. Först trodde vi bara att det kanske var en allmän frågan men så kom ett samtal om att nu behövdes vår hjälp.

Jag hade varit ute med Nemo och Ludde på en promenad och när vi kom in på gården hemma, såg jag att det var en liten vit krabat som stod på vår altan. Det kände även hundarna av och vips hade jag två dragmaskiner som inte kunde komma in fort nog till lilla Tuva.  Trodde att Tuva skulle bli rädd när dessa två kom inrusade men icke. Hon sa minsann att ”lugna ner er, gossar” och sen började en vänskaplig hälsningsprocedur. Såg att Lillis chef blev lite fundersam om han skulle ta upp Tuva men vi bad honom att låta dem hållas. Det här fixar de bäst själva. Nemo var snabb att nosa in sig och berättade sedan på hundars vis att han är nummer ett och hon fick rätta sig i ledet. Det gjorde han med några lätta ”hockeytacklingar” mot henne och hon svara upp med att direkt lägga sig ner på rygg. Ludde gick lite mer försiktigt fram och gav henne snabbt ett okej och sen var hon en i flocken.

Tuva visade sig vara en kavat och sprallig liten tjej som gärna ville leka. Blev glatt förvånad när Ludde svarade upp på lekinviten och for runt i köket med ena stunden Tuva i hasorna för att i nästa jaga henne. De hade det verkligen kul. När leken tog slut i köket fortsatte den raskt ute på tomten. Hon forcerade de tre trappstegen i rasande fart och kastade sig ut på gräsmattan. Vi stod med andan i halsen och tänkte på att de små benen inte skulle hänga med henne men hon var smidigare än så.  Nemo höll god uppsikt över Tuva med och sprang ikapp henne. Nu började en katt-och-råtta lek som gick runt runt ute på gräsmattan. Hon sprang för glatta livet för att hänga med i Nemos tempo, som han anpassade så hon hade ett lagom avstånd till honom. Sen visade Nemo på olika ställen på tomten så hon skulle känna sig som hemma.

Det blev verkligen en härlig hunddag med fart och fläkt. Tuva fick en dag där hon var med i en flock bland rasfränder och hur man beter sig där och våra hundar fick leka och busa med en valp. Tror att alla tre hundarna var lika trötta när de skildes för dagen. Våra låg i alla fall och sov mer än vanligt ute på altanen så för dem var det en lyckad dag. Hoppas att vi får tillfälle igen att vara hundvakt åt Tuva.

KLICKA PÅ BILD FÖR ATT STARTA BILDVISNING!

Permalänk

Även rätta beslut är svåra att ta

1 juni 2011 Postat i Dokumentärt, Hundarna av Ann-Marie Stålgren 2 kommentarer

Bara för att man vet att beslutet är rätt är det inte alltid enkelt att göra valet. För mig var det mitt livs svåraste beslut att ta, trots att jag visste att det var det enda rätta. Jag kände mig som en förrädare och bödel.

Vi fick hem en underbar liten fyrbent tuss på några kilo i slutet av september. Att vi skulle skaffa ytterligare en hund var inte bestämt alls men omständigheterna gjorde att vi ville förbarma oss över denna valp som lyssnade till namnet Zorro. Nu var han 10 veckor och hade inte haft det för lätt i sin start i livet och vi tänkte att han behövde nog en flock för att må gott. Nemo som exemplarisk fostrare i hundvärlden och lille Ludde som lekkompis. Tänk så fel jag kunde ha.

Den första tiden gick Ludde – som är en lugn och snäll hund –  omvägar kring denna nya ”terrorist” som flyttat in. Verkade undra hur länge han skulle stanna och blev lika besviken varje gång han såg att han fortfarande var kvar. Nemo var snabb att berätta att det var han som var högst i rang och började berätta hur man beter sig som hund. Till slut insåg Ludde att han inte kommer att bli av med Zorro och ett tappert försök till lek togs. Ofta med resultat att Ludde låg på rygg och gav upp när leken mer och mer gick över i allvar. Då överlät lekandet till Nemo istället och höll sig mer och mer i bakgrunden.

Med oss var Zorro en glad och trevlig valp. Hittade på bus som valpar gör och ville gärna att man gosade med honom. Det var jag inte sen att göra. Ute på promenaderna sprang han okopplad och var lätt att lära kommandon.
Denna lilla valp växte fort och plötsligt hade han briserat 20 kilos strecket. Nu var det inte den lilla valpen längre utan en stor unghund och skillnaden mellan Dansk/svensk gårdshund och honom var gigantisk. För Nemos del var det inga som helst problem men för Ludde blev storleken än mer påtaglig. Zorros behov till lek och bus blev också större så nu fick vi hitta på andra sätt att aktivera honom för att han skulle bli av med energin inom sig. Eftersom han är av blandningen Schäfer/Labrador/Husky tog vi reda på vad de olika raserna ville ha för aktivering. Apportering gillade han men draghundsträning var det ultimata. Där fann han sitt rätta element direkt och varje gång jag visade halsbandet för draget kunde han inte få det på sig fort nog.

En tid var det bra mellan Ludde och Zorro. De kunde leka ute på tomten och verkade trivas i lag. Inga var gladare än vi och trodde nu att flocken var harmonisk och att han mådde bra med all aktivering och vår omsorg. Som en blixt från klar himmel vände den positiva trenden. Zorro blev aggressiv mot Ludde och mot oss. Redan som liten var han reserverad och gillade inte att vissa män hälsade på honom. Då backade han hellre och morrade i rädsla. Nu kunde han plötsligt bita tag i mig, vid hundmöten eller när någon gick förbi oss på promenaderna, när jag korrigerade honom eftersom han påbörjat utfall mot dem.
Detta kunde även ske när Ludde och Zorro möttes inomhus eller när de skulle äta. Det kändes som att Zorro såg Ludde som sin värsta fiende. Vi fick börja införa ett slussystem så de inte skulle mötas, varken inomhus eller i samband med promenader.

När jag ser vad jag skriver så kan ju nästan vem som helst förstå vart det är på väg. Den aggressiva tendensen som eskalerade är en varningsflagg om något. Men jag ville inte ge upp, det ligger inte för mig att ge upp innan jag gjort allt som står i min makt. Fick tips från flera hundkunniga och alla pekade åt samma håll. ”En aggressiv hund mår inte bra.” Alltså måste jag få honom att må bra, eller hur.
Kastrerade honom i förhoppning att det skulle få honom att slippa testostron ruschen och då lugna ner honom, fortsatte med olika aktiveringar för att trötta ut honom och då få lugnt hemma. Allt detta för att han skulle må bättre och situationen för Ludde att bli tryggare.

Till slut insåg även jag att jag inte längre kunde hjälpa Zorro. Ludde började tveka att gå in i huset när Zorro var i blickpunkten och det var det som fick mig att vakna till. Skall Ludde börja må dåligt och bli en annan hund än den trygga och lugna hund han är?
För Nemos del var det lugnt men även han verkade mer spänd och otålig. Nu var det dags att fatta beslutet, det var oundvikligt och nödvändigt.

En omplacering var inget alternativ för med den aggressiva sida som Zorro har visat så kan jag inte låta honom få byta hem och riskera bita någon där. Det fanns bara ett riktigt alternativ, detta fruktansvärt jobbiga alternativ. Att låta honom få somna in för gott.

Med detta vill jag hylla den fina och glada hund som Zorro var innan aggressiviteten tog över. Den Zorro som älskade att bli kliad på bröstkorgen och ville helst sitta i knät, trots sin storlek, och överösa mig med blöta pussar.
Sov så gott Zorro! Nu har du det bra!

Zorro - Sista dagen 30/5-11

Permalänk

Nykomling i Söråker

10 maj 2011 Postat i Foto, Hundarna av Ann-Marie Stålgren Kommentera

Nu har invånarantalet ökat i Söråker. Nykomlingen har flyttat in i huset strax ovan oss och vi välkomnar denna sörlänning med en öppen famn. Alla som hittar till denna underbara plats i Sverige är självklart välkomna.
Vi hade fått veta att hon skulle komma till helgen så när grannen kom ner och visade upp denna ljuvliga fyrbenta, chokladbruna mellanpudel, var jag inte överraskad. Hon heter Lilly och är 8 veckor. En kavat och pigg liten dam som var nyfiken på vem jag var men undrade varför de andra hundarna skällde så när hon kom. Lite darrig blev hon när vår Zorro tog till brösttonerna så det var bra att hon inte kom in på gården. Man måste ta det lugnt med en liten valp.

Jag gillar att fotografera hundar och det vet matten Kerstin. När hon frågade om jag kunde tänka mig att ta några foton på Lilly var svaret självklart.
Att fota en hund är inte alltid det lättaste och en valp är ännu svårare. De vill inte lyssna på något kommando och inte vill de stanna tillräckligt länge för att man skall hinna fokusera. Här gäller det att både vara snabb som fotograf och ligga steget före.
Lilly var full i bus och tyckte att min kamera var spännande. Så klart att hon ville rusa emot mig just som jag skulle till att knäppa av, eller så for hon iväg med ett skutt åt sidan. Det blev en lite ”katt och råtta-lek” för en stund.
Verkar som att pudlar har fötts med kunskapen att ställa upp sig för bedömning för rätt som det var stod hon så fint. Rak i kroppen, svansen rätt upp och blicken riktad mot mig. ”Fota mig nu då”, verkade hon säga. Kan det bli enklare…

Välkommen till Söråker, Lilly!

LillyLilly

Permalänk

Som kalvar på grönbete

10 april 2011 Postat i Hundarna, Livskvalité av Ann-Marie Stålgren Kommentera

Äntligen kan hundarna slippa sin långlina och var lös ute på tomten. Snön har smält så pass att de nu inte kan kliva över staketet.
Zorro fick ”labbe-fnatt” och sprang runt som en tok på tomten när han insåg att långlinan var väck. Hoppade och skuttade i den lösa snön som är kvar och borrade ner nosen som en mullvad. Sen rullade han runt med alla fyra benen i luften och hade hur skönt som helst i snön. All överskottsenergi blev han bli av med i ett nafs.
Nemo och Ludde var lika glada de med och strövade runt på tomten och kollade runt bland de nya dofterna. Alla tre håller sig mest ute nu och ligger uppe på altanen och lapar sol.
Just nu håller Nemo och Zorro på att utforska marken intill boden. Välkänt råttillhåll så någon liten mus ligger nog risigt till nu.

Nemo mår mycket bättre så inför tisdagens återbesök hos veterinären känns det hoppfullt. Lite tjock om nosen är han än men svullnaden  minskar för var dag. Än får han inte ta några vanliga långpromenader så lite rastlös är han allt.

Permalänk

Också ett vårtecken

6 april 2011 Postat i Hundarna, Livskvalité av Ann-Marie Stålgren 4 kommentarer

Igår var det verkligen vår i luften. Tog och packade en ryggsäck med äggmackor och kaffetermos för att fara ut till Åstön och njuta tillsammans med hundarna. Snön hade verkligen fått gett vika för solens värmande strålar. Vid Skeppshamn är det stora ytor där marken har kommit fram och upp mot cafét är det barmark i skogen och på klipporna. Hundarna slängde sig ut i naturen och var hur lyckliga som helst över att få springa runt på mossa, klippor och i skogen. De var som ”kalvar på grönbete”.

Vi passade på att sätta oss på en bänk med utsikt mot havet och ta en fikapaus. Solen värmde gott och livet kändes så otroligt härligt. I bakgrunden hör vi hur hundarna leker, fåglar som kvittrar och ett stort fartyg som sveper förbi fågelön. Efter en stund sätter sig Nemo tätt intill mig och sitter still. För att vara Nemo känns det inte helt normalt, då han annars är laddad med duracellbatterier. Tittar ner på honom och ser att han blir dåsigare för var sekund som går.

Han har blivit ormbiten, sa jag till Lillis som agerade snabbt och lyfte upp honom. Från att ena stunden njuta av lugnet blir det nu full aktion. Fort packade jag ihop allt, tog Zorro och Ludde i koppel och raskt går vi mot bilen.

Lillis sätter ”plattan i botten” och färden går mot Sundsvalls djurklinik. Ringer Polisen för  att berätta om att vi kommer att köra långt över hastighetsbegränsningen då Nemo har problem med andningsvägarna. ”Hänvisa till nödsituation om ni blir stoppad men kör försiktigt. Bättre att komma fram lite sent än inte alls”, råder polismannen oss. Fort går det! Jag sitter bak med Nemo och Lillis kör så det ryker genom Söråker, ut på motorvägen och vid Bydalen pågår ett vägarbete. Tvärnit! Minuterna går fort och jag blir mer och mer nervös. Tur nog så rullar trafiken snart igen och på några minuter kommer vi in till veterinären. Där står de och väntar på oss så Nemo får hjälp direkt. Nu kan jag äntligen andas ut.

Nemo ormbiten Veterinär Sheile var så snäll och omhändertagande med Nemo och gav han den omsorg och medicin han behöver. Det innebär även att han skall ha ett dropp som kom att ta drygt tre timmar att bli klart. Vi fick ta med oss Nemo hem men sen återbesök idag och om en vecka. Han kommer att bli bra men än vet de inte om hans njurar och lever skadats. Nu skall han vara lugn i en vecka och det blir ju jätte enkelt med en hund som är laddad med duracellbatterier.

Så nu vet alla att huggormen har vaknat ute på Åstön och det är ju också ett vårtecken. Även om vi hade hoppats att just det vårtecknet hade dröjt bra länge till för nu vill vi inte riskera fler bett på hundarna varför turerna till Åstön med hundarna får vänta till hösten.

Nemo ormbiten

Permalänk

Ute på vift och efterlyst

7 januari 2011 Postat i Hundarna av Ann-Marie Stålgren Kommentera

Med all denna snö som kommit ställer det till lite för våra hundar. Eller kanske mest för oss. Staketet är nämligen täckt av snö så nu finns det ingen inhägnad längre. Det gäller att hålla koll på hundarna så de inte smiter från tomten. Zorro har redan klivit över staketet två gånger och tyckte det var jättekul att vara hos grannen. Tog ett tag att få hem honom men till slut så tyckte han väl att friheten räckte.

Ikväll hade vi som vanligt släppt ut hundarna och lät Zorro vara fastspänd i långlina. Eftersom Nemo och Ludde inte smitit än kändes det lugnt. Efter ett tag hörde Lillis att Nemo lät så ynklig ute. Det brukar betyda att han står vid grinden och vill komma in på tomten igen, vis av tidigare rymningar. Mycket riktigt stod han där och blev mycket glad att få bli insläppt. Med Nemo och Zorro inne trodde jag att allt var frid och fröjd. Efter ett tag frågade Lillis var Ludde var. ”Inne”, svarade jag utan att kolla vidare. vi ropade på honom men det var bara Zorro och Nemo inne. Inte var han ute på tomten heller. Vart var Ludde?

Nu förstod vi att han följt med Nemo när han smet och vi såg var de hoppat över ”staketet”. Hur länge han varit borta visste vi dock inte. Oron började stiga inom oss. Lillis följde stigen mot OKQ8 och jag gick upp mot Åkervägen. Jennerhag hörde mitt rop efter Ludde och undrade om han smitit. Visst är det så, sa jag. Tyvärr hade de inte sett honom men de skulle hålla utkik. Jag fortsatt mot OKQ8 jag med men såg ingen Ludde. Mötte upp Lillis och hon hade inte heller sett honom. Vart är han?? Oron över att han kan ha sprungit ut framför någon bil blev mer och mer påtaglig. Vi går tillbaka och tänkte gå bort mot Röda Torget samtidigt som vi ropar efter Ludde. När vi kommer in på Stallvägen hör en kvinna våra rop och frågar om vi letar efter en liten svartvit hund. Jaaaa, det gör vi!!

Småspringande går vi mot hennes bil som hon parkerat vid vår granne. Inne i bilen sitter Ludde i knät på kvinnans dotter och verkar må väldigt gott. Dottern visste att Ludde var Ludde och har även en bror som heter Nemo. Tänk att alla våra promenader och alla de gånger vi stannat och pratat med barnen, de har verkligen haft betydelse.
Ludde hade kommit in på deras tomt då de var ute och skottade. Han hade antagligen gått hela rundan runt ner Söråkersgatan, Båthamnsgatan och upp Nya Söråkersgatan in på Åkervägen. Det var där som han träffade på dessa fantastiska människor. Ludde klev in hos dem, fick lite vatten och tyckte det var varmt och skönt hos dem. Mamman i familjen ringde Polisen för att anmäla en upphittad hund. Det var nog då som dottern berättade att hon visste att det var Ludde och visste på ett ungefär vart han bor.

Oj, vad vi blev glada och tacksamma mot denna kvinnas omsorg och dotterns iakttagelse. Fick ringa till Polisen och berätta att Ludde hade kommit hem och inte behövde vara efterlyst längre.
Ludde överöste oss med pussar så jag tror att han blev rätt glad över att se oss. Lika glada blev Nemo och Zorro när han kom hem. Glada ylningar och mycket svansviftande. Slutet gott, allting gott!

Ludde i snön

Ludde i snön

Permalänk

Bitande kyla, värmande glögg och mer snö

4 december 2010 Postat i Hundarna, Livskvalité, Vinter av Ann-Marie Stålgren Kommentera

Nu har verkligen Kung Bore tagit ett rejält tag om oss. Att vara ute och promenera när det är minus 15 grader och mer är inte så himla kul. Inte ens Nemo, som annars inte klagar över kyla, ligger hellre inne vid brasan.
Jag håller mig också helst inomhus och värmer mig en mugg (alkoholfri) glögg titt som tätt för att hålla värmen inombords. Mysfaktorn är hög med sprakande brasa och massor av värmeljus tända. Saknas bara att jag kan koppla av med en god bok också men dagarna fylla av göromål hela tiden. Däremellan behöver ryggen sin vila och vips är det kväller. Dags att sussa för natten.

Var till Studiefrämjandet i veckan för att ha ett möte med tjejfiske klubben Fjällorna. Hade med mig ett bildspel från helgen i somras när de var upp till oss vid stugan och fiskade i Hällesjö FVO under en helg. Zorro var också med och fick lite socialisering. Han var så duktig. Lugn och gick runt bland tjejerna och fick gos och mys från dem. Jätte nyttigt för honom att vara utan sina ”bröder”.
När vi kom hem var det minus 20 grader. Brrrr! Inte blev det inte någon kvällspromenad då inte. Hövva! Ut med hundarna på tomten, som knappt ville gå ut, och sedan in i värmen igen.

Mer snö på väg. Som om det inte räcker för ett tag nu. Fast visst är det underbart vackert hur fint allt kläs in av snön. Jag som inte ens behöver skotta skall kanske inte klaga heller. Snöslungan tar Lillis hand om så lite förspänt har jag det.

Var ut till Åstön och tog oss en härlig promenad där igår. Hemma var det -11 grader men när vi kom dit ut var det bara -5. Bortom Skeppshamn och ut mot Lill Sandviken var det fullt av älg- och harspår. Gissa om Nemo hade fullt upp med sin spårning. Han var borta en bra stund när han hittade ett färskt spår att följa. Inte så kul för en annan att stå och vänta tills han nosat klart men som tur är kommer han tillbaka. Efter 10 minuter kom han med tungan släpande och lapade snö för att få vätska efter springet i skogen. Bra att han motionerar alldeles själv. *ler*

Tänk vilken vit jul vi kommer att få. Grattis alla barn (och lekfulla vuxna) som får åka pulka i väntan på Tomten.

En kall snöig gren vid vattnet

En kall snöig gren vid vattnet

Permalänk

Ensam hemma är kul

24 november 2010 Postat i Hundarna av Ann-Marie Stålgren 2 kommentarer

Idag är det första gången som Zorro skall vara ensam hemma med Nemo och Ludde under tiden jag jobbar. Har gett instruktioner till Åke om att säga ”Kommer snart!” och stänga alla dörrar till rummen när han går.
Snön yr och det är lite knöligt att ta sig fram. Hoppas att plogbilen skall ha varit framme när det är dags för mig att gå hem. När jag har jobbat mina timmar och kommer hem är det med lite pirrig känsla jag sätter nyckeln i låset. Har Zorro skött sig, inte pinkat inne, inte rivit ner något eller är det full katastrof inne?

Det första jag ser är toapappersbitar som ligger utströdda på golvet i hallen. Flera rullar ligger lite här och var, sönderbitna. Här är det någon som har haft det väldigt roligt. Toadörren är öppen så då är det fritt fram att hitta lämpliga tuggleksaker. Hur kul kan det inte vara att bita och riva papper…
Ler åt eländet och kan inte annat när tre våldsamt glada hundar fullkomligt överöser mig med kärlek. Äntligen hemma, matte!

Får bli en promenad först. Önskan om att plogbilen skulle ha hunnit ploga slog inte in. Blev till att brotta sig fram i djupsnön och tre härliga hundar som helst vill gå åt olika håll.

Zorro som haft det kul

Zorro som haft det kul

Tröttsamt att leka med toapapper

Tröttsamt att leka med toapapper