El cant del Barca ekar över Camp Nou – men det är Inter som jublar. Man förlorade med 1-0, men vann totalt med 3-2 mot ”världens bästa lag”. Inter gjorde än mer. De försvarade bort Barcelona med en man utvisad (Motta) så pass att de tvingades att överge sin spelidé. Det är, som vi konstaterade efter den första semifinalen, få lag som klarar i världen. Barcelona kom ingenstans, Xavi hittade inga instick och Messi inga ytor eller sin vanliga magi. Barcelona var totalt uddlöst över 90 minuter och det går att klaga på mycket. Som Zlatans rörelse, som det omständliga sidledsspelet, som att ingen verkade vilja ha bollen och avgöra (mer än möjligtvis Pedro). Återigen har ett mästarlag misslyckats att försvara sin titel.

- Vi försvarade oss som vi visste att vi skulle göra. Samtidigt måste jag ändå gratulera mina gamla lagkamrater. Vi vann över världens bästa lag, säger Samuel Eto’o.

Inter vann fullt rättvist – och tog sig till sin första final i den finaste av Europacuper för första gången sedan man förlorade mot Ajax 1972. 38 års väntan är över. Och då ska vi tänka på att Inter i stället fått se grannen och värsta rivalen Milan spela hela tre CL-finaler bara under 2000-talets första tio år.

Det här var en stor seger för italiensk fotboll (ja, det kvittar att italienarna sitter på bänken), en större seger för bortbytte Samuel Eto’o även om han gick mållös och den största segern för Jose Mourinho. Utan att bry sig speciellt om sin forne arbetsgivare sprang The special one in på Camp Nou och firade med spelarna och fansen. Ni som följer italiensk fotboll vet ju också att Inter-presidenten Massimo Moratti hämtade in Mourinho med en sak i åtanke – vinn Champions League. Nu är de en match ifrån att lyckas. Och Moratti en match ifrån att upprepa det hans pappa, Angelo Moratti, gjorde som Inter-president – vinna CL (Grande Inter-eran under Helenio Herrera 1964-1965). Något Moratti ofta pratat om att han haft som dröm.

Vem som stod för den största förlusten behöver man knappast berätta. Zlatan Ibrahimovic gick till Barcelona i mångt och mycket för att vinna CL (även för att få en ny utmaning), men snuvades på finalplatsen och chansen av sin forna klubb som kunde rusta tack vare Zlatans flytt. Ibra fick fyra chanser att göra mål på Inter den här säsongen, men gick mållös varje gång. Den sista chansen i kväll kallade han själv på förhand ”den viktigaste matchen i karriären”. Det syntes tyvärr inte på planen. Det är klart det måste kännas – och vad de italienska tidningarna kommer att skriva om det i morgon går att lista ut redan nu. Vad det betyder för Zlatans framtid i Barcelona får resten av ligaspelet och sommaren utvisa. Vad det betyder för Zlatans chanser att vinna CL hänger nog också på det.

Nu blir det Italien mot Tyskland i finalen i Madrid. En seger bara det för två stora fotbollsländer som ändå stått i skuggan av England och Spanien de senaste säsongerna. Jag lägger favoritskapet på Inter som är mer gedigna som lag, som har lite mer spets i försvaret (Julio Cesar i mål och Lucio i mitten som nu får möta sitt gamla lag) än Bayern München, men i en match där allt kan hända kan mycket väl Robben avgöra igen.

Ett hattrick i en Champions League-semifinal på bortaplan. Kroaten Ivica Olic hade show när Kim Källströms Lyon utklassades på hemmaplan.

Segern var helt rättvis och egentligen blev det aldrig någon match i returen. Bayern var helt enkelt för bra – och även om jag är övertygad om att de inte hade klarat av Manchester United med en frisk Rooney – så imponerar Van Gaals lag stort nu. I dag var det en taktiskt mästerlig insats där holländaren lämnade anfallare som Klose och Gomez på bänken. Men han hade ju Olic.

Lyon kan klaga på mycket och börja med lagkaptenen Cris som applåderade till sig ett rött kort, men man förlorade det här redan i den första semifinalmatchen. Inte för att det blev 1-0, utan för att speldirigenten och landslagsmannen Jeremy Toulalan blev utvisad och därmed avstängd i returen. Utan hans klokhet och passningsspel som ett nav i mitten av Lyons lag fanns det inte några lösningar alls.

Därmed är Kim Källström utslagen och vi gick miste om chansen att få se den första CL-finalen med en svensk i båda lagen sedan Henke Larssons Barcelona slog Freddie Ljungbergs Arsenal 2006.

I går delade proffsorganisationen PFA ut priserna till säsongens spelare i Premier League-fotbollen och inte helt oväntat eller på något vis orättvist röstades Manchester Uniteds Wayne Rooney fram som årets spelare.

Rooney har nästan på egen hand sett till att luckan efter Ronaldo inte varit särskilt stor när han efter ett par säsonger som lojal undersåte till portugisen till slut fick ta steget upp som anfallets nav – och exploderat i målfabrikation – 26 ligamål hittills. Det var också något som jag skrev om inför säsongen i min PL-krönika.

Hans betydelse för Uniteds offensiv, med sina ständiga löpningar, sin offervilja och sin enorma vinnarmentalitet, såg man ju inte minst när han gick sönder mot Bayern München i Champions League-kvarten och sedan missade seriefinalen mot Chelsea. Det blev en vändpunkt för Uniteds säsong till det negativa.

I motiveringen kallas Rooney för en modern ”Dixie” Dean. Anfallaren, som öste in mål på 20- och 30-talet, är Evertons bästa målskytt genom tiderna med 383 mål på 433 matcher.

Bakom Rooney slutade Chelseas anfallare Didier Drogba tvåa i omröstningen och Arsenals mittfältare Cesc Fabregas trea.

Aston Villas James Milner vann omröstningen om årets unga spelare.

Årets lag blev följande:

Joe Hart (Birmingham, lån från Man City)- Branislav Ivanovic (Chelsea), Richard Dunne (A Villa), Thomas Vermaelen (Arsenal), Patrice Evra (Man Utd) – James Milner (A Villa), Darren Fletcher (Man Utd), Cesc Fabregas (Arsenal), Antonia Valencia (Man Utd) – Wayne Rooney (Man Utd), Didier Drogba (Chelsea).