Sportbloggen

Allsvenska vibbar med över 5000 på läktarna mot Hammarby, ”den förlorade sonen” kom hem, GIF Sundsvall gjorde sin bästa offensiva match i årets Superettan, debutanten Holster fanns med från start och GIF räddade poäng på övertid.

Händelserikt. Som vanligt. Så här långt i Superettan har ju GIF spelat nio hemmamatcher och en sak är återkommande: GIF tappar, får jaga, men är svårbesegrat. I fem matcher har man tagit ledningen och tappat den, som i går. I övriga fyra har man hamnat i underläge 0-1. I sex av de här nio hemmamatcherna har man faktiskt legat under vid något tillfälle. Tydliga siffror. Talande siffror. Precis som det faktum att GIF ändå bara har förlorat en hemmamatch. Och vunnit fyra (varav tre mot konkurrenter som Örgryte, Syrianska och Assyriska).

GIF Sundsvall har helt enkelt haft svårt att få igång ett fungerade offensivt spel på hemmaplan i år. Man möter lag som backar hem, man är själva lite för stillastående. Det finns förklaringar och vi har pratat om dem under säsongen. Men i går fick man till det. Under de första 45 minuterna var GIF ett fyndigt, löpvilligt, hårt kämpande och fullt koncentrerat hemmalag. Bäst av alla var Emil Forsberg som gjorde lite som han ville på sin vänsterkant och visade att det där drömmålet mot Assyriska i förra hemmamatchen faktiskt betydde massor för den lille stortalangen.

Det var också ”Mini-Foppa” som hängde i luften och nickade in 1-0 på ett perfekt inlägg av mittbacken(!) och fyndet Fredric Jonson. Ett skolboksanfall. Efter paus tappade GIF och Hammarby, förvånansvärt idélöst i 90 minuter, vände. Med tur och skicklighet. Men säsongen 2010 vore inte vad den är utan ett mittbacksmål. Christian Brink flyttades upp på topp, tog ner en boll på bröstet och drog in 2-2 på halvvolley. Det tog fem mål, sen kom norrmannens målgest – en Klinsmann-glidning på bröstet mot klacken.

Förresten. Med totalt sju mål har mittbackarna Brink (5) och Jonson (2) nu gjort lika många som anfallarna Sigurdsson (6) och Corr Nyang (1) …

* * *

I går var en poäng lika viktig som att Hammarby tappade två. Stockholmarna är alltjämt åtta efter GIF – och deras tåg börjar så smått rulla ut från stationen nu.

* * *

Linus Hallenius? Man ser hur han utvecklats sedan han lämnade GIF. Han har lagt på sig muskler och kilon, men är ändå så snabb och teknisk. Händer inget speciellt så spelar han nog bara i Hammarby säsongen ut. Men i går plockade Brink/Jonson bort både Hallenius och Castro-Tello som dock inte fick speciellt mycket att jobba med från sitt mittfält.

* * *

Emil Forsberg var bäst i första halvlek, men över hela matchen var Robert Lundström egentligen lika vass. Inte lika iögonfallande, men Lundström löper så rätt hela tiden. In i straffområdet, stressar backlinjen. Där har ni en stor anledning till att GIF:s anfallsspel faktiskt börjar se bättre ut. Dessutom tar han det tunga jobbet hemåt. Fortsätter Robert Lundström på sin inslagna väg kommer han att göra många allsvenska säsonger i sin karriär, tro mig.

* * *

Nyförvärvet från Väsby, Fredrik Holster, spelade från start direkt. Han försökte spela enkelt, kanske gick lite väl mycket på en touch, men gör på det stora hela en godkänd debut utan att glänsa. Jag kan tycka att GIF egentligen behövde en anfallare till, men Holster blir intressant att följa framöver.

Inget nytt kring Hannes Sigurdsson än och klockar tickar på, men däremot skriver vi i dag om att Mirza Durakovic är på väg tillbaka till Norge (vilket vi såg sent) och att GIF har en mittfältare från Väsby, Fredrik Holster, i stort sett klar.

Holster minns jag som 17-18-åring, en av Häckens supertalanger då, som var riktigt duktig. Snabb och teknisk framför allt. Slog dock aldrig på allvar i Hisingslaget, flyttade till Väsby och jag hade nog honom som motståndarprofil i något av fjolårets möten, men jag kan inte påstå att jag varit superimponerad av Holster mot GIF just. I övrigt har jag sett honom för lite på senare år för att göra en rättvis bedömning.

Att Mirza vill lämna har varit på gång ett tag egentligen. Pratade med honom i våras när han stod utanför laget och då var han inte nöjd och pratade om en sommarflytt, men sa att han trivdes i laget i alla fall. Sedan dess har Mirza ändå tagit en plats i startelvan, och varit viktig i GIF:s presspel som man fick på plats mycket tack vare just Mirzas hårda slit. Att han vill flytta nu beror på att han och sambon inte trivs riktigt och att de ska ha barn snart.

* * *

Jag skrev i min krönika efter segern mot Assyriska i helgen att jag tror GIF har alla chanser i världen att ta en allsvensk plats – om man kan fortsätta med sitt starka försvarsspel (som förvisso sviktat lite på slutet) och lägga till den offensiv man visade i lördags.

En anledning till det är tabellen. GIF ligger två med 29 poäng på 16 matcher. IFK Norrköping förväntar jag mig kommer finnas med i toppen hela säsongen, men om vi tittar på övriga topplag så syns en sak: marginal.

Till Landskrona 4 poäng. Till Örgryte 6. Till Assyriska 7 (har dock hängmatch mot Ängelholm). Till Hammarby 8. Till Jönköping, som jag höll lite som en outsider inför säsongen, 9. Då har även trean i dagsläget nykomlingen Degerfors tappat stjärnan Johan Bertilsson, som gjorde en grym vårsäsong och låg bakom det mesta offensivt, och jag förväntar mig att det kommer märkas på en tunn trupp.

Zlatan Ibrahimovic är tillbaka i landslaget lagom till genrep och allt annat viktigt inför höstens EM-kvalstart. Jag är inte förvånad, tvärtom vill jag minnas att jag skrev det när Erik Hamrén meddelade Zlatans nej för snart ett år sedan, även om jag också tvivlat ibland.

Så varför är Zlatan tillbaka nu? Först och främst för att motivationen att spela i landslaget är hög igen. Jag har haft all förståelse för att han inte känt den när han skulle hitta rätt i Barcelona samtidigt som landslaget skulle spela träningsmatcher i ett år. Det finns de som tycker att man inte kan tacka nej till landslaget, men varför var inte de lika högljudda när Henke Larsson eller Tomas Brolin tackade nej? Men det är en annan diskussion.

Zlatans nyvunna motivation är jag helt övertygad om hänger ihop med livet i klubblaget Barcelona där han gått från succé till bänken på ett halvår och hela sommaren ryktats vara på väg bort. Han har säkert funderat själv, på Berlusconis Milan och kanske även på Citys miljoner, Raiola har ju sagt att Zlatan själv bestämmer när han flyttar, men nu har han bestämt sig. Det blir fortsatt spel i Barcelona, det blir att kriga om platsen som nummer nio med David Villa och Zlatan har knutit näven. Han ska ha den platsen, han trivs i Barca i grunden, han vill nå toppen igen och i det ligger också lyckade framträdanden i landslaget. Min känsla är att Zlatan känner en hunger som han inte känt på flera år (kanske sen EM 2004?) och han pratar själv om en känsla att debutera på nytt. Det gör det bara mer spännande att se honom i Blågult igen.

Att Zlatan meddelar sitt beslut redan nu och inte först i augusti eller ännu senare beror, tror jag, också på Erik Hamréns utmärkta sätt att hantera superstjärnans situation. Hamrén är en humanist, en känslomänniska som verkligen förstår vikten av att läsa av sina spelare. Han har sett och förstått hur Zlatan mått – och gett honom utrymme. När det sedan var dags, under sommarens lugn, har Hamrén berättat om sin filosofi, hans Blågult och, även om de inte sagt det rakt ut, säkerligen också Zlatans tänkta roll. Jag tippar på att Zlatan, som nummer tio också får tio-rollen bakom Marcus Berg. För Berg har ändå så mycket kvalitet som målgörare att han och Zlatan kan göra underverk ihop. Men vi får väl se mot Skottland i augusti hur Hamrén formerar sitt lag och även hur 4-2-3-1 fungerar när alla bitar är på plats.

Hamrén tar också lagkaptensbindeln från Anders Svensson och ger Zlatan. Ett beslut som kan vara kontroversiellt, men jag tror Hamrén haft så pass bra samtal med Anders om det att det var lugnt. Ska Zlatan vara lagkapten då? Ja, när inte Mellberg vill längre så är Zlatan min etta på basis av sin utstrålning. Han är vår bäste fotbollsspelare, på rätt humör än mer oumbärlig när framför allt Fredrik Ljungberg men även Henrik Larsson slutat i landslaget. En statusspelare. Han inger helt enkelt respekt hos Sveriges motståndare. Det ska man inte heller underskatta.

Den 3 september inleds EM-kvalet mot Ungern. Till dess: Välkommen tillbaka, Zlatan!

Det är skillnad på brott och brott. Ännu mer på straffen. Eller vad sägs om det här:

Spanske partykrascharen Jaume Marquet Cot, alias Jimmy Jump, sprang in på planen precis inför VM-finalen och försökte sätta sin mössa på VM-pokalen. En domstol i Johannesburg satte straffet till böter 2000 kronor.

På andra sidan Atlanten kritiserade NBA-laget Clevelands ägare Dan Gilbert storstjärnan LeBron James som valde att flytta till Miami. I ett upprört brev till lagets supportrar kallade Gilbert agerandet ”fegt” från James sida. Över gränsen tyckte den amerikanska basketligan som bötfällt Gilbert med, och håll i er nu, 750 000 kronor.

En modest summa för ett modest brott. Eller?

06.50 samlas GIF Sundsvallsspelarna för att åka mot Södertälje i morgon söndag. För en match som på fler sätt än tidigare antagligen blir svår att spela och vinna. Det lär bli en tung uppslutning från Södertäljeborna för att hedra mördade spelaren Eddie Moussa och hans bror.

GIF saknar avstängde Billy Berntsson och hans plats tas som väntat av Robert Lundström. I backlinjen går även Christian Brink in i stället för Kristian Ek visade fredagens förmiddagsträning. Aziz Corr Nyang går in från start på vänsterkanten mot sitt forna lag.

Sören Åkeby var på bra humör på träningen och passade på att sätta griller i huvudet på vissa av spelarna.

- Det är jättebra att jag ser vilka som går på Gatufesten. De utan armband spelar på söndag, ropade Åkeby.

Fem spelare, varav en rutinerad vänsterback som inte ingår i laget, hade på sig Gatufestarmband. Men det var Robert Lundström som såg klart mest skärrad ut över Åkebys skämt.

Jag pratade med lagkaptenen Jonas Wallerstedt efter träningen och efter intervjun menade ”Walle” att spelarna måste vara klokare.

- Det är orutinerat. Man köper ju ett endagarspass så man kan klippa av det innan man tränar, sa Walle och skrattade gott.

Liam Rush återvänder till Sundsvall. I dag blev det klart att han skrivit på ett tvåårskontrakt. Det är en ruggigt stark värvning som verkligen visar att Dragons är fast beslutna att inte upprepa fjolårets miss i slutspelet.

När Rush kom till Sundsvall förra gången visste ingen riktigt hur bra han var, men alla som följde Dragons under guldsäsongen minns hur långt det räckte. Till fest och firande på torget. Sedan dess har klubben haft kontakt med den så sympatiske australiensaren, även om han hamnade i Gothia i fjol. Och den här gången vet alla inblandade vad de får.

- En riktigt klasspelare, en av ligans bästa, sa Peter Öqvist nyss till mig.

Dragons väntar fortfarande på svar från Alex Wesby, en annan guldspelare, men även utan honom, kolla skillnaden på laget nu jämfört med i fjol. Sigurdarson är kvar, Pierre är ett år äldre, Bearingsson har skrivit på, Jeansson och Barton har drillats i ett Öqvist-år och nu Rush. Det ser riktigt intressant ut, Dragons.

I bästa Janne Eriksson-stil nickade Carles Puyol Spanien till VM-final. Ett härligt mål av en spelare som tappat i form ju längre säsongen lidit och – i mina ögon – varit Spaniens enda ”svaghet” i VM. Fram till i går vill säga. Då var Barcakaptenen precis så bra, så närvarande, så matchavgörande som nästan bara han kan vara.

Man får leta länge om man ska hitta någon som spelar med mer hjärta och själ än Puyol. Han har aldrig varit bäst, utan nått dit han gjort genom att vilja mest. Idolen är Paolo Maldini, men den elegansen kommer Puyol aldrig vara nära. Men glöden, energin, vinnarviljan, delar de definitivt.

Och med Puyol i Champions League-vinnarform igen så finns det få, om någon, riktig svaghet att hitta i det spanska landslaget. Själv är Barcaikonen Puyol en VM-final från att ha vunnit alla stora titlar i karriären nu. Då blir han också större än idolen själv – åtminstone på det viset.

14 raka segrar under obesegrade förbundskaptenen Bert van Marwijk. Sju insläppta mål på de matcherna. Och viktigast av allt, Holland är klart för VM-final 32 år sedan förra gången.

Nya Holland ska vi kanske säga. Totalfotbollens förlovade landslag, det som ofta spelat gruppspelens bästa, mest offensiva skönfotboll, är borta. Bert van Marwijk, svärfar till mittfältskämpen van Bommel, kommer från en arbetarstad, har fått slita som spelare och är en ny typ av mer cynisk holländsk förbundskapten. Han har liksom struntat i spökgubben Johan Cruyff som annars lurat bakom varje hörn för varje förbundskapten sedan 70-talet och han verkar slutligen ha fått bort de grupperingar som varit så kraftiga i de holländska landslagen genom åren. Kvar står han med ett kollektiv på elva organiserade kämpar varav två lysande guldklimpar. De spelar inte längre roligast, men är en match från att vara bäst i världen i stället.

Arjen Robben har alltid varit en målfarlig spelare, numera är han även en matchvinnare.

Och Wesley Sneijder. Den perfekte spelmotorn i mina ögon. Inte för att han är snabbast, inte för att han är längst eller dribblar bäst, men för allt annat. En spelare som är nästan lika bra med båda fötterna, som slår hörnor och frisparkar med såväl högern som vänstern och är lika farlig. Kanske framför allt för att han aldrig, aldrig hamnar i passningsskugga utan alltid är spelbar och alltid vill ha bollen. Sneijder har varit en av mina absoluta favoriter sedan jag såg honom som 15 eller 16-åring i någon ungdomslandslagsturnering för en massa år sedan. Nu har han gjort fem mål, tagit Holland till VM-final och kan avsluta en sanslös säsong med VM-guld som annars började med att han blev utkastad från Real Madrid innan han tog trippeln med Inter.

* * *

Jens Fjällström påpekade det vaket efter slutsignalen: Nu kommer för första gången ett europeiskt landslag vinna ett VM utanför Europa.

* * *

Än så länge är det ingen som talat om att Sveriges EM-kval ser tuffare ut för varje match som Holland vinner. Nu har ju Blågult som sämst världens näst bästa lag i kvalet.

* * *

Överraskningslaget Uruguay gjorde vad de kunde, Diego Forlan spelade skadad och man gjorde som enda lag under Hollands supersvit två mål på laget. Ändå blev det förlust med 3-2. Nu väntar bronsmatch mot Spanien eller Tyskland och kanske kan underskattade Uruguay överraska en sista gång.

Sedan 1956 har France Football delat ut sin guldboll till världens bästa fotbollsspelare. 1991 hakade FIFA på den trenden och sedan dess har vi haft två priser som båda utsett världens bäste (även om det varit samma vinnare de senaste fem åren).

Men från och med i dag finns bara en guldboll kvar. FIFA och France Football delar från och med den 10 januari nästa år ut ett gemensamt pris i stället. Allt blev klart i Johannesburg i dag.

En favorit finns redan till priset skriver italienska Gazzetta dello sport. Inte Lionel Messi, som dominerade så stort i Barcelona i år och lite här och var lite väl snabbt kallades världens bäste genom tiderna, utan en holländare. Lille Wesley Sneijder fyllde det enorma mittfältshålet i Inter, vann trippeln under sin första säsong i Italien och har nu tagit Holland till semifinal i VM – efter två egna mål mot Brasilien.

Kommer Messi sen då? Nej, Sneijders landslagskamrat Arjen Robben rankas som tvåa. Nu är det bara att hålla utkik den 10 januari.

120 minuter och cirka 40 sekunder hade gått när Asamoah Gyan stegade fram till straffpunkten i kvarten mot Uruguay vid ställningen 1-1. Med sig hade han en hel kontinents drömmar och förhoppningar, sina lagkamraters förväntan och sitt eget obändliga självförtroende.

Mål och Ghana hade, som första afrikanska land, tagit sig till en semifinal i ett VM-slutspel. Dessutom i det första VM:et på afrikansk mark. Det var en saga sekunder från att bli sann – och det fanns ingen bättre än just Gyan att ta straffen. Han personifierar den växande fotbollsnationen Ghana,, med kraft, teknik, fart och pondus. En afrikansk stjärna som inte tvivlar en sekund på att han ska lyckas i det han gör. Kom bara ihåg det lilla, men ändå synliga, leendet i den första gruppmatchen mot Serbien precis innan han slog in den straffen som gav 1-0 och seger.

Gyan tog i för allt han hade, en afrikansk kontinent, ja kanske betydligt fler än så, höll andan – och såg bollen flyga stenhårt i ribban. Han satte sin straff i straffavgörandet, men det spelade ingen roll då eftersom Uruguay vann. I stället kom tårarna hos en till synes orubbligt trygg spelare som missat den tyngsta straffen han någonsin kommer slå i sin karriär. Det var, med allt vad ett mål hade inneburit för afrikansk fotboll, den tyngsta straffmiss jag sett i mitt liv – och jag har sett många och i större matcher. Men ingen av dem har haft den här digniteten. Afrikas hopp släktes i och med Ghanas förlust. Och jag bara hoppas att inte Gyans karriär också fick sig en hård törn. Han är ämnad för storklubbar, för stora titlar – och efter missen i går hoppas jag verkligen att en av titlarna blir en VM-titel. Om fyra år eller åtta.