Månatliga arkiv: oktober 2010

Permalänk

Grattis Maradona, 50 år …

30 oktober 2010 Postat i Internationell fotboll av Fredrik Jonsson Kommentera

Det är en dag där Sampdorias kelgris Cassano är på väg att kastas ut från klubben, där Genoas president, leksakskungen Preziosi, attackarer det Inter som slog hans Genoa i går kväll – och där Zlatans Milan möter Zlatans forna klubb Juve i kväll i ett extremhett stormöte.

Så vem tar de största rubrikerna: Diego Armando Maradona. 50 bast i dag.

Den lille och gudomligt tekniske argentinaren har alltid haft en förmåga att trollbinda. Under karriären, på och vid sidan av planen och efter densamma. Om det inte är Guds hand, för kokaindomar, enorma skatteskulder så är det för att han skjuter mot paparazzi eller favoritsysslan, att döma ut Pele.

Nå, det finns att skriva om Argentinas störste spelare genom tiderna och Neapels förlorade (eller förlovade) son. Det gör Gazzettan som släpper en hel bok med dagens rosa upplaga.

Mamma mia, ska man skriva om allt Maradona gjort så blir bloggen en bok också så det låter jag bli.

I stället konstaterar jag vilka mina största Maradona-minnen är – och även om jag börjar bli gammal (snart 30) så är jag ändå lite för ung för att faktiskt ha sett Mexiko-VM 1986 där och då. I stället minns jag bäst VM 90 hemma i Italien – där neapolitanarna hellre höll på stadens älskling Maradona än ”sitt” Gli Azzurri, där Maradona firade som VM-kung innan finalen mot Västtyskland och grät som en fallen ängel efteråt. Det känns som att det vände där. Kontakter med Camorran, knarket, pengarna, mo’ money mo’ problems … Fyra år senare var Maradona ändå tillbaka och överraskande bra i USA – och grät igen när han ertappades dopad.

Skandalerna har suddat ut en hel del av intrycket av den gudomlige spelaren Maradona. Men på något sätt återföds han alltid. I ny form, i samma skepnad. Maradona är Maradona, på gott och ont. I somras var han tillbaka i ännu ett VM som förbundskapten för sitt Argentina – men fick stryk av tyskarna igen. Han är folklig – på sitt eget vis – kanske är det därför som folk älskar honom. De ser en av de största, men med blottor i rustningen som vilken person som helst. Även om han aldrig fick just den kärleken i Spanien, men i Italien glömmer man aldrig de stora.

Det är ingen vild gissning att Maradona snart är tillbaka på den stora scenen igen. I vilken skepnad får vi se.

Hur som helst. Grattis till världens kanske bäste fotbollsspelare någonsin. Diego Armando Maradona, 50 år i dag.

Permalänk

Brutal ärlighet i ”Peking”

28 oktober 2010 Postat i Allsvenskan och Superettan av Fredrik Jonsson Kommentera

IFK Norrköping tackar tränaren Göran Bergort med sparken. I ändan, var ni vill, ut och bort i alla fall. Enligt klubbens ordförande Peter Hunt så har klubbens sportsliga ledning kommit fram till att Bergort saknar den rätta erfarenheten för att, underförstått, hålla kvar IFK i Allsvenskan – och på sikt göra så att klubben växer. För det är ju så deras mål ser ut, det kunde ni läsa om i mitt IFK-rep i lördags.

Man kan tycka att det är ett grymt sätt att visa sin uppskattning, men det visar samtidigt bestämdheten som IFK Norrköping har. Det är brutal ärlighet som man sällan ser i Sverige. Hur många andra svenska klubbar som tagit steget uppåt i seriesystemen hade gjort så? Få på elitnivå. Samtidigt tycker jag att man gör rätt när till och med en spelare uttalat sig om att Bergort inte räcker till. Det är bara en åsikt kan tyckas – men om den känslan finns i spelartruppen så kommer det bli svårt att nå några resultat. Det är ju ändå spelarna som ska göra det ute på planen.

*  *  *

I Örgryte är man tydligen så missnöjda med Janne Andersson att man förhandlar om att bryta kontraktet trots två år kvar. Det visar också vart ÖIS är på väg – neråt. Visst hade man betydligt högre förväntningar på Örgryte, men med alla deras skador, framför allt på Alvaro Santos, så är kanske inte säsongen rent sportsligt ett sådant misslyckande. Det känns snarare som ett ekonomiskt ställningstagande – och då borde man i mina ögon i stället se till att få nämnde Santos såld. Så som han såg ut i år är frågan hur långt tid det tar innan han kommer tillbaka i form – och om han gör det efter sina skadebekymmer.

Men får Janne gå så kan han ju ta den sportchefstjänst som han erbjöds i Halmstad när han lämnade klubben som tränare efter sex år i vintras. Det hade passat både honom och HBK, som mest sladdar numera, i dagsläget.

Permalänk

Ingen Guldboll till Zlatan i år heller

26 oktober 2010 Postat i Internationell fotboll av Fredrik Jonsson Kommentera

Sjua i fjol när Leo Messi vann. Inte ens nominerad i år när Inters och förre Ajaxkompisen Wesley Sneijder troligen vinner. Zlatan Ibrahimovic fortsätter att gå ”miste” om den där j-la Guldbollen som från och med i år delas ut gemensamt av France Football och Fifa.

23 herrar är nominerade till priset och det finns förstås en röd tråd i det hela. Bara tre spelare var INTE med i Champions Leagues eller VM:s semifinalspel. Cristiano Ronaldo, Didi Drogba och Asamoah Gyan. Övriga 20 var alla framme i semi i någon eller båda turneringarna. Det var förstås Zlatan också, med Barca i CL, men satt mest på bänken då.

Där har vi kanske också en anledning till landslagscomebacken. Att vara med i de stora mästerskapen väger … tungt. Tur i oturen då att väl ingen svensk kan utmana Zlatan i år heller om den svenska versionen. Ibra lär ta hem sin femte (på sex år). Om inte så är det på sin plats med en calciopoli-utredning mot guldbollen-juryn.

Skämt åsido. Min favorit att vinna Ballon d’or har hela tiden varit Wesley Sneijder och inget har hänt som förändrar det. VM-final, delad seger i VM:s skytteliga, scudetto, CL-vinst och Italienska cupen. Den lille finliraren har haft en fantastisk säsong. I övrigt är Ghanas Asamoah Gyan det roligaste namnet i en rätt förväntad skara. Gyan, som jag nog hade trott skulle göra en större figur på klubbscenen vid det här laget, var en fröjd att se i VM. Hans ödesdigra straffmiss till trots.

Nominerade herrspelare:

Xabi Alonso, Spanien, Daniel Alves, Brasilien, Iker Casillas, Spanien, Cristiano Ronaldo, Portugal, Didier Drogba, Elfenbenskusten, Samuel Eto’o, Kamerun, Cesc Fabregas, Spanien, Diego Forlán, Uruguay, Asamoah Gyan, Ghana, Andrés Iniesta, Spanien, Júlio César, Brasilien, Miroslav Klose, Tyskland, Philipp Lahm, Tyskland, Maicon, Brasilien, Lionel Messi, Argentina, Thomas Müller, Tyskland, Mesut Özil, Tyskland, Carles Puyol, Spanien, Arjen Robben, Holland, Bastian Schweinsteiger, Tyskland, Wesley Sneijder, Holland, David Villa, Spanien, och Xavi, Spanien.

Nominerade damspelare:

De tio damerna: Camille Abily, Frankrike, Fatmire Bajramaj, Tyskland, So Yun Ji, Sydkorea, Marta, Brasilien, Birgit Prinz, Tyskland, Caroline Seger, Sverige, Christine Sinclair, Kanada, Kelly Smith, England, Hope Solo, USA, och Abby Wambach, do.

Permalänk

United har aldrig varit så här sårbara

21 oktober 2010 Postat i Internationell fotboll av Fredrik Jonsson Kommentera

Efter månader av spekulationer finns det inte längre några tvivel. Wayne Rooney vill lämna Manchester United.

Varför är förstås intressant. En mer bedrövad Sir Alex Ferguson än jag någonsin sett honom bekräftade nyheten i veckan, om hur Rooney ville ha garantier för att United skulle fortsätta värva ”elite quality players” för att kunna fortsätta vinna de största titlarna, men har skärpt tonen sedan dess.

- Har jag vunnit 30 titlar eller?, frågade han retoriskt efter gårdagens Champions League-seger mot Bursaspor.

Den gamle skotten har en stor poäng. Amerikanska ägarfamiljen Glazer eller inte. Sir Alex Ferguson slutar hellre än att han godtar ett Unitedbygge utan segerchans – och Manchester United som förening är i mina ögon ett klubbmärke så god som någon garanti för fortsatta titlar. Tror någon på allvar att United skulle acceptera att vara fyra i ligan utan att värva klass utifrån i så fall? Ja, Rooney gör det uppenbarligen. Vilket faktiskt gör att jag har svårt att köpa argumentet.

Sportbladets Erik Niva skrev ett beskrivande dokument om situationen kring Rooney där han målade upp engelsmannens agent som orsaken till allt bråk. En person som var pengagalen, som styrde Rooney hårt och som får Zlatans agent Mino Raiola att framstå som blyg. Dömer man av de senaste skriverierna som säger att Rooney nu kräver en miljon euro mer än Cristiano Ronaldo i lön om han går till Real så förstår man att det nog är här som sanningen ligger närmast. Det är ett så oresonligt högt pris att jag inte tror att Rooney på egen hand skulle sagt de siffrorna. Han vet ju hur bra Ronaldo är. Likaså tror jag inte att han skulle ”såra” Ferguson så medvetet, det är ändå hans extrapappa som hjälpt honom bli den han är som spelare.

Nåväl, fortsättning lär följa. Själv tippar jag att det blir Real – OM Rooney faktiskt lämnar United. Jag dristar mig att tro, liksom José Mourinho, att allt är ett spel för att pumpa lönen och att Rooney, om United gör honom till en av Englands bäst betalda spelare, stannar på Old Trafford. Även om fansen redan börjat vända sin gunstling ryggen.

För Manchester United (och mitt ligatips) är det här en mardröm. När storstjärnor som Roy Keane, David Beckham, Ruud van Nistelrooy, Cristiano Ronaldo och Carlos Tevez lämnat klubben har United alltid stått starkt ändå. De har haft andra stjärnor, nya stjärnor. Hålen har fyllts – de sista åren i mångt och mycket av vetskapen att man har haft Wayne Rooney. Men om Rooney lämnar då är United mer sårbart än någonsin. Paul Scholes och Ryan Giggs är gamla och går på ettårskontrakt från säsong till säsong. Vidic är för ensam för att lyfta klubben, Nani fortfarande lite för ojämn, Fletcher inte tillräckligt stark som ledare, Berbatov inte den målskytt som behövs. United blir ett nytt Liverpool om Rooney lämnar. En klubb på nedgång, med ett växande hat mot familjen Glazer och sårbart.

Sen tror ju jag att United värvar stort om Rooney lämnar just för att undvika ett sånt scenario. Fernando Torres är klart tänkbar, Karim Benzema än mer – och själv hade jag lagt pengarna på Kaká och Edin Dzeko.

Permalänk

Ex-GIF-tränare till Backes New York

19 oktober 2010 Postat i Allsvenskan och Superettan, Internationell fotboll av Fredrik Jonsson Kommentera

Kommer ni ihåg norrmannen Jan-Halvor Halvorsens sejour i GIF Sundsvall? Kort och knappast så framgångsrik. Halvorsen fick sparken från GIF Sundsvall efter 0-6-torsken på Örjans Vall i Halmstad – och fick sparken nån dag senare.

Nåväl. De senaste åren har den trevlige norrmannen varit verksam i Norge, men nu ser han ut att byta upp sig – rejält. Enligt telen.no är Halvorsen klar som tränare för New York Red Bulls där Hasse Backe är huvudtränare och som har forne franske anfallsesset Thierry Henry som största affischnamn.

Dock inte som huvudtränare utan det verkar som att Halvorsen ska ingå i tränarstaben på något vis. Så kan det också gå.

Permalänk

MFF spelar ”bäst”, men HIF vinner

19 oktober 2010 Postat i Allsvenskan och Superettan av Fredrik Jonsson Kommentera

Det är en skånsk fotbollsstrid in i det sista. Efter Helsingborgs mycket imponerande seger borta mot Elfsborg (utan Anders Svensson) i går samtidigt som Malmö FF överraskande föll mot Kalmar FF. Och med tre omgångar är det återigen helt jämnt mellena de skånska storheterna.

Ska man tippa, och varför inte, så säger jag att Malmö FF har spelat den bästa fotbollen, men jag tror fortfarande att Helsingborg vinner Allsvenskan i år. Det är förstås ett argument som många tränare hade sågat. Den bästa fotbollen är naturligtvis den vinnande. Resultat är vad som räknas. Visst är det så, men i det här fallet har MFF spelat den roligaste vägvinnande fotbollen.

Varför vinner HIF? För att man har ett spel som är mindre konjunkturkänsligt. Ja, alltså mindre känsligt för individuella prestationer. MFF spelar en mer teknisk, faktiskt mer modern fotboll, en fotboll som är utvecklande och något att ta efter. HIF, om jag ska vara krass, spelar som Halmstad gjorde 2000. För tio år sedan. 4-4-2, en rak backlinje med överlappande ytterbackar, två sittande centrala mittfältare, två yttrar som springer upp och ner längs kanterna och två anfallare som växeldrar som mötande och djupledslöpande. Det räckte till guld 2000. Jag tror det räcker igen alltså.

Sen ser jag hellre att Malmö som klubb vinner trots att HIF:s Marcus Lantz kanske är det bästa som Allsvenskan 2010 har. Varför? För att klubben har helt andra muskler att bygga något rejält som håller i flera år, en splitter ny och modern arena, ett publiksnitt över 10 000,  som har en ungdomsakademi som kan försörja A-laget och som på sikt kan slå sig in i Champions League. HIF har inte det på samma sätt – och ska jag ens hitta något annat lag att jämföra med så skulle jag säga IFK Göteborg. Det IFK som vi såg i fjol alltså, inte det lag som verkar ha glömt mycket av det de byggt upp under årets säsong.

Permalänk

Den omstart Liverpool behöver

17 oktober 2010 Postat i Internationell fotboll av Fredrik Jonsson Kommentera

Ut med två amerikanska bråkmakare. In med en ny, till synes lugnare, mer lyhörd och framför allt med visioner om nygammal storhet. Det kan onekligen behövas efter en rekordusel start under nye tränare Roy Hodgson.

- Det handlar om att lyssna på varandra och agera med eftertänksamhet. Och det handlar om att inte lova för mycket – för att sedan överträffa förväntningarna, säger John W Henry, frontman i New England Sports Ventures och Liverpool FC:s nya ägare.

NESV köpte loss Liverpool för 3,2 miljarder kronor i en infekterad affär från de omåttligt impopulära tidigare ägarna Tom Hicks och George Gillet – som kallat affären ”en svindel” och lämnar skutan med löftet att stämma klubben på tio miljarder kronor.

Vi får väl se vad som händer på den punkten. Det viktigaste för anrika Liverpool, som redan i dagsläget ligger på nedflyttningsplats, var att inte åka på nio poängs avdrag för sina stora skulder. Då hade inte bara klubbens ligaframtid varit mer hotad än på många många år, utan då hade man nog även blivit tvungna att sälja Fernando Torres, Steven Gerrard och några till för att sedermera börja om – med ett rejält avstånd till de övriga i Big Four.

Nu finns nytt hopp i en förening där planerna på en ny Anfield (Stanley Park) hamnat på sidan och där det mest bara bråkats inom klubben med ägarna. 2008/09 kom Liverpool tvåa i ligan, strax bakom Man United, men fjolåret var en katastrofresa med Pools bakgrund – där Tottenham tog sig till Champions League i stället. Med NESV i ryggen finns ekonomiska muskler igen (dock inte i Abramovitj- eller Shejk Mansour-klass), en ägare som förstår klubbens stolta historia och traditioner betydligt bättre än Hicks och Gillet nånsin gjorde – och på pappret ser framtiden ljusare ut igen runt de röda områdena kring Merseyside.

Liverpool Echos kolumnist Domenic King kallar det den ”utan tvekan största sportstoryn i historien” och fortsätter med att konstatera att ”det har varit en oöverträffad, extraordinär vecka för Englands mest framgångsrika fotbollsklubb”.

John W Henry hyllas för att han, i motsats till Gillet och Hicks, hållit en låg profil genom hela affären. De som verkligen grävt efter skit på honom har hittat att han minsann rökte en cigarr i elefantstorlek efter att hans Boston Red Sox vann World series i baseball. Det betyder förstås inget om Henry inte gör som sina föregångare och vill bygga Stanley Park som ”en stor simbassäng” eller går runt och flashar sedelbuntar inför matcher och pratar om att köpa ”Snoogy Doogy eller vemsomhelst”.

Nej, det här ser ut att bli en sådan omstart som Liverpools röda hjältar behöver. John W Henry har redan uttalat sitt stöd för Roy Hodgson, ett första viktigt drag så fort affären var i hamn, men det förstår alla att Hodgson behöver få spelare och resultat med sig ganska snart. En perfekt start på samarbetet vore en seger i det ångestfyllda derbyt på Goodison Park mot Everton som börjar strax. Då kan Liverpoolfansen börja tro på riktigt igen.

”Liverpools sätt att göra saker har varit i det tysta och utan komplikationer eller störningsmoment. Det finns en plats för gamla värderingar även i den moderna fotbollen. Låt oss hoppas att Liverpool kan möta framtiden genom sin historia”, avslutar Domenic King.

Permalänk

Ett svar så tydligt som något

15 oktober 2010 Postat i Tennis av Fredrik Jonsson Kommentera

Det är en sådan där vecka då svenska illusioner krossas. I ett orangefärgat och dansande Amsterdam i tisdags, inomhus i Shanghai Masters med gosedjur utklädda till Roger Federer alldeles nyss.

Alla vi som såg matchen fick också ett svar på hur långt steget är till de tre bästa i världen just nu – Nadal, Djokovic och Federer. Det löd 1-6, 1-6 på 54 minuter. Ren och skär utklassning av en fenomenal Federer som lekte bort Robin gång efter gång. Federers största seger mot Söderling på 15 möten.

Frågan är om Söderling påverkats av allt snack i somras om att han kunde eller skulle bli världsetta i framtiden, en diskussion som haussades i flera svenska medier mellan Franska Öppna och Wimbledon. Jag ser ingen riktig utveckling (i de matcher jag sett) sedan Robin lämnade det röda gruset på Roland Garros. Snarare tvärtom, som att han står och stampar lite. Plus att steget till de tre bästa växer. Det känns lite oroväckande.

Alla sådana tankar måste han förstås slå bort i så fall – och göra vad han kan i höst och framför allt under nästa år för att ta fjärdeplatsen av Murray. Då får han lättare lottning och slipper Federer och Nadal innan semifinalerna. Men då måste han snart få in ett någorlunda stabilt spel framme på nät i sin repertoar.

Permalänk

Ett brutalt uppvaknande

13 oktober 2010 Postat i Landslagsfotboll av Fredrik Jonsson Kommentera

Vad ska man säga? Att mina förhandstips på 0-0 eller 1-0 var något optimistiska? Jo. Men felriktade? Egentligen inte, men det tar vi lite längre ner. Anders Svensson summerade väl annars Holland-Sverige bäst: De första tre minuterna kändes bra, sa den assisterande kaptenen.

Jag håller med. Så bra att jag inte kunde låta bli att tänka att så bra kan väl aldrig ett svenskt landslag genomföra en hel tävlingslandskamp borta mot Holland hösten 2010. Nej, det kunde de inte.

Man kan förlora en match på många sätt. Bakom 4-1 kan dölja sig en jämn match. Så var det inte i går. Det var ett naivt, nästan junioraktigt optimistiskt Sverige som till slut kunde förlorat med hur mycket som helst. Så stor var skillnaden. Tvåmålsskytten Huntelaar (tror jag det var) berättade efteråt att Holland analyserat Sverige perfekt. Visst hade Bert van Marwijk gjort sitt jobb. De visste att nya Blågult ville föra spelet – och exakt hur de skulle använda det till sin fördel. Hamrén? Jag vet inte. Jag hoppas och vill tro att inte vår förbundskapten lurats in i hypen kring det nya landslaget. Men ser man till hur Sverige spelade i går kan man lätt tro att Blågult inte bara missade VM i somras, man glömde även bort att titta på mästerskapet. I VM såg vi ju hur Holland låg lägre i planen än förr och sårade med sylvassa omställningar. Och vad var det jag skrev i gårdagens blogginlägg; jo, att Wesley Sneijder varit hela 2010 års bäste spelare, att prio ett var att stoppa honom och hans instick mellan ytterback och mittback, att han alltid är spelbar, att hans och Huntelaars samspel var farligt. Ja, jo … Men Anders Svensson och Pontus Wernbloom var inte ens nära att lista ut hur de skulle spela mot Sneijder som var kusligt bra – och skarvningen till 1-0-målet visade skillnaden mellan världsklass och Eredivisie (Granqvist).

Sverige har så klart inte heller råd att bjuda på misstag som Behrang Safaris inkast rakt in i planen till just Sneijder och sekunder senare 2-0. Hjärnsläpp – och där förlorade Sverige matchen. Det går att leta syndabockar och Behrang Safari är garanterat den spelare de flesta först pekar på, han var riktigt dålig i första halvlek mot Ungern också, men han spelar ju för att det inte finns någon bättre i dagsläget. Och att peta honom för den här fadäsen, det tror jag inte på. Däremot var det helt rätt att byta ut honom i paus.

Men ensam syndare var han inte. Andreas Isaksson tog inte många avslut, Mikael Lustig försvarade på tok för snällt mot Afellay på 0-3-målet, Granqvist var för långsam, felplacerad och obeslutsam, Majstorovic inte den ledare han behövde vara i Mellbergs frånvaro, Wernbloom inte med i matchen, Anders Svensson marginellt bättre, Seb Larsson ömsom vin, ömsom vatten, Elmander tog konstant fel beslut och Zlatan var för passiv i 82 minuter. Toivonen gjorde kanske sin bästa landskamp utan att för den skullen påverka lagets spel – och jag tänker mig att Toivonen passar bättre som tia om anfallaren är en djupledsspelare (Berg). Därmed kanske man ska fundera på om Toivonen ska spela alls – för Zlatan ruckar man inte på. Källström med Svensson och Wernbloom framför? Ja, det kan vara melodin. Men det är lätt när man har facit i hand.

Det har nu Erik Hamrén. Hans spelsätt visade sig vara för offensivt balanserat, det finns för stora luckor taktiskt och han släppte ut en elva med för naiv syn på matchen. Det får Hamrén ta på sig. Men. Det är klart man ska kunna gå för seger även borta mot Holland – även om man måste göra det med balans och tanke. Och Sverige 2010 under Erik Hamrén är ett landslag som vill spela offensivt, som har ytterbackar som är bättre offensivt än defensivt och har fler anfallsalternativ än på flera år. Det ska man naturligtvis bejaka, låta Erik Hamrén bygga på – för det tror jag nämligen – att Hamrén kan stå för ett enormt viktigt doktrinskift i svenskt fotbollstänk. Vi producerar ju inte stenhårda, halvträiga mittbackar i parti och minut länge utan korta, snabba och tekniska lirare. Det kanske tar några år innan det blir bra. Kanske ett EM-kval går åt i processen. Men det är just en process – och det kommer ta sin tid. Så låt oss inte prata gamla tider och Lagerbäck-eran där svensk fotboll till slut stod still och stampade. Det är för billigt.

Och Holland är trots allt världens näst bästa lag – även om van Bommel och van der Vaart fick på tok för många billiga frisparkar när de föll av den givmilde domaren. Men det var som jag skrev i går. Tio år utan kvalförlust på hemmaplan talar om en enorm klass.

Permalänk

Förväntad blågul elva

12 oktober 2010 Postat i Landslagsfotboll av Fredrik Jonsson Kommentera

Sin vana trogen så presenterade Erik Hamrén sin blågula elva vid lunchtid i dag – och det var den förväntade. Granqvist i mittförsvaret, Elmander till vänster och Seb Larsson till höger. Personligen tycker jag också att det är rätt elva för att möta Holland i kväll, till och med defensivt starkare än med Bajrami i laget.

Det är ett skakat holländskt landslag som väntar, det senaste är ju att Bayern München gick ut med ett pressmeddelande i förmiddags om att man vill ha tillbaka sin skadade mittfältare Mark van Bommel omgående. Från holländskt håll hälsar man enbart: Han är frisk! Och visst lär den holländske kaptenen starta i kväll.

Sportbladets Simon Bank skrev tidigare att Sverige aldrig varit närmare Holland än i dagsläget, men för den skull inte nära och det är väl lite så man känner. Spontant tror jag, och nog många med mig, att Sverige både kan ta poäng eller vinna i kväll. Chansen har sällan varit bättre med tanke på alla skador i hemmalaget, petningen av de Jong och flera slitna spelare. Likaså var inte Holland speciellt imponerande mot Moldavien i fredags kväll (seger 1-0).

Samtidigt ska man inte låta sig luras. Holland har inte förlorat en kvalmatch hemma på tio år – och den sviten beror förstås på en enorm klass i hemmaspelet. Man har dessutom Wesley Sneijder – i mina ögon 2010 års bäste fotbollsspelare i världen. En spelare vars största styrkor är att han är lika tekniskt briljant med båda fötterna och alltid spelbar. Han kommer försöka serva notoriske måltjuven Huntelaar med bollar i djupet, troligen mellan ytterback och mittback, och det är prio ett för Blågult att stoppa om man vill få med sig poäng. Dirk Kuyt har inte skrämt slag på någon i Liverpool i höst, men i jämna matcher är han ofta ”där”.

Sverige? Blågult gör nog bäst i att försöka göra Zlatan Ibrahimovic så delaktig och bra som möjligt. Psykologiskt skulle det betyda massor. Men Seb Larssons inläggsspel och Elmanders djupledslöpningar kan lika gärna ligga bakom ett svenskt mål framåt.

Ska man våga sig på ett tips? Det blir i så fall 0-0 eller 1-0 åt något håll.