Egentligen skulle Derby della Lanterna, mer känt som Genuaderbyt mellan Sampdoria och Genoa ha spelats innan jul. Då snöade det bort (kanske inte med några snömängder som skrämt någon här i Sundsvall). Nu har matchen fått ett nytt datum. Den 26 januari – vilket också innebär att Linus Hallenius är spelklar (blir det den 3 januari) och alltså kan få chansen i derbyt som en av sina första matcher i sin nya klubb.

Vill du veta mer om derbyt, historian, matcherna, hjältarna och se gamla bilder så kan du gör det här. (De som inte förstår italienska får vända sig till typ Google translate).

Halvtid i Serie A och Zlatan Ibrahimovics Milan leder ligan och jakten på lo scudetto. Då tröt tålamodet rejält i Inter som, precis som väntat, valde att sparka tränaren Rafa Benitez. Ingen som följer Serie A kan egentligen vara förvånad över det beslutet, speciellt inte när en redan rejält ifrågasatt Benitez krävde ”förstärkningar för att stanna” efter segern i klubblags-VM. Inters president Moratti svarade förstås med att sparka Benitez tämligen omgående.

Inters nye tränare presenterades i Milano i dag och var som alla visste brassen Leonardo, i fjol tränare i Milan och med totalt 13 säsonger bakom sig hos stadsrivalen. Ett val som trots Morattis försäkringar om att så inte är fallet, helt säkert handlar väldigt mycket om att störa just Milan. Ett svar på Milans säsong hittills, liksom värvningen av Zlatan. Och visst lär det störa, kanske framför allt ägaren Silvio Berlusconi, som höll om Leonardo under många år, men valde att sparka denne som tränare efter bara en säsong.

Själv säger Leonardo att han inte känner någon skuldkänsla över att gå till Inter, vilket är helt förståeligt. Men att brassen skulle lyckas locka med sig Milanikonen Paolo Maldini eller brassekompisen Kaká till Inter lär inte hända. Samtidigt räcker det här för att göra ligaracet än mer spännande. Som om inte Antonio Cassanos ankomst till Milan och de eventuella kulturkrockar som det nu kan bli där inte räcker.

*  *  *

I Italien spekuleras det också i att båda Milanoklubbarna rycker i Genoas Luca Toni. Men det känns väl tveksamt att Hallenius nya lagkamrat ska lämna Genoa redan – speciellt eftersom han inte blir förstavalet i vare sig Milan eller Inter.

Arsene Wenger visste vilka han inte ville ha, men när Champions Leagues åttondelsfinaler lottades fram i dag var inte Fru fortuna på fransmannens sida. Arsenal fick Barcelona (igen) – och det är inget annat än en mardrömslottning för de titeltörstande engelsmännen. För vilket lag som helst förstås om man ser till katalanernas form i höst och de senaste åren, men Arsenal kallas ju lite småelakt för fattigmans-Barca, likheterna finns där, men har inte slagit ”storebror” på fem möten. Jag tvivlar på att de lyckas nu heller. Offensivt är man lite för trubbiga och defensivt har man, som jag skrev häromdagen, svagheter som syns. Det positiva är väl att Barca-jagade Cesc Fabregas får återvända till Camp Nou för en stund – och att han är frisk och kan spela är oerhört viktigt för Arsenal. Men de är ändå inte bättre vare sig tekniskt eller taktiskt än Guardiolas Barca och jag har väldigt svårt att se att Messi, Xavi, Villa & Co. inte fixar det här.

Men det fanns fler stora möten redan i åttondelsfinalerna.

Som matchen i matchen mellan två av höstens mest formtoppade spelare Zlatan Ibrahimovic mot Gareth Bale i mötet Milan-Tottenham. Det pratas om att Tottenham fick dåligt betalt för att man vann sin grupp, men i dagsläget håller jag nog engelsmännen som små, små favoriter. Man har farten, kvaliteten och inte minst självförtroendet för att störa alla lag (för att inte tala om att man har just Bale) – och är det något ett alltjämt ganska trubbigt Milan inte vill möta så är det den kombinationen. Framför allt inte på kanterna där Bale och Lennon inte får komma en mot en mot Milans ytterbackar. Men det är i dagsläget två månader innan det är dags och den här matchen är en kamp mot klockan. Milan för att hinna lägga alla pusselbitar rätt i sitt spel, i defensiven precis som att hitta en lekkamrat till Zlatan som funkar (Pato när han blir frisk) och därigenom växa både en och två klasser – Tottenham för att bibehålla sin fantastiskt fina form. Men oj vilken match det här kommer bli – för att inte nämna Milantränaren Allegris hittills största test.

För regerande mästarna Inter och Bayern München blir det en repris på vårens finalmöte. Då vann Inter mycket tack vare José Mourinhos list. Nu visar inget av lagen någon större form, men krisen i Inter är betydligt större än i Bayern. Vinner man inte klubblags-VM får tränaren Rafa Benitez sparken, vinner man fortsätter han att vandra på den sköra tråd som är president Morattis humör. Personligen kan jag fortfarande inte förstå att Inter tog Benitez som tränare, men det var jag inne på redan inför säsongen. Inter har det på pappret bästa laget, men skador och vem som är tränare i februari/mars avgör den här fighten.

Vårt nordiska skrällag FC Köpenhamn fick en av de svåraste lottningarna i form av Chelsea. Av det vi sett av Ståle Solbakkens lag i gruppspelet blir det inte någon promenad i Parken för favoriterna Chelsea, men jag tror tyvärr att Solbakkens lag skrällt färdigt – oavsett hur mycket problem som just nu samlas i Chelseas omklädningsrum.

I övrigt så tippar jag att Real Madrid kommer att ta revansch på Lyon (som slog ut spanjorerna i våras) medan det känns helt öppet mellan underpresterande Roma i mötet med ukrainska storlaget Shaktar Donetsk. Valencia bör vara snäppet starkare än ett väldigt ojämnt Schalke medan Manchester United programenligt ska gå vidare från mötet med franska Marseille.

Värt att notera är att de italienska lagen haft svårt att komma förbi redan åttondelsfinalerna de senaste tre åren. På nio försök har bara två lag lyckats. Roma 2007/08 när man slog ut Real och nådde kvarten där Man United blev för svåra. Och så klart Inter i fjol som vann hela CL. Det ligger alltså lite press på bland andra Zlatan Ibrahimovic att leverera eftersom hans Milan inte gått längre än till åttondelen sedan man vann CL 2006/07. Det har å andra sidan inte storsatsande Real Madrid gjort de sex senaste försöken heller, senaste gången var 2003/04. När en viss José Mourinho vann CL med Porto …

Premier Leagues två mest målglada lag öga mot öga – då avgjorde förstås försvarsspelet (precis som jag var inne på i inför-inlägget).

Egentligen var det inte ens så svårt att förutspå. Manchester United hade inför gårdagen släppt in ett mål per 120:e minut i ligaspelet och har ett betydligt bättre försvarsspel än Arsenal. Framför allt är de bekväma numera även när de måste försvara sig. Det kan de tacka otaliga säsonger i Champions Leagues slutrunder för. De som Arsenal sällan når när mer cyniska lag kontrar bort dem. Därför vann också United med 1-0 och tog över serieledningen i Premier League.

Old Trafford har en tendens att bjuda på fantastisk fotboll när det är kvällsmatcher. Det är något speciellt med dem. Gårdagens match hade alla förutsättningar att bli hur bra som helst, men stannade vid medioker. Passningsspelet var för dåligt – eller som Arsene Wenger skylde på: gräsmattan. Nu var det lika för båda lagen, med skillnaden att United kan förändra och anpassa sitt spel. Det kan inte Arsenal. Eller vill inte. De har ett läge som innebär full fart framåt, korta passningar, överlappningar och inga långbollar. Inte ens när en allt gråare och surare Wenger hade bytt halva sin månadslön för några inlägg på slutet kom fler än ett. Det blev farligare än på hela matchen, men räckte förstås inte.

Arsenal spelar, som sagt, ligans vackraste fotboll, men man vinner inga titlar på att passa runt i England och i Europa är Barcelona flera klasser bättre på det spelet.

Det finns de som ändå hävdar att Arsenal förtjänade ett oavgjort resultat, men det håller jag inte med om. Visst hadeArsenal mer bollinnehav i andra halvlek, ett så kallat etablerat spel, men de skapade nästintill inget mot ett United som backade hem, tillät Arsenal ha bollen och i stället försvarade sig galant och satsade på omställningar – precis som man gjort så lyckosamt på Emirates de senaste åren. United brände också ett par fina lägen för att inte tala om Rooneys straffmiss.

När Old Trafford tömdes på folk var United tre poäng rikare med återtagen serieledning med två poäng och en match till godo på övriga i toppen. Men att prata om att man också tog kontroll över mästerskapet är för tidigt. Arsenal är fortfarande med, men elva raka utan seger i mötena med United och Chelsea (enligt Sportbladet) visar att man fortfarande har en del att lära. Den stora frågan är väl om man vill göra det.

Tottenham och Manchester City i toppstriden på allvar, Chelsea och Arsenal i formsvackor även på hemmaplan, Liverpool i mitten och Bolton ett topplag med Johan Elmander som skyttekung. Allt är inte riktigt som det ska i Premier League när vi närmar oss jultider, men knappast julfrid med tanke på julfesterna som kommer och toppmatcherna som väntar.

En av säsongens största matcher är förstås Manchester United mot Arsenal, Sir Alex Ferguson mot Arsene Wenger, två titelutmanare mot varandra i jakten på det Chelsea som plötsligt haltar betänkligt. Arsenal leder ligan (Uniteds match mot Blackpool snöade ju in) trots att man gått igenom en ganska påtaglig formsvacka hemma på Emirates i London. Högst ovanligt för att vara Arsenal som förlorat mot West Bromwich, Newcastle och Tottenham hemma och med det bara är ligans åttonde bästa lag på hemmaplan så här långt. Borta är man däremot näst bästa lag och det det borde förstås lugna The Gunners lite inför mötet på Old Trafford.

Där har man också spelat bättre än hemma de senaste två säsongerna mot United – även om det blivit förluster ändå. United har vunnit fyra av de fem senaste mötena med Arsenal varav de två senaste bortamatcherna med 3-1 när man kontrat bort Arsenal. Senaste Arsenalsegern är faktiskt över två år gammal nu. På Old Trafford har det ändå varit jämnare, i alla fall målmässigt, men hittills obesegrade United visar i höst också upp en trend där man är klart starkare hemma än borta. Sju segrar, bland annat mot City, hysteriskt formtoppade Tottenham och Liverpool, och bara ett poängtapp, 2-2 mot West Bromwich.

I Wayne Rooneys skadefrånvaro och kontraktsbråk har försvarsspelet visat sig vara nyckeln för vanligtvis målglada United i höst. Man gick igenom Champions Leagues gruppspel med ett enda insläppt mål och släpper i snitt in ett mål per 120:e minut på hemmaplan hittills i ligan. Det kommer vi säkert få se mot Arsenal också som bara behärskar ett sätt att spela fotboll på egentligen och det är rörligt passningsspel framåt.

Så var landar vi då? I ett möte som kan gå hur som helst egentligen. United har inte övertygat spelmässigt, de har inte fått igång anfallsspelet som man är van att se och Wayne Rooney jagar alltjämt fjolårsformen medan Berbatov mest blixtrar till när han som mest behöver det. Om Ferguson hotar med januariförsäljning gör bulgaren säkert två mål i morgon … Arsenal har ett mer komplett lag än tidigare år, en tydligare utgångspunkt i anfallsspelet i gänglige Chamakh och en virtuos i Nasri med sina snabba fötter, men ser ändå mer beroende ut av Cesc Fabregas än någonsin. När han är på planen är passningsspelet och rörelsen bättre. När han är vid sidan viker Arsenal ner sig så fort de stöter på en motgång. Kanske är det därför som Wenger har sett extra grå ut i höst … United har ett lag som jag tror kan vinna ligan till våren – om de får vara hyfsat skadefria. Arsenal spelar ligans vackraste fotboll (den roligaste spelar Tottenham), men ser ut att ha lite för många mediokra spelare i defensiven för att hota de bästa och vinna några titlar.

Därför tror jag, trots att det är ligans två mest målglada lag som möts, att det lag som bäst klarar försvarsspelet vinner. Och där ser helt enkelt United starkare ut.

*   *   *

Det finns för övrigt ingen spelare som så ofta kombinerar matchvinnare och syndabock som Didier Drogba. Först kvittering till 1-1, sen straffsumpare på övertid borta mot Tottenham i dag.

… på sina tröjor.

För efter 111 år och idoga försök att aldrig sälja ut reklamplatsen på tröjorna, som alla andra lag gör stora pengar på varje år numera, så har verkligheten (aka klubbens enorma underskott) hunnit ikapp FC Barcelona.

Tidigare har ju bara Unicef fått en plats där. Men i dag skriver katalanska El Mundo Deportivo att Barca säljer sin tröjreklam till Qatar Foundation för 30 miljoner euro per säsong fram till 2016. Totalt är avtalet värt 1,4 miljarder kronor.

Jag har beundrat Barca för att de lyckats så länge. Men med de skulder som de dragit på sig (bland annat genom köp och försäljning av Zlatan Ibrahimovic) så vore det oförsvarligt naivt att inte sälja tröjreklam.

I samma veva kan vi konstatera att arabvärlden fortsätter att erövra mark i och med detta. Första VM 2022, nu Barcas tröjor. Vad kommer härnäst?

Det är tydligen från Barcelona man ska vara för att vinna guldbollen i år. I dag meddelades det vilka tre som har chansen att vinna den nya Ballon d’Or och det handlar alltså om Barcatrion Iniesta, Xavi och Messi. Det pratas redan om att det också är avgjort att Iniesta vinner guldbollen som delas ut på andra sidan nyår.

Först och främst tycker jag att det är helt fel att Inters och Hollands Wesley Sneijder inte är med. Han vann Serie A, Champions League och cupen sitt första år i Italien med ett lag som haft otroligt svårt i nämnda CL – och Sneijder spelade en huvudroll hela vägen. I VM gjorde han fem mål och tog Holland till deras första VM-final på år och dagar. Och det ska sägas, det var inte Sneijder som spelade fult i de orangea, snarare var han en av VM:s tre bästa spelare.

Jag förstår också de i Inter som kallar det absurt och helt fel. Och någonstans i höst har en kovändning skett. Ryktena som talade om att Sneijder skulle få priset redan i  somras var troligen inte bara rykten. Antagligen är det nu en kombination av Inters överraskande dåliga höst och Barcelonas och Spaniens sommar och höst som lett fram till den här trion.

Själv köper jag det inte. Jag tycker att det är populistiskt åt helsike faktiskt. Visst spelar Barcelona ofta utomjordiskt vacker fotboll, men Iniesta har inte gjort mer än ett mediokert 2010 – något han själv också påpekade när nomineringarna blev klara tidigare i höstas – även om han avgjorde VM-finalen (därför får han också priset). Messi var gudomlig i vissa matcher i våras, men vann inget mer än ligan och var inte en av VM:s förgrundsfigurer. Då är Xavi den moraliske vinnaren av de tre. Världens bäste passningsspelare har varit ruggig och i mina ögon näst bäst av alla i år. För mig är nämligen 2010 års bästa spelare Wesley Sneijder. Ingen kan ta ifrån honom titlarna han vunnit eller sättet han gjorde det på. Och jag tycker fortfarande att det var en större prestation av Holland att nå finalen i VM än det var av Spanien att vinna densamma.