Att Timrå inlett säsongen aningen tveksamt har väl inte undgått någon. Men i går kom trendbrottet; den första segern. Att den skulle komma visste vi, frågan var bara när. Men redan i hemmapremiären mot Växjö fick vi pressmurvlar en smak av vad som komma skulle. De inplastade, massproducerade chokladbollarna var utbytta mot ljuvligt söta hembakade små godsaker. Mot Växjö blev det förlust, men inför matchen mot Linköping fick jag receptet på Yvonnes Bregottkakor i min hand och vips – det funkade. När 60 minuter var spelade lyste 4-2 på jumbotronen till publikens gränslösa glädje.

Andreas Lidén

Philadelphia har bytts ut mot New York – och här är tanken att det ska vara hockeyfritt. Kan ändå inte låta bli att följa rapporteringen kring lagen där hemma, men borde kanske låta bli. Då blir nog de lediga dagarna här lite roligare. Timrå brukar annars alltid gå riktigt bra när jag är bortrest, men vi får väl hoppas att det blir tvärtom nu och att jag för lite tur med mig när jag kommer hem…

Allt jobb är nu ”undanstökat”, även om det ska skrivas en del texter och göras ut några fler bilder när vi kommer hem. Jag och Johan har också lämnat ifrån oss två jobb som ska gå i tidningen senare nu i veckan.

Här i New York är internetuppkopplingen faktiskt ganska hyfsad, så jag tänkte avsluta Nordamerika-bloggandet med att lägga upp lite bilder och videos från vår resa. Jag tänkte också sammanfatta det jobb vi gjort – ni får ursäkta om det kanske blir lite journalistnördigt (och väl många bilder på mig i början) – och vad vi hoppades på inför resan.

Det absolut viktigaste var så klart att vi verkligen skulle träffa ”våra” killar och få nog med tid med dem för att kunna göra större reportage och ta bilder någon annanstans än i hallen. Jag pratade med Anton (som så klart hade kontakt med Magnus), Sebbe och Erik innan jag for över – och alla sa att det inte var några problem. Väl på plats var det inte heller några problem alls. Snarare tvärtom. Vi fick precis så mycket tid vi ville och behövde med allihopa och Johan kunde ta kanonbilder.

Jag hade dessutom förhoppningar om att få snack med alla de tre lagens coacher om killarna – vilket löste sig. Tom Renney i Edmonton fick vi till och med en egen pratstund med. Peter Laviolette i Philadelphia ”träffade” vi bara på presskonferensen efter Flyers-Rangers i måndags och han gav inte direkt ett muntert intryck trots att de vunnit. Presskonferensen med honom var även den kortaste av alla de vi var på. Helt plötsligt sa presskillen ”två frågor till” och en av de kanske 20 journalisterna på plats ställde direkt en fråga. Jag fick lite panik, lyssnade inte på ett ord av Laviolettes svar och presskillen hann inte mer än säga ”last quest…” innan jag hasplade ur mig någon fråga om Erik Gustafsson. Laviolette stirrade på mig i två-tre sekunder och jag började fundera över om jag råkat ställa frågan på svenska (eller kanske inte, men det var jobbiga sekunder) innan han för första gången under presskonferensen sprack upp i ett leende och sa ”You mean Gus”.

Eftersom jag också träffade scouten Thomas Gradin i Vancouver, general managern Steve Tambellini i Edmonton och Kjell Samuelsson i Philadelphia fick jag också lite fler röster om våra killar, vilket resulterade i fyra olika ”ensides-grejer” om hur klubbarna ser på dem.

Den största missräkningen var att vi aldrig fick se Sebbe spela match för Vancouver, trots att vi var ackrediterade för en match i Vancouver samt en i Edmonton då de spelade där. Men vi fick i alla fall bra träningsbilder på honom. Jag hade också hoppats på att träffa den förre Timråmålvakten Miikka Kiprusoff i Calgary. Även dem såg vi i två matcher, men han var inte med i truppen någon av gångerna.

I Philadelphia hade vi också hoppats träffa en annan före detta TIK-målis, Johan Backlund. Men han hade hunnit lämna för AHL och även Michael Nylander (som vi ville skriva om) hade fått lämna Flyers.

Däremot fick vi snack med många andra vi ville prata med: Henrik Sedin, Anders Eriksson, Alexander Edler och Thomas Gradin i Vancouver, Mikael Backlund i Calgary, Linus Omark och Steve Tambellini (han ville jag verkligen ha en längre pratstund med och det löste sig då jag sprang på honom i den lilla träningsanläggningen utanför stan) i Edmonton och Jaromir Jagr i Philadelphia.

Mister Tambellini, en mycket sympatisk man.

Jagr kändes redan på förhand lite som ett långskott och när han sedan var riktigt bra mot Rangers förstod jag att det skulle bli svårt att få chansen att ställa någon egen fråga till honom. I omklädningsrummet efteråt stod vi också och pratade med Erik Gustafsson då Jagr gick ut för att möta journalisterna och snabbt fick en hel hop kring sig. Men det löste sig ändå och resultatet av det kommer i ST senare i veckan.

Jag blev inte riktigt lika kär i Jagr som jag ser ut
att vara på bilden, men nog var det skoj alltid.

Kanske snuddade jag någon gång innan resan vid tanken att det hade varit hur grymt som helst att få citat av Wayne Gretzky kring Oilers-reportaget jag ska skriva. Men att stöta på honom var inte ens en förhoppning. Var ju helt sjukt att han dök upp i Edmonton (”ni borde köpa en lott, han är aldrig här”, sa en av de lokala reportrarna) och dessutom helt oväntat hade en kortare pressträff där han pratade om ”rätt” saker.

De med mikrofonerna fick stå närmast,
men jag var rätt nöjd ändå.

Den grej jag och Johan kanske är allra nöjdast med så här i efterhand är nog den om Sonnenberg, som kanske kom lite mer oväntat för ST-läsarna. Jag hade inte pratat med Martin innan vi åkte över, men ringde honom samma dag vi kom till Edmonton. Lika trevlig och lättsam som vanligt så var det inga problem att styra upp en träff med honom på jobbet, vilket var kanon då Johan kunde ta suveräna bilder (sedan träffade jag också Sonnenberg i Rexall Place på matchen samma kväll och pratade lite Oilers).  

Så sammanfattningsvis är vi mycket nöjda, allt har gått över förväntan. Arbetstimmarna har varit väldigt många, men det har varit hur kul som helst. Det känns också skoj att ha koll på hur det ser ut i städerna och arenorna där killarna håller till (i alla fall då de är i NHL och inte AHL) och vilka personer de har kring sig. Jag hoppas även att ni läsare nu känner att ni fått lite inblick i Sebastian Erixons, Anton Landers, Magnus Pääjärvis och Erik Gustafssons tillvaro här borta.

Här kommer lite fler bilder (Johan tog bilderna ovan, dessa har jag tagit och kvaliteten är väl där efter):

dsedin Daniel Sedin lägger en straff.

Intervju med Anton Lander på jumbotronen under en paus i Rexall Place.

Wells Fargo Center i Philadelphia, inför Flyers-Rangers.

Utanför Flyers hemmaarena, i bakgrunden skymtar stadion för
amerikansk fotboll och intill ligger även basebollagets arena.
Alla tre arenorna är alltså samlade i samma område.

Johan måste väl också få vara med på en bild. Han gillar Apple,
i dag fick macbooken och iphonen sällskap av en ipad och en apple-tv
(Pääjärvi hade en sån och Johan blev inte mindre sugen efter att han berättat om sin).

Apropå Johan, missa inte hans bildspel med Pääjärvi och Lander (och diskussionen kring vem av dem som är bäst på NHL12) på st.nu.

//Maria Nordström

Vi har nått vårt tredje stopp på resan. Sedan i söndags kväll befinner vi oss i Philadelphia, där huvuduppdraget är att rapportera om Njurundakillen Erik Gustafsson.

I kväll var det matchdags – och så här efteråt kan jag konstatera att vi sparade det bästa till sist (åtminstone rent sportsligt). I de tre tidigare matcher vi sett här så har kvaliteten varierat. Det har märkts att det varit delade trupper, att klubbarna vill testa de nya spelarna och att de mer etablerade precis inlett sin försäsong.

Nu stod Philadelphia Flyers-New York Rangers på schemat. Två lag som rivaliteten är stor emellan och båda klubbarna ställde upp med bra lag och sina ordinarie målvakter (Henke Lundqvist i Rangers och Ilja Byzgalov i Flyers).

Det hettade till redan i första perioden (eller kanske framför allt då). Skulle kunna skriva hur mycket som helst om själva matchen, men då jag har ett antal artiklar att skriva ut innan jag får lägga mig så tar vi det lite kortfattat.

Matchen var Jaromir Jagrs första i nya hemmaarenan och den andra träningsmatchen totalt. 39-åringen satte två power play-mål på Lundqvist (det ena i spel fem mot tre efter att Tim Erixon blivit utvisad) och spelade fram till ett mål när Flyers vann med 5-3. Det sista målet sattes i tom kasse av Wayne Simmonds, som förekommit flitigt i nyhetsrapporteringen här borta de senaste dagarna på grund av denna trista händelse. Efter den här matchen hamnade Simmonds ännu en gång i fokus.

Rangers fick annars en kanonstart, då Andreas Thuresson gjorde mål redan efter 2.36. Men när resten av Rangers direkt efter matchen förberedde sig för att åka över till Europa (ska först till Tjeckien och senare till Sverige för att spela NHL-premiär) så fick Thuresson beskedet att han inte får åka med. Det berättade han för oss när vi sprang på honom utanför Flyers omklädningsrum, där Thuresson stod och väntade på Andreas Lilja. Däremot träffade vi någon som jobbade för Rangers (vet inte vem dock) som sa att både Tim Erixon och Mats Zuccarello skulle med planet. Givetvis skulle även Lundqvist det och räkna med att han vaktar målet igen när Rangers träningsspelar mot hans gamla klubb Frölunda och tvillingbrorsan Joel i Göteborg senare i veckan.

Fanns hur mycket och hur många som helst man ville skriva om efteråt, men tiden räckte inte till och vi fokuserade på att få lite snack med Erik Gustafsson, som var inne på samtliga tre baklängesmål (två av dem i box play) men ändå gjorde en ganska bra match. Han bildade backpar med Lilja.

- Det var ju lite tungt att vara inne på alla tre bakåt, konstaterade Gustafsson.

Matchen var hans fjärde på försäsongen.

- Jag tycker att jag spelat ganska stabilt. Jag har inte varit supernöjd med någon match, men jag har inte varit pissdålig någon match heller.

Vad säger du om Jagr?

-  Herregud alltså. Det är ju helt sjukt. Han är fantastisk.

Du var inne på isen när det blev storfight i första perioden, men du och Rangers Michael Del Zotto såg mest ut att hålla om varandra lite?

-  Jag bara tog första bästa så att det skulle bli ”jämnt”, sen får man se vad som händer. Men båda kom in lite sent i det och han var också ganska lugn.

Vad gör man om man tar första bästa, tittar upp och märker att det är en av de riktiga slagskämparna?

- Ha, ha. Ja du, då får man hålla i för livet och hålla honom så nära det går.

Vad säger du annars om matchen, det är den roligaste vi sett sen vi kom över?

- Det här var nog den mest intensiva och roligaste vi spelat hittills. Det var ganska bra med tacklingar och så.

Mer om Erik Gustafsson kommer ni så klart få läsa mer om i ST de närmsta dagarna.

//Maria Nordström

Förlust mot ett på papperet svagt Vancouver i torsdags – och i lördags bara 2-1 mot Calgary, som även de ställde upp med ytterst få av de spelare som väntas starta säsongen i NHL.

- Därför är det en hel del oro här nu, sa en av våra nyblivna journalistvänner i Edmonton efter lördagsmatchen.

Oilers har ju några tunga säsonger bakom sig, och i alla fall för tillfället tycks journalisterna vänta sig något liknande även i vinter.  

Glömde skriva i går att centern Sam Gagner skadades (vissa uppgifter säger foten, andra knäet) mot Calgary och utgick. Hur allvarlig skadan är har ännu inte kommit ut, men skulle det visa sig att Gagner blir borta en längre tid kan det så klart påverka Anton Landers chanser att få inleda säsongen med NHL-spel.

Borde så klart ha frågat Anton efter matchen om även han träffade Gretzky, men det glömde jag också bort. I alla fall så kan jag berätta att Gretzky pratade en del om sin son Trevor som nyligen skrev kontrakt med MLB-laget Chicago Cubs. Då snackar vi inte hockey – utan baseboll.

-  Jag är stolt över vad min son gjort och hoppas att jag får anledning att köpa säsongsbiljetter. Då kan jag sitta där på läktaren och käka korv, sa Gretzky.

På frågan om vad han tyckte om att det var baseboll och inte hockey som sonen lyckats i svarade Gretzky:

- Jag har en son som älskar hockey, sen har jag två andra som knappt åkt skridskor någon gång. Var och en måste få välja själv.

Gretzky brukar ju kallas ”The Great One”. Det tar väl ett tag, hm, innan Lander eller Pääjärvi får ett sådant smeknamn. Pääjärvi kallas för ”Maggie” (tror det stavas så) av folk här i Edmonton. Lander har själv tagit twitternamnet ”Landie51” och det är kanske Landie han hoppas på att bli kallad. Killarna berättade att de i laget försökt med smeknamnet ”Tony”, som skulle vara någon slags variant av Anton (AnTony). Men Lander har försökt sätta stopp för det och inte heller Pääjärvi verkar gilla det smeknamnet.

- Jag ser inte mycket ”Tony” i dig, sa Pääjärvi till Lander när vi diskuterade saken.

Apropå twitter så finns även Pääjärvi där, under namnet ”mps_91”. Han är ganska bra på att uppdatera och är rätt fyndig (tycker i alla fall en twitter-rookie som jag).

- Jag försöker skriva lite personligt också och med egna ord. Oftast skriver jag på engelska, jag har väl lite mer fans här borta, berättade Pääjärvi.

Lander är, liksom jag, något av en nybörjare på twitter och säger att han vill bli mer bekväm med engelskan innan han drar igång på riktigt.

- Det är lite för mycket google-translate nu, sa Lander.

Han har väl fått en och annan gliring för sin engelska och på frågan hur det går med språket sa Lander:

- Tack för den. Närå, vad ska man säga? Det går fort ibland när de pratar, men alla är väldigt schyssta. De är öppna för att hjälpa en att hitta de rätta orden eller att ta det en gång till. Det är lättare att förstå än att prata och jag har väl stått för ett antal floskler på engelska, men det är något man får bjuda på. Ibland när vi har varit ute så har Mange hjälpt mig att beställa. Men hockeytermerna är ganska lika de vi har i Sverige, så den biten fungerar bra.

Och man ska väl inte säga så himla mycket själv. Jag använder engelska någorlunda ofta i jobbet, men oftast pratar man med andra som inte heller har det som modersmål och då spelar det liksom inte så stor roll hur det låter. När man kommer över hit, eller till andra engelskspråkiga länder, märker man snabbt och lite smärtsamt hur rostig engelskan är.

Jag och Johan fick skjuts av Sonnenberg häromdan och jag frågade om det fanns någon subway i närheten. Nu är ju subway faktiskt det rätta ordet för tunnelbana, men jag hade inte riktigt fattat att det inte fanns någon tunnelbana i Edmonton utan att det var tåg man åkte. ”Ja visst”, sa han och släppte av oss utanför ett Subway, alltså där man köper smörgåsar. ”Tack, tack”, sa vi och jag undrar vad han tänkte. Vi var en bra bit utanför Edmonton och jag frågade om det fanns något Subway i närheten, när vårt största bekymmer var hur vi skulle ta oss in till stan igen. Sonnenberg måste verkligen tro att jag gillar mackor.

//Maria Nordström

PS. Ledsen att det inte blir några bilder och videos, men var vi än kommer så suger internetuppkopplingen.

Skrev ju i går att vi hade tre kvälls-alternativ; konsert med Pearl Jam, välgörenhetsmiddag med Wayne Gretzky eller en match i kanadensisk fotboll. Det första var inte jättelockande, det andra knappast troligt – och inte gick vi på football heller.

I stället käkade jag och Johan middag på ett ställe Pääjärvi tipsat om som hette ”Joey Tomatoes”. Var en bit att gå, men sjukt värt det. Trevlig stämning, kanonmat och god öl (vi testade ett kanadensiskt som hette Kokanee som var bra, tror vi lyckades uttala det rätt också).

Men Gretzky fick vi träffa ändå, inte i går men i dag. Tydligen är han typ nästan aldrig i Edmonton, men nu var han här för det där välgörenhetseventet och så var han på Oilers match mot Calgary på lördagen. Mitt under andra perioden ropade de ut på pressläktaren att det skulle vara ett press-meeting med Oilers-legendaren (eller, han är väl legendar över allt) i nästa periodpaus. Jag sms:ade snabbt Johan och vi möttes upp i pressrummet nere vid omklädningsrummen (hittar fortfarande inte i den här jättearenan, utan måste alltid ta rygg på de lokala journalisterna).

Och där dök han alltså upp, ”The Great One”. Presskillen var snabb med att säga att vi skulle få fem minuter, Gretzky skrattade och sa: ”Sex minuter”. Så stod vi där i en ring runt honom. Kan väl säga att jag höll en rätt låg profil, men den enda fråga jag tänkt att jag eventuellt skulle ställa om tillfälle gav svarade han ändå på. Jag ska ju skriva ihop ett rep härifrån framöver, om klubbens historia och ”nybygget” av laget och nu har jag kanoncitat av Gretzky plus att Johan så klart såg till att få bilder. (Har även en bild där jag syns på samma bild som Gretzky, han blundar men det skiter jag i. Den bilden ska jag ha av Johan.)

På vägen ut passerade Gretzky mig, så vi fick ögonkontakt och hejade på varandra. Vilket moment =)

Ja, ja. Det var spelades en match också. Den kan ni läsa mer om här. Anton Lander var på ett strålande humör när vi träffade honom i omklädningsrummet efteråt. Vi stod där och pratade svenska (så klart) och när Ryan Jones kom började Lander skämta med honom på svenska. Eller typ. Var rätt kul i alla fall. (Jones spelar i Oilers och är väldigt lik en av killarna i suveräna tv-serien Friday Night Lights. För övrigt är Oilers mediakille sjukt lik Leksandsbacken Mads Bödker).

Det här är vår sista kväll i Edmonton och Lander sa att det var kul att vi varit här, medan jag så klart sa att det varit väldigt kul att vara här. Pääjärvi träffade jag på pressläktaren, men såg honom inte efter matchen. Men passar här och nu på att tacka båda killarna, de har – precis som Sebastian Erixon i Vancouver – varit helt suveräna och sett till att vi kunnat göra ett bra jobb. I söndagens ST kan ni läsa ett längre reportage med Lander och Pääjärvi och Johan har tagit helt fantastiska bilder på dem.

Förresten, inför matchen mot Calgary visades ett längre inslag med Lander på jumbotronen i Rexall Place. Vet att det legat uppe på Oilers hemsida tidigare, om ni är intresserade av att se det.

Jag gjorde också ett besök i Oilers-shopen och kan säga att Pääjärvi är ett av de namn som står på allra flest tröjor och andra grejer.

Återkommer om någon dag, från en annan plats i världen.

//Maria Nordström

Jag har aldrig haft något riktigt favoritlag i NHL, utan det har väl mest handlat om lag där det framför allt är mycket svenskar. Detroit till exempel, dit jag var över för ST:s räkning när Henrik Zetterberg vann Stanley cup.

Efter några dagar i Edmonton känns det dock som att en bit av hockeyhjärtat kommer stanna här. Historia finns det onekligen gott om, liksom spelarprofiler och visst känner man lite extra för ett lag som haft det lite tungt och nu satsar uppåt med ett gäng unga talanger (skadar ju inte att Pääjärvi och Lander är två av dem). Men sen är ju också folk här så fruktansvärt trevliga, allt från journalister till de som jobbar i arenan. Men även klubbledarna. 

Torsdag kväll klev jag för första gången in i Rexall Place, där Edmonton Oilers spelar sina hemmamatcher. Här fullkomlingen andades det av historia. Men pressläktaren var lite scary, den hängde liksom från taket och gick runt arenan. Inte så kul om man är lite höjdrädd…

Här är det första jag såg när jag kom upp på pressläktaren:

Och väl på min plats syntes de pensionerade numren i taket i andra änden av arenan:

Filmade också fyra minuter av det grymma introt plus presentation av förstafemman, där Pääjärvis namn lästes upp sist. Men den filmen kan jag inte få upp här, då internetuppkopplingen är för dålig på hotellet. Ska se om jag kan ladda upp den senare. Matchen kan ni annars läsa om här.

Spelade också in Lander på dagens träning, som var i Millennium Place en bit utanför Edmonton. (Mer om det kan ni läsa på bildbloggen.) Där spelade Lander i samma kedja som Ryan Jones och Ryan Keller. Kanske får vi se de tre ihop även i morgon kväll, då Oilers tar emot Calgary i ett derby i Rexall Place. I alla fall så ska Lander spela då, medan Pääjärvi antagligen står över den matchen. Millennium Place var inte direkt toppmodernt, men charmigt. Och så hade de trevliga väggdekorationer där:

Förresten, Pääjärvi har ju – precis som i Timrå – nummer 91 på ryggen här. Lander åker omkring med 57 nu. Men 51:an vi är vana att se honom i gör kanske comeback. Men för tillfället är numret upptaget av forwarden Philippe Cornet.

- Jag har sagt till dem att jag är intresserade av det numret och om det blir så att jag ska spela i Oklahoma så tar jag 51 där, berättar Lander.

Nä, nu är det hög tid att skriva lite tidningsgrejer också. Har en del att ”göra ut”. Sen får vi se om det kanske hinns med något skoj i kväll. Händer en hel del här i Edmonton tydligen. Det ska vara någon välgörenhetsmiddag med Wayne Gretzky, som tydligen är i stan. Några av Oilers-spelarna skulle dit, jag frågade Pääjärvi om han var en av dem men det var han inte. Tror inte heller att jag eller Johan får någon inbjudan. Då återstår två alternativ: en konsert med Pearl Jam i Rexall Place (det var därför inte Oilers tränade där i dag) eller en match i kanadensisk fotboll (typ som amerikansk fotboll) mellan Edmonton och topplaget Montreal. Ska tydligen vara en upplevelse och vädret är hyfsat så det lutar åt det.

//Maria Nordström

Vi har anlänt till nästa anhalt på resan. I går lämnade vi vackra Vancouver, som omgärdas av berg. Ju närmare vi kom Edmonton desto plattare blev det – och på plats kan vi konstatera att de två städerna som väntat skiljer sig en del åt.

Här har ni en liten film av utsikten från hotellrummet i Vancouver: utsiktvanc

Och här är en bild på utsikten från hotellrummet i Edmonton (ingen filmning nödvändig):

Men det finns vackra vyer även i Edmonton. Det märkte vi i går eftermiddag när vi var hemma hos Maguns Pääjärvi. Hans lägenhet ligger högt, högt upp i ett av husen i downtown. Och där var utsikten en aning bättre: IMG_1844

I dag är det matchdag och av ”våra” tre killar verkar det bara bli Pääjärvi som spelar. http://st.nu/sport/ishockey/1.3928299-efter-succen-lander-far-vila Innan dess ska vi hinna göra lite annan nytta. Hur det gick i matchen och så klart för Pääjärvi hittar ni på st.nu senare. Men vi får se när. Internetuppkopplingen på hotellet är nämligen enerverande långsam.

//Maria Nordström

Har tillbringat kvällen i Rogers Arena här i Vancouver och sett Canucks ta emot Calgary Flames. Fick en kanonbra plats (fast det var nog de flesta platserna) uppe i ”press boxen” som låg högt, högt upp i arenan. Ja, jag kunde nästan sträcka ut armen och ta på Markus Näslunds tröja. Eller inte. Men det var högt upp i alla fall. Samtidigt fick Johan en fotoplats alldeles vid rinkside. Uppe i pressrummet stötte jag på tvillingarna Sedin, som inte spelade. Får erkänna att jag inte ser skillnad på dem när det inte finns några tröjnummer till hjälp. Men Henrik träffade jag i går, så när han hejade förstod jag att det var Daniel som stod bredvid mig. Jag presenterade mig och han frågade vad ST gjorde på plats.

Där och då undrade jag detsamma.

Förutsättningarna var ju kanon och matchen underhållande, men det blev ändå inte riktigt som vi tänkt oss. Eftersom Vancouver har så många spelare på sin camp så delade man upp dem i två lag och Sebastian Erixon var med i laget som spelade i Calgary. Så honom kunde vi alltså inte se, och än viktigare inte plåta. Med facit i hand borde vi bokat om vårt flyg och åkt till Edmonton en dag tidigare i stället… Jag följde Landers och Erixons matcher via nätet och båda låg under med 3-0 efter första perioden. När jag uppdaterade sidan under något break i Rogers Arena kunde jag sedan se att Lander gjort ett mål och spelat fram Pääjärvi till ett annat. http://st.nu/sport/ishockey/1.3924216-kanonstart-for-anton-lander

Jag berättade om det här för Daniel Sedin – och då sa han: ”Men är det inte det som är på tv nu”. Jag vände mig snabbt mot tv:n intill oss, men missade precis Landers mål som visades under en snabbgenomgång av alla träningsmatcher. Nästa gång det visades något från Edmonton-matchen så var det Minnesotas vinstmål.

Testade att ringa både Sebbe och Lander efteråt, men fick inte tag i någon av dem. Däremot har jag blivit sms-jagad av Lander efter hans succé här i kväll. Har hittills – jag räknar nu – fått 14 sms (jag har testat att stänga av mobilen och slå på igen, men det hjälpte inte, fick två nya direkt). Tyvärr innehåller inte något av dem slående citat om matchen, utan det är ett och samma meddelande om hans och Magnus träningstider i morgon. Men nu vet jag i alla fall när de tränar och det är ju bra.

Matchen jag såg då? Jo, Vancouver vann med 4-3, men i större delen av matchen var Calgary det bättre laget. ”Jag tycker vi var bättre i första och andra perioden, sen lät vi dem komma in i tredje. Det var lite onödigt”, sa Calgary-svensken Mikael Backlund när jag pratade med honom efteråt.

Mikael Backlund jublar efter sitt mål. Foto: Johan Engman.

Backlund gjorde ett av Calgarys mål, till 2-2 närmare bestämt, då han satte fram klubban och styrde in ett skott bakom Cory Schneider. ”Pretty good for a swede”, skrockade mannen bredvid på pressläktaren.  Men Backlund satt också utvisad för en boarding i slutet av matchen när Calgary jagade en kvittering.

Största svensksuccén här stod Eddie Läck för. Han kom in i Vancouvers mål efter ungefär halva matchen – och gjorde tidigt en riktig kanonräddning. Läck fortsatte hålla nollan och med honom i målet vände Canucks ett 2-3-underläge till seger.   

Nu är vi uppe i 16 Lander-sms. Och det är fortfarande samma träningstid som gäller… Får nog slå av mobilen i natt, för det där sms:et verkar studsa omkring ordentligt i mobilrymden. Nog för att pojken skrivit ett NHL-kontrakt, men ska hans mobil fortsätta skicka sms i den här takten till svenska abonnemang så får nog Lander ta och skaffa ett extraknäck snart.