Sportbloggen

I veckan meddelade Fifa vilka som skulle få arrangera VM i fotboll 2018 och 2022. En omröstning som kantades av anklagelser om korruption redan på förhand. Engelska BBC avslöjade att tre tunga ledamöter, Ricardo Teixeira, Issa Hayato och Nicolás Leoz, fått betalt (för tio år sedan) av en samarbetspartner (ISL) till Fifa i utbyte mot kontrakt.

Två andra ledamöter i den 24 man starka exekutiva kommittén som beslutar om VM-värdarna, Amos Adamu och Reynald Temarii från Nigeria respektive Tahiti, stängdes av inför omröstningen anklagade för att ha försökt sälja sina röster.

När röstningen väl var igång läckte beskeden ut en halvtimme innan Fifa-ordföranden Sepp Blatter presenterade dem i direktsändning. Det var knappast så Fifa ville presentera sina värdländer, men Fifa verkar onekligen vara  en organisation med mycket spel bakom kulisserna. Mutanklagelser är ingen nyhet – och vi minns nog alla hur Lennart Johansson berättat om hur han blev utmanövrerad när han förlorade valet om president mot Blatter.

Vad det säger om att Ryssland fick VM 2018 och Qatar 2022 kanske vi aldrig får veta. Klart är att det var två ekonomiskt starka länder som vann valet – trots att England gjorde allt de kunde för att få VM för första gången sedan 1966. Nu fick de bara två röster i den första omröstningen och var första land att åka ut. Trots att många på förhand trodde att de skulle få VM 2018. Det är klart att man kan misstänka att BBC:s avslöjanden inte hjälpte Englands ansökan. I England är man övertygade om att det fällde landets ansökan – och det är väl också en tydlig signal från Fifas ledning om hur man resonerar.

Men money talks i Fifa. Jag är inte överraskad att Ryssland eller Qatar fick varsitt VM. Mer att England fick så få röster och var först att slås ut. Qatar framstår som ett frågetecken för många, men om man ser till hur viktigt det varit för Fifa förr (läs; Japan/Sydkorea, Sydafrika och Brasilien) att fördela VM-arrangörskapet så kan inte Mellanösterns första VM vara någon chock. Det var det inte för mig i alla fall. Jag räknade kallt med att Qatar skulle få VM så fort jag såg deras arenaskisser för någon månad sedan.

Det är klart att rika Qatar har köpt sig VM. Men i form av deras koncept med hypermoderna arenor med aircondition till ett värde av 21 miljarder kronor – och planen att montera ner dem och skänka dem till utvecklingsländer efter mästerskapet. Och då lägger Ryssland upp ännu mer. 26,8 miljarder på nya arenor. Money talks som sagt, på fler sätt än vi kanske vill.

I bästa Janne Eriksson-stil nickade Carles Puyol Spanien till VM-final. Ett härligt mål av en spelare som tappat i form ju längre säsongen lidit och – i mina ögon – varit Spaniens enda ”svaghet” i VM. Fram till i går vill säga. Då var Barcakaptenen precis så bra, så närvarande, så matchavgörande som nästan bara han kan vara.

Man får leta länge om man ska hitta någon som spelar med mer hjärta och själ än Puyol. Han har aldrig varit bäst, utan nått dit han gjort genom att vilja mest. Idolen är Paolo Maldini, men den elegansen kommer Puyol aldrig vara nära. Men glöden, energin, vinnarviljan, delar de definitivt.

Och med Puyol i Champions League-vinnarform igen så finns det få, om någon, riktig svaghet att hitta i det spanska landslaget. Själv är Barcaikonen Puyol en VM-final från att ha vunnit alla stora titlar i karriären nu. Då blir han också större än idolen själv – åtminstone på det viset.

14 raka segrar under obesegrade förbundskaptenen Bert van Marwijk. Sju insläppta mål på de matcherna. Och viktigast av allt, Holland är klart för VM-final 32 år sedan förra gången.

Nya Holland ska vi kanske säga. Totalfotbollens förlovade landslag, det som ofta spelat gruppspelens bästa, mest offensiva skönfotboll, är borta. Bert van Marwijk, svärfar till mittfältskämpen van Bommel, kommer från en arbetarstad, har fått slita som spelare och är en ny typ av mer cynisk holländsk förbundskapten. Han har liksom struntat i spökgubben Johan Cruyff som annars lurat bakom varje hörn för varje förbundskapten sedan 70-talet och han verkar slutligen ha fått bort de grupperingar som varit så kraftiga i de holländska landslagen genom åren. Kvar står han med ett kollektiv på elva organiserade kämpar varav två lysande guldklimpar. De spelar inte längre roligast, men är en match från att vara bäst i världen i stället.

Arjen Robben har alltid varit en målfarlig spelare, numera är han även en matchvinnare.

Och Wesley Sneijder. Den perfekte spelmotorn i mina ögon. Inte för att han är snabbast, inte för att han är längst eller dribblar bäst, men för allt annat. En spelare som är nästan lika bra med båda fötterna, som slår hörnor och frisparkar med såväl högern som vänstern och är lika farlig. Kanske framför allt för att han aldrig, aldrig hamnar i passningsskugga utan alltid är spelbar och alltid vill ha bollen. Sneijder har varit en av mina absoluta favoriter sedan jag såg honom som 15 eller 16-åring i någon ungdomslandslagsturnering för en massa år sedan. Nu har han gjort fem mål, tagit Holland till VM-final och kan avsluta en sanslös säsong med VM-guld som annars började med att han blev utkastad från Real Madrid innan han tog trippeln med Inter.

* * *

Jens Fjällström påpekade det vaket efter slutsignalen: Nu kommer för första gången ett europeiskt landslag vinna ett VM utanför Europa.

* * *

Än så länge är det ingen som talat om att Sveriges EM-kval ser tuffare ut för varje match som Holland vinner. Nu har ju Blågult som sämst världens näst bästa lag i kvalet.

* * *

Överraskningslaget Uruguay gjorde vad de kunde, Diego Forlan spelade skadad och man gjorde som enda lag under Hollands supersvit två mål på laget. Ändå blev det förlust med 3-2. Nu väntar bronsmatch mot Spanien eller Tyskland och kanske kan underskattade Uruguay överraska en sista gång.

120 minuter och cirka 40 sekunder hade gått när Asamoah Gyan stegade fram till straffpunkten i kvarten mot Uruguay vid ställningen 1-1. Med sig hade han en hel kontinents drömmar och förhoppningar, sina lagkamraters förväntan och sitt eget obändliga självförtroende.

Mål och Ghana hade, som första afrikanska land, tagit sig till en semifinal i ett VM-slutspel. Dessutom i det första VM:et på afrikansk mark. Det var en saga sekunder från att bli sann – och det fanns ingen bättre än just Gyan att ta straffen. Han personifierar den växande fotbollsnationen Ghana,, med kraft, teknik, fart och pondus. En afrikansk stjärna som inte tvivlar en sekund på att han ska lyckas i det han gör. Kom bara ihåg det lilla, men ändå synliga, leendet i den första gruppmatchen mot Serbien precis innan han slog in den straffen som gav 1-0 och seger.

Gyan tog i för allt han hade, en afrikansk kontinent, ja kanske betydligt fler än så, höll andan – och såg bollen flyga stenhårt i ribban. Han satte sin straff i straffavgörandet, men det spelade ingen roll då eftersom Uruguay vann. I stället kom tårarna hos en till synes orubbligt trygg spelare som missat den tyngsta straffen han någonsin kommer slå i sin karriär. Det var, med allt vad ett mål hade inneburit för afrikansk fotboll, den tyngsta straffmiss jag sett i mitt liv – och jag har sett många och i större matcher. Men ingen av dem har haft den här digniteten. Afrikas hopp släktes i och med Ghanas förlust. Och jag bara hoppas att inte Gyans karriär också fick sig en hård törn. Han är ämnad för storklubbar, för stora titlar – och efter missen i går hoppas jag verkligen att en av titlarna blir en VM-titel. Om fyra år eller åtta.

Det finns de som är bäst och det finns de som anser sig vara bäst. Spaniens David Villa är bäst i hela VM så här långt. Han gick mållös från premiären mot ett duktigt påläst Schweiz, men sen har ingen kunnat hindra Villa. I går gjorde han sitt fjärde mål på de tre senaste VM-matcherna i ”slaget om den iberiska halvön”, mot Portugal. När alla knutar är låsta, när Iniesta tror att man vinner matcher på antal bolltouch, när Fernando Torres fortfarande letar formen då har Spanien ändå David Villa. En matchvinnare som inte bara avgör matcher, som löser spanska nervknutar, utan även har en uppenbarelse på planen som gör honom ovärderlig. Han är ju alltid där. Oavsett om han spelar centralt eller lite mot en kant så vill han alltid ha bollen. Och när han får den utmanar han. Som back är han en mardröm. Och som spelare har han varit bäst i VM – hittills.

En som inte varit det är superstjärnornas superstjärna, Cristiano Ronaldo. Han har knappt kunnat erkänna att Messi gjort en bättre säsong i La Liga och hävdade innan VM att France Footballs Guldbollen går till den av de två som gör det bästa VM:et. Hans förbundskapten och ”andrepappa” Carlos Queiroz gav honom lagkaptensbindel för att visa vägen, leda laget, visa sin stjärna förtroende. Ronaldo hade skrattfest i 45 minuter mot ett Nordkorea utan försvarsspel – men har varit så blek, så blek. Han har underpresterat enormt, men än värre är att han inte förstod vad kaptensbindeln också betyder. Det går inte att vara ett eget enmanslag i laget, spotta mot kameramän när man blir utslagen och vägra prata med pressen i motgång. En sak hade Ronaldo dock rätt i: VM avgjorde striden om guldbollen. Grattis Messi (om nu någon tvekade).

* * *

Mina tippade favoriter är båda kvar (Spanien och Brasilien), men för mina favoritlag går det sämre. Italien åkte i gruppspelet, England stötte på blinda domare och effektiva tyskar medan Chile spelade som Chile alltid gör – offensivt naivt mot storebror Brasilien – men man förlorade i alla fall på sitt sätt (en klen tröst). Ett lag som växt fram under VM var Japan. i hemma-VM 2002 var man inte redo, men på åtta år har japanerna utvecklat sitt landslag enormt. Nu blev det en tung förlust på straffar mot ett Paraguay jag faktiskt trodde de skulle slå. Jag unnade verkligen Honda, Endo, Tanaka och kompani en plats i kvartsfinalen.

Ribba och in, med en halv meter minst. Trodde Frank Lampard. Trodde väl alla vi som tittar på tv. Jag kan tänka mig hur det låter på det gäng engelsmän som satt på en pub jag gick förbi tidigare här i Trollhättan. För detta är så klart en enorm skandal.

Det uruguayanska domarteamet måste helt enkelt se bollen som betydde 2-2 för England i rivalmötet med Tyskland, men inte fick göra just det. Det är ett för grovt misstag i en för stor match för att man ska kunna släta över det ens lite med ”charmen med det mänskliga ögat”. Domarna har varit på tok för dåliga i detta VM, varit från putteländer i fotbollsvärlden där att döma i ett VM är att ta sig vatten över huvudet. Det har redan varit ett mysterium att FIFA använder sig av detta korkade system. Nu måste de däremot agera. Avstängning resten av VM får domarna säkert – om inte annat för att pressen kommer bli enorm på dem om inte England vänder och vinner ändå.

Men FIFA måste titta på straffområdesdomare som testats i Europa League den gångna säsongen. Då hade detta aldrig skett. Och kanske införa en domarranking så de bästa domarna dömer i VM, precis som de bästa länderna spelar. Det hade varit mest rättvist.

Hela England kräver det. Övriga världen bara väntar. Ska Wayne Rooney kliva fram och frälsa England till slut eller kommer det att ta slut mot värste rivalen Tyskland i eftermiddag?

Vem vet. Två spelare har haft en närmast överjäklig klubblagssäsong 2009/10: Leo Messi och Rooney. De har varit affischnamnen, de som skulle fortsätta sin dominans i VM. Maradonas Messi(as) och Englands dito. Hur många mål har de då gjort efter gruppspelet? Noll. Tillsammans.

Säger det så mycket? Nja. Messi brukar ju inte lyckas i landslaget, säger man i Argentina. Och Rooney har tidigare haft vanan att vara bra i landslaget och i de stora mästerskapen. Både Argentina och England har ändå tagit sig vidare till åttondelarna – utan jätteprestationer av sina största stjärnor. Så långt okej, men inte längre. För det är i de stora matcherna som de stora spelarna ska kliva fram.

Engelska Sunday Express pryder sin framsida i dag med rubriken ”Your country needs Roo” till exempel. Det är helt enkelt dags för Rooney att skapa rubriker för mål nu. För ett England som vill glömma gruppspel, myteriförsök och att Tyskland återigen kan sänka dem i ett VM. Wayne Rooney kan avgöra den här åttondelen på egen hand. Gör han mål lyfter England. Gör han det inte är det en tidsfråga innan det tyska maskineriet anno 2010 äter upp det tafatta, haltande England som vi fått se hittills.

Ser man till kapacitet, potential, så är England VM:s största besvikelse bredvid Frankrike för mig. Man har ett lag som kan vinna VM-guld i år. Faktiskt. Kanske tynger den vetskapen dem, men en seger mot tyska demoner kan ändra allt. Annars är det hem till Storbritannien igen och lägga ytterligare djup ångest till en sargad stornations medvetande.

* * *

Ghana slog ut USA i en match där jag ville ha båda lagen vidare till kvarten egentligen. Nu är Ghana framme där det tidigare tagit stopp för Kamerun (90) och Senegal (02). Ett steg till och det dåliga afrikanska VM:et vänds till ett rekordbra. Jag tror de slår Uruguay också. Åtminstone har jag svårt att se det så kraftfulla, tekniska, tuffa och snabba Ghana förlora – och tänker man på att det var Ghana som vann U20-VM i fjol så förstår nog de flesta att just Ghana verkligen har potentialen att bli en stormakt även utanför Afrikas gränser. Och om man nu ska göra någon jämförelse i övrigt kan vi konstatera att landets serbiske förbundskapten Milovan Rajevac gjorde vad Svennis och Lagerbäck misslyckades med – ta sitt afrikanska land vidare från gruppspelet.

Det ska sägas direkt. Italien är inte samma Italien som vann VM för fyra år sedan. Nesta och Totti har tackat nej, Toni har tappat målformen och guldhjältarna är fyra år äldre än senast. Men 1-1 mot ett heroiskt hårdkämpande Nya Zeeland är ändå för dåligt för Gli Azzurri – som fortfarande är utan seger i årets VM.

Det finns flera förklaringar till det sistnämnda. Som att Italien, trots att alla påpekat Nya Zeelands styrka på fasta situationer, ändå tappar i markering (för andra matchen i rad dessutom) och släpper in NZ:s andra frispark i matchen. Det är helt enkelt för dåligt. Kvitteringen på straff klagas det på, men när backen inte ens tittar på bollen någon gång(!), ligger metern bakom de Rossi hela vägen och har ett stadigt tag om hans tröja i flera sekunder enbart för att hålla honom från att nå bollen – då ska det vara straff. Och det oavsett att De Rossi förstärker eller att domarstandarden är mer ojämn än en allsvensk fotbollsplan i mars i det här VM:et.

1-1 är inte ett skamligt resultat för Italien, men visst ska världsmästarna kunna slå ett lag som på sina håll är av engelsk division I-klass. Men man gör det inte och ska vi leta syndabockar pekar jag på förbundskapten Marcello Lippi.

Det är Lippis fantasilöshet vi ser ute på planen. Det är Lippis felval i laguttagningarna som står för dem. Det är Lippi som är problemet. Jag älskar det italienska i att alltid minnas dåtid även i nutid, men det var alltför nostalgiskt och fotbollsromantiskt att ta tillbaka världsmästarcoachen efter Donadonis misslyckanden. Lippi har sen valt att ta ut ett gäng spelare från sitt gamla lag, Juventus, som var så formsvagt i våras att Albinoleffe hade slagit dem, han väljer att starta med Gilardino som lämnade målskyttet hemma i Florens – och tar ut energispelare när Italien borde komma med all energi de kan hitta.

Tittar vi på startelvan så spelar Criscito vänsterback endast för att supertalangen Davide Santon drunknade i Inters överflöd i år, initiativlöse Marchisio ska inte ens få vara nära en italiensk elva och naturligtvis måste hela Serie A:s skyttekung Antonio Di Natale spelas från start – speciellt när man har så svårt att komma till avslut eller göra mål. Visst saknas Pirlo, men det är lite för enkelt att skylla på det. Och Lippi kan inte lita till individuella färdigheter för att lyckas som han ser ut att göra. Han har haft två år på sig att hitta rätt – nu blir sista gruppmatchen mot Slovakien en ödesmatch – och Italiens VM-äventyr kan faktiskt ta slut redan innan vi firar midsommar.

Vore det inte så att Fiorentinas modemedvetne tränare Prandelli tar över som förbundskapten efter VM skulle krissnacket vara än högre i Italien nu.

Så borde Italien spela i VM: Buffon (när han är frisk) – Zambrotta, Cannavaro, Chiellini, Criscito – Camoranesi, Pirlo, De Rossi – Pepe, Pazzini/Iaquinta, Di Natale.

* * *

1-1 är Nya Zeelands andra VM-poäng någonsin och det rent fotbollsmässiga lilleputtlandets största fotbollsframgång över huvud taget. Hatten av för Nelsen, Fallon och de andra.

* * *

Det har inte varit Afrikas VM så här långt. Sydafrika och Kamerun är ute, Nigeria har stora problem och Algeriet får vara glada för varje poäng. Hoppet står nu till – förhandsfavoriterna Ghana och Elfenbenskusten. Visste trodde vi på mer än så.

* * *
Vi trodde Frankrike hade problem på förhand med sexskandaler och dålig form. Men vem trodde att deras tyngsta insats i VM skulle vara en tränings- och förbundsbojkott efter att Anelka skickats hem efter att ha förolämpat extremt ogillade förbundskaptenen Domenech?

* * *

Englands spelare skyller sitt dåliga spel på att man har för lite att göra vid sidan om planen.  De har med andra ord inte gjort läxan efter Sveriges EM 2000 – när det lät likadant från blågult håll.

Tack Tyskland. Efter tre dagar med i ärlighetens namn ganska mediokra matcher så visade Tyskland, die Nationalmannschaft, varför Gary Lineker i VM 1990 sa: En fotbollsmatch spelas i 90 minuter mellan 22 spelare och efteråt har Tyskland vunnit. 4-0-krossen av Australien är VM:s bästa match utan konkurrens hittills.

På förhand var Tyskland-Australien ett ganska stort frågetecken. En värdemätare på var respektive lag står. Efter att ha sett en av de sämsta försvarsinsatserna på länge vet vi att Australien inte har mycket att hämta i det här VM:et – och än mindre efter den något överdrivna utvisningen på storstjärnan Tim Cahill.

Tyskland visade däremot återigen att det inte går att räkna bort dem. Bortser vi från någon svag EM-turnering så har ju Tyskland alltid hävdat sig bra i de stora mästerskapen – även om man inte vunnit någon turnering mer än EM 1996 sedan öst och väst enades efter VM i Italien.

Till det här VM:et har ju laget gått igenom ett visst generationsskifte. Fem spelare i U21-ålder fanns med i kväll, fyra från start och två av just dem (Sami Khedira och Mesut Özil) var med i det tyska U21-landslag som vann U21-EM i Sverige förra sommaren. Özil var ju den store stjärnan i semi och final då och visade att steget från U21 till A inte måste vara så stort som vi vill ha det i Sverige … Khedira spelade säkert som Ballacks ersättare, Thomas Müller kombinerade fart och teknik på högerkanten och Holger Badstuber gjorde det han skulle på vänsterbacken. Inhopparen Marko Marin var den femte.

Visst finns det frågetecken i det tyska laget, som hur långt Arne Friedrich håller i backlinjen, men det här var en match fullt med tyska utropstecken. De unga dominerade, Klose och Podolski hade som väntat sparat sina mål till landslaget – men framför allt var det tyskarnas snabba spel i djupled med få touch och ständiga löpningar som nog bör tas som en varning av övriga lag. Tyskland är att räkna med – som vanligt.

* * *

Ari Skúlason trodde på målvaktstabbar och snygga mål när jag pratade med honom om VM-bollen Jabulani. Inom loppet av två dagar har vi fått två rejäla målvaktstabbar och ett par snygga mål.

* * *

Förutom Australiens insats mot Tyskland så måste de engelska spelarna, där inte en enda tröstade eller ens sa något till Robert Green efter hans jättetavla mot USA, vara VM:s sämsta insats hittills. Men engelska målisar – det vilar något ont över dem.

* * *

VM kanske har börjat lite försiktigt, men nu går Holland, Brasilien, Portugal, Elfenbenskusten och Spanien bland andra in i turneringen. Jag räknar med mål.

Om lite över en timme är det avspark på Fotbolls-VM 2010. Värdnationen Sydafrika mot Svennis gamla gäng Mexiko är först ut i det första VM:et på afrikansk mark. Men nog tjatat om det. Låt oss prata allvar.

Först och främst, vilka vinner? Jag säger Spanien. Jag tippade på de evigt underpresterande rödtröjorna i EM för två år sedan och då lyckades de äntligen vinna. Sedan dess har de blivit än bättre. De krossade allt motstånd i kvalet, Vincente del Bosque är en bättre tränare än Aragones och bredden på truppen är ännu bättre än för två år sedan. Spanien har helt enkelt VM:s bästa startelva och trupp – och förfogar över ett vägvinnande spel med spelare som är vana att vinna. Jag tror det räcker – även om åttondelsfinalen kan bli en mardröm med antingen Brasilien, Portugal eller Elfenbenskusten som motstånd.

Närmaste utmanare: Brasilien, England, Argentina och Holland känns det som.

Dunga har tagit ut en trupp som fått gamla brassehjältar som Socrates att, snällt sagt, tvivla. Dungas Brasilien är mer europeiskt än kanske någonsin tidigare och det är på gott och ont. I Luis Fabiano har de en riktig powerforward med skyttekungapotential. I Kaká en registá i världsklass som säkert är revanschsugen efter året i Real Madrid, Lucio och Maicon håller världsklass i försvaret och längst bak är Champions League-vinnaren Julio Cesar kanske bäst av alla. Det kommer kanske inte vara klack och jubel a la 1982, men räkna med Brasilien.

Eviga strafförlorarna Englands största styrka sitter på bänken. Fabio Capello är en så slipad vinnare att han faktiskt kan ta engelsmännen till semifinal och längre – men då måste Wayne Rooney få vara hel och hålla sig på planen.

Argentina handlar mycket om de två M:en. Maradona och Messi. Messi har varit outstanding hela säsongen, för att tala Glenn Hysén-språk. Medan Maradonas hjältegloria är mer på sniskan nu än när den egna karriären var på väg utför. Samtidigt har han förbundskaptenen från VM-guldet 1986, Carlos Bilardo, vid sin sida. Och med VM:s bästa anfallsbesättning går det inte att räkna bort Maradona nu heller.

Holland vore i sanning en skräll om de spelar final i juli, men de kommer säkert bjuda på gruppspelets bästa fotboll och mängder med mål. Med en bra lottning och Sneijder, Robben, Van der Vaart och van Persie i toppform kan man skaka alla.

Världsmästarna Italien? De har en ganska lätt grupp på pappret, men Lippis mannar har inte imponerat inför turneringen.

Utskällda och skandalomsusade Frankrike? Kan mycket väl gå bättre än vad många tror, ja, förutom för vänsterbacken Patrice Evra som vet att de kommer överraska. Gruppen är klart överkomlig och ser man  på spelarmaterialet så finns det mesta. Kan en av VM:s mest spännande spelare i mina ögon, Yoann Gourcuff, växla ut i landslaget som i Bordeaux kan Zidanes ersättare ha hittats. Kanske släpper allt när Domenech ska lämna efter VM också.

Tyskland? Har lyft upp en del spelare från fjolårets vinnande U21-lag, men kommer utan en självklar etta i mål, utan anfallare som gör mål, och utan Michael Ballack. Det kan ta slut i gruppspelet där Serbien, Ghana och Australien alla är farliga motståndare.

Och de afrikanska lagen? Tror tyvärr att vi får vänta på deras stora genombrott. Elfenbenskusten fick för svår grupp (och blir de tvåa ändå så väntar ju Spanien direkt), Ghana kommer sakna Michael Essien, medan Algeriet ser för svagt ut. Sydafrika kan bli första värdnation att inte gå vidare från gruppspelet faktiskt, men kan så klart lyfta med hemmapubliken i ryggen. Nigeria? Nja. Lagerbäck har haft för kort om tid. Jag tror att Kamerun blir bästa afrikanska lag. De har, i likhet med Elfenbenskusten, flera riktigt bra och etablerade spelare.

Störst tryck på sina axlar? Theofanis Gekas som öste in mål i VM-kvalet måste göra det nu också om Grekland inte ska åka ur med buller och bång.

Till sist. Grannländerna Nordkorea och Sydkorea kommer till spel alltjämt i krigstillstånd. Inte för att Nord ibland roar sig med att sänka sydkoreanska fartyg, men länderna har bara vapenvila, inget undertecknat fredsavtal, efter Koreakrigets slut 1953.

Med det sagt, nu ser vi fram emot en månad med fotbollsfester.

Här är mina tips:

Världsmästare: Spanien.

Skyttekung: Robin van Persie.

Största överraskningen: USA till kvartsfinal – om det nu kan räknas som överraskning. Nordkorea (eftersom nästan ingen vet något om dem).

Bästa afrikanska lag: På pappret Elfenbenskusten, men i VM har jag i alla fall känslan att Kamerun kan gå längst.

Mest hatade: Inte bollen, inte domarna utan – vuvuzelorna.

Största genombrottet: Varför inte Carlos Vela i Mexiko. Har det mesta. Även Nigerias Haruna Lukman kan vara redo på allvar.