Sportbloggen

Milan, Roma, Valencia och Bayern München har fått säga hej då, men när Champions League går in i sin kvartsfinalfas finns de flesta stora kvar i turneringen.

Ett Milan utan nödvändig kreativitet på mittfältet åkte ut mot ett smartare och mer kapabelt Tottenham, ett Roma i kaos föll som väntat mot uppstickaren Shakhtar, Valencia drog det korta strået mot Schalke medan Bayern Münchens många pampar säkert fortfarande svär i klubbhuset över att man tappade mot Inter i en lika märklig som härligt svängig historia.

I dag lottades kvartsfinalerna och även om Real Madrid fick som de ville och slapp möta Inter, Chelsea och Schalke så har ingen ropat fusk om den här lottningen än … Även lottdragaren själv, Gary Lineker, passade på att skämta om temperaturen på bollarna.

Champions Leagues kvartsfinaler
Inter–Schalke 04
De regerande mästarna fick en bra lottning på pappret. Även om Schalke gjorde det bra när de slog ut Valencia så har man gått knackigt hela säsongen i ligan framför allt och tränaren Felix Magath fick sparken i veckan. Jag tror att den magnifike Samuel Eto’o (inblandad i samtliga tre mål mot Bayern i returen) ordnar det här också.
Chelsea–Manchester United
Repris från CL-finalen 2008. Då vann United efter straffar. Chelsea fokuserar säkert minst 95 procent av all sin kraft på CL nu och vill säkert spela CL-final hemma i London i maj. Det kommer bli två gastkramande matcher mellan två mer eller mindre helt jämna lag som kan varandra utan och innan och två tränare med två CL-titlar var. Chelsea är starkare defensivt, United vassare offensivt. Jag kan tänka mig att det lag som är bäst förskonat från skador vinner. 51-49 i Chelseas favör.
Real Madrid–Tottenham
Tottenham hade faktiskt lite tur som höll undan mot Milan i åttondelens retur. Man såg lite tagna ut. Därför tror jag mer på Real i det här mötet även om Tottenham och fingertoppskänslige Harry Redknapp mycket väl kan skrälla igen. Precis som Chelsea satsar Real och Mourinho stenhårt på CL när ligaspelet gått sådär. Real är sylvassa när de får sina lägen och borde kunna göra sitt för en drömsemifinal.
Barcelona–Shakhtar Donetsk
På pappret en ganska skön lottning för jättefavoriten Barca som ska vinna det här, på sitt enorma spel och Messis genialitet. Shakhtar är inget dåligt lag, tvärtom, och de offensiva brassarna är riktigt bra.  Det är defensiven som är sämre och mot Barca tvingas alla lag spela defensivt. Barca kryssar borta och vinner hemma. För inte vill de missa chansen att slå Mourinho på näsan igen …?

Birmingham vann sin första titel sedan 1963 när man överraskande tog hem ligacupguldet på Wembley efter finalseger mot Arsenal. Ligacupen var länge en misshandlad turnering där storlagen oftast ställde upp med B-betonade manskap. Så är det inte längre när varje titel är just det – en titel. Bland annat därför är det förstås extra roligt att Sebastian Larsson fick vara med och vinna mot sitt forna lag Arsenal – och även ligga bakom det första målet. ”Seb” som ju spelade i samma ungdomslandslag som bland andra förre Giffaren Kalle Ljungberg en gång i tiden.

Sen kan man ju inte låta bli att tycka lite synd om Arsenals mittback Kocielny, som var så bra mot Barcelona i Champions League, men nu blev stor otursgubbe med sin misslyckade rensning som landade framför Oba Martins och ett öppet mål. I 89:e minuten dessutom.

Samtidigt som det är en stor seger för Birmingham känns det onödigt av Arsenal. De hade en jättechans att ta sin första titel sedan FA-cupen 2005 och därmed slippa allt snack kring att de spelar fin fotboll, men inte klarar att vinna något. Det tror jag hade betytt massor för Arsenal på alla plan, för Wenger att se att arbetet ändå bär frukt, för jagade Fabregas för att stanna ytterligare något år, för hela laget att känna vinnarkänslan igen och för konkurrenterna i ligan som då sett att Arsenal är på gång igen.

Jag trodde det var omöjligt. Att ett sicilianskt lag skulle kunna förlora så stort på hemmaplan i ligaspelet, inför sina egna tifosi. Att de ens vågade …

Är det något som varit en sanning så var det att inget lag får en lätt match på Sicilien. Lagen är inte Serie A-fotbollens bästa, men det sicilianska arvet är stort, det handlar om regional stolthet, hjärta, ett speciellt sätt. Man har i det närmaste självstyre från fastlandet, står på egna ben i politiken. När den skandalomsusade premiärministern (och Milanägaren) Silvio Berlusconi la fram en grandios plan för några år sedan om att bygga en bro mellan fastlandet och Sicilien fick han blank-nej – och kunde bara acceptera det. Den sicilianska maffian, Cosa Nostra, känner de flesta till. Även de har regler om heder.

Allt det där ändrade Palermo och Udinese på i går. 7-0 till Udinese är overkliga siffror – och samtidigt som jag fortfarande inte riktigt tror på dem så ser jag dem och förstår att Palermos tränare (ex-tränare) Delio Rossis huvud är det första att rulla.

- Han har förstört mitt Palermo. Delio Rossi är en bra tränare, men hans försvar i Palermo är ligans sämst. Antingen går han eller jag, sa den förbannade Palermopresidenten Zamparini i går kväll.

Och då är förstås Delio Rossis tid över. Efter en sådan uppvisning i miserabelt spel och inställning så behöver det inte ens vara på Sicilien för att få den utgången.

*   *   *

Sen ska man inte ta något från Udinese. Laget som man aldrig riktigt vet var man har, men som har gjort en fantastisk säsong sedan 4-4-mötet på San Siro mot Milan. Nu gjorde man sju mål, motbevisade dem som fortfarande lever kvar i tanken att italiensk fotboll är 1-0 och tråkig. Lagets storstjärnor Di Natale och Alexis Sanchez fortsätter också leverera. Sanchez (fyra mål i går) jagas av flera storklubbar och den lille chilenaren kommer hamna i en storklubb till sommaren.

Av Fredrik Jonsson

Vilken märklig och underhållande match det var på Emirates i London. Arsenal kom med allt de hade och om Arsenal hade haft lika mycket klass i sina avslut mot mål som fart på vägen dit hade Arsenal tagit ledningen tidigt. I stället såg jag ytterligare ett bevis på att världens bästa lag, Barcelona, är ännu bättre än i fjol. De tänkte till ute på planen, justerade lite i positioner och presspelet – och tog över helt. Bara det var enormt. Resten av halvleken var ännu mer imponerande. Inte för att en match inte varit lika underhållande förr, men jag vågar påstå att jag aldrig sett ett lag göra så mycket rätt, ta så många smarta beslut som Barcelona gjorde under första halvlek i går. Det var grymt till och med för att vara Barca. Och de krossade Arsenal totalt fram till pausen.

Sen visade de att även ett närmast perfekt lagbygge har en svaghet. I Barcelonas fall lättjan. Efter paus såg man ut som att man gick på halvfart. Sparade kraft. Trodde allt var klappat och klart. Det märkte förstås även ett sårat Arsenal som vaknade, började ta löpningar igen, pressa högt och märkte att de fick både tid och chanser att göra något av andra halvlek.

Victor Valdes bjöd på 1-1-målet när van Persie (som missade alldeles för mycket innan dess = den trubbighet som jag har skrivit om) sköt vid första stolpen ur dålig vinkel. Arsjavin bredsidade in 2-1 mot ett Barca som inte ens efter kvitteringen valde att öka takten igen. En grym comeback som på sikt kanske gör mer för Arsenal än man tror.

För fortsättningen var det också enbart bra att Arsenal vann för det gör returen än mer spännande. Vem hade trott på något annat än Barca-avancemang om katalanerna fått 1-0 med sig? Ändå tror jag inte att det stör Barca nämnvärt. De är vana vid måstet att vinna – och än mer vana vid att lag kommer till Camp Nou för att spela igelkottsförsvar och kontra. Och även om Koscielny var en jätte i försvaret i går är Arsenal inte lika försvarsstarkt som det Inter som med nöd och näppe överlevde med 3-1 i ryggen i semin i våras.

*   *   *

I Rom föll som väntat Roma. Shakhtar Donetsk har såväl pengar som brasselirare som duger. Ingen skräll där egentligen. Men unge Douglas Costa, kallad den nye Ronaldinho i ett par år, ska man hålla ett öga på. Han kommer hamna i någon större klubb snart.

Zlatan Ibrahimovic pratade om att Milan inte vågade lika mycket i Champions League-åttondelen mot Tottenham som man gör i ligaspelet. Det finns en sanning i det. Det såg vi som tittade i går. En större sanning är att man inte kan lika mycket i CL som i ligan. Milan utan framför allt Pirlo (men även kaptenen Ambrosini) på mittfältet är ett lag utan tillräckligt kunnande. I ligaspelet har man löst det genom att förstärka med Antonio Cassano, Mark van Bommel och Urby Emanuelsson. I Champions får inte någon av dem spela.

Vad det innebär visades med all tydlighet på San Siro där ett väldigt försiktigt Milan låg långt ifrån sina motståndare, mest var stillastående och måna om att hålla nollan i 45 minuter. Man vågade mer i andra halvlek, tränaren Allegri förstod att man behövde ha Patos djupledsspel på planen i stället för omständlige och nonchalante Seedorf, Milan blev bättre, men utan någon på mitten som kan slå de avgörande passningarna så ser det här Milan ganska mycket ut som det Inter som Zlatan aldrig lyckades nå långt med i ”den där jävla Champions”. Man måste ha mittfältare vars passningsspel håller högre klass än de som Milan ställde upp med i går. Svaret är Pirlo – men han kommer missa returen också efter sin nya skada.

Därför ser det väldigt mörkt ut för Milan och Zlatans drömmar om att nå långt i Champions i vår kommer med all sannolikhet försvinna i ett vitt hav på White Hart Lane. Själv trodde jag på Tottenham när lottningen kom, men underskattade dem lite inför gårdagen när Bale var borta och ligaspelet inte varit lika bra på slutet. Men Tottenham gjorde massor rätt – och är storfavoriter att gå vidare nu. Med ett lag som kan fortsätta överraska.

*   *   *

Inte mycket att säga om Gattusos skallning på Joe Jordan. Allt annat än att italienaren, som desperat försökte tända sitt lag med allt tuffare spel, blir avstängd i flera matcher vore märkligt. Även Jordan lär få en eller två matcher på läktarplats.

*   *   *

Raul kom hem till Spanien med sitt Schalke och fixade ett rättvist 1-1 med sitt 71:a europacupmål – rekord.

I kväll sparkar Champions League igång igen – den absolut roligaste klubblagstävlingen i mitt tycke. Att jag håller Barcelona som favoriter till slutsegern går att läsa i dagens ST – likaså att jag endast ser Manchester United och i ligan formsvaga Chelsea som lagen som kan stoppa Barcas segertåg.

Men det är ett tag till finalen den 28 maj – och så här tror jag till att börja med att åttondelsfinalerna slutar.

Milan-Tottenham

Jag skrev redan vid lottningen att båda lagen gick en kamp mot klockan. I det här fallet har den talat för Milan som allt mer hittat sitt spel i ligan, som värvat för att lappa ihop en söndrig trupp (även om nyförvärven Cassano, Van Bommel och Emanuelsson inte får vara med här). Men Milan vet betydligt bättre vilka de är i dag än i höstas – och har som Zlatan pratar om ett par spelare som vet hur de ska göra för att vinna CL. Jag tror Milan fixar det här – mycket eftersom Tottenham nu saknar höstens spelare i skadade Gareth Bale.

Valencia-Schalke 04

Valencia har visat sig svårslagna och täta bakåt. Schalke har blandat bra och dåligt hela säsongen och bjuder på få mål, såväl framåt som bakåt. Skulle ändå förvåna om inte Valencia fixar det här.

Arsenal-Barcelona

Ett av de mest intressanta mötena på förhand. I fjol möttes lagen i kvarten, då var Arsenal till slut chanslöst på Camp Nou. Arsenal är ett bättre lag nu, men det är även Barcelona och jag har svårt att se hur Arsenal, som har ett visst mindervärdeskomplex i Champions, ska lyckas vinna över två möten. Då måste engelsmännen visa en klass framför mål som de faktiskt sällan gör – medan Barcas Villa och Messi inte får ha normal utdelning. Tror vi på det? Inte direkt. Första mötet på Emirets blir extremt viktigt för Arsenal.

Roma-Shakhtar Donetsk

I normala fall så skulle Roma vinna det här. Men Roma har inte en normal säsong. Fråga prinsen av Rom själv, Francesco Totti, som blivit något så ovanligt som bänkad av tränaren Ranieri. Det märks på något sätt också på Roma som blandar och ger. Just därför, att laget inte har det där lugnet man brukar ha, gör att jag tror att Shakhtar, som vann sin grupp före Arsenal, faktiskt kan vinna det här över två matcher.

FC Köpenhamn-Chelsea

På pappret ska Chelsea vinna det här trots sin dåliga ligaform. Eller kanske tack vare. För nu när man gett upp ligan så kommer allt fokus att ligga på att ta hem den titel som man var en straffspark ifrån för snart tre säsonger sedan. Lägg dessutom till att FCK, som gjorde ett fantastiskt gruppspel, bara spelat träningsmatcher hela vintern. Ligaspelet börjar först i mars … För Chelseas del får man också använda en än så länge mållös Fernando Torres vilket inte direkt gör dem svagare.

Lyon-Real Madrid

I fjol slog fransmännen ut Real ur Champions, nu får Real revansch. Även om Real tog in två poäng på Barca i ligan så tror åtminstone jag att klubbens egentliga fokus ligger på CL-spelet. Nu är dessutom Kaká tillbaka i spel sedan några veckor och Adebayor har kompletterat anfallsbesättningen. Visst kan Lyon skrälla igen, men Real ska vinna det här.

Inter-Bayern München

Finalreprisen känns helt öppen. Rafa Benitez fick som väntat sparken och Leonardo har tagit hans plats på bänken. Inter har även förstärkt med måltjuven Pazzini sedan Milito tappat all form från i våras. Bayern hamnade snabbt bakom Dortmund i ligaspelet, men har fått Robben tillbaka från skada nu och har i Gomez en målskytt med storlek och styrka. Inter är det bättre laget på pappret, men jag tror Bayern tar hem det här på Van Gaals större list. Vi får se vad CL:s skyttekung Eto’o (sju mål på sex matcher) säger om det …

Marseille-Manchester United

Marseille på Stade Velodrome är aldrig en lätt match, men de engelska serieledarna ska inte behöva trilla ut här trots det. Marseille har ett par spännande spelare, som Mandanda i mål, Gignac på topp och så gillar jag Lucho Gonzalez, men United lär åka för att få med sig en 1-0-seger från Frankrike och lyckas de vänder aldrig Marseille på det i returen. För United handlar mycket om att Wayne Rooney hittar fjolårsformen. Då kan laget räcka väldigt långt.

I en tid då många klubbar håller i sina pengar gjorde man det faktiskt inte England till slut. Sista dagen på transferfönstret rasslade flera tunga och dyra köp in. Det här är min ranking av spelarköpen i januari. Håller du med? Kommentera gärna – och varför inte slänga in din egen lista.

1. Fernando Torres, Liverpool till Chelsea. Störst, dyrast och klart häftigast var så klart Fernando Torres övergång till Chelsea.  Ett prestigeköp för Abramovitj, en prestigeförlust för ”Pool”. Exakt hur bra det blir får vi se när Torres är frisk och i form igen – och hur Ancelotti då formerar sitt redan starka anfall. Att Torres väljer att flytta är ingen skräll i mina ögon, snarare bra för hans karriär efter måttligt med klubblagstitlar med Atletico Madrid och Liverpool. Jag förstår att Torres vill vinna något stort (Champions League säger han själv) – som han numera gör med landslaget. Det anmärkningsvärda ligger snarare i att Torres vid flera tillfällen bedyrat sin kärlek till Liverpool, sagt att det är den enda klubben förutom Atletico som han kan spela med, men ändå lämnar han för en direkt konkurrent i ligan. Men jag förstår att han flyttar.

2. Edin Dzeko, Wolfsburg till Manchester City. En komplett spelare som har allt egentligen och som har öst in mål i Bundesliga i flera säsonger. Jagad av ”alla”, men var faktiskt överens med Juventus om en flytt, det sprack på grund av Serie A:s utlänningsregler (bara en icke-EU-spelare per säsong). Dzeko och Tevez känns som ett anfall som kan vinna titlar för City – och jag tror att bosniern kommer göra succé i Premiership.

3. Antonio Cassano, Sampdoria till Milan. Genialisk spelare som flera gånger visat hur hårfin linjen till galenskap är under sin karriär. Förolämpade presidenten i Samp som släppte publikfavoriten till Milan – där har han gjort smärre succé så här långt tillsammans med Zlatan. En kreatör av stora mått.

4. Giampaolo Pazzini, Sampdoria till Inter. Mästarklubben har inte gjort sig känd för sina italienare, men i Pazzini har man köpt en skyttekung av rang. Så gjorde också Pazzini två mål och fixade en straff på en halvlek i debuten mot Palermo. Pazzini är för övrigt den spelare som gjorde det första målet på nya Wembley – tre till och med när Italiens U21 slog Englands dito för några år sedan. Ett kanonköp av Inter.

5. Andy Carroll, Newcastle till Liverpool. Stor och stark, med en enorm bössa till skott. Carroll är mycket potential, men jag är inte så säker på om han har huvudet med sig hela vägen. Det finns ju någon incident som visar på att det kan brinna till lite. Som spelare är han dock en av Premier Leagues mest spännande i år – och blir nu den som ska ersätta Torres i framför allt spelet. Får tung press på sig, inte minst med tanke på prislappen. Rekordköp i några timmar till Torres såldes.

6. Luis Suarez, Ajax till Liverpool. Har öst in mål i Holland i flera säsonger, men inte fått chansen i någon större liga. Efter VM-succén fick klubbarna på allvar upp ögonen för måltjuven Suarez som skjuter på allt som rör sig. I Liverpool blir det han som ska göra målen – men det känns ändå lite som att det är upp till bevis på den här nivån för Suarez.

7. Emmanuel Adebayor, Manchester City till Real Madrid. Real behövde desperat en anfallare och fick honom i City-floppen Adebayor. Enormt bra för några år sedan i Arsenal, men har stagnerat i Citys värvningscirkus. Har ett halvårs lån på sig att visa att han är värd en ny chans – och kapaciteten finns onekligen. Storleken kan Real dessutom få mycket nytta av.

8. Mark van Bommel, Bayern München till Milan. Milan behöver en rutinerad ”gubbe” på mitten när flera av de andra går skadade. Man fick honom gratis i van Bommel – vilket till det priset omöjligt kan bli ett misslyckande. Hade viktiga roller när Bayern München nådde Champions League-final och Holland VM-final för ett halvår sedan. Ofta lite ful i sitt spel.

9. David Luiz, Benfica till Chelsea. Stenhård mittback som ger ännu mer konkurrens i Chelsea – som inte riktigt hittat rätt balans i mittförsvaret efter att Carvalho flyttade. Smart köp, kanske framför allt på sikt.

10. Malaga. Man tar in förre Real-tränaren Manuel Pelligrini, lånar Bayerns mittback Demichelis och värvar både Enzo Maresca och Julio Baptista. Det är en så bra utdelning att Malaga får den sista platsen på listan.

Lionel Messi fick priset som världens bäste spelare 2010. Marta fick det bland damerna. José Mourinho blev årets tränare och Hamit Altintop snuvade Linus Hallenius på titeln årets mål.

Det var både väntat och oväntat. Oväntat för att jag faktiskt tycker att Xavi var värd priset som årets herrspelare när Wesley Sneijder inte fick det, för att jag trodde att Hallenius vackra konstmål mot Syrianska skulle övertyga fotbollsvärlden på jakt efter ögongodis, för att ett VM-guld rent generellt överväger allt.

Men visst var det väntat också. Leo Messi är i en klass för sig själv och det är svårt att argumentera emot det faktum att den lille argentinaren med de gudabenådade fötterna, snabba vändningarna, utomjordiska balansen och det smått sjuka målsinnet inte skulle vara bäst. Messi är bäst i världen (möjligtvis med undantag för när han spelar i landslaget – än så länge). Han har utvecklats ännu mer i höst, blivit en mer komplett spelare än den Messi som många redan i våras började räkna in bland de bästa någonsin. Men hans tyngsta titel 2010 var ”bara” spanska ligan ett år då Sneijder vann allt utom VM (silver) och lagkamraterna Xavi och Iniesta vann allt som Messi gjorde – plus VM-guld och spelade tongivande roller på vägen till det. För övrigt ett historiskt spanskt guld. Nu tog Messi hem sin andra raka guldboll – och precis som med Zlatan hemma i Sverige är det svårt att se hur Messi inte ska kunna plocka hem ett par till.

VM-guldet fick även ge vika för José Mourinhos klubblagstrippel – men det är som Mourinho har sagt själv, han kunde inte vinna mer än han gjorde. Själv tyckte jag Mourinho skulle få priset, men trodde Del Bosque ändå skulle vinna.

Att Marta vann för femte året i rad på damsidan var inget annat än kvällens lågoddsare.

Altintops mål då? Om man räknade bort de stora namnen, det vill säga Messi och Robben, så handlade det på förhand om tre mål. Nordirländaren Burrows klackmål, Hallenius drömmål och Altintops magiska volleyträff på hörna i landskampen mot Kazakstan. Jag tror att alla som har sett målen har hållit de här tre som favoriter, som möjliga vinnare. Det gjorde ju även Linus Hallenius själv. Och Altintops mål är inget annat än förbaskat snyggt, även om jag trodde att Linus skulle vinna om tillräckligt många opartiska bara röstade.

I kväll för att vara mer precis, men nu är det i alla fall dags. I Zürich. Tillsammans med de bästa spelarna i världen. Där kan Linus Hallenius få priset för årets mål 2010 i hela världen (Puskas Award). Och borde väl också få det sett till det fantastiska målet och konkurrenternas mål. Det är stort. Riktigt stort.

Eller som Linus själv sa i den intervju jag gjorde med honom i slutet av november här i Sundsvall.

- Det skulle kännas jäkligt grymt att kunna säga att jag har gjort världens snyggaste mål.

Fifa direktsänder galan på sin hemsida under kvällen, men i Zürich börjar festen med en presskonferens klockan 14 med de nominerade till bästa spelare och tränare (Pia Sundhage) på damsidan.

16.30-18 är det promenad på röda mattan som gäller och klockan 19 börjar själva den timmeslånga Ballon d’Or-galan liksom direktsändningen på nätet. Redan klockan 20 i kväll vet vi alltså om Linus Hallenius har gjort fjolårets vackraste mål, vem av Barcelonas supertrio som faktiskt var bäst under 2010 och om Pia Sundhage får priset som årets tränare på damsidan.

Mina tips är i följande ordning; Ja, Xavi, kanske.

Roy Hodgson tvingas lämna Liverpool. Det kommer knappast som en överraskning för någon som följt engelsk fotboll den här säsongen. Tyvärr för sympatiske Hodgson så lyckades han aldrig sätta sin stämpel på laget eller att få spelarna att spela som han ville. Likheterna med företrädaren Rafa Benitez i Inter är slående på flera vis och utgången densamma.

Kanske var Hodgsons filosofi för enkel. Kanske var spelarna för mätta (läs; Steven Gerrard). Troligen är det en kombination av de två. Ett Liverpool med hjärtat på rätt ställe förlorar inte mot Blackburn som senast på det viset. Och där tycker jag att spelarna har en enormt stor del i fallet.

Nu satsar Liverpool på nostalgi när man tar in legendaren Kenny Daglish – och så mycket sämre än det gått kan det knappast gå.