Sportbloggen

En januariturné utan svenskarna från FC Köpenhamn och Rosenborg (som stoppas av sina klubblag) öppnar så klart för lite mer oväntade namn. Men i den kategorin sorterar jag egentligen bara in AIK:s mittback Niklas Backman och till viss mån Halmstads Emil Salomonsson.

I övrigt var det väntade namn. Fem från guldvinnarna Malmö FF, fyra från tvåan och cupmästarna Helsingborg. Ändå är det en skåning som jag saknar. HIF:s anfallstalang Rasmus Jönsson fick inte plats i Erik Hamréns trupp. Synd. Han gjorde en bra höst och visade att han är betydligt mer än ”bara” en måltjuv. En väldigt spännande spelartyp.

Det finns många bra spelare i truppen, spännande spelare som Ivo Pekalski eller Alexander Gerndt, redan testad i A-landslaget mot Tyskland och kanske den som närmast kan slå igenom. Men ska jag ta ut några spelare så ser jag personligen mest fram emot att följa de här i Sydafrika i januari (matcher mot Sydafrika och Mocambique).

• Guillermo Molins. Har en grym teknik, snabbhet och matchvinnaregenskaper. Kan han ta ytterligare ett steg?
• Nordin Gerzic. Var en av Allsvenskans allra bästa – hemma på Behrn Arena. En kraftfull regista som är kul att se.
• Emil Salomonsson. Snabb ytterback som även spelat anfallare och yttermittfältare  i HBK och som med rätt utveckling (bättre teknik) kan utmana om en plats även i det riktiga A-landslaget som ytterback i framtiden.

Truppen med enbart Nordenbaserade spelare
Målvakter: Johan Dahlin, Malmö, Pär Hansson, Helsingborg, Viktor Noring, Trelleborg.
Försvar: Michael Almebäck, Örebro, Niklas Backman, AIK, Pierre Bengtsson, Nordsjälland, Joel Ekstrand, Helsingborg, Adam Johansson, Göteborg, Emil Johansson, Molde, Marcus Nilsson, Helsingborg, Emil Salomonsson, Halmstad.
Mittfält/anfall: Alexander Gerndt, Helsingborg, Sebastian Eriksson, IFK Göteborg, Anders Svensson, Elfsborg, Ivo Pekalski, Malmö FF, Jiloan Hamad, do, Guillermo Molins, do, Nordin Gerzic, Örebro, Denni Avdic, Elfsborg, Tobias Hysén, IFK Göteborg, Daniel Larsson, Malmö FF.

Zlatan Ibrahimovic fortsätter bära Milan på sina axlar. Cykelsparken, efter att själv tagit emot och lagt upp bollen i straffområdet, mot Fiorentina i helgen var ett nytt bevis på vilken vinnare Ibra är. Och varför italienarna ser honom som det. Och vem hade kunnat tro att nybygget Milan efter bara 13 omgångar skulle vara hela nio(!) poäng före rivalen och Champions League-mästarna Inter. Benitez är en eller två matcher från sparken där.

I England handlar en hel del om Johan Elmander som efter ett fjolår med massiv kritik för hans målsumpande och snack om försäljning i somras nu öser in mål för Bolton – som ligger femma i ligan. Elmander har gjort åtta mål och ligger nu tvåa i skytteligan i Premiership. Vem hade kunnat tro det efter fjolåret. Men det är också så han alltid varit den gode Elmander. När han är som bäst och allt funkar för honom håller han skyhög klass. När det går mindre bra ser det … mindre bra ut.

För mig som inte är helt frälst i 4-2-3-1-systemet i Blågult där Elmander är ganska begränsad högerytter så ser jag gärna att Elmander och Zlatan får spela på topp tillsammans. Som två renodlade anfallare eller att Erik Hamrén helt enkelt flyttar ner Zlatan ett snäpp till den släpande rollen (där Ibra kan möta eller skarva uppspel och röra sig betydligt mer fritt) med Elmander som djupledslöpande spets.

*  *  *

Milan leder Serie A och kan mycket väl vinna sin första scudetto sedan säsongen 2003/04, men tittar man på spelet så är laget fortfarande många pusselbitar från att bli ett riktigt hot mot de stora i Champions League. Det är småhafsigt när man saknar Pirlo, mycket sker på ren Gattuso-vilja och matcherna vinns tack vare Ibra-briljans. Milan och Allegri har mycket att jobba på och ganska lite tid om de stora bucklorna ska hem redan till våren.

0-0, Ullevi och spridda burop. Var det verkligen någon som förväntade sig något annat av årets sista landskamp för Erik Hamréns Blågult? Inte jag i alla fall. Inte mot Tyskland, som trots att halva bronsgänget fick ledigt, har en uppsjö spelskickliga talanger. Framför allt inte efter 1-4 i Amsterdam i den senaste EM-kvalmatchen.

Hamrén skickade ut ett landslag som visade hur defensivt effektivt 4-2-3-1 kan vara – och på samma gång lika förödande tomt på offensiva alternativ i det läget. Anders Svensson och Kim Källström ägde, för att prata Geflefotboll, sin box på mitten och ”tvingade” Schweinsteiger att hämta boll djupt.

Oscar Wendt var inte lika spektakulär som vänsterback som i FC Köpenhamn, men var stabil. Mikael Lustig hade det jobbigare mot tekniske speedkulan Marko Marin på sin kant. Men det hade varit intressant att få se Wiland i målet.

Offensivt fanns mest en avsaknad av Zlatan Ibrahimovic. Toivonen försökte, men var länge brutalt ensam. Wernbloom kom inte in i sin offensiva mittfältsroll speciellt mycket. Seb Larsson sprang som han alltid gör. ”Chippen” var över förväntan på sin kant. Sverige ville stänga defensivt, gjorde det oftast, det var lite Lagerbäck över det och fick 0-0 som ett paket på posten.

Jag köper resultatet, likaså den bleka offensiven eftersom det var defensiven som var tungt prioriterad. Det enda jag egentligen har svårt att ”gilla” är att man de facto fick sig en rejäl läxa i en tävlingsmatch (med tre poäng på spel) och lärde sig den till en träningsmatch (noll pinnar). Den ordningen borde ha varit annorlunda.

*  *  *

Tyskland är som en instruktionsvideo i hur man ska spela fotboll. Den tyska Manualen finns, som jag skrev redan under VM, på förbundets hemsida för alla att se och lära ur. Vi kan prata uppspel, förvarsspel, omställningar, ja allt, men det jag helst tar med mig är hur smart Bastian Schweinsteiger möter boll. Inte som svenska mittfältare som ofta möter med ryggen mot motståndarmålet och utan riktigt bra blick utan med sidan så att han ser nästan hela planen och har alla möjliga alternativ till handa.

*  *  *

Att det buas mot landslaget i Göteborg är inte heller något ovanligt. Göteborgarna har en speciell otur när det gäller landskamperna i stan. De blir sällan så färgsprakande som de hoppas – och den här gången fick de inte ens se Zlatan Ibrahimovic för entrépengen.

Vad ska man säga? Att mina förhandstips på 0-0 eller 1-0 var något optimistiska? Jo. Men felriktade? Egentligen inte, men det tar vi lite längre ner. Anders Svensson summerade väl annars Holland-Sverige bäst: De första tre minuterna kändes bra, sa den assisterande kaptenen.

Jag håller med. Så bra att jag inte kunde låta bli att tänka att så bra kan väl aldrig ett svenskt landslag genomföra en hel tävlingslandskamp borta mot Holland hösten 2010. Nej, det kunde de inte.

Man kan förlora en match på många sätt. Bakom 4-1 kan dölja sig en jämn match. Så var det inte i går. Det var ett naivt, nästan junioraktigt optimistiskt Sverige som till slut kunde förlorat med hur mycket som helst. Så stor var skillnaden. Tvåmålsskytten Huntelaar (tror jag det var) berättade efteråt att Holland analyserat Sverige perfekt. Visst hade Bert van Marwijk gjort sitt jobb. De visste att nya Blågult ville föra spelet – och exakt hur de skulle använda det till sin fördel. Hamrén? Jag vet inte. Jag hoppas och vill tro att inte vår förbundskapten lurats in i hypen kring det nya landslaget. Men ser man till hur Sverige spelade i går kan man lätt tro att Blågult inte bara missade VM i somras, man glömde även bort att titta på mästerskapet. I VM såg vi ju hur Holland låg lägre i planen än förr och sårade med sylvassa omställningar. Och vad var det jag skrev i gårdagens blogginlägg; jo, att Wesley Sneijder varit hela 2010 års bäste spelare, att prio ett var att stoppa honom och hans instick mellan ytterback och mittback, att han alltid är spelbar, att hans och Huntelaars samspel var farligt. Ja, jo … Men Anders Svensson och Pontus Wernbloom var inte ens nära att lista ut hur de skulle spela mot Sneijder som var kusligt bra – och skarvningen till 1-0-målet visade skillnaden mellan världsklass och Eredivisie (Granqvist).

Sverige har så klart inte heller råd att bjuda på misstag som Behrang Safaris inkast rakt in i planen till just Sneijder och sekunder senare 2-0. Hjärnsläpp – och där förlorade Sverige matchen. Det går att leta syndabockar och Behrang Safari är garanterat den spelare de flesta först pekar på, han var riktigt dålig i första halvlek mot Ungern också, men han spelar ju för att det inte finns någon bättre i dagsläget. Och att peta honom för den här fadäsen, det tror jag inte på. Däremot var det helt rätt att byta ut honom i paus.

Men ensam syndare var han inte. Andreas Isaksson tog inte många avslut, Mikael Lustig försvarade på tok för snällt mot Afellay på 0-3-målet, Granqvist var för långsam, felplacerad och obeslutsam, Majstorovic inte den ledare han behövde vara i Mellbergs frånvaro, Wernbloom inte med i matchen, Anders Svensson marginellt bättre, Seb Larsson ömsom vin, ömsom vatten, Elmander tog konstant fel beslut och Zlatan var för passiv i 82 minuter. Toivonen gjorde kanske sin bästa landskamp utan att för den skullen påverka lagets spel – och jag tänker mig att Toivonen passar bättre som tia om anfallaren är en djupledsspelare (Berg). Därmed kanske man ska fundera på om Toivonen ska spela alls – för Zlatan ruckar man inte på. Källström med Svensson och Wernbloom framför? Ja, det kan vara melodin. Men det är lätt när man har facit i hand.

Det har nu Erik Hamrén. Hans spelsätt visade sig vara för offensivt balanserat, det finns för stora luckor taktiskt och han släppte ut en elva med för naiv syn på matchen. Det får Hamrén ta på sig. Men. Det är klart man ska kunna gå för seger även borta mot Holland – även om man måste göra det med balans och tanke. Och Sverige 2010 under Erik Hamrén är ett landslag som vill spela offensivt, som har ytterbackar som är bättre offensivt än defensivt och har fler anfallsalternativ än på flera år. Det ska man naturligtvis bejaka, låta Erik Hamrén bygga på – för det tror jag nämligen – att Hamrén kan stå för ett enormt viktigt doktrinskift i svenskt fotbollstänk. Vi producerar ju inte stenhårda, halvträiga mittbackar i parti och minut länge utan korta, snabba och tekniska lirare. Det kanske tar några år innan det blir bra. Kanske ett EM-kval går åt i processen. Men det är just en process – och det kommer ta sin tid. Så låt oss inte prata gamla tider och Lagerbäck-eran där svensk fotboll till slut stod still och stampade. Det är för billigt.

Och Holland är trots allt världens näst bästa lag – även om van Bommel och van der Vaart fick på tok för många billiga frisparkar när de föll av den givmilde domaren. Men det var som jag skrev i går. Tio år utan kvalförlust på hemmaplan talar om en enorm klass.

Sin vana trogen så presenterade Erik Hamrén sin blågula elva vid lunchtid i dag – och det var den förväntade. Granqvist i mittförsvaret, Elmander till vänster och Seb Larsson till höger. Personligen tycker jag också att det är rätt elva för att möta Holland i kväll, till och med defensivt starkare än med Bajrami i laget.

Det är ett skakat holländskt landslag som väntar, det senaste är ju att Bayern München gick ut med ett pressmeddelande i förmiddags om att man vill ha tillbaka sin skadade mittfältare Mark van Bommel omgående. Från holländskt håll hälsar man enbart: Han är frisk! Och visst lär den holländske kaptenen starta i kväll.

Sportbladets Simon Bank skrev tidigare att Sverige aldrig varit närmare Holland än i dagsläget, men för den skull inte nära och det är väl lite så man känner. Spontant tror jag, och nog många med mig, att Sverige både kan ta poäng eller vinna i kväll. Chansen har sällan varit bättre med tanke på alla skador i hemmalaget, petningen av de Jong och flera slitna spelare. Likaså var inte Holland speciellt imponerande mot Moldavien i fredags kväll (seger 1-0).

Samtidigt ska man inte låta sig luras. Holland har inte förlorat en kvalmatch hemma på tio år – och den sviten beror förstås på en enorm klass i hemmaspelet. Man har dessutom Wesley Sneijder – i mina ögon 2010 års bäste fotbollsspelare i världen. En spelare vars största styrkor är att han är lika tekniskt briljant med båda fötterna och alltid spelbar. Han kommer försöka serva notoriske måltjuven Huntelaar med bollar i djupet, troligen mellan ytterback och mittback, och det är prio ett för Blågult att stoppa om man vill få med sig poäng. Dirk Kuyt har inte skrämt slag på någon i Liverpool i höst, men i jämna matcher är han ofta ”där”.

Sverige? Blågult gör nog bäst i att försöka göra Zlatan Ibrahimovic så delaktig och bra som möjligt. Psykologiskt skulle det betyda massor. Men Seb Larssons inläggsspel och Elmanders djupledslöpningar kan lika gärna ligga bakom ett svenskt mål framåt.

Ska man våga sig på ett tips? Det blir i så fall 0-0 eller 1-0 åt något håll.

Ingen Emir Bajrami mot Holland – men Sverige har ganska gott om spelare som spelar i Eredivisie eller har gjort det ändå.

Även om Bajrami gjort det bra i A-landslaget under Erik Hamréns ledning och varit en startspelare så känns det inte som något jätteavbräck. Olof Mellbergs helt onödiga utvisning mot San Marino är fortfarande sämre för Blågult.

Det spekuleras så klart i vem som ska ta platsen till vänster och Hamrén står inför två val. Fortsätta som han gjort, med offensiva djupledspigga yttrar eller en mer defensiv formation. Nu har ju Hamrén flaggat tidigt för att han går mer offensivt hemma i ”lättare” matcher och mer anpassat i svåra bortamatcher.

Väljer han att fortsätta mer offensivt tippar jag på att Elmander får ta steget över till vänster och Seb Larsson startar till höger. Den uppställningen ser jag åtminstone själv helst – och jag vidhåller att det måste kunna finnas plats för vårt mest etablerade Premier League-proffs. En mer defensiv uppställning kan däremot innebära att Safari tar steget upp på vänsterkanten och att Wendt kommer in som vänsterback. Det finns ett tredje alternativet också, att helt enkelt röra så lite som möjligt i elvan och sätta in Kim Källström till vänster.  Men då blir den kanten mer statisk och av vad jag sett av Hamréns sätt att vilja spela så faller det inte honom i smaken.

Men först blir det intressant att se vad ett småskakat Holland kan göra borta i Moldavien i kväll redan.

*  *  *

U21-landslaget föll stort borta mot Schweiz i den första playoffmatchen till U21-EM nästa år. 1-4 är ett stort glapp, kanske för stort och jag tror tyvärr att Sverige får svårt att vända det här. Jag såg inte matchen, men det känns som att spelarna underskattade sitt motstånd för även om Schweiz är bra så ska de inte få göra fyra mål i en så viktig match. Man måste kunna skitspela och stänga en match om det behövs.

Allra mest är det synd med tanke på hur mycket spel i mästerskap under A-landslagsnivå faktiskt betyder för utvecklingen hos våra unga talanger. Se bara på förra sommarens U21-generation som slagit sig in i A-landslaget nu. Och 2004 var det nästan likadant.

Vi har sett Roy Keane sparka benet av norrmannen Alf-Inge Haaland, Patrick Vieria motta en spark mot strupen på Olivier Dacourt och en hel del andra råskinn som gjort både mindre vackra och genomtänkta grejer på en fotbollsplan. I helgen tacklade Manchester Citys Nigel de Jong sönder benet på Newcastles fransman Hatem Ben Arfa – och i dag kom domen från Hollands förbundskapten Bert van Maarwijk som kastar ut de Jong från EM-kvalet mot Sverige (efter upprepade farliga tacklingar och dessutom en varning).

Ett skadedrabbat Holland tappar därmed en given startspelare på mitten, men van Maarwijk gör hellre det än tappar i anseende.

-Jag såg inga andra alternativ, säger förbundskaptenen Bert van Maarwijk enligt De Telegraaf.

Det är ett känsligt beslut och ett som kommer diskuteras. Jag tycker ändå att van Maarwijk gör rätt. Tacklingar som ämnar att skada eller är farliga nog att kunna skada slipper jag mer än gärna i idrotten. Sen kan så klart olyckshändelser ske ändå, så är det, men just att göra en sådan här tydlig markering skickar ändå positiva signaler, eller tankar, om vad som är okej och inte.
Sen skadar det nog knappast Sveriges EM-kvalchanser heller i Amsterdam. Men det är en annan femma.

Han spelade på egen hand 4-4 mot Holland i P-landslaget för någon sommar sedan, är en träningsnarkoman av sällan skådat slag – och en del av miljardbygget Manchester Citys A-trupp.

För att inte tala om att John Guidetti är en av svensk fotbolls absolut mest spännande spelare. För hans talang, för hans inställning. Minns bara hans halva säsong i BP och vad den betydde för dem. Och drömmålet mot Malmö FF. En personlig favorit med glimt i ögat också. Här är en helt klart läsvärd intervju i Sportbladet.

San Marino skulle bli en godispåse för svenska landslaget. En chans att plocka lite här och där, bjuda på lite smått och gott, ösa in mål – och promenera vidare ut i Malmönatten och ta sikte mot det Holland som väntar om en månad. Utan ett bekymmer i världen för ett Hamrén-landslag i mer eller mindre total harmoni.

Sen kom Olof Mellberg farande, satsade vansinnigt med sträckta ben på offensiv planhalva(!) – och även om han inte träffade spelaren (mer än marginellt möjligtvis) så kan jag inte ens med det mest blågula i mig klaga över utvisningen. Visst var den hård och domaren gick på sin regelbok – men jag vill aldrig se sådana tacklingar på en fotbollsplan. Jag har sett för många benbrott för det.

Skulle jag ha räknat upp de värsta tänkbara scenarion inför matchen så skulle jag säga: 1) Förlust, 2) Zlatan Ibrahimovic långtidsskadad eller utvisad, 3) Olof Mellberg utvisad eller skadad. Anledningen stavas Holland den 12 oktober. En match som jag kände växande optimism kring med Robben skadad, Kuyt troligen borta liksom van Persie. Det kändes som en chans att rubba Sveriges enda utmanare om gruppsegern. En poäng fanns definitivt inom räckhåll. Tre vågade jag tro på. Men då var Olof Mellberg en nyckelspelare. Då skulle han vara kung i mittlåset, så där envist omutlig som bara han av dagens svenska mittbackar är med sin obändiga vinnarvilja. På sitt sätt är Mellbergs frånvaro värre än om Zlatan skulle saknats – om Sverige åker för att kriga till sig en poäng.

Nu tittar vi på Andreas Granqvist och ser en ersättare som nickade in sitt första A-landslagsmål i går, som är proffs i Holland till vardags, som gör drömmål där lite då och då – och som måste göra sitt livs match om en månad. En match i stil med Petter Hanssons genombrott mot Spanien. Då får Blågult en ersättare på sikt också till 33-åringarna som bildar mittlåset nu.

Zlatan Ibrahimovic är tillbaka i Malmö för att spela en tävlingsmatch. Senaste gången Malmös store fotbollsson gjorde det var 2001, i Allsvenskan, mot Helsingborg.

Nu vankas det landskamp, EM-kvalets rond två, på ett smockfullt Swedbank Stadion och mot ett San Marino vi väl alla förväntar oss att Blågult ska vinna både tryggt, enkelt och stort mot.

Och med tanke på hur säkert det känns med tre poäng, allt annat är så klart ett enormt fiasko, så handlar det mesta om en man: Zlatan Ibrahimovic.

Frågan är om det någonsin varit en sådan personhype kring en landslagsmatch i Sverige. Jag kan inte komma på något här och nu i alla fall. Och det är på sitt förståeligt. Zlatan Ibrahimovic blotta uppenbarelse fick ju Råsunda att vibrera i fredags. Nu kommer Ibra hem och lockar 6000 till en träning, kaos kring buss och hotell – och ett eget MFF-inspirerat tifo i kväll.

I början av Ibras landslagskarriär fanns två läger, för och emot. De som tyckte att han var charmig och de som mest bara tyckte att han var arrogant. Jag upplever inte att det är så längre. (Åtminstone verkar debatten numera handla om Zlatan verkligen är den världsstjärna vi vill påvisa) Zlatan Ibrahimovic har vunnit fyra guldbollar, sju raka ligatitlar – och svenska folkets hjärtan. Och egentligen utan att förändra den han är. Det är imponerade i sig.

Själv ser han ut att älska livet i landslaget som aldrig förut. Han utstrålar harmoni, pondus, segersäkerhet. Det kommer märkas i kväll, det kommer märkas inför, under och efter matchen. Allt handlar om Zlatan Ibrahimovic på något vackert vis – och en sån här kväll känns det helt enkelt rätt. Nu hoppas jag bara att han förgyller sin egen fest med ett knippe mål.

Då tar vi ju också de tre poängen som hamnat i skymundan en spelare.