Sportbloggen

Ibland krävs det inte mycket för att göra en glad. Särskilt när det rör sig om reporter Amanda och fotograf Håkan, som tillsammans uppnår samma mognadsgrad som en hormonstinn tonåring med hänglås på dagboken.

Nu skulle vi ut på ett litet golf-jobb. Inte så spännande i sig, men vi skulle ut och fota på en green som låg rätt långt bort och då fick vi låna en golfbil. Det var som julafton – mitt i maj.

Jag har aldrig kört golfbil, aldrig spelat golf ens. Märkligare är att även Håkan var golfbils-oskuld. Detta trots att killen har dille på allt vad heter bilar – och spelar golf.

Ni skulle ha sett hans ögon. Stora och förväntansfulla, som en åttaåring som just kommit över en chokladkaka. Ett stort leende spred sig över Håkans läppar och han började brumma som en bil (på riktigt, han härmade motorljud). Och så var vi i väg.

Foto-Håkan fick ratta första svängen, sedan var det min tur. Ojojoj vad roligt vi hade. Gasen i botten, full fart i svängarna och glöm det där med bromsen. Nu kommer man inte uppe i någon racer-fart med en golfbil … Men en skopa barnslighet, två deciliter solsken och ett stycke golfbil bakas ihop till en riktig kanondag på jobbet.

Titta så roligt vi hade:
IMG_0159

Amanda JM

De kallar mig Greta Garbo.  Eller Stevie Wonder.

Jag har nämligen haft lite manér för mig de sista dagarna på jobbet. I ett mörkt hörn har jag häckat, och envist vägrat plocka av mig solbrillorna när jag suttit och jobbat vid datorskärmen. Detta har så klart väckt både skratt och undran hos kollegorna (och en och annan har säkert tänkt tanken att ”nu har det brunnit på allvar hos tjejen”). Något så spännande som ett mentalt sammanbrott handlar det dock inte om, jag har bara varit på besök hos ögondoktorn och är lite ljuskänslig ett tag framöver. Men så klart. Vet man inte det så … det är inte kutym att knalla runt med solbrillor mitt i mörka vintern.  Intrycket mildras inte heller av det faktum att jag hittar bara ett par solglasögon hemma. Självklart är det de absolut största jag äger, med mörka linser stora som kaffefat.

Så min kollegor tråkar mig. Kallar mig Greta och Stevie. Fast får jag välja jämförs jag helst med Garbo. Vacker och lite egensinnig. En av två prickar jag i vart fall in där.  Stevie däremot … jag vet inte hur mycket jag har gemensamt med en medelålders, blind och halvflintis musiker.

Men coolast på redaktionen har jag i alla fall varit. Oavsett vad de kallar mig.

Amanda JM

I fjol gjorde vi på ST-sporten det delvis genom att sia lite inför året som nu nästan gått i form av ”nyårsönskningar”. I år blir det inte så. Vad som kommer i stället ser ni i morgondagens ST.  Det är värt att kolla in – och förstås gärna kommentera på webben.

Våra nyårskrönikor läste jag och Maria innan jul igen och vi kunde konstatera att vissa saker gått in, andra inte. Vet inte om någon kommer ihåg vad vi skrev för ett år sedan, knappt jag heller om jag ska vara ärlig, men jag hade önskat mig ett individualisternas år 2010. Jag lät bli VM och OS och fokuserade på två starka svenska individualister: Zlatan Ibrahimovic och Robin Söderling. I Robins fall önskade jag att han till slut skulle vinna över sin omöjlige baneman Roger Federer och fortsätta nå långt i Grand Slam. I Zlatans fall att han skulle lyckas i Champions League. Det gick väl helt okej. Söderling gjorde precis det jag hoppades och Zlatan nådde i alla fall längre än tidigare, till semifinal, den här gången.

Det tar jag också med mig från 2010 …

• Sveriges slagkraftiga längdskidåkare hade mest guldglans i OS, Ferry stod för bragden – och det var starkt av curlingdamerna att försvara sitt guld. För att inte tala om brons-Anjas galna vilja att fortsätta tävla efter sitt 60 meters hopp som kunde kostat mer än ett OS.
• Zlatan Ibrahimovic återvände till ett nytt optimistiskt landslag som trodde att de kunde välta berg, försökte i full fart, men vaknade upp med en stjärnsmäll i och mot Holland.
• Men fotbolls-VM i Sydafrika, utan Sverige, blev ingen höjdare – trots att Tyskland spelade drömfotboll, mitt eget Chile gick vidare ur gruppen men torskade ut mot Brasilien så klart, Wesley Sneijders hysteriska vårform fortsatte och att Cirkus Maradona var tillbaka. Plåster på såren var att jag tippade rätt slutsegrare i Spanien och vann Sportens interna VM-tävling.
• Söderling i ny Paris-final och för ett kort tag även uppe som världsfyra. Vad som händer nu när han och Norman brutit blir oerhört intressant att följa. Nye tränaren Claudio Pistolesi har ett stort jobb framför sig.
• Vi såg också Zlatan springa runt på Nou Camp i Barcelona och vara frustrerad över att världens bästa lag hade så svårt att slå bollen framåt. Så Zlatan återvände hem till Milano, men till rödsvarta Milan den här gången. Det fick Serie A att blomstra igen och oss att boka derbybiljetter till våren i det Milano som vi saknat sedan vi flyttade därifrån 2008.
• Lokalt var inte 2010 något jätteår direkt. Inte i lagidrotterna i alla fall. Timrå tog sig till slutspel med ett nödrop och en slutansträngning modell stark, men sen stod ju HV där som vanligt. Dragons förlust mot Uppsala var en missräkning. Sundsvall Hockey åkte ur, men fick en gratisbiljett tillbaka. Och GIF trodde vi skulle klara den allsvenska platsen den här gången, men föll ihop på slutet – igen.

Jag har säkert glömt något. Det brukar kunna bli så när ett helt år ska summeras.

Inför 2011 …

I fjol valde jag att låta bli något lokalt eftersom majoriteten här på Sporten valde just det. Inför 2011 väljer jag dock att titta inom vårt eget spridningsområde. På GIF Sundsvall som gärna får lyckas ta steget upp i Allsvenskan tredje gången gillt. Superettan kan vi nu. Och Allsvenskanär en helt annan fest att vara bjuden till.

Spel med felaktig utrustning blir resultatet när en hockeyspelare fortsätter lira trots att hjälmen fallit av. Frågan är då vad det här kan klassas som? En talande bild från den lilla OS-finalen mellan Sundsvalls Tidning och Dagbladet i lördags.

Utan att nämna några namn så kan ST:s hockeyreporter kanske bäst svara på den här frågan.

/Anders Nilsson

Uppmärksamma läsare kunde konstatera att ST-sport berättade (i samband med träningsmatchen mot Brommapojkarna i helgen) att Sören Åkeby ser Jonas Wallerstedt som mittfältare numera.

”Walle” själv var dock överraskad när jag berättade det för honom tidigare i veckan, men sa att han accepterade beslutet i så fall.

Och visst blir det så. På Gamla Giffares möte i dag (onsdag) berättade Sören Åkeby igen att han numera ser anfallaren som mittfältare.

- Jonas var en toppforward, men är det inte nu. Han är fortfarande duktig, men är någon sekund långsammare. När man blir äldre så blir man klokare och då värderar jag att han fungerar bättre som mittfältare, sa Åkeby lite ungefärligt.

Rätt eller fel får var och en tycka. Fjolårets insatser drar jag inte för stora växlar på utan det riktiga facit får vi först i höst. Men nu vet ni säkert. ”Walle” på mitten.

Vet inte hur många gånger vi ringt SDFF:s ordförande Mikael Torstensson och frågat om tränaren den här säsongen är klar. Först var det ju Mika Sankala som var det heta spåret, men det föll på Mikas civila arbete. Nu är lösningen dock bara ett ”ja” bort.

- Jag skickade precis iväg ett mail och väntar bara på den slutgiltiga bekräftelsen, sa Torstensson alldeles nyss.

Men först efter att han skrattat en stund när han förstod vad det gällde. Vi (och konkurrenten) har ringt många gånger som sagt. Troligen blir allt klart i dag, men ”senast onsdag-torsdag” hälsade Torstensson.