Sportbloggen

Vi har nått vårt tredje stopp på resan. Sedan i söndags kväll befinner vi oss i Philadelphia, där huvuduppdraget är att rapportera om Njurundakillen Erik Gustafsson.

I kväll var det matchdags – och så här efteråt kan jag konstatera att vi sparade det bästa till sist (åtminstone rent sportsligt). I de tre tidigare matcher vi sett här så har kvaliteten varierat. Det har märkts att det varit delade trupper, att klubbarna vill testa de nya spelarna och att de mer etablerade precis inlett sin försäsong.

Nu stod Philadelphia Flyers-New York Rangers på schemat. Två lag som rivaliteten är stor emellan och båda klubbarna ställde upp med bra lag och sina ordinarie målvakter (Henke Lundqvist i Rangers och Ilja Byzgalov i Flyers).

Det hettade till redan i första perioden (eller kanske framför allt då). Skulle kunna skriva hur mycket som helst om själva matchen, men då jag har ett antal artiklar att skriva ut innan jag får lägga mig så tar vi det lite kortfattat.

Matchen var Jaromir Jagrs första i nya hemmaarenan och den andra träningsmatchen totalt. 39-åringen satte två power play-mål på Lundqvist (det ena i spel fem mot tre efter att Tim Erixon blivit utvisad) och spelade fram till ett mål när Flyers vann med 5-3. Det sista målet sattes i tom kasse av Wayne Simmonds, som förekommit flitigt i nyhetsrapporteringen här borta de senaste dagarna på grund av denna trista händelse. Efter den här matchen hamnade Simmonds ännu en gång i fokus.

Rangers fick annars en kanonstart, då Andreas Thuresson gjorde mål redan efter 2.36. Men när resten av Rangers direkt efter matchen förberedde sig för att åka över till Europa (ska först till Tjeckien och senare till Sverige för att spela NHL-premiär) så fick Thuresson beskedet att han inte får åka med. Det berättade han för oss när vi sprang på honom utanför Flyers omklädningsrum, där Thuresson stod och väntade på Andreas Lilja. Däremot träffade vi någon som jobbade för Rangers (vet inte vem dock) som sa att både Tim Erixon och Mats Zuccarello skulle med planet. Givetvis skulle även Lundqvist det och räkna med att han vaktar målet igen när Rangers träningsspelar mot hans gamla klubb Frölunda och tvillingbrorsan Joel i Göteborg senare i veckan.

Fanns hur mycket och hur många som helst man ville skriva om efteråt, men tiden räckte inte till och vi fokuserade på att få lite snack med Erik Gustafsson, som var inne på samtliga tre baklängesmål (två av dem i box play) men ändå gjorde en ganska bra match. Han bildade backpar med Lilja.

- Det var ju lite tungt att vara inne på alla tre bakåt, konstaterade Gustafsson.

Matchen var hans fjärde på försäsongen.

- Jag tycker att jag spelat ganska stabilt. Jag har inte varit supernöjd med någon match, men jag har inte varit pissdålig någon match heller.

Vad säger du om Jagr?

-  Herregud alltså. Det är ju helt sjukt. Han är fantastisk.

Du var inne på isen när det blev storfight i första perioden, men du och Rangers Michael Del Zotto såg mest ut att hålla om varandra lite?

-  Jag bara tog första bästa så att det skulle bli ”jämnt”, sen får man se vad som händer. Men båda kom in lite sent i det och han var också ganska lugn.

Vad gör man om man tar första bästa, tittar upp och märker att det är en av de riktiga slagskämparna?

- Ha, ha. Ja du, då får man hålla i för livet och hålla honom så nära det går.

Vad säger du annars om matchen, det är den roligaste vi sett sen vi kom över?

- Det här var nog den mest intensiva och roligaste vi spelat hittills. Det var ganska bra med tacklingar och så.

Mer om Erik Gustafsson kommer ni så klart få läsa mer om i ST de närmsta dagarna.

//Maria Nordström

Förlust mot ett på papperet svagt Vancouver i torsdags – och i lördags bara 2-1 mot Calgary, som även de ställde upp med ytterst få av de spelare som väntas starta säsongen i NHL.

- Därför är det en hel del oro här nu, sa en av våra nyblivna journalistvänner i Edmonton efter lördagsmatchen.

Oilers har ju några tunga säsonger bakom sig, och i alla fall för tillfället tycks journalisterna vänta sig något liknande även i vinter.  

Glömde skriva i går att centern Sam Gagner skadades (vissa uppgifter säger foten, andra knäet) mot Calgary och utgick. Hur allvarlig skadan är har ännu inte kommit ut, men skulle det visa sig att Gagner blir borta en längre tid kan det så klart påverka Anton Landers chanser att få inleda säsongen med NHL-spel.

Borde så klart ha frågat Anton efter matchen om även han träffade Gretzky, men det glömde jag också bort. I alla fall så kan jag berätta att Gretzky pratade en del om sin son Trevor som nyligen skrev kontrakt med MLB-laget Chicago Cubs. Då snackar vi inte hockey – utan baseboll.

-  Jag är stolt över vad min son gjort och hoppas att jag får anledning att köpa säsongsbiljetter. Då kan jag sitta där på läktaren och käka korv, sa Gretzky.

På frågan om vad han tyckte om att det var baseboll och inte hockey som sonen lyckats i svarade Gretzky:

- Jag har en son som älskar hockey, sen har jag två andra som knappt åkt skridskor någon gång. Var och en måste få välja själv.

Gretzky brukar ju kallas ”The Great One”. Det tar väl ett tag, hm, innan Lander eller Pääjärvi får ett sådant smeknamn. Pääjärvi kallas för ”Maggie” (tror det stavas så) av folk här i Edmonton. Lander har själv tagit twitternamnet ”Landie51” och det är kanske Landie han hoppas på att bli kallad. Killarna berättade att de i laget försökt med smeknamnet ”Tony”, som skulle vara någon slags variant av Anton (AnTony). Men Lander har försökt sätta stopp för det och inte heller Pääjärvi verkar gilla det smeknamnet.

- Jag ser inte mycket ”Tony” i dig, sa Pääjärvi till Lander när vi diskuterade saken.

Apropå twitter så finns även Pääjärvi där, under namnet ”mps_91”. Han är ganska bra på att uppdatera och är rätt fyndig (tycker i alla fall en twitter-rookie som jag).

- Jag försöker skriva lite personligt också och med egna ord. Oftast skriver jag på engelska, jag har väl lite mer fans här borta, berättade Pääjärvi.

Lander är, liksom jag, något av en nybörjare på twitter och säger att han vill bli mer bekväm med engelskan innan han drar igång på riktigt.

- Det är lite för mycket google-translate nu, sa Lander.

Han har väl fått en och annan gliring för sin engelska och på frågan hur det går med språket sa Lander:

- Tack för den. Närå, vad ska man säga? Det går fort ibland när de pratar, men alla är väldigt schyssta. De är öppna för att hjälpa en att hitta de rätta orden eller att ta det en gång till. Det är lättare att förstå än att prata och jag har väl stått för ett antal floskler på engelska, men det är något man får bjuda på. Ibland när vi har varit ute så har Mange hjälpt mig att beställa. Men hockeytermerna är ganska lika de vi har i Sverige, så den biten fungerar bra.

Och man ska väl inte säga så himla mycket själv. Jag använder engelska någorlunda ofta i jobbet, men oftast pratar man med andra som inte heller har det som modersmål och då spelar det liksom inte så stor roll hur det låter. När man kommer över hit, eller till andra engelskspråkiga länder, märker man snabbt och lite smärtsamt hur rostig engelskan är.

Jag och Johan fick skjuts av Sonnenberg häromdan och jag frågade om det fanns någon subway i närheten. Nu är ju subway faktiskt det rätta ordet för tunnelbana, men jag hade inte riktigt fattat att det inte fanns någon tunnelbana i Edmonton utan att det var tåg man åkte. ”Ja visst”, sa han och släppte av oss utanför ett Subway, alltså där man köper smörgåsar. ”Tack, tack”, sa vi och jag undrar vad han tänkte. Vi var en bra bit utanför Edmonton och jag frågade om det fanns något Subway i närheten, när vårt största bekymmer var hur vi skulle ta oss in till stan igen. Sonnenberg måste verkligen tro att jag gillar mackor.

//Maria Nordström

PS. Ledsen att det inte blir några bilder och videos, men var vi än kommer så suger internetuppkopplingen.

Skrev ju i går att vi hade tre kvälls-alternativ; konsert med Pearl Jam, välgörenhetsmiddag med Wayne Gretzky eller en match i kanadensisk fotboll. Det första var inte jättelockande, det andra knappast troligt – och inte gick vi på football heller.

I stället käkade jag och Johan middag på ett ställe Pääjärvi tipsat om som hette ”Joey Tomatoes”. Var en bit att gå, men sjukt värt det. Trevlig stämning, kanonmat och god öl (vi testade ett kanadensiskt som hette Kokanee som var bra, tror vi lyckades uttala det rätt också).

Men Gretzky fick vi träffa ändå, inte i går men i dag. Tydligen är han typ nästan aldrig i Edmonton, men nu var han här för det där välgörenhetseventet och så var han på Oilers match mot Calgary på lördagen. Mitt under andra perioden ropade de ut på pressläktaren att det skulle vara ett press-meeting med Oilers-legendaren (eller, han är väl legendar över allt) i nästa periodpaus. Jag sms:ade snabbt Johan och vi möttes upp i pressrummet nere vid omklädningsrummen (hittar fortfarande inte i den här jättearenan, utan måste alltid ta rygg på de lokala journalisterna).

Och där dök han alltså upp, ”The Great One”. Presskillen var snabb med att säga att vi skulle få fem minuter, Gretzky skrattade och sa: ”Sex minuter”. Så stod vi där i en ring runt honom. Kan väl säga att jag höll en rätt låg profil, men den enda fråga jag tänkt att jag eventuellt skulle ställa om tillfälle gav svarade han ändå på. Jag ska ju skriva ihop ett rep härifrån framöver, om klubbens historia och ”nybygget” av laget och nu har jag kanoncitat av Gretzky plus att Johan så klart såg till att få bilder. (Har även en bild där jag syns på samma bild som Gretzky, han blundar men det skiter jag i. Den bilden ska jag ha av Johan.)

På vägen ut passerade Gretzky mig, så vi fick ögonkontakt och hejade på varandra. Vilket moment =)

Ja, ja. Det var spelades en match också. Den kan ni läsa mer om här. Anton Lander var på ett strålande humör när vi träffade honom i omklädningsrummet efteråt. Vi stod där och pratade svenska (så klart) och när Ryan Jones kom började Lander skämta med honom på svenska. Eller typ. Var rätt kul i alla fall. (Jones spelar i Oilers och är väldigt lik en av killarna i suveräna tv-serien Friday Night Lights. För övrigt är Oilers mediakille sjukt lik Leksandsbacken Mads Bödker).

Det här är vår sista kväll i Edmonton och Lander sa att det var kul att vi varit här, medan jag så klart sa att det varit väldigt kul att vara här. Pääjärvi träffade jag på pressläktaren, men såg honom inte efter matchen. Men passar här och nu på att tacka båda killarna, de har – precis som Sebastian Erixon i Vancouver – varit helt suveräna och sett till att vi kunnat göra ett bra jobb. I söndagens ST kan ni läsa ett längre reportage med Lander och Pääjärvi och Johan har tagit helt fantastiska bilder på dem.

Förresten, inför matchen mot Calgary visades ett längre inslag med Lander på jumbotronen i Rexall Place. Vet att det legat uppe på Oilers hemsida tidigare, om ni är intresserade av att se det.

Jag gjorde också ett besök i Oilers-shopen och kan säga att Pääjärvi är ett av de namn som står på allra flest tröjor och andra grejer.

Återkommer om någon dag, från en annan plats i världen.

//Maria Nordström

Jag har aldrig haft något riktigt favoritlag i NHL, utan det har väl mest handlat om lag där det framför allt är mycket svenskar. Detroit till exempel, dit jag var över för ST:s räkning när Henrik Zetterberg vann Stanley cup.

Efter några dagar i Edmonton känns det dock som att en bit av hockeyhjärtat kommer stanna här. Historia finns det onekligen gott om, liksom spelarprofiler och visst känner man lite extra för ett lag som haft det lite tungt och nu satsar uppåt med ett gäng unga talanger (skadar ju inte att Pääjärvi och Lander är två av dem). Men sen är ju också folk här så fruktansvärt trevliga, allt från journalister till de som jobbar i arenan. Men även klubbledarna. 

Torsdag kväll klev jag för första gången in i Rexall Place, där Edmonton Oilers spelar sina hemmamatcher. Här fullkomlingen andades det av historia. Men pressläktaren var lite scary, den hängde liksom från taket och gick runt arenan. Inte så kul om man är lite höjdrädd…

Här är det första jag såg när jag kom upp på pressläktaren:

Och väl på min plats syntes de pensionerade numren i taket i andra änden av arenan:

Filmade också fyra minuter av det grymma introt plus presentation av förstafemman, där Pääjärvis namn lästes upp sist. Men den filmen kan jag inte få upp här, då internetuppkopplingen är för dålig på hotellet. Ska se om jag kan ladda upp den senare. Matchen kan ni annars läsa om här.

Spelade också in Lander på dagens träning, som var i Millennium Place en bit utanför Edmonton. (Mer om det kan ni läsa på bildbloggen.) Där spelade Lander i samma kedja som Ryan Jones och Ryan Keller. Kanske får vi se de tre ihop även i morgon kväll, då Oilers tar emot Calgary i ett derby i Rexall Place. I alla fall så ska Lander spela då, medan Pääjärvi antagligen står över den matchen. Millennium Place var inte direkt toppmodernt, men charmigt. Och så hade de trevliga väggdekorationer där:

Förresten, Pääjärvi har ju – precis som i Timrå – nummer 91 på ryggen här. Lander åker omkring med 57 nu. Men 51:an vi är vana att se honom i gör kanske comeback. Men för tillfället är numret upptaget av forwarden Philippe Cornet.

- Jag har sagt till dem att jag är intresserade av det numret och om det blir så att jag ska spela i Oklahoma så tar jag 51 där, berättar Lander.

Nä, nu är det hög tid att skriva lite tidningsgrejer också. Har en del att ”göra ut”. Sen får vi se om det kanske hinns med något skoj i kväll. Händer en hel del här i Edmonton tydligen. Det ska vara någon välgörenhetsmiddag med Wayne Gretzky, som tydligen är i stan. Några av Oilers-spelarna skulle dit, jag frågade Pääjärvi om han var en av dem men det var han inte. Tror inte heller att jag eller Johan får någon inbjudan. Då återstår två alternativ: en konsert med Pearl Jam i Rexall Place (det var därför inte Oilers tränade där i dag) eller en match i kanadensisk fotboll (typ som amerikansk fotboll) mellan Edmonton och topplaget Montreal. Ska tydligen vara en upplevelse och vädret är hyfsat så det lutar åt det.

//Maria Nordström

Vi har anlänt till nästa anhalt på resan. I går lämnade vi vackra Vancouver, som omgärdas av berg. Ju närmare vi kom Edmonton desto plattare blev det – och på plats kan vi konstatera att de två städerna som väntat skiljer sig en del åt.

Här har ni en liten film av utsikten från hotellrummet i Vancouver: utsiktvanc

Och här är en bild på utsikten från hotellrummet i Edmonton (ingen filmning nödvändig):

Men det finns vackra vyer även i Edmonton. Det märkte vi i går eftermiddag när vi var hemma hos Maguns Pääjärvi. Hans lägenhet ligger högt, högt upp i ett av husen i downtown. Och där var utsikten en aning bättre: IMG_1844

I dag är det matchdag och av ”våra” tre killar verkar det bara bli Pääjärvi som spelar. http://st.nu/sport/ishockey/1.3928299-efter-succen-lander-far-vila Innan dess ska vi hinna göra lite annan nytta. Hur det gick i matchen och så klart för Pääjärvi hittar ni på st.nu senare. Men vi får se när. Internetuppkopplingen på hotellet är nämligen enerverande långsam.

//Maria Nordström

Har tillbringat kvällen i Rogers Arena här i Vancouver och sett Canucks ta emot Calgary Flames. Fick en kanonbra plats (fast det var nog de flesta platserna) uppe i ”press boxen” som låg högt, högt upp i arenan. Ja, jag kunde nästan sträcka ut armen och ta på Markus Näslunds tröja. Eller inte. Men det var högt upp i alla fall. Samtidigt fick Johan en fotoplats alldeles vid rinkside. Uppe i pressrummet stötte jag på tvillingarna Sedin, som inte spelade. Får erkänna att jag inte ser skillnad på dem när det inte finns några tröjnummer till hjälp. Men Henrik träffade jag i går, så när han hejade förstod jag att det var Daniel som stod bredvid mig. Jag presenterade mig och han frågade vad ST gjorde på plats.

Där och då undrade jag detsamma.

Förutsättningarna var ju kanon och matchen underhållande, men det blev ändå inte riktigt som vi tänkt oss. Eftersom Vancouver har så många spelare på sin camp så delade man upp dem i två lag och Sebastian Erixon var med i laget som spelade i Calgary. Så honom kunde vi alltså inte se, och än viktigare inte plåta. Med facit i hand borde vi bokat om vårt flyg och åkt till Edmonton en dag tidigare i stället… Jag följde Landers och Erixons matcher via nätet och båda låg under med 3-0 efter första perioden. När jag uppdaterade sidan under något break i Rogers Arena kunde jag sedan se att Lander gjort ett mål och spelat fram Pääjärvi till ett annat. http://st.nu/sport/ishockey/1.3924216-kanonstart-for-anton-lander

Jag berättade om det här för Daniel Sedin – och då sa han: ”Men är det inte det som är på tv nu”. Jag vände mig snabbt mot tv:n intill oss, men missade precis Landers mål som visades under en snabbgenomgång av alla träningsmatcher. Nästa gång det visades något från Edmonton-matchen så var det Minnesotas vinstmål.

Testade att ringa både Sebbe och Lander efteråt, men fick inte tag i någon av dem. Däremot har jag blivit sms-jagad av Lander efter hans succé här i kväll. Har hittills – jag räknar nu – fått 14 sms (jag har testat att stänga av mobilen och slå på igen, men det hjälpte inte, fick två nya direkt). Tyvärr innehåller inte något av dem slående citat om matchen, utan det är ett och samma meddelande om hans och Magnus träningstider i morgon. Men nu vet jag i alla fall när de tränar och det är ju bra.

Matchen jag såg då? Jo, Vancouver vann med 4-3, men i större delen av matchen var Calgary det bättre laget. ”Jag tycker vi var bättre i första och andra perioden, sen lät vi dem komma in i tredje. Det var lite onödigt”, sa Calgary-svensken Mikael Backlund när jag pratade med honom efteråt.

Mikael Backlund jublar efter sitt mål. Foto: Johan Engman.

Backlund gjorde ett av Calgarys mål, till 2-2 närmare bestämt, då han satte fram klubban och styrde in ett skott bakom Cory Schneider. ”Pretty good for a swede”, skrockade mannen bredvid på pressläktaren.  Men Backlund satt också utvisad för en boarding i slutet av matchen när Calgary jagade en kvittering.

Största svensksuccén här stod Eddie Läck för. Han kom in i Vancouvers mål efter ungefär halva matchen – och gjorde tidigt en riktig kanonräddning. Läck fortsatte hålla nollan och med honom i målet vände Canucks ett 2-3-underläge till seger.   

Nu är vi uppe i 16 Lander-sms. Och det är fortfarande samma träningstid som gäller… Får nog slå av mobilen i natt, för det där sms:et verkar studsa omkring ordentligt i mobilrymden. Nog för att pojken skrivit ett NHL-kontrakt, men ska hans mobil fortsätta skicka sms i den här takten till svenska abonnemang så får nog Lander ta och skaffa ett extraknäck snart.

Som kollega Lidén konstaterade i inlägget innan har vi varit dåliga här på bloggen ett bra tag nu. Men den närmsta tiden tänkte åtminstone jag försöka uppdatera lite mer frekvent. Sedan i lördags kväll (lokal tid, alltså nio timmar senare än i Sverige) är jag och Johan Engman från foto (kolla gärna in blogg.st.nu/stbild också) på plats i Vancouver.

Som många av er säkert kan gissa er till så är vi här för att i första hand träffa Sebastian Erixon. Honom hängde vi med en hel del i söndags och resultatet kan ni se i tisdagens ST. Sebbe bor på ett riktigt fint hotell (det byggdes inför OS i fjol berättade han) vid vattnet tillsammans med Anton Rödin. Vårt hotell är väl, underdrivet sagt, inte riktigt lika fint. Men läget och utsikten är faktiskt bättre.

Vi bor nu temporärt på Robson Street, där affärer och restauranger ligger vägg i vägg. Ett par av restaurangerna har vi hunnit besöka nu och jag hoppas verkligen att det också blir någon timme över till att kika lite i några av affärerna också. De enda inköpen hittills är vattenflaskor, tuggummi och en adapter…

Vancouver är precis lika fint som alla sagt, men än så länge har vi tillbringat den mesta tiden i Rogers Arena. Inte så tokigt det heller. Massor av spelare är på plats så här i början, så de delas in i grupper och tränar olika tider. I dag, måndag, kom vi till arenan strax efter 09.00 och gick därifrån vid 15.30. Johan har tagit massvis med riktigt bra bilder och jag har hunnit samla ihop material för en rad artiklar som ni får läsa framöver. 

I dag tränade tre olika grupper och de två första utgjorde de lag som på tisdag kväll möter Calgary. Det ena gänget spelar här i Vancouver medan det andra åker till Calgary. Typiskt nog så ska Sebastian Erixon åka till Calgary. Dagens tredje träningsgrupp bestod av spelare som inte ska spela på tisdagen. De kom också rejält lindrigare undan på träningen än de andra två grupperna. Sedinarna, Edler, Samuelsson, Luongo och de andra spellediga stjärnorna i grupp C hade bland annat strafftävling, där Daniel Sedin och Alexander Edler var kvar längst. Några av deras straffar var riktigt snygga och när det bara var de två kvar plockade jag upp mobilen för att filma. Då missade så klart båda, eller vi kanske ska säga att det var Luongo som räddade.

 Har efter många om och men lyckats få över några av filmerna från iphonen till datorn. Vet inte riktigt hur det blev, men här kommer i alla fall några träningsklipp för er som är intresserade.

Stjärnträning

Sebbe bildade backpar med Anders Eriksson (han är här på try out) på dagens träning och jag spelade även in dem lite.

Erixon och Eriksson

Erixon och Eriksson igen

Avslutningsvis så kan jag berätta att jag pratade med Anton Lander för några timmar sedan (jo, vi ska till Edmonton också). Precis som Vancouver spelar de match i morgon (tisdag kväll här, natten mot onsdag för er där hemma) och även Edmonton spelar med delad trupp. Anton skulle få spela hemma i Edmonton mot Minnesota. Och det verkar som att han ska få spela i samma kedja som Magnus Pääjärvi och Linus Omark, något Lander så klart tyckte skulle bli kul. Själv kommer jag sitta i Rogers Arena och missa både den matchen och Erixons match. Men jag klagar inte. Långt därifrån. Och jag ska ändå försöka ta reda på hur det gick för grabbarna. Nästa blogginlägg får nog handla om det.

//Maria Nordström

Det är väl bara att konstatera att vi på ST-sport haft ett långt, långt sommaruppehåll från bloggandet. Men nu är det dags igen. Dags för en lite rostig premiär … ungefär som den jag var på i går. Och som den jag var på i våras.
   Vi börjar i Växjö. Jag, reporterkollegan Jonsson och fotografen Humla tog nattåget ned. Såg GIF spela urusel fotboll på en lika urusel plan och åkte hem med en 1-2-förlust i bagaget.
   Till Elitseriepremiären var Fredrik och Håkan bänkade. Undertecknad fick förtroendet att själv rapportera från AIK-Timrå på Hovet. Ni vet hur det gick och vad som gick fel. Om det har något att göra med min eventuellt bedrövliga premiär-karma att göra låter jag vara osagt.
   GIF reste sig sakta men säkert från en trög vår och är nu med i racet mot Allsvenskan.
   Timrå har 54 matcher på sig att reda ut ett och annat. Nu har Pierre Hedin klivit in i truppen, men om han är frälsaren låter vi vara osagt.
   Vad sportchef Stefan Lindqvist sade till mig i går kväll på en direkt fråga om något nyförvärv kan man, så här i efterhand, tolka på åtminstone två sätt.
   ”Vi har inget ess i rockärmen”, var hans konstaterande.
   Ser han inte Hedin som ett ess eller for han helt enkelt med osanning?
Andreas Lidén

Timrå IK klarade sig undan kvalserien på målfoto och drabbades av ett massivt manfall. Sundsvall Dragons knep guldet och en månad efter festen konstaterar vi att Anders Jansson & Co får bygga nytt. Igen. Wesby och Rush ska ersättas än en gång. Skarpskytten Jeansson har flyttat söderut och talangfulle Barton fick inte nytt förtroende. Det blir svårt, jobbigt och ovisst. Men förmodligen inte omöjligt. 

För Timrås del är förändringarna än mer märkbara - när de förlorade själarna från fjolårets lagbild är bortplockade återstår ynka sju (!) spelare. Den nya truppen är visserligen snart spikad – men hur i hela friden ska det röda blodet kunna pumpa utan ungtuppar på uppåtgående som Lander och Erixon, utan trotjänare som Styf och i avsaknad av evighetsmaskiner som Svensson och Axelsson? Fem spelare med erfarenhet från sisådär 1 500 sammanlagda elitseriematcher i Timrå. Utöver den kvintetten har rejält med kvalitet försvunnit – och förvisso ett par riktigt trögflytande backar som ingen kommer att sakna. För att det ska bli något annat än ett fritt fall nedåt krävs att ersättarna visar oväntad klass – för i försommarvärmen fullkomligt skriker det kvalserie om ett tomt ekande Timrå IK.
Andreas Lidén

Så ja.

Jag överlevde. Prövningsveckan är till en ända, och jag sitter i soffan och känner mig mer än lovligt nöjd med mig själv. Stockholm Marathon är avklarad, likaså Göteborgsvarvet. Jag lär inte gå normalt på minst en vecka, och sitter just och klurar på var man kan hyra en rullstol för kortvarig bruk. Men det var mödan och smärtan värt.

Vad det gäller tider – ja, jag är ingen hare. Men Göteborgsvarvet förra lördagen gick betydligt snabbare än väntat med tanke på att jag tog det så lugnt att klockorna stannade (gäller att spara på lite krafter när det bara är sju dagar mellan loppen). Stockholm marathon i dag däremot gick segt, och sämre än väntat. Första halvan kändes kanon, den andra … not so much. Kramp i kilometer 38 var heller ingen ingen höjdare. Trots allt gick det gick runt – och jag reser hem till Sundsvall med två fina medaljer i väskan att lägga till samlingen.

Så med det säger jag (för andra gången nu) aldrig mer maraton. Fast vem lurar jag egentligen? Det lär bli fler.

Men definitivt inte i morgon.

Amanda JM