Permalänk

Lindbäcks mardröm

Stanley Cup: Montreal – Tampa Bay 4 – 3 (4-0 i matcher):

1-0 Daniel Briere 1 (Weise 1, Bournival 1) 02:24
2-0 Lars Eller 2 (Gionta 2) 15:21
2-1 Ondrej Palat 2 24:32
3-1 Brendan Gallagher 3 (Plekanec 1, Gorges 2) 25:42
3-2 Victor Hedman 1 (Palat 1, Kostka 2) 43:29
3-3 Tyler Johnson 1 (Brown 2, Paquette 2) 46:31
4-3 Max Pacioretty 1 (Vanek 2, Subban 5) 59:17
Skott: 37 – 23

Anders Lindbäck fick en jättechans i detta Stanley Cup. Efter att under säsongen ha blivit petad och fått se Ben Bishop storspela och lyfta Tampa Bay till slutspel blev Bishop skadad precis innan slutspelet. Det såg också bra ut för Lindbäck när han alldeles innan slutspelet kliver in och vinner tre raka matcher och håller två nollor.

Stanley Cup-slutspelet blev däremot en fyra matcher kort mardröm. En målvakts lott är oftast att vara antingen hjälte eller syndabock. Lindbäck var långt ifrån den enda orsaken till att Tampa Bay förlorar fyra raka matcher men han var också långt ifrån att vara den som stal någon match åt sitt lag.

När historien om detta slutspel för Tampa Bay kommer skrivas så kommer det heta att Tampa Bay tappade sin chans när Ben Bishop blev skadad. Detta trots att det är omöjligt att veta hur det hade gått med Bishop i mål och att det var många andra saker som brast. Lindbäck började slutspelet i underläge och slogs sig aldrig ur det.

För Lindbäck kan detta bli uttåget ur NHL eller startskottet på en positiv vändning av hans karriär. Lindbäck fick stå alla fyra matcherna från start men blir utbytt i två av dessa. Andra gången han blev utbytt var i nattens match.

Lindbäcks lagkamrater gav honom verkligen en tuff start i natt. Redan efter två minuters spel tappade man puck på fel ställe och rusade helt galet i backcheckingen. Detta ställde Daniel Briere helt fri framför Lindbäck med möjlighet att trycka till ett sidledspass direkt. Ett mål han var i det närmaste chanslös att ta.

Det som gör att Lindbäck blir utbytt är först att han släpper ett skott utifrån med fri sikt under sin plockhandske till 2-0. Främst är det dock att precis efter att Tampa Bay reducerat i box play så släpper han ett nytt skott utifrån med fri sikt. Skottet var extremt välplacerat av Brendan Gallagher men Lindbäck står också något felplacerad i målet. Där var slutspelet över för Lindbäck.

Om jag ska tycka om Lindbäcks målvaktsspel så tycker jag främst att han har svårt med NHL-tempot. Han hinner sällan komma i rätt position och har svårt att finna lugn i både var han ska vara och vart pucken är. Är pucken bakom mål vrider Lindbäck sitt huvud till vänster när pucken är till höger och tvärtom. Han kämpar verkligen hårt i kassen men målvaktsspel handlar minst lika mycket rytm, harmoni och lugn. Det infann sig inte hos Lindbäck. Han fick istället ofta jaga pucken och hann för sällan dit.

När Lindbäck blev utbytt kom letten Kristers Gudlevskis in utan att ha något att förlora och gjorde det bra. För Tampa Bay höll faktiskt till slut på att stjäla en match. Montreal spelade ut Tampa stora delar av matchen. Matchen var inte speciellt bra utan det var ett kontrollerat Montreal som styrde med stort puckinnehav och Tampa Bay som jagade, slarvade och förivrade sig.

Hockey är ändå så konstigt att det går väldigt fort att vända en tydlig matchbild. När Montreal, säkra på seger, gick ner i tempo i tredje perioden tog Tampa Bay över. 3-1 blev snabbt till 3-3. Tampa Bay hade även initiativet till att göra nästa mål men av någon anledning är detta inte deras slutspel.

För när man pressar i slutet av perioden drar Cedric Paquette, som annars gjorde en pigg insats, på sig en klantig tvåa för tripping. Med två minuter kvar får alltså Montreal chansen i power play.

En historia i Montreals lag är att Max Pacioretty aldrig gjort mål i Stanley Cup. Hans pappa filmas flera gången i sändningen, påhejandes sin son från läktarplats. Vem om inte Max Pacioretty är det inte sedan som står där framför kassen och petar in 4-3 med 47 sekunder av ordinarie speltid. I bild inzoomades en pappa med ögon vattnade av glädje.

Ibland tycks ishockey styras av ett förskrivet manus.

Montreal gör en väldigt bra insats som slår detta Tampa Bay. De spelar med bra puckkontroll och en väldigt tajt defensiv. De ställde om snabbt och hade produktion från alla formationer. Den där riktiga spetsen saknas på forwardssidan men man har ett jämnbra lag framåt med båda bra backar och en bra målvakt bakom dessa.

Montreal känns ännu inte som ett lag som kan gå hela vägen men är samtidigt svårspelade och drivs av en stark hemmapublik. För dem väntar segraren mellan Boston och Detroit. Där leder ett oerhört starkt Boston nu med 2-1 i matcher efter att ha nollat Detroit på deras hemmais i natt.

Matchens topp 5 (5=Bäst):

5: Ondrej Palat, Tampa Bay
- Tampas succérookie var isens piggaste och mest initiativrika spelare. Gjorde mål och assist dessutom.

4: Max Pacioretty, Montreal
- Bortsett att han avgjorde matchen var han också en som bröt möänster med många inbrytningar och bra chanser innan pucken trillade in.

3: Steven Stamkos, Tampa Bay
- Leder sitt lag på ett bra sätt ändå. När hans kedja var inne hände det mycket. En pådrivare som tycks ta mer ansvar i det spelet än jag sett tidigare. Kanske kan även trejden av St. Louis varit av godo?

2: P.K Subban, Montreal
- Kan ibland spela med för små marginaler men hade bra kontroll i dag. Skicklig med pucken och jobbade bra med sin speed utan puck.

1: Rene Bourque, Montreal
- Har varit kanske deras bästa utespelare i slutspelet. Tung att möta och tar mycket initiativ. Sju skott på mål och fyra tacklingar bl a.

Svenskar:

Montreal:
Ingen.
Tampa Bay:
Anders Lindbäck 17 räddningar, 85%
Victor Hedman +0, 22:37 min, 1 skott, 0 utv.min

Övriga matcher i natt:

Philadelphia – NY Rangers 1 – 4 (1-2 i matcher)
Detroit – Boston 0 – 3 (1-2 i matcher)
Los Angeles – San José 3 – 4 s d (0-3 i matcher)

Permalänk

Ett väntat är ett större guld

SM-final 4: Färjestad – Skellefteå 0 – 3 (0-4 i matcher):

0-1 Anton Lindholm 1 (Norman 2, M.Lundberg 3) 42:46
0-2 Pierre-Edouard Bellemare 9 (Holloway 5) 57:06
0-3 Martin Lundberg 1 (Arvidsson 12) 58:18
Skott: 23 – 27

Man kan vinna SM-guld och så kan man vinna SM-guld. Att vinna SM-guld två raka säsonger är bevisligen mycket svårt eftersom det händer så sällan numer. Senast var Djurgården 2001. Att vinna det som storfavorit hela säsongen kan också vara klurigt, i alla fall ur ett psykologiskt perspektiv. Att då vinna både grundserie och slutspel i överlägsen stil är en mycket stark prestation.

Skellefteås guld är mäktigt. För precis som när Djurgården vunnit flera guld i rad, både i början av 90-talet och i början av 2000-talet så handlar det om ett väldigt starkt spelsystem. Siffror som 20-3 i målskillnad i finalen och 24-3 i matcher under två raka SM-slutspel vittnar om ett lag som hittat ett sätt att spela som de andra lagen inte klarar av att besegra.

Det är måhända mer dramatiskt och mer minnesvärt når någon avgör en sjunde match i sudden efter att ha vänt ett omöjligt underläge men det är en större prestation att vara överlägsen. Även om det kanske gjorde SM-finalen mindre intressant för svensk ishockey så finns det mycket med detta guld som kommer vara svensk ishockey till gagn också.

Skellefteå har det bästa laget på pappret och det bästa spelet på isen. Vad som kom först av hönan och ägget är svårt alltid svårt att svara på. Skellefteå hade vare sig ett färdigt spelsystem när de blev ett topplag och många av lagets spelare skulle säkert inte varit lika framgångsrika om Skellefteå inte spelat den här ishockeyn heller.

Sättet de spelar är alltså både utvecklat och utvecklande över tid. Det är också därför de känts mer överlägsna den här säsongen. Istället för att nå mental mättnad har man lyckats utöka avståndet till övriga lag. Det är heller inte bundet till enskilda personer. Det spelade ingen roll att Anders Forsberg försvann mitt under förra säsongen och det spelade ingen roll att Henrik Karlsson gjorde det den här säsongen. Det kliver bara in någon annan gör samma sak. På så sätt är Skellefteå en förebild för alla typer av organisationer, inte bara i ishockey.

I framtiden finns möjligheter till fler guld. Man kommer att tåla att tappa spelare men inte för många för snabbt. Andra klubbar kommer i större utsträckning jobba för att snäppa upp sitt sätt att spela och träna för att försöka komma ikapp. Skellefteås dominans är således bra för svensk ishockey eftersom de spelar ett sätt som utvecklar spelare. Det borde innebära att vi får snabbare, skickligare och mer vältränade hockeyspelare i Sverige överlag.

På så sätt hade det varit dåligt för svensk ishockey om Färjestad med sitt defensiva och mer avvaktande spel hade avväpnat Skellefteå på samma sätt som de gjorde med Växjö i semin eller som Linköping gjorde med Frölunda i kvarten. Det gynnade de lagen där och då medan Växjö och Frölunda är lag som spelar en mer utvecklande ishockey, tycker jag. I ett år då Kanada backade hem ett OS-guld och Finland backade hem ett JVM-guld är det kul att det finns topphockey på stor rink som kan underhålla också.

Hur än mycket Skellefteå imponerade i den här finalen så måste jag även titta på vilken slät figur Färjestad gör. Jag tycker de bidrar till den uteblivna spänningen också. De har spelat till sig finalplatsen rättmätigt och ska inte behöva skämmas för det. Jag kan dock inte låta bli att tycka att t ex Luleå i absolut toppslag hade gjort mer match av det här även om de förmodligen inte hade räckt till då heller.

Jag undrar också hur Färjestad tänker framåt. Vi talar trots allt inte om att det är en liten förening som skrällt sig till SM-final utan om elitseriehistoriens mäktigaste klubb. En klubb som inte ska kunna vara nöjda med enbart en finalplats. Då talar jag som klubb. Det här laget ska däremot vara mycket glada över sin insats. De fick ut allt de hade i det här slutspelet.

Att vara den sämsta SM-finalisten någonsin (-17) borde innebära att det städas i truppen. Det är uppenbart att de har för dåliga ledande spelare för att kunna vinna ett SM-guld. De har faktiskt inte en enda spelare som jag vill se ta plats i Sveriges VM-lag. Hur än de satsar så hoppas jag att man ger yngre förmågor som Nygård, Fröberg, Forsberg och Olofsson m fl utökat förtroende. Där finns både tillräcklig kreativ och hunger för att driva föreningen framåt.

Nog om det.

SHL är över. Det var absolut en bra säsong och ett helt okej slutspel. Självklart blir bra spänning roligare än ett överlägset lag. Säsongens sista match blev nu en av de sämsta. I morse såg jag San José krossa Los Angeles i en match med 93 tacklingar. I den avgörande SM-finalen delades det ut sju (!) tacklingar på hela matchen.

Färjestad jobbade för heder men trodde inte på en vändning till guld och Skellefteå var påverkade av stundens allvar. Det blev således slätstruket.

Summeringen blir ändå att Skellefteå AIK är en väldigt bra svensk mästare för svensk ishockey på det sätt man gör det. Att vinna guld är stort men att göra det igen och mer överlägset är större.

Grattis till guldet och tack för showen, Skellefteå AIK!


Permalänk

Sagts förr men detta kan vara Sharks år

Stanley Cup: San José – Los Angeles 7 – 2 (2-0 i matcher):

0-1 Jake Muzzin 2 (Doughty 1, Kopitar 2) 01:51
0-2 Trevor Lewis 2 (Carter 2) 09:33
1-2 Mike Brown 1 (Desjardins 1) 24:25
2-2 Raffi Torres 1 (Desjardins 2) 29:04
3-2 Justin Braun 1 (Sheppard 3, Pavelski 2) 34:45
4-2 Patrick Marleau 2 (Nieto 2, Couture 2) 41:08
5-2 Joe Pavelski 1 (Boyle 1, Wingels 2) 44:07
6-2 Logan Couture 1 (Marleau 1, Nieto 3) 48:08
7-2 Joe Thornton 2 (Pavelski 3, Boyle 2) 50:06
Skott:

Det har blivit en del hockey för mig i påskhelgen. Starten på Stanley Cup har varit lika bra som jag förväntat mig. Det må vara betydligt mer stjärntätt hos de bästa nationerna i ett OS men i rent underhållningsvärde går det inte ens att jämföra. Spelet på den mindre rinken är mindre förutsägbart och rivaliteterna med den hängivna publiken skapar en helt annan puls än vad OS gjorde.

Hittills i Stanley Cup har just den här matchserien levererat en hockey på en högre nivå än övriga serier. Två stora, intensiva och mycket fysiska lag som har en långt gående rivalitet. Det fysiska spelet är till skillnad från andra matchserier dessutom vackert. Det handlar om hårda, rena tacklingar som ett sätt att fullfölja varje situation. Hittills har det delats ut över 200 tacklingar i de två matcherna. Alltså mellan 30-40 rena tacklingar per period. Bra SHL-matcher brukar kunna nå dit på tre perioder.

San José har i och med dessa matcher blommat upp som de största favoriterna till Stanley Cup för mig. I två hårda och intensiva matcher har de öst in mål och faktiskt lyckats förnedra Kings. De har fart och tyngd i alla formationer. De producerar i alla formationer. Elva olika målskyttar på 13 mål hittills. De har bortsett en aggressiv press och forechecking även ett väldigt starkt puckinnehav i matcherna. Man kan anfalla med vassa spelvändningar likväl som man kan cirkulera, bryta in och skapa i långa bra anfall också.

I den här matchen nöter San José ner LA Kings.

Kings är för det första ett väldigt bra lag. En av de större favoriterna till Stanley Cup och minst lika starka på pappret som när man dominanta gick hela vägen för två år sedan och var i conference-final förra året.

Kings börjar den här matchen fantastiskt bra dessutom. De spelar med stark intensitet och beslutsamhet offensivt. Sharks har det något större puckinnehavet men Kings skapar de hetare chanserna och tar sig också upp i ledning med 2-0, något som står sig efter den första perioden.

Från den andra perioden och framåt är det däremot inget snack. Bredden levererade med tre mål i den andra perioden. Mike Brown och Raffi Torres från fjärdekedjan gjorde mål liksom backen Justin Braun. I den tredje perioden försökte Kings kliva upp och tappade tålamod vilket Sharks utnyttjade skoningslöst och det rann iväg till 7-2. Sharks har nu på två matcher gjort 13 mål på laget de gjorde tio mål totalt på över sju matcher i Stanley Cup förra året.

Sharks har framför allt ett kvickare tempo i sitt spel än Kings. Kings är ett erkänt starkt defensivt lag som är svåra att göra mål på men Sharks kvickhet har dragit i sär dem och Jonathan Quick får inte samma hjälp som han är van vid. Kings täcker alldeles för få skott till att börja med. Jag tycker faktiskt det är få mål som Quick kan lastas för i dessa två matcher. Jag tycker också att Sharks är minst lika tunga och starka i närkampsspelet som Kings. Kan Sharks fortsätta bemästra både tyngd och speed på det här sättet tror jag de kan gå hela vägen den här säsongen.

2-0 i matcher är inte mer än 2-0 även om det varit stora segrar. Man har ”hållit sin serve”. Sharks har dålig slutspelshistorik på det sättet att man trots att man varit ett topplag i tio års tid aldrig nått en Stanley Cup-final och detta arv är något som kan och brukar tynga laget längre fram. Det ska bli spännande att se hur nästa match, i Los Angeles, blir.

Matchens topp 5 (5=Bäst):

5: Mike Brown, San José
- Ta mig tusan. Tyckte inte han bidrog i Oilers men här är han suverän. Tunga och vältajmade tacklingar som både retar Kings och ger sitt lag energi. När han gör mål också blir han uppenbar kung.

4: Raffi Torres, San José
- En annan hårt jobbande och fysisk spelare som gjorde mål och gav laget energi. Spelar ibland över gränsen men ligger rätt hittills i den här serien.

3: Patrick Marleau, San José
- Grym speed och väldigt säker i avsluten. Gjort mål i båda matcherna vilket brukar vara bra för honom.

2: Joe Pavelski, San José
- Gör tre poäng och jobbar bra hela matchen. Vinner många dueller och skapar mycket.

1: Andrew Desjardins, San José
- Fjärdekedjans center. Spelar fram till de två första målen. Jobbar rivigt, tacklar och täcker skott.

Svenskar:

Inga.

Övriga matcher i natt:

NY Rangers – Philadelphia 2 – 4 (1-1 i matcher)
Boston – Detroit 4 – 1 (1-1 i matcher)
Montreal – Tampa Bay 3 – 2 (3-0 i matcher)

Permalänk

Uppstämd Blues

Stanley Cup: St. Louis – Chicago 4 – 3 ot (2-0 i matcher)

1-0 Chris Porter 1 (Leopold 1, Shattenkirk 2) 07:08
2-0 Kevin Shattenkirk 1 (Schwartz 1, Sobotka 1) 19:59
2-1 Duncan Keith 1 (Versteeg 2, Seabrook 2) 37:25
2-2 Brent Seabrook 2 (Saad 2, Oduya 1) 44:53
2-3 Michal Roszival 1 (Saad 3) 46:38
3-3 Vladimir Tarasenko 2 (Pietrangelo 1, Shattenkirk 3) 59:53
4-3 Barret Jackman 1 (Polak 1, Sobotka 2) 65:50
Skott: 31 – 28

DEN HÄR MATCHEN HADE ALLT! Jag vet inte ens vart jag ska börja då jag fortfarande sitter med hög adrenalinhalt i kroppen efter denna underbara avslutning på påskafton.

Om jag ändå börjar med början på matchen så var det klar dominans för St. Louis, tycker jag. De hade klart mest energi efter att dessa lag spelat en sex perioder i föregående match. St. Louis såg hetare, tuffare och starkare ut. Båda lagen gick in med ett tydligt fysiskt spel och domarna tillät också en hel del.

Publiken i Scottrade center var fantastiska. Det var en konstant hög ljudvolym och ett härligt tryck hela matchen. Hela arenan levde sig in i varje tackling och puckstuds. Speciellt imponerande eftersom det var en tidig match. Att dessa lag inte gillar varandra var tydligt och det ger också det lilla extra till matchen.

St. Louis tar ledningen på ett skott från snäv vinkel av Chris Porter. Mot slutet av perioden så utökades ledningen till 2-0. Efter en dubbelräddning fick Corey Crawford sig slagen av ett slagskott från blå där han var ur position och detta med enbart 0,8 sekunder kvar av perioden.

Corey Crawford gör ändå en helt okej insats i  matchen. Chicago börjar dåligt i den andra perioden och drar på sig många utvisningar. Här spelar Crawford riktigt bra och håller siffrorna nere. Chicago ser dock ut som ett slaget lag.

Chicago är dock ett lag som sällan kan räknas ut. Under andra halvan av andra perioden börjar man verkligen sätta press ner mot St. Louis mål. St. Louis har ett mycket bra försvar och höll Chicago på utsidan men Chicago stångades mycket bra och tog sig mer och mer in på kassen. En reducering kom också och matchen levde i allra högsta grad inför den tredje perioden.

I början av den tredje perioden tar Chicago över och spelar fantastisk ishockey. Man sätter hela tiden mycket press in mot mål och vinner nu de flesta duellerna. Brent Seabrook smäller dit 2-2 och kort senare kan Michal Roszival turligt sätta 2-3 också med ett skott som studsar via en försvarare och in.

Chicago hade där matchen i en ask men ställer till det rejält för sig i slutet av perioden. Man börjar dra på sig utvisning efter utvisning och de är dessutom rakt av onödiga och klumpiga.

Chicago spelar bra i box play och spelare som Marcus Krüger och Niklas Hjalmarsson gör ett hästjobb med att täcka skott och jobba ut puckar. Krüger hade en sekvens där han låste pucken in mot sargen trots fysisk uppvaktning i tio sekunder och Hjalmarsson täckte hela sex skott i matchen och spelade klart byten med uppenbar och rejäl smärta. Värst var när han stod upp på ett ben i tre mot fem.

Situationen blir dock övermäktig Chicago när Brent Seabrook sänker David Backes med en brutal huvudtackling och får matchstraff. Det hettar till rejält och bråk bryter ut. David Backes flyger upp och ska slåss men är fortfarande yr av smällen och får liksom hålla i sargen för att ens stå upp när han ska ge sig på Seabrook.

I och med detta fick St. Louis power play i fem minuter med fem minuter kvar av ordinarie spelatid. 46 sekunder var i fem mot tre också. St. Louis pressade rejält men hade svårt att få in pucken. Till slut kom dock kvitteringen av Vladimir Tarasenko med 6,4 sekunder kvar av ordinarie tid. Brott fick inte löna sig och det blev återigen sudden death.

Den plötsliga döden nådde Chicago ganska tidigt in i overtime. De hann för övrigt dra på sig en ny klumpig utvisning där och kort senare hittar ett backskott av Barret Jackman in mellan benen på Crawford. För övrigt var fem av sju målskyttar i matchen backar.

St. Louis har nu 2-0 i matcher och ett litet grepp om matchserien. De har dock än så länge enbart vunnit sina hemmamatcher så det känns fortfarande öppet. Nästa match blir dock ohyggligt viktig för Chicago, så klart. De är ett lag som är kända för att göra bra vändningar men två raka sudden-förluster brukar dock inte vara lätt att skaka av sig.

Det som var negativt i den här fantastiska matchen var att lagens ex-tikare fick se den från läktaren. Både Magnus Pääjärvi (St. Louis) och Peter Regin (Chicago) har petats i båda matcherna.

Gällande nedanstående topp 5 hade jag med lätthet kunnat ta ut en topp 10 i dag. Det var många spelare som höll en mycket hög nivå i matchen. Jag skulle faktiskt vilja säga att det var en av de bättre hockeymatcher jag sett i mitt liv och det börjar bli en del.

Matchens topp 5 (5=Bäst):

5: Kevin Shattenkirk, St. Louis
- Stark i egen zon samt att han gör mål och två assist framåt. Spelade 27 minuter.

4: Marian Hossa, Chicago
- Jobbar fantastiskt hela matchen. Skapar mycket framåt, vinner puckdueller med finess. Bra tvåvägsspelare.

3: Alexander Steen, St. Louis
- Aktiv och hårt jobbande hela matchen. Ofta ett hot framåt och bra på det mesta. Stark i närkampsspelet. Spelar över 27 minuter som forward.

2: Vladimir Tarasenko, St. Louis
- Härlig speed och kreativitet. Spelade i hemmalagets bästa kedja och gjorde det viktiga kvitteringsmålet.

1: Jaden Schwartz, St. Louis
- Jobbar stenhårt åt båda håll, har bra speed och är inblandad i många farligheter. Täckte en rad skott också.

Svenskar:

St. Louis:
Alexander Steen (Modo) -1, 27:04 minuter, 4 skott, 0 utv.min.
Chicago:
Niklas Hjalmarsson (HV71) -1, 25:59 minuter, 0 skott, 0 utv.min.
Marcus Krüger (Djurgården) +1, 15:05 minuter, 1 skott, 0 utv.min.
Johnny Oduya (Frölunda) +1, 21:47 minuter, 0 skott, 0 utv.min.


Permalänk

Påskläget i Hockeyallsvenskan

Hej allesammans!

Samtidigt som Timrå IK:s lagbygge börjar bli klart finns det fortsatt många luckor och frågetecken i andra klubbar. Nu delas det ju dock inte ut pris för snabbast klara trupp utan det handlar om att få ihop bästa möjliga trupp. Flera lag har ju dessutom ganska nyligen avslutat sina säsonger.

Jag tänkte i det här inlägget försöka ge en bild av vad som händer i de olika klubbarna just nu. Jag har också satt in ”bra värvningar” och ”betydande tapp” på ett subjektivt sätt hos varje klubb. Tappen handlar om spelare som är klara för andra klubbar eller att de meddelats offentligt att de kommer lämna.

Jag har dock inte sållat noga utan klassat många spelare som ”betydande” och ”bra” för sina lag även om alla kanske inte uppfattats så. Syftet med det är att ge en begriplig bild om vad som hänt på spelarfronten.

Take it with a pinch of salt.

AIK:

Det tycks vara så att de får med en lite mjukare ekonomisk kudde från SHL än vad ”vi” föregångare fått uppleva. Huruvida det hjälper för att undvika samma ekonomiska vårresa som Timrå fick göra återstår att se. Lagbygget har inte tagit fart ännu men jag tolkar intervjuer som att det kan komma att bli ett ungt lag med lokal prägel med förhoppning att några kulturbärare stannar också. Utåt säger man att det är en satsning mot att ta sig tillbaka snabbt som gäller med vädjar samtidigt att det hänger på hur stödet från sponsorer och publik blir. Känslan just nu för mig är att AIK kommer få svårt att bli slagkraftiga direkt.

Bra värvningar: -
Betydande tapp: Kommer så klart tappa de flesta nyckelspelarna.

Almtuna:

Har kommit en bit med lagbygget och värvningarna av Martin Janohls och Patrik Norén är bra värvningar. Det ser väl inte i dag ut som att det blir någon anmärkningsvärd satsning och att deras connection med gamla Brynäs- och Leksandsspelare finns kvar. Jag gillar också deras initiativ med att ha tryout-camp. De tog in 30 spelare från division 1 och J20 under fyra dagar där de fick visa upp sig. Det var en hel del bekanta namn och bl a så var Sundsvalls Sebastian Selin där.

Bra värvningar: Patrik Norén och Martin Janohls.
Betydande tapp: Erik Hanses, Marcus Högström och Jesper Olofsson.

Asplöven:

Här finns inte mycket att rapportera ännu. De har enbart åtta spelare med kontrakt och det finns som vanligt en del ekonomiska frågetecken kring den lilla klubben i norr. De trollar bra med sina förutsättningar. Man har i alla fall lyckats behålla Jesper Dahlroth som ju utgjorde en stabil pelare i deras försvar. Asplöven har även lyckats värva Piteås målkung Johannes Tornberg.

Bra värvningar: Johannes Tornberg.
Betydande tapp: Emil Bejmo, Anders Grönlund, Simon Olsson och Marcus Fagerudd.

Björklöven:

Tycks bygga vidare på en stor del av laget förra säsongen som stomme trots att den andra halvan av säsongen blev jobbig för klubben. Har dessutom lyckats knyta kvar både Stefan Andersson och Jon Palmebjörk som båda gjorde succé. Klubben kommer också att byta huvudtränare och det ryktas om kända namn som t ex Leif Strömberg. Jag tror, utan att vara insatt, att raset till stor del berodde på hur man tränade. Det finns goda förutsättningar i staden och man har starkt publikstöd även om de också ställer mycket krav. Det ska bli spännande att se hur de kommer satsa vidare.

Bra värvningar: -
Betydande tapp: Andrew Raycroft.

BIK Karlskoga:

Klubben gick, trots en låg spelarbudget och relativt bra sportsliga resultat, med ca en miljon minus förra säsongen och ser inte ut att kunna göra någon större satsning. Som vanligt så får de dessutom se sig tappa sina bästa spelare. Hittills har tvillingarna Vesterholm, David Rundqvist och Alexander Deilert lämnat för SHL. Kulturbärare som Thelander, Höggren, Nilsson, Näslund, Kindahl och Wessner är dock alltjämt kvar. Att man har den stommen av hårt arbetande och jobbiga spelare kvar gör att man lyckas bibehålla sitt spel år efter år, tror jag. Klubben brukar också kunna hitta intressanta nya icke namnkunniga spelare. Hittills har man plockat in Jesper Olofsson från Almtuna och Oskar Carlsson från Vimmerby.

Bra värvningar: Jesper Olofsson.
Betydande tapp: Pathrik och Ponthus Vesterholm, Alexander Deilert och David Rundqvist.

Karlskrona:

Trots sin succé gick man ca fyra miljoner minus och kommer ha negativt eget kapital på ca 1,5 miljon in till kommande säsong. Man är i ett läge där man nu ansöker om ackord hos fordringsägare och kommer vara under kontroll för elitlicensen. Det finns en plan om att klyva kostnader men det sägs inte vara på A-lagstruppen. Succélaget med den mycket kompetenta sportchefen Stefan Bengtzén kommer fortsätta sin satsning. Han gick för en tid sedan ut i ett brev och sa att han letade etablerade spelare. En sådan har redan värvats i offensivt skicklige Victor Löfstedt från Oskarshamn. Kvar finns också bra spelare men en sådan som Jordan Smotherman har lämnat vilket även huvudtränaren Janne Karlsson gjort.

Bra värvningar: Victor Löfstedt.
Betydande tapp: Jordan Smotherman, Simon Karlsson och Martin Janohls.

Malmö:

Som säsongen och Kvalserien blev anser jag att Malmö borde ha fixat ett avancemang till SHL. Nu finns dock goda möjligheter till det nästa säsong. Man har inte hunnit så långt med lagbygget än men att namn som Sjögren, Tenute, Svensson, Hetta och Storm borde i alla fall inge viss trygghet hos supporterskaran. Det känns som deras mer tålmodiga satsning givit resultat och att det finns goda förutsättningar framåt. Speciellt med tanke på att man lyckades få till ett bättre avtal med Malmö Arena. Hittills har Daniel Viksten och Robin Alvarez av nyckelspelarna lämnat för SHL. Ludvig Rensfeldt hade en tung säsong och valde att söka sig vidare till Rögle av alla ställen. Han är, trots allt, en spelare med mycket potential.

Bra värvningar: -
Betydande tapp: Daniel Viksten, Robin Alvarez och Ludvig Rensfeldt.

Mora:

Moras kreativa lösning för ett vassare lag är att ha något som heter ”stjärnspelaren” som sponsorer och supportrar får samla pengar till. Det är spelare som ska in utöver spelarbudgeten och som ska värvas i sent i höst. I övrigt tycks man ha goda ambitioner att förstärka laget och behålla de flesta av de bästa spelarna. Man tycks fortsatt titta mot Nordamerika och har redan plockat in en kanadensisk målvakt vid namn Dan Bakala som var en av den brittiska ligans bästa målvakter. Ett rätt intressant förvärv i Patrik Karlqvist från Västervik också. En tydlig offensiv spelartyp som öst in poäng i ettan. Huruvida han är tränad för allsvenskt spel återstår dock att se. Jag är skeptisk till det men gillar att Mora ändå ger honom chansen. Succé är heller ingen omöjlighet.

Bra värvningar: Christoffer Björklund och Dan Bakala.
Betydande tapp: Mantas Armalis.

Oskarshamn:

Här har det inte hänt så mycket. Trots att säsongen var klar tidigt står man enbart på tio spelare i dagsläget. Man har dock förlängt med bra spelare som Piispanen, Poulsen och Ljungqvist men ännu ingen värvning. Klubben fortsätter med Fredrik Söderström som huvudtränare. Jag tycker laget gjorde en ganska dålig säsong utifrån den trupp man ändå hade att förfoga över. Man var väldigt ojämna i insatserna. Just nu känns det oklart hur satsning går vidare.

Bra värvningar: -
Betydande tapp: Victor Löfstedt.

Rögle:

Har kommit igång bra i arbetet med truppen trots att man förlorade en SHL-plats i Kvalseriens sista omgång. Rögle lär garanterat vara ett lag som satsar på att ta en av de nya SHL-platserna till nästa säsong. Man har bl a förlängt Bibic-bröderna och Emil Molin vilka är bra utvecklingsbara spelare. Sedan plockade man in Ludvig Rensfeldt från Malmö som ju är en spelare som haft mycket potential men ännu inte fått ut det. Intressant är han i a f. Lagets vårsuccé hade dock sitt pris i form av att man tappade sin succéback Eric Martinsson till SHL. Dennis Everberg som var bra hela säsongen sägs bli NHL-kontrakterad av Colorado. Hur som helst är han förlorad för Rögle.

Bra värvningar: Ludvig Rensfeldt.
Betydande tapp: Dennis Everberg, Eric Martinsson, Jesper Jensen och Brandon Maxwell.

Södertälje:

Här råder det positiva tongångar. Man är tydliga med att man gör en satsning mot SHL med en kraftig utökning av sin budget, vilket fått bra respons bland fans så klart. Till hjälp i det samlar man in pengar från supportrar och sponsorer där man redan fått in över en miljon kronor att lägga in i spelarbudgeten. Hur Södertälje kommer bygga det lag som ska upp är ännu oklart utåt. Man har ännu inte presenterat något nyförvärv men Per Nygårds säger sig ha anbud ute till skickliga spelare och att det inom kort kommer kunna presenteras namn. En bra värvning är i alla fall Janne Karlsson som huvudtränare. Efter att ha fört upp Växjö gjorde han succé med Karlskrona förra säsongen och känner jag honom rätt blir Södertälje ett svårspelat lag med bra fart och tajt defensiv.

Bra värvningar: -
Betydande tapp: -

Timrå:

Den i sammanhanget välmeriterade klubben gör ingen tydlig SHL-satsning. Klubben i mitt hjärta har valt kontinuitet och utveckling som fortsatta ledord medan ekonomi är fortsatt ansträngd. Timrå har bra intäkter för att vara en allsvensk förening men också större kostnader än de flesta allsvenska lag, mycket beroende på arenan. Timrå har dock jobbat bra i sitt lagbygge och man är den allsvenska förening som är närmast att vara klar i dagsläget. Det fattas en spelare på varje position innan det är komplett. Satsningen är ung och spännande. Back- och målvaktssidan ser ut att bli stark. Däremot behöver man få ut mer av de etablerade forwards med kontrakt som Andreas Molinder och Per Hallin än man fick förra säsongen. Om inte så känns forwardsspetsen lite trubbig på förhand. Man har dock förvisso en förhoppning om att behålla André Hult, vilket i s f skulle göra bra skillnad där.

Bra värvningar: Jimmie Jansson och Mattias Nilsson.
Betydande tapp: Patrik Norén.

Vita Hästen:

Intressant nykomling som efter många år utanför elitnivå gör en efterlängtad återkomst. Det råder positiva tongångar om och runt klubben, bortsett möjligen kritik om att tränarbytet läckte ut innan tränaren själv visste om det och mitt i firandet. Byggandet av truppen har ännu inte kommit igång på pappret än men klubbledningen har hintat om att det är spelare klara. Det tycks finnas resurser att bygga ett lag som ska kunna klara sig kvar och etablera sig. Tycker de visade att det fanns mycket kvalitet i truppen redan den här säsongen. Jag är spänd på att se hur Jesper Samuelsson står sig som allsvensk spelare i dag. Det största klubben gjort på personalsidan hittills är att göra klart med Niklas Czarnecki som huvudtränare, vilket förmodligen var ett smart drag. Som nykomling är det nog bra med rutin i båset.

Bra värvningar: -
Betydande tapp: Christoffer Björklund.

Västerås:

Klubben satsade hårt på nordamerikaner förra säsongen med blandat resultat. Överlag blev laget så pass starkt att man tog en av de tre direktplatserna till Kvalserien och man slogs om seriesegern. Västerås är således ett lag med goda förutsättningar att tävla om de extra SHL-platserna nästa säsong. Det som hänt hittills är att man blev av med sin huvudtränare och tappade lite överraskande energispelaren Viktor Mårtensson till SHL. Ryktas även att energispelaren Marcus Jonsson kan vara på väg till SHL. Västerås är tydliga med att man letar en ny tränare som kan utveckla deras offensiv då man inte var något direkt målglatt lag förra säsongen. Förutsättningar finns i truppen redan i dag med spelare som Jeremy Williams och Matt Fornataro klara. Jag gillar också deras juniorsatsningar. Christopher Mastomäki imponerade när han kom upp och spelare som Mathias Bromé och Mattias Linnarud var toppklass-spelare i J20-serien förra säsongen.

Bra värvningar: -
Betydande tapp: Tony Romano och Viktor Mårtensson.


Permalänk

Speed, spänning och trolleri

Stanley Cup: Boston – Detroit 0 – 1 (0-1 i matcher)

0-1 Pavel Datsyuk 1 (Franzén 1) 56:59
Skott: 25 – 24

Min bild av den här matchserien var att den skulle domineras av Boston och att Detroits chans var att kontra med alla sina speediga forwards. Den här matchen fick ett annat ansikte. Det var Detroits speed som dominerade matchen och Boston fick mest koncentrera sig på att spela bra försvarsspel. Detta som President Trophy-lag på hemmaplan.

Detroit är verkligen en fascinerande klubb. De är vana att ha välmeriterade lag som år efter år utmanar om Stanley Cup. Nu visar de istället upp hur fantastiskt duktiga man är på att drafta och utveckla spelare i AHL. Deras unga kår har inte gått tidigt i draften och de har gått igenom AHL-laget och de har en härlig frenesi i sitt spel. Att de klarar att spela så bra i så högt tempo i NHL visar att man har ett väldigt bra system för att utveckla draftval till NHL-spelare.

Nu är ju dock Boston NHL:s bästa defensiva lag och hur än kvicka Detroit var så hade de svårt att skapa klara chanser framför Tuukka Rask. Boston täckte mycket skott och vann genomgående duellerna framför eget mål. När de inte gjorde det kom Rask upp med stora räddningar.

I den tredje perioden tycker jag att Boston började ta över initiativet i matchen. De skapade där de hetare chanserna och hade några lägen där pucken studsade turligt för Detroit. Boston hade också ett tungt power play sent i matchen.

Med tre minuter kvar avgörs matchen. Milan Lucic är centimeter från att ge Boston ledningen men Detroit vänder spelet. Johan Franzén slår en usel passning i mittzon men det som händer därefter är inget annat än trolleri. Bakom ryggen drar Pavel Datsyuk fram passningen och har snabbt full kontroll över pucken. Han tar in den i anfallszon, tvärsåker centralt så Rask behöver göra förflyttning och skickar ett supersnabbt skott mellan benen på en Bostonback in högt bakom Tuukka Rask.

Ett magiskt mål av en magisk spelare.

Detroit håller undan och Boston har en del att fundera över. De hade svårt mot Detroit i grundserien och fick inte något grepp om dem alls i den här matchen. Jag tror dock inte de känner någon panik eftersom de har en sådan stark defensiv och brukar ju kunna växa genom matchserier och hela slutspelet med sin bredd. Jag är dock övertygad om att man vill komma ner mer djupt på Detroit och får trycka sig in med sin tyngd. Detta såg vi knappt något alls av i dag.

Gällande Henrik Zetterberg så sägs han ha en bit kvar innan han är spelklar men i dag så tränade han med laget i Boston så han närmar sig i alla fall comeback.

Matchens topp 5 (5=Bäst):

5: Pavel Datsyuk, Detroit
- Stabil med bra kontroll hela matchen men inte dominant. Det målet i det läget gör honom till matchens stjärna.

4: Jimmy Howard, Detroit
- Hade innan tredje perioden inte jättemånga svåra skott att hantera. Håller nollan på 25 skott.

3: Tuukka Rask, Boston
- Gör några klart vassa räddningar och kan inte lastas för målet. Tar 23 av 24 skott.

2: Johan Franzén, Detroit
- Även om mycket handlade om speed för Detroit så var ”Frasse” den som kunde bryta sig in, vinna närkamper och skapa med tyngd.

1: Corey Potter, Boston
- Stark defensiv insats i det tysta. Välplacerad, täckte skott och vann närkamper.

Svenskar:

Boston:
Loui Eriksson (Frölunda) +0, 16:01 min, 3 skott, 0 utv.min
Carl Söderberg (Linköping) +0, 14:22 min, 3 skott, 0 utv.min
Detroit:
Daniel Alfredsson (Frölunda) +0, 12:14 min, 0 skott, 0 utv.min
Gustav Nyquist (Malmö) +0, 15:57 min, 2 skott, 0 utv.min
Niklas Kronwall (Djurgården) +1, 23:12 min, 0 skott, 0 utv.min
Johan Franzén (Linköping) +1, 17:11 min, 3 skott, 0 utv.min
Jonas Gustavsson (Färjestad) Back-up

Permalänk

Rangers dominerade första matchen

Stanley Cup: NY Rangers – Philadelphia 4 – 1 (1-0 i matcher)

0-1 Andrew MacDonald 1 (Hartnell 1) 07:28
1-1 Mats Zuccarello (Pouliot 1, Staal 1) 10:53
2-1 Brad Richards 1 (St. Louis 1, Nash 1) 48:22
3-1 Derek Stepan 1 (Richards 1, St. Louis 2) 49:09
4-1 Carl Hagelin 1 (Richards 2, Fast 1) 55:52
Skott: 36 – 15

NY Rangers ägde initiativet i den här matchen. De spelar med grym speed och har framför allt många kvicka forwards som driver upp tempot. Flyers har ett lite tyngre lag men hade svårt att få igång sin offensiv. Däremot var man bra framför egen målvakt och höll matchen jämn länge.

Flyers lyckades dessutom göra mål på sitt första skott i matchen. Nysajnade Andrew MacDonald satte via en Rangersback ett slagskott i mål bakom Henrik Lundqvist. Rangers replikerade dock inte långt efter. I ett rörigt Flyersförsvar lyckas en norrman vara först på en retur och kvittera. Mats Zuccarello som ju också fått sitt genombrott i NHL den här säsongen.

Därefter står matchen lite still i två perioder. Rangers har bra fart men svårt att komma in riktigt hett på kassen samtidigt som Flyers aldrig riktigt får igång sitt konstruktiva spel.

Den avgörande sekvensen blir när den unge Flyersrookien Jason Akeson i en tackling på Carl Hagelin får upp sin klubba och träffar läppen på Hagelin. Blodvite uppstår och fyra minuters power play för Rangers. Här kliver sedan Rangers stjärnor fram på ett fantastiskt sätt och avgöra med två PP-mål. De får en fantastisk fart på pucken och spelar bort Flyers fullständigt på båda målen.

Brad Richards var en gemensam nämnare vid båda målen. Vid det första trycker han dit den direkt och vid det andra slår han en grym genomskärare som ger Derek Stepan öppet mål. Ytterligare minuter senare, kort efter att Timonen skjutit i stolpen för Flyers, styr Richards upp ett anfall som avslutas med att Hagelin får öppet mål och gör 4-1.

Känslan efter matchen är att Rangers var mer överlägsna än jag kunnat föreställa mig på förhand. Flyers har dock ett bra lag och borde kunna komma tillbaka med bättre insatser än denna. Rent taktiskt behöver de dock få grepp om Rangers fart samt komma vassare framåt för att den här serien inte ska bli kort. Flyers saknade förvisso sin förstemålvakt, Steve Mason, men det var knappast i kassen problemet satt i natt.

Jag hade även hoppats att matchen skulle vara mer het i det fysiska spelet samt lite mer irriterad men tyckte den överöag var disciplinerad från båda lagen. Åtminstone fram till dubbelutvisningen på Akeson. Flyers drar på sig några tvåor i frustration därefter också.

Matchens topp 5 (5=Bäst):

5: Brad Richards, NY Rangers
- Gör en femstjärnig tredje period men med mål och två förstahandsassist.

4: Carl Hagelin, NY Rangers
- Härligt tempo hela matchen, bröt in och vann mycket närkamper.

3: Ryan McDonagh, NY Rangers
- Förlorade visserligen en närkamp innan o-1 men var annars säker. Plockade bort Flyers förstkedja.

2: Rick Nash, NY Rangers
- Bra fart och tog många initiativ. Skapade på egen hand och tog sig ofta in centralt.

1: Mats Zuccarello, NY Rangers
- Hårt jobbande, fysisk och så klart offensivt skicklig. Målskytt.

Svenskar:

NY Rangers:
Henrik Lundqvist (Frölunda) 14 räddningar, 93,3%
Anton Strålman (Timrå) +0, 21:15 min, 0 skott, 0 utv.min
Jesper Fast (HV71) 
+1, 11:32 min, 0 skott, 0 utv.min
Carl Hagelin (Södertälje) +0 13:22 min, 3 skott, 0 utv.min
Philadelphia:
Nicklas Grossmann (Södertälje) +0, 20:44 min, 0 skott, 0 utv.min
Erik Gustafsson (Timrå) Healthy scratch

Permalänk

I SM-finalen intet nytt

Final 2: Färjestad – Skellefteå 2 – 6 (0-2 i matcher)

0-1 Bud Holloway 3 (Norman 1) 19:02
1-1 Christian Berglund 1 (Åberg 2) 27:43
1-2 Pierre Edouard Bellemare 7 (Lindström 10) 34:39
1-3 Jimmie Ericsson 10 (Forssell 4, Alm 3) 43:26
1-4 John Norman 2 (Arvidsson 9) 51:07
1-5 Oskar Sundqvist 3 (Pettersson 2) 51:32
2-5 Anders Bastiansen 1 53:31
2-6 Oscar Möller 5 (Lindström 11) 59:41
Skott: 29 – 38

Skellefteå fortsätter trumma på som den lagmaskin man är. I den första perioden fick Färjestad, i mitt tycke, mycket oförtjänt beröm i TV-sändningen för att man ”hade bra fokus och stod upp”. Det hade man men i en SM-final ska man väl kunna kräva mer än så av ett hemmalag? Jag förstår dock att de vill försöka hitta dramatik i detta.

Skellefteå dominerade den första perioden. Man hade 21-8 i avslut mot mål och man stod för i stort sett alla heta målchanser. Färjestad har en ganska trubbig offensiv överlag och här lyckades man inte skapa något alls trots att man ändå vann en del puckdueller. Skelkefteå avslutade perioden med att ta ledningen i power play.

Precis som senast kommer dock Färjestad upp i den andra perioden. Jag tycker visserligen att de har ett ganska dåligt finallag men ingen kan ta ifrån dem deras fantastiska krigande i varje match. Det är den som gjort att man både lyfte från bottenstriden i SHL och genom både kvarts- och semifinal. De ska ha all heder för det.

Färjestad spelar riktigt bra i den andra perioden och man lyckas kvittera på ett riktigt krigarmål av en riktig krigare i Christian Berglund. Spelare som han, Rickard Wallin och Anders Bastiansen är långt ifrån sin nivå i glansdagar men de lyfter sig i sådana här matcher.

En stor skillnad mellan lagen är också hur man hanterar sin defensiv när man har offensiv dominans. Färjestad klarade inte att samtidigt behålla defensivt fokus och rusade bort sig till en kontring som Skellefteå gör 1-2 på. När Skellefteå dominerar spelet släpper man sällan igenom sådana kontringar utan har främst bra täckning av forwards som jobbar hem både hårt och smart.

I början av den tredje perioden kunde Jimmie Ericsson skicka in 3-1 från mittzon och matchen var över för den här gången. En riktig tavla av Fredrik Pettersson Wentzel som överlag gjorde en ganska dålig insats. Det rann sedan iväg målmässigt i slutet men matchen avgjordes vid 1-3 målet.

Hockey är ett spel där små marginaler har stor betydelse och sättet Skellefteå jobbar som lag gör att de har bra koll på dessa marginaler. Färjestad får slita riktigt hårt och spela på sin absoluta topp för att ens skapa tryck och bra målchanser på Skellefteå. Då behöver man få hjälp av dessa marginaler för att kunna slå Skellefteå men det fick man inte i dag. Och i bäst av sju går det inte att förlita sig på tur med marginaler.

Trots att utgången känns klar i denna finalserie så njuter jag av matcherna. Underhållningen i spelet är fortsatt bra även om Skellefteå inte fick glänsa på ett lika flygande sätt som i första matchen.

I Skellefteå var många spelare riktigt bra, främst Bellemare, Lindström, Ericsson, Alm, Holloway och Lindholm. I Färjestad är jag fortsatt förtjust i Joakim Nygårds offensiva spel samt så gör den ännu inte 17 år fyllda Oliver Kylington en pigg insats. Bäst var dock Christian Berglund.

Till sist så var domaruttagningen bättre i denna match. Mikael Nord och Ulf Rönnmark gjorde också en bra match. De fick bra flyt i matchen, släppte de mindre förseelserna och var rättvisa i bedömningarna. Jag hoppas de får fortsätta.


Permalänk

Anaheim vann utan imponera

Stanley Cup: Anaheim – Dallas 4 – 3 (1-0 i matcher):

1-0 Kyle Palmieri 1 (Bonino 1, Winnik 1) 01:53
2-0 Ryan Getzlaf 1 (Beleskey 1, Perry 1) 12:49
3-0 Mathieu Perreault 1 (Maroon 1, Getzlaf 1) 19:30
4-0 Matt Beleskey 1 (Beauchemin 1, Selänne 1) 29:04
4-1 Jamie Benn 1 (Chiasson 1, Sceviour 1) 36:36
4-2 Colton Sceviour 1 (Eakin 1, Jo.Benn 1) 38:09
4-3 Tyler Seguin 1 (Daley 1, Nichushkin 1) 53:53
Skott: 35 – 35

Den här matchen startade på sämsta möjliga sätt för Dallas. Dallas är ett snabbt och puckskickligt lag men man saknar tyngd i sin backuppsättning. Dallas var egentligen laget som tog tag i spelet med puck men drog redan efter någon minut på sig en kontring som Anaheim kapitaliserar på.

Sedan fortsatte det spelet i den första perioden. Dallas hade mestadels av pucken men man hade svårt att komma in på kassen. Anaheim boxade ut och kunde vända spelet och komma i numerära överlägen. När Anaheim sedan kom i anfallszon blev det en helt annan tyngd. De vann varje puckduell efter sargerna och tog sig ganska enkelt in mot mål. Detta spel gav en 3-0 ledning trots att Dallas vann skotten 14-10.

Anaheim spelade trots sin övertygande ledning inte särskilt bra. De vill nog helst föra sina matcher mer än de gör i den här matchen. Frederik Andersen gav dock bra trygghet i kassen och lagets försvar styrde ut Dallas bra. Efter att Anaheim gjorde 4-0 på en styrning i mitten av andra gick matchens intensitet ner en aning.

Mot slutet av den andra perioden drar Anaheim på sig onödiga utvisningar och Dallas fick ett långt fem mot tre. Där reducerar Dallas dubbelt upp. Först i fem mot tre och sedan kort efter Anaheim blev fulltaliga vilket skapade spänning inför tredje.

Anaheim lyfter dock sitt spel i den tredje perioden. De är då laget som tar över puckinnehavet och styr händelserna på isen. Dallas tvingas dra på sig utvisningar och får mest försvara sig. Anaheim lyckas dock inte utöka sin ledning där.

Istället är det en chans från ingenstans som verkligen ökar spänningen i matchen. Tyler Seguin styr in ett skott med ca sex minuter kvar. Därefter öppnar matchen rejält då Dallas får upp bra fart och kör allt framåt. Anaheim får i det bra kontringar och lagen byter chanser.

Med uttagen målvakt pressar Dallas bra i slutminuten. Anaheim håller dock undan med bl a med att kaptenen Ryan Getzlaf täcker ett skott med ansiktet.

Matchen hade en lite knepig utveckling där inget av lagen lyckades fullt ut med sin matchplan. Anaheim lyckas dock vinna, mycket tack vare bra försvarsspel tidigt med vassa kontringar. Anaheim imponerade dock inte och Dallas har chansen i den här serien om man låter bli att börja matchen så naivt med att tappa puck på fel ställen. Anaheims styrka ligger dock främst i när de får ner pucken i anfallszon med långa anfall. Då får Dallas backar jättebekymmer.

Båda lagen fick också igång sin superduo som klev fram bäst, i båda lagen.

Matchens topp 5 (5=Bäst):

5: Jamie Benn, Dallas
- Gör en riktig stark insats. Fysisk, vinner närkamper, skapar chanser och gör mål.

4: Ryan Getzlaf, Anaheim
- Puckstark playmaker som är svår att ta pucken av. Gör mål och assist.

3: Corey Perry, Anaheim
- Gjorde förvisso inget mål men var ofta ett hot och hade mycket avslut.

2: Tyler Seguin, Dallas
- Långa stunder osynlig men livsfarlig när han får ytor. Ligger bakom två mål.

1: Ben Lovejoy, Anaheim
- Stabil defensiv back. Bra placerad, fysisk och svår att gå runt. Täcker skott.

Svenskar:

Anaheim:
Hampus Lindholm (Rögle) +0, 16:46 min, 1 skott, 0 utv.min
Jakob Silfverberg (Brynäs) -1, 15:07 min, 0 skott, 2 utv.min
Dallas:
Patrik Nemeth (AIK) -1, 19:20 min, 1 skott, 2 utv.min

Övriga matcher i natt:

Tampa Bay – Montreal 4 – 5 sd (0-1)
Pittsburgh – Columbus 4 – 3 (1-0)

Permalänk

Dags för Stanley Cup 2014

Kommande natt inleds detta års Stanley Cup. För mig som jobbar dagtid är det extra glädjande att den inleds under en långhelg vilket innebär att det finns goda möjligheter att se många matcher direkt i starten.

Inför NHL-säsongen tippade jag att Chicago skulle försvara sin titel efter seger mot Pittsburgh i finalen och det är ju fortfarande möjligt. Jag är dock långt ifrån säker på att det blir så. Jag tycker Stanley Cup rent allmänt känns väldigt öppet och tycker mig se åtta klubbar som har möjlighet att gå hela vägen. Det är de åtta jag nämnde i mitt senaste NHL-inlägg, nämligen Boston, Pittsburgh, Anaheim, Colorado, San José, St.Louis, Chicago och Los Angeles.

Några av dessa möts redan i första rundan och just serierna St. Louis – Chicago och San José – Los Angeles är väl de som jag tror kommer bli de bästa serierna. Sedan ska man verkligen inte underskatta NY Rangers – Philadelphia ur underhållningssynpunkt heller även om jag inte tror att något av de lagen har vad som krävs för att gå hela vägen.

Så här tänker jag om och tippar första rundan:

East:

BOSTON BRUINS – DETROIT RED WINGS 4-1
- Boston har ett bredare, vassare och tuffare lag. Detroit har Zetterberg borta men bra speed i laget. Detroit har även gjort bra resultat på Boston i grundserien men tyngden väger över i slutspel. Tror Boston blir det första laget som går vidare till nästa runda. Tror framför allt att försvaret i Detroit inte är tillräckligt starkt att stå emot.

TAMPA BAY LIGHTNING – MONTREAL CANADIENS  2-4
- Två rätt skickliga lag men inga superlag. Montreal hade svårt att fokusera på rätt saker förra slutspelet och behöver ha lärt sig något av det. Tampa Bay har frågetecken på målvaktssidan då Ben Bishop just nu är skadad. Kan Anders Lindbäck kliva upp? En klurig serie men jag tror att Montreal blir starkare. Lite bättre bredd och Carey Price har gjort en fantastisk säsong i mål.
PITTSBURGH PENGUINS – COLUMBUS BLUE JACKETS 4-2
- Columbus kommer vinna sina första slutspelsmatcher någonsin. De är ett underskattat lag som är roliga att titta på med både hårt jobb och en del finess. Ryan Johansen är en personlig favorit där. Pittsburgh med sina superstjärnor ska dock för bra för Columbus i längden. En Crosby som fått vara hel under en hel säsong ska bli spännande att följa i slutspelet.
NEW YORK RANGERS – PHILADELPHIA FLYERS 4-3
- Ett rivalmöte med mycket känslor. Flyers har i mitt tycke en vassare uppsättning utespelare men målvaktssidan är som vanligt ett frågetecken även om Steve Mason gjort en okej säsong. Något som kan tala för Flyers är att de har en bra säsongskurva. Lundqvist är dock en grym slutspelsmålvakt som kommer bära Rangers. Rangers har dessutom bra facit mot just Flyers på senare år. Jag tror de drar det längsta strået i en fysisk och het matchserie.
West:
ANAHEIM DUCKS – DALLAS STARS 4-2
- Rolig serie med två rätt offensiva lag. Anaheim har rutin, bredd och skicklighet medan Dallas är ett ganska kvickt lag med vass spets men med lite sämre bredd. Tror Dallas får tufft i längden men tror att de kommer pressa ankorna bra. Dessutom en matchserie mellan två superduos. Perry och Getzlaf i Ducks mot Benn och Seguin i Stars.
SAN JOSÈ SHARKS – LOS ANGELES KINGS 4-3
- En riktig superserie på pappret. Två rivaler med mästarambitioner. Två riktigt tunga lag med storväxta nyckelspelare. Kings fick ytterligare en offensiv dimension med Marian Gaborik i laget men jag sätter ändå min slant på Sharks. Jag tycker de har en något vassare offensiv. Kings har visserligen bättre målvakt men min känsla är att Sharks några fler vapen framåt väger över i en tuff och jämn serie.
COLORADO AVALANCHE – MINNESOTA WILD 4-2
- Unga, orutinerade Colorado mot ett mer etablerat Minnesota. Colorado spelar dock fartfyllt med hårt jobb över hela banan och deras spel och talang i det ska räcka mot Minnesota. Ett Minnesota som har sina två bästa målvakter borta och står med Bryzgalov som hittills varit riktigt bra där men som helt klart är en lynnig burväktare. Tycker också att Minnesota utifrån det lag man har på pappret borde kunna prestera bättre än man gjort. Det känns som att Colorado har bättre harmoni i sitt spel.
ST. LOUIS BLUES – CHICAGO BLACKHAWKS 3-4
- Stentuff serie med två lag som har kapacitet att gå hela vägen. Jag  ger Chicago ett litet favoritskap. Främst för att de får tillbaka Toews och Kane nu. Chicago har en slags totalhockey och kan föra mot alla lag, hemma som borta. St. Louis är dock mycket svårspelade men faller här på dels lite knackig form (som visserligen beror på en del skador som nu är läkta) men främst på att man inte har samma offensiva bredd som Chicago. St. Louis har en grym defensiv men lite för få matchvinnare framåt i jämförelse med Chicago. Dock tråkigt att ett av dessa lag måste ryka direkt.