Supporterklubben fyller 50 år om några dagar och det tycks vara något med de där åren vi fyller jämnt. Vid det tioende året dog Lill-Strimma, det 20:e åkte vi ur Elitserien, det 30:e kraschade fusionen, det 40:e blev vi avsågade och spelade Kvalserien vilket även kom att gälla det 50:e och för första gången på just tio år.
Det är lite svårt att veta vilket ben man ska stå på just nu gällande Timrå IK. Det finns mycket att vara besviken över och lite att vara stolt över. Det finns inga enkla orsaker eller förklaringar till någonting alls.
I dag är det den 1 februari. Vi vet nu vad vi kommer ha för lag resterande del av säsongen. Nu kommer det förhoppningsvis bli lite lugn och ro i de leden. Det man kan konstatera att det har hänt en hel del på spelarsidan och i den sportsliga ledningen. Men man kan också konstatera att det inte är någon åtgärd någonstans i klubben som hjälpt oss vinna mer matcher ännu. Det var liksom för dåligt både innan och efter gällande samtliga delar.
För att förklara detta vidare gällande det här med spelarförstärkningar så fungerade inte laget bra med Petr Vampola och de övriga som lämnat. Förbättringsarbetet med truppen nog inte varit speciellt lätt heller utifrån en tunn spelarmarknad kopplat ihop med att sakna både pengar och ett attraktivt tabelläge att locka med. Det klubben kunnat locka intresse med är ”chans till mer speltid”. Spelare som får lite istid på andra ställen får ofta det av en anledning. Det har gjort att alla spelarförändringar vare sig gjort oss bättre eller sämre.
På tränarsidan kan man spekulera hur mycket man vill om när det skulle ha gjorts men faktum är att spelmässiga förbättringar bara visat sig i enstaka matcher med alla konstellationer för att sedan falla ner i helt bedrövliga spelmässiga insatser igen. Ingen tränarkonstellation har fått laget att inte vara sämst i serien. Detsamma gäller sportchefsbytet.
Jag säger däremot inte att förändringarna varit onödiga för man måste ju försöka och än finns det tid kvar för saker och ting att börja visa sig bättre. Men det är ju inte bara på isen..
I går nämndes det i en kvällspress-artikel att Fredrik Bremberg inte har fått ut full lön. Jag hoppas innerligt att spelarna får bra kommunikation för att likviditetsbristen ska ge laget ett så litet energitapp som möjligt. Med det menar jag att om spelarna får veta exakt vad som kommer/kan hända innan det händer så bör det minska irritationen när det väl händer.
Men är klubbens interna kommunikation lika dålig som den externa så kan detta bli en onödig energitjuv. För utåt är det väldigt tyst från de högsta hönsen, de som står som överst ansvariga. Då talar jag bara inte om att de berättar för oss om problemet med Bremberg och andras löner utan mer om hela situationen och den dystra säsongen och hur vi ska klara det. Hemsidan kan användas för att kommunicera och skapa mer ”vi” och mindre ”vi och dom”.
Samtidigt är det väldigt svårt att känna sympati för spelarna också. Det vore väl en sak om man kände att alla alltid gjorde sitt bästa för att bli bättre och att de sliter som djur för det här. Vissa gör det, men inte alla. Jag tror rent generellt att det finns en hel del spelare i Elitserien som är alldeles för nöjda med var de är och alldeles för få satsar på att utveckla sig själv till absolut max. Man kan ju få rätt bra lön för en gnuggar-roll numer.
Jag har t ex inte en enda spelare i A-laget just nu som jag känner att jag kan kalla min favoritspelare. Nog för att kärleken till laget alltid är större än till en enskild spelare men jag är van att gilla någon spelare lite extra. Den där spelaren man helst identifierar sig med och som får bära mina egna drömmar. Den man med stolthet bär med namn och nummer på sin rygg. När sedan någon utomstående klagar på den spelaren så vill man försvara denne som om han vore ens eget barn.
Typ den här killen… http://tikare.se/2012/02/01/landers-femtioarspresent/
Att favoritspelartypen saknas i dagens Timrå IK har ju sina förklaringar så klart. Den största delen sitter i avsaknaden av lokala spelare och den enorma spelaromsättningen som är numer, speciellt i Timrå. Man hinner ju bara börja gilla de nya spelarna innan de berättar för sin kompis på expressen att de vill byta lag eller inte har fått sin lön i tid. Som om jag skulle identifiera mig med en legoknekt som vill jämföra sitt spelande med vilket jobb som helst?
Alla behöver inte däremot inte vara Anton Lander och mycket går givetvis att blunda för så länge favoritspelaren gör det han är bäst på, nämligen att vara kung på isen. Nu förlorar ju Timrå bara och man gör det utan att någon enskild spelare visat någon typ av konsekvent klass i sitt sätt att spela. Och inte blir det bättre av vissa spelares återkommande besök på stadens krogar. Visst, de har all rätt att göra vad de vill på sin fritid men det är vare sig snyggt eller speciellt rekommenderat gällande att bevara eller förbättra sin fysiska form. Även det är lättare att blunda för när laget vinner.
Nej, det här supporterperspektivet är förvirrat just nu. Vi gillar fortsatt vår klubb men väldigt lite av vad den står för just nu. Vad kan vi sätta vårt hopp till? Vi är ju också de i branschen som är mest maktlösa på det sätt att vi sätter hopp till något som vi inte kan påverka.
Det vi vet nu är vilka spelare vi tvingas sätta vår tillit och vårt hopp till. Vi vet att de ska drillas av tre tränare tillika Timrå-supportrar som innehar både äran och pressen att kunna påverka detta i rätt riktning med all sin vilja och sin kärlek.
Kan de tre tillsammans med spelarna få spelarna att se ut att trivas och jobba tillsammans på isen så kommer stödet från supportrarna att öka. Och en mycket bra förutsättning för att det ska hända är att man måste även brinna på rätt sätt ända ifrån styrelse ner till klubbledning, kansli och alla andra anställda. För blir alla vi som vill samspelta så kommer de som inte vill att vilja ändå.
Vi supportrar kan bara ge klubben vår kärlek och vårt stöd i det här. Men precis som all kärlek så kommer den inte bara komma med snälla ord. Det viktigaste är att visa att vi står kvar när det stormar, precis som vi gjort under 50 års tid.
Februari är här – Nu kör vi!