Kategoriarkiv: NHL

Permalänk

Big Bad Bruins

18 juni 2013 Postat i NHL av Jimmy Hamrin En kommentar

Stanley Cup-final: Bruins – Blackhawks 2 – 0 (2-1 i matcher):

Först av allt vill jag hylla CBC som inledde matchen med Neil Young på ett vackert sätt: http://www.youtube.com/watch?v=HJvb8IgkHvM

För det andra måste jag hylla Boston som står för en fantastisk uppvisning i fysisk stark och hårt arbete blandat med finess och såg i natt lika effektiva som mot Pittsburgh och malde ner Chicagos fart och talang på ett imponerande sätt.

Matchen slutade 2-0 där Corey Crawford höll nere siffrorna. Det började med sportens första moment. Tekningarna. Boston var totalt överlägsen i tekningscirkeln och Patrice Bergeron lämnade matchen med ”Micke Lind-siffror” så att säga. Att teka 24-4 i en Stanley Cup-final är minst sagt bra. Boston får börja med pucken därav.

Boston spelade mer samlat än i de två första finalerna. Man krympte avståndet mellan försvar och anfall vilket inte gav Chicago de flygande anfallen på samma sätt. Boston spelar med hög press utan över hela banan och ger inga ytor till Chicago att spela pucken. När de väl lyckas spela vidare pucken får de betala priset för det med att motta en tung tackling.

Chicago får chansen att göra match av det ändå av sin målvakt och via en del PP-lägen men där är de iskalla. Eller rättare sagt tvärtom så saknar de kyla och spelar stressat och slarvigt. I fem mot fem blir det lite likartat. Chicago kommer inte in på kassen och kastar in mycket utifrån. När de väl får en bra chans står en suverän Tuukka Rask i vägen.

Det är bara 2-1 i matcher men den här matchen som den blev känns som att vågen tydligt vägde över till Boston. Deras spel kändes vägvinnande i alla delar av banan medan Chicago har problem i alla delar av banan bortsett sitt målvaktsspel.

The Big Bad Bruins ägde sin hemmaarena och det kommer krävas mycket för att Chicago ska vinna en match där.

Matchens topp 5 (5=Bäst):

5: Patrice Bergeron, center, Bruins
- Ett mål. Sju skott på mål och 24-4 i tekningar. En fantastiskt bra hockeyspelare!

4: Corey Crawford, målvakt, Blackhawks
- Håller kvar Chicago i matchen men får dålig hjälp av sin medspelare. Boston får komma in väl lätt på kassen många gånger.

3: Jaromir Jagr, forward, Bruins
- Vilken chef han är när han serverar Bergeron till 2-0. Har visserligen satt rekord i flest antal skott utan mål i ett slutspel men är imponerande bra som 41-åring.

2: Daniel Paille, forward, Bruins
- Fortsatt het och stänkte dit det matchavgörande målet igen. Ett hårt och snabbt skott i första krysset. Bra fart, drar utvisningar.

1: Jonathan Toews, center, Blackhawks
- I all sin måltorka vill jag lyfta fram att jag tycker att han jobbar som en häst i matcherna. Han driver, kämpar, tar och ger stryk. Han skapar även och hade hans lagkamrater samma driv som honom skulle Chicago inte ha problem.

Permalänk

Ordinär underhållning i andra finalen

16 juni 2013 Postat i NHL av Jimmy Hamrin Kommentera

Stanley Cup: Blackhawks – Bruins 1 – 2 ot (1-1 i matcher):

De två första finalerna i Chicago blev i tid över tre matcher och det satte sina spår på underhållningen.

Chicago kom in med energi från maratonsegern i match ett medan Boston kom in tröga. Chicago hade laddat om bäst och kanske är det lättare då man vinner och kan sova hemma.

Chicago utklassar Boston i den första perioden, flög förbi dem gång på gång. Chicago hade långa anfall, fick liksom andravåg och Boston mötte inte upp alls. Chicago tar ledningen och hade bud på mer men återigen står Tuukka Rask där igen och är briljant. Han hade även viss hjälp av ett domslut då ett mål som borde varit mål dömdes bort.

Att det bara stod 1-0 efter den första perioden blev kanske ett bekymmer för Chicago. De gick lite all-in, hade 19-4 i skott och tappade sedan energi senare i matchen. I den första perioden var spelare som Jonathan Toews, Patrick Sharp och Marian Hossa dominanta för att sedan försvinna allt mer i spelet.

Boston tajtade också upp sitt spel efter den första perioden. Det gav dock matchen inte så mycket då vi fick två perioder där inget av lagen lyckades i sin offensiv. Boston fick in en kvittering och tog matchen till sudden men underhållningen var verkligen ordinär.

I sudden blommade dock matchen upp igen med hög intensitet av målchanser. Lagen kände kanske att de ville ha ett snabbare avgörande denna gång.

Var det något lag som kändes starkare så var det Boston som kommit upp mer och mer. Brad Marchand, Tyler Seguin och Jaromir Jagr skapade mycket men brände allt. Hjälten blev istället Daniel Paille som låg bakom kvitteringen och satte det avgörande målet 13:48 in i första övertidsperioden.

Nu har laget haft varsin match och förlorat den. Jag tycker den första matchen var fantastiskt bra medan den andra var en slags baksmälla av den första matchen.

Lagen försöker spela på det man är bra på och inget av lagen har väl haft någon fördel av det ännu utan det känns jämnt. Chicagos spelvändningar och långa anfall där man fyller på i våg efter våg får stundtals fäste. Boston spelar fysiskt, bra defensivt och jobbar sig in i matcherna men tappar en del puckar och lyckas långt ifrån alltid täta upp i egen zon.

Till detta har de båda målvakterna levererat.

Matchens topp 5 (5=Bäst)

5: Tuukka Rask, målvakt, Bruins
- Håller laget kvar i första perioden vilket gav dem chansen att vinna. Stabil rakt igenom.

4: Daniel Paille, forward, Bruins
- Långt ifrån briljant hela matchen men gör en bra individuell grej innan 1-1 och sätter 2-1. Det räcker långt.

3: Corey Crawford, målvakt, Blackhawks
- Kan inte klandras för målen och gör flera bra räddningar, främst i sudden där Boston skapar flera bra chanser innan målet.

2: Brad Marchand, forward, Bruins
- Det kändes farligt när han var inne på isen. Han fick mycket att hända och var en av få Boston-spelare med bra fart i benen.

1: Jaromir Jagr, forward, Bruins
- Såg väldigt trög ut inledningsvis men jobbade sig in i matchen och skapade massvis med chanser. Hade ett ribbskott i sudden.

Permalänk

Om första finalen

13 juni 2013 Postat i NHL av Jimmy Hamrin En kommentar

Stanley Cup-final: Blackhawks – Bruins 4 – 3 OT3 (1-0 i matcher)

Bättre sent än aldrig.

Tanken var ju att lägga upp ett inlägg i morse som jag brukar men då matchen blev som den blev och då jag inte hade möjlighet att vara uppe hela natten utan sömn så kunde jag inte se klart matchen. Det avgörande målet föll dessutom så sent att jag redan var på väg till jobbet. Det blev alltså övertidsspel i nästan en hel match extra under den första matchen. Jag såg tre perioder, d v s lite mer än halva matchen och av det jag såg vill jag förmedla detta:

- Jag tycker att det mesta pekade åt Boston under i stort sett hela matchen (den ordinarie alltså). När Chicago var bra var Tuukka Rask ännu bättre. Bostons tyngd tog in dem mer och mer och det var Boston som hela tiden förde matchen målmässigt.

Förstakedjan i Boston lurade det svenska backparet (Hjalmarsson och Oduya) två gånger upp till 2-0. Boston hade också 3-1 i den tredje perioden och såg ut att ta hem matchen tämligen säkert. Chicago hade dessutom bränt bra chanser i form av bl a flera power play varav ett långt fem mot tre.

Jag tycker själv att Chicago saknar kyla och har för bråttom i sina power play. Boston stressar bra men Chicago har så pass bra spelare att de borde kunna kontrollera tempot bättre och ge sig själva mer tid. De borde kunna rulla upp, ställa upp och frysa boxen mer för att därefter söka öppningar och skott. Nu försöker de spela både fem mot fyra och fem mot tre i 200 knyck och det blir bara slarvigt.

När Boston fick sitt första powerplay i den tredje perioden visade man vad kyla kan ge. Chicago stressade men Boston höll sig kyliga och spelade bort boxen fullständigt. Lucic till Seguin och till Bergeron som smäller dit 3-1 direkt.

De fem första målen kom alla till via direktskott efter pass över den s k centrallinjen. D v s det i forskning styrkt som det mest effektiva sättet att avsluta på.

Jag har svårt att förklara hur Chicago kommer ikapp en match som såg körd ut på ett mer övergripande sätt än att säga tillfälligheter. Boston kanske också slappnar av lite väl vid 2-3 där de först slarvar på fel ställe och sedan inte lyckas täcka av centrallinjen i egen zon. 3-3 och suddenmålet är turskott som studsar/styrs helt rätt för Chicago.

Andrew Shaw blev matchhjälte. En 21-åring som Chicago tog i femte draftrundan (139 totalt) 2011. Shaw var tillsammans med Milan Lucic, Marian Hossa, Tuukka Rask och David Krejci de jag tyckte utmärkte sig bäst under den tid jag såg matchen.

Matchen gav egentligen ingen vink om var matchserien hamnar och hur den kommer se ut då vi fick se både Bostons tyngd som Chicagos fart fungera och att det var mer tillfälligheter än något annat som avgjorde. Jag kände dock att Boston hade det hela fram till 2-3 målet.

Permalänk

Tankar inför Stanley Cup-finalen

11 juni 2013 Postat i NHL av Jimmy Hamrin Kommentera

Boston Bruins mot Chicago Blackhawks i Stanley Cup-final. Två original six-lag i final för första gången sedan 1979 och faktiskt första gången någonsin dessa två lag möts i final. Det är också två moderna och välbyggda lag.

Jag tippar fortsatt att Stanley Cup hamnar i Boston. Jag gillar verkligen det lagbygget. Har man Zdeno Chara inne halva matcherna är man ett lag som är svåra att slå. Tuukka Rask är en vinnare i målet. Forwardssidan är underbart bred (även om produktionen varit lite smal hittills i slutspelet). Tunga, tuffa, hårt jobbande spelare som har näsa för mål. En viktig spelare kommer agitatorn Brad Marchand vara också precis som i finalen 2011. Marchand är oftast bra på att spela på rätt sida gränsen av rådande bedömning och ändå göra tillvaron väldigt jobbig för motståndaren och samtidigt tillräckligt skicklig för att göra mål och poäng för att irritera motståndaren ännu mer. Det finns också spelare med riktigt bra tekniska egenskaper i Boston men inga offensiva superstjärnor.

Offensiva superstjärnor finns det dock i Chicago. Patrick Kane är mest lysande i den här finalen när kommer till teknik och kontroll. Med kontroll menar jag att ha blick över vad som händer över stora delar av isen när han är inne. Han kan hitta de där öppna ytorna ingen annan ser. Han kan samtidigt också vara ojämn men har förmåga att kliva fram i viktiga lägen. Exempel på det är när han avgjorde Stanley Cup 2010 och i helgen sänkte Kings med hattrick i sista matchen.

Jonathan Toews är inte långt därifrån gällande det tekniska spelet men han är överlag än ännu bättre spelare och en riktig vinstmaskin. Han hade JVM-guld (uttagen i All-Star Team), VM-guld, OS-guld (Utsedd till bästa forward) och Stanley Cup (MVP) på sitt CV när han var 22 år. Han är en naturlig ledare och den spelare jag håller högst av alla i den här finalserien. Han går dock att störa och Henrik Zetterberg satte honom ur balans första halvan av den matchserien. Vinnarskallen vaknade dock till och låg bakom viktiga mål när laget vände.

Bostons motsvarighet är Patrice Bergeron och han är precis som Toews en av de allra bästa tvåvägscentrarna vi har i den här sporten. Han är otroligt viktig för Boston då han kan ta bort de bästa spelarna i motståndarlaget, han är världens bästa tekare likväl som han kan göra viktiga mål och poäng. Han är dessutom en riktig vinnare och har precis som Toews också vunnit JVM (MVP), VM, OS och Stanley Cup (matchavgörande mål i avgörande finalen) även om det tog något mer år innan det var fullbordat. När Boston låg under sent i den sjunde avgörande matchen mot Toronto i första rundan var det Bergeron som 18:38 i tredje perioden assisterade till 3-4, 19:09 kvitterade han till 4-4 och i sudden satte det avgörande målet. Dessutom var det han som avgjorde den långa matchen mot Pittsburgh i slutet av den femte perioden.

Dessa två giganter bland giganter har inte varit de som dominerat i poängprotokollen i detta slutspel totalt sett men när det behövs som mest så syns de och de är de två bästa forwardarna totalt sett i finalen och båda kommer även ha nyckelroller när Kanada ska försöka försvara sitt OS-guld nästa vinter.

På tal om OS känns Chicagos andra backpar som ett givet tredje backpar i Sveriges OS-lag. Tänker på Niklas Hjalmarsson och Johnny Oduya. Snacka om stabila herrar. De är dessutom rörliga, rätt skickliga och dessutom tuffa. Sättet Marcus Krüger dödar utvisningar borde stärka hans chanser till fjärdecenter-rollen i OS också.

En extra ingrediens i denna final är att lagen inte mött varandra under säsongen p g a lockouten vilket gör att de inte riktigt har koll på hur de står mot varandra. Jag tror kommer att det bli en riktigt bra serie med täta intensiva och dramatiska matcher. Chicagos lag är snabbare medan Bostons är tyngre. Chicago har bättre special teams medan Boston har bättre målvakt. Hur lång serien blir är svår att sia om men jag hoppas på sju matcher.

Jag tror Boston vinner för att de är bättre på att plocka bort Chicagos fart än Chicago är på att få spelvändningar på Boston. Boston är dessutom bättre på att störa motståndarnas nyckelspelare och när det handlar om bäst av sju handlar det mycket om att nöta ner när det handlar om två jämnbra lag. Conn Smythe (MVP) går till finalens enda finska spelare.

Youtube: Chicago Blackhawks

Youtube: Boston Bruins

Natten mot torsdag börjar det!

Älska ishockey!

Taggar: , , , , , , , ,
Permalänk

Laget före jaget

8 juni 2013 Postat i NHL av Jimmy Hamrin Kommentera

Stanley Cup: Bruins – Penguins 4 – 0 i matcher (3-0, 6-1, 2-1 sd, 1-0)

Boston svepte Pittsburgh. De lyckades dessutom nolla världens två mest skickliga hockeyspelare i alla fyra matcherna. 12-2 i mål på de fyra matcherna.

Pittsburgh har NHL:s bästa lag på pappret. Det gjorde något extra med Boston Bruins. Jag tippade att Boston skulle vinna Stanley Cup innan säsongen men de har inte genomgående imponerat och var väldigt illa ute mot Toronto i första rundan. Boston kom in med bra självförtroende efter en bra serie mot NY Rangers men de höjde sitt lagspel ytterligare en nivå.

Kan man få sin enskilt bästa forward (Patrice Bergeron) att med glädje ta en defensiv roll för att neutralisera motståndarnas stjärnor före att förbättra sitt CV i poängskörd så kan det inte vara svårt att få samtliga att köpa sina roller. Boston har en bra forwardsbredd, en bra tyngd och en bra backuppsättning. De insåg för att slå Pittsburgh behövde de alla samspela och det har man lyckats med prickfritt.

Åt andra hållet, Pittsburgh, så säger det en hel del om kvaliteten i laget att man kan ta sig till conference-final utan att riktigt fått laget att synka ihop. I grundserien tycktes de hela tiden hitta det där tillfället för att avgöra en jämn match där de kanske inte spelat på topp. I slutspel blir det en tuffare matchning, man möter samma lag varannan dag i ett intensivare spel med mindre utrymme för individuella prestationer. Pittsburgh spelade utifrån att jaget skulle kunna vinna åt laget men det fungerade inte. När det inte klickade hamnade de stora stjärnorna i att försöka göra saker själv. Och när de inte lyckades blev de frustrerade.

Pittsburghs spelmodell lästes sönder redan mot NY Islanders där deras uppspel med långa pass återkommande bröts och skapade spelvändningar mot sig. Eftersom de ändå vann ändrade man inte sitt spel förrän i match tre mot Boston efter att ha blivit utskåpade de två första matcherna. Pittsburgh blev tajtare och mer intensiva men de saknade bra strategier för att skapa på ett samlat försvar. Det fanns få ytor och de kom aldrig riktigt in på kassen, fick aldrig tag i returer och hade en andravåg i sina anfall. När de väl kom till bra chanser mötte de dessutom en stekhet målvakt.

Går Boston hela vägen finns det stor chans att Finland för första gången får en vinnare av Conn Smythe Trophy (slutspelets MVP), det i mina ögon mest imponerande individuella priset. Målvakten Tuukka Rask har gjort ett fantastiskt slutspel så här långt. Han har vunnit 12 av 16 matcher och har tagit 94,3% av skotten. Det är faktiskt bara tre européer som lyckats vinna Conn Smythe tidigare. Det är Nicklas Lidström (2002), Henrik Zetterberg (2008) och Evgeni Malkin (2009).

Matchen inatt slutade 1-0 till Boston efter att backskott i krysset av Adam McQuaid. Matchen var i sig ingen höjdare och faktiskt långa stunder inte ens underhållande. Boston kontrollerade och Pittsburgh försökte utan lycka. Pittsburgh hade några riktigt heta chanser i slutminuten dock utan att få in pucken.

Matchens topp 5 (5=bäst):

5: Tuukka Rask, målvakt, Bruins
- Ny nolla och i matchens sista sekund plockar han ett skott av en fri Iginla i slottet för att bara ytterligare tydliggöra att han var matchvinnaren för sitt Boston.

4: Tomas Vokoun, målvakt, Penguins
- Gör en klart bra match och det är svårt att vinna när ens lag inte gör mål.

3: Zdeno Chara, back, Bruins
- Det var ingen som kom förbi honom i natt heller.

2: Patrice Bergeron, center, Bruins
- En fantastisk hockeyspelare. Duktig på nästan allt. Vinner tekningar, dödar utvisningar, skapar chanser och spelar fram till målet.

1: Sidney Crosby, center, Penguins
- Vissa blir bättre när de är griniga. Det gäller inte Crosby eftersom han blir FÖR grinig. I natt var han dock sitt lags bästa utespelare och var den som låg bakom det mesta man lyckades skapa.

Taggar: , , , ,
Permalänk

Anton Landers säsong över

6 juni 2013 Postat i NHL av Jimmy Hamrin Kommentera

Calder Cup: Grand Rapid Griffins – Oklahoma City Barons 4-3 i matcher (2-1, 2-4, 1-4, 4-0, 3-0, 3-4, 5-4)

Anton Lander har haft en lång, annorlunda och säkert lärorik säsong i Nordamerika. Den var om inte annat mycket upp och ner.

Den startade med NHL-lockout och spel i AHL med superstjärnor i ligan och framför allt i sitt eget lag där Edmonton skickade ner hela den unga supertalangskaran. Lander hade det trögt i det offensiva spelet. Han hade okej med istid men gjorde inte en enda poäng de 13 första AHL-matcherna t ex. När det stod klart att NHL drog igång blev Lander kvar i AHL-laget men bara för ett kort tag.

I Edmontons sjunde match säsongsdebuterade Lander. Där gjorde Lander bra ifrån sig i en liten roll men han hann inte mer än att bli varm i kläderna förrän olyckan var framme. I det andra bytet i den fjärde matchen i NHL bröt han foten. Och under en kort NHL-säsong är det ödesdigert.

Lander kom tillbaka i spel fem veckor senare, den 19 mars. Det blev åter spel i AHL. Detta var samtidigt som Timrå IK led sitt svåra kval. När det stod klart att Timrå IK åkte ur Elitserien antar jag att det på något påverkade Anton. För dittills hade han gjort fem mål och åtta assist på 49 AHL-matcher men matchen efter att Timrå åkt ur svarade han för att göra tre mål och tre assist i en och samma match.

Den succén gjorde att Edmonton plockade upp honom direkt. Dock enbart för att sitta på läktaren i två veckor varpå den heta formen gick till spillo. Ett väldigt märkligt agerande av Edmonton. När det var mer eller mindre klart att Edmonton Oilers missade slutspel plockade de upp honom igen där han fick avsluta med sju NHL-matcher till.

När NHL-säsongen var över skickades han ner till AHL igen där slutspelet hade börjat. Han spelade också bra. Laget gick bra och han hann göra fyra mål och en assist på på sex matcher. Därefter blev han åter skadad. Jag har inte helt klart för mig vilken typ av skada men det ska vara någon form av benskada men han missade spel i tre veckor.

När han kom tillbaka var det conference-final mot Grand Rapid och hans OKC låg under med 3-2 i matcher. Det hade dessutom varit dramatiskt väder i området och matcher hade fått flyttats fram. När det äntligen blev spel igen klev Lander in i match sex och låg bakom segern. Skäggig hade han lyckats bli också. Han assisterade till 1-0 men OKC tappade och låg under i matchen med 3-1. I slutet av tredje, vid underläge 3-2, assisterade Lander till 3-3 och med 1.05 kvar av tredje perioden styrde han också in det matchavgörande målet. I intervjun efter matchen tyckte han att han och hans kedja gjort en dålig match.

Direkt natten efter var det dags för den sjunde och avgörande matchen. Laget ledde med 4-3 i tredje perioden men tappade och förlorade med 4-5. Grand Rapid som mitt under serien förstärkt sitt lag med utslagna Detroit-spelare gick därmed vidare till final. Lander gick poänglös i sista matchen. Hans slutspelsfacit blev ändå åtta poäng på lika många matcher.

Framtiden blir intressant för Anton som går in på sitt sista år på rookiekontraktet med Edmonton till hösten. Laget har inte en imponerande centeruppsättning och där veteraner som Shawn Horcoff, Ryan Smyth och Eric Belanger verkligen visat att deras karriär är på väg att ta slut. Frågan är om Antons säsong gjort ledningen övertygad om att han är framtidens tredjecenter i Edmonton? Jag tycker inte det känns helt givet. När han varit i NHL har det ofta handlat om fjärdecenter-platsen och lite istid. I AHL har han testats i mer offensiva roller men inte riktigt lyckas leverera offensivt på en jämnbra nivå ännu.

Edmonton har bytt GM och det kommer säkert hända en del där i sommar. Jag är dock övertygad om att de älskar Landers attityd och vinnarskalle. Frågan är hur långt det räcker.

–

I Stanley Cup vann Boston inatt en långdragen och dramatisk drabbning och har nu 3-0 på Pittsburgh. Pittsbrugh spelade bättre än tidigare, vann skotten klart men det var Boston som avgjorde 15 minuter in i den andra förlängningsperioden.

LA Kings lyckades kontrollera Chicago fullständigt på sin hemmais i den tredje matchen. Det blev lite natt och dag över matcherna. Chicago skapade knappt något alls och Kings vann med 3-1 och reducerade till 1-2 i matcher.

Taggar:
Permalänk

Crosby & Co fullkomligt förnedrade

4 juni 2013 Postat i NHL av Jimmy Hamrin 3 kommentarer

Stanley Cup: Penguins – Bruins 1 – 6 (0-2 i matcher):

Oj.

Dan Bylsma är en av de NHL-coacher jag hållit högt genom åren men nu blir han taktiskt förnedrad av Bostons Claude Julien. Bylsma sitter på den bästa laguppställningen men han låter dem gå rakt i björngapet, gång på gång. Jag tycker Bylsma helt saknar en vinnande matchplan och att dessa problem skymtades redan i serien mot NY Islanders.

Boston är å sin sida helt fantastiska att se. Stora, skickliga, ständigt samlade och tajta. Det ser så enkelt ut att man undrar hur inte andra lag lyckats slå Pittsburgh tidigare. De väntar in Pittsburgh, stjäl pucken enkelt och vänder spelet snabbt. Det känns ungefär som när Hardy Nilssons torpedhockey dog mot Tjeckien i World Cup för er som inte lyckats glömma den matchen.

Bostons förstakedja med Milan Lucic, David Krejci och Nathan Horton har dessutom lyckats hitta sina livs form. De var inte särskilt imponerande någon av dem i grundserien men sedan de lyckades komma ur den där Toronto-serien har de flygit fram. Det var länge sedan, om ens någonsin, som Horton och Lucic haft sådan fart i benen som de har nu. David Krejci står för skickligheten, Lucic för tyngden och Horton för båda delar. Nathan Horton ser OS-truppmässig ut för Kanada i det här slutspelet. Han är dessutom på isen vid två av varje tre mål Boston gjort i slutspelet och har totalt +19 (!!) så här långt på sina 14 matcher.

Bostons första period var grym på alla sätt. Det börjar med Brad Marchand bryter ett kex-pass av Crosby på Bostons blå, sticker iväg och skickar upp 1-0 i krysset. 28 sekunder är spelat. Supersuccén Torey Krug styr sedan upp ett bra anfall med sin fina teknik från blå. Han skickar in som dominante Horton trycker in returen på, utan vidare bevakning ska sägas. 3-0 är kanske hela slutspelets vackraste anfall. Lucic, Horton och Krejci leker klapp-klapp-hockey där Lucic passar mellan benen till Horton som direktspelar Krejci som avslutar snabbt och hårt. Målvaktsbyte i Pittsburgh, Vokoun ut – Fleury in. Pittsburgh får liv i matchen när Brandon Sutter sätter en viktig reducering med 34 sekunder kvar av perioden i krysset på en felplacerad Tuukka Rask. Efter målet ska Matt Cooke svina lite på Brad Marchand men han glömmer att backchecka på denne som fri på bortre kan skicka upp 4-1 i krysset bakom en numer sedvanligt sömnig Marc-Andre Fleury med åtta sekunder kvar av perioden.

Sedan var matchen över.

Det är intressant hur det offensiva laget i väst lyckats blåsa förbi det stora tunga Kings medan det i öst är precis tvärtom i de två första matcherna. Pittsburgh borde vara det offensivt skickligare laget. Tittar man hur lagen spelar är de dock inte så olika Chicago och Boston. Det är spelvändningarna som är nyckeln och som ställer sina motståndare. Båda lagen har skickliga och svårpasserade backar som snabbt sätter igång anfallen efter återvunnen puck.

På förhand kändes det som att vi skulle kunna få två hårda och tuffa serier. Efter de två första matcherna säger det mesta att de båda serierna blir korta och att vi får en ren original six-drabbning i final. Kul på sitt sätt men jag hoppas att både Kings och Penguins kan studsa tillbaka och ge oss bataljer. I Kings fall har de varit starka hemma och brukar kunna nöta ner sitt motstånd ju längre serierna går. I Penguins fall får man tänka att Boston kanske kommer öppna upp lite mer på hemmaplan och att det skulle kunna bli pingvinernas väg in i serien.

Matchens topp 5 (5=Bäst):

5: Zdeno Chara, back, Bruins
- Hyfsad chef! Sidney Crosby har kört fast och det är i huvudsak Chara som står i vägen. Styrka, räckvidd, kyla och spelsinne.

4: Nathan Horton, forward, Bruins
- En fantastisk powerforward. Tung, drivande med god finmotorik också. Små nätta fina saker med pucken. Sa jag +19?

3: Brad Marchand, center, Bruins
- Ett svin som går att tycka om eftersom han till skillnad från t ex Matt Cooke har bra spel i sig också. Två vackra mål på två vackra avslut.

2: Milan Lucic, forward, Bruins
- Ser ut som ett monster och så trög han var tidigare på säsongen har han fått fart i benen nu. Flyger fram och är då svårstoppad.

1: Patrice Bergeron, center, Bruins
- Bostons i grunden bästa spelare har varit bra men inte lyst lika mycket. Nu visade han offensiv briljans med både mål och assist i matchen.

Taggar: , , , , ,
Permalänk

Chicago dominerade LA Kings i första matchen

2 juni 2013 Postat i NHL av Jimmy Hamrin 3 kommentarer

Stanley Cup: Blackhawks – Kings 2 – 1 (1-0 i matcher)

Det blev en spelmässigt ensidig historia i den första matchen i Conference-finalen. Matchen var dock snabb och höll en riktigt hög spelkvalitet.

LA Kings gjorde ett försök att vinna den första matchen med att spela ett intensivt försvarsspel. De satte en samlad press och gav inga ytor i den centrala delen av isen med förmodat syfte i att kunna få bra spelvändningar av det.

Chicago gjorde dock ytterst få misstag och visade bra tålamod. De hade bra fart och fick ner Kings så djupt att de stora delar av matchen inte hade något anfallsspel alls. Kings vann första perioden på ett turmål men Chicago vann skotten med 17-2 men hade svårt att få till bra chanser på Jonathan Quick som såg det mesta.

Den andra perioden såg likartad ut med den enda skillnaden att Chicago nu fick utdelning på sitt övertag. Chicago jobbade sig verkligen till sina mål och kom in mer och mer på kassen. I den tredje perioden släppte Chicago upp Kings lite men det kändes aldrig riktigt nära och Chicago kunde spela hem matchen.

Det ska bli intressant att se hur de kommande matcherna kommer att se ut. Kings behöver få upp sin fart i spelet, både åkmässigt och på pucken. Jag tycker det var väldigt stor skillnad på lagens backar i att sätta igång spelet. I Kings var det väl trögt och slarvigt. De lyckades inte spela bort Chicagos stress. I Chicago är det tvärtom backarnas spelskicklighet som ger dem så stort spelmässigt övertag som de får. De hade hela tiden pucken framför sig och slog snabba bra pass och satte bra fart i spelet.

Matchens topp 5 (5=Bäst)

5: Jonathan Quick, målvakt, LA Kings
- Kommer ut rätt och gör grymma reflexräddningar med sina axlar och armar. Var den som påverkade matchen mest med sitt spel. Höll nere siffrorna.

4: Duncan Keith, back, Chicago
- Dominant. Styr och ställer. Har bra fart på pucken och skapar mycket chanser och ligger bakom det avgörande målet.

3: Niklas Hjalmarsson, back, Chicago
- Gör en kanonmatch. Läser av situationer är snabb och svår att gå förbi. Bryter och vänder spelet snabbt.

2: Brent Seabrook, back, Chicago
- Ytterligare en dominant back i matchen. Ligger rätt, gör inga misstag och har bra fart poå spelet med puck.

1: Marian Hossa, forward, Chicago
- Bra tvåvägsjobb. Gjorde några fina backcheckinginsatser där han återvann långt nere i banan. Styr också in det avgörande målet.

Taggar: , , , ,
Permalänk

Framtiden lovar ändå gott för utslagna Detroit

30 maj 2013 Postat i NHL av Jimmy Hamrin Kommentera

Stanley Cup: Blackhawks – Red Wings 2 – 1 s d (4-3 i matcher):

Detroit vann de fyra sista omgångarna av grundserien för att de behövde det för att ens få spela slutspel. Väl i slutspelet lyckas de på något sätt slå ut Anaheim som jag tycker var lite bättre och tyngre. Man gör det i en sjunde avgörande match på bortaplan. När det var dags att möta Chicago som dominerat hela NHL-säsongen kändes det som att det skulle bli en snabb resa ut men så blev det verkligen inte. Detroit kom upp till 3-1 i matcher och får ,trots att ledningen tappas, en sjunde avgörande match till sudden på bortais. Där räckte det dock inte längre. Den här gången.

Att jag skriver så är för att jag tror Detroit i och med detta visat att de har något på gång igen. Tredjekedjan med Gustav Nyquist, Joakim Andersson och Damien Brunner har fått sitt genombrott och givit laget bättre bredd. Justin Abdelkader har tagit ytterligare ett steg och visat att han kan göra bra ifrån sig som tredjelänk i en toppkedja. På forwardssidan kan lagets generationsväxling beräknas vara avklarad. Däremot känns backsidan fortfarande lite vilse efter Nicklas Lidströms frånfälle. Niklas Kronwall är bra men han kommer aldrig i närheten av Lidas. Unga backar som Jakub Kindl och Brendan Smith har fått lära sig mycket i detta race. De har varit upp och ner i insatserna men fått värdefull erfarenhet. Collegebacken Danny DeKeyser kändes inte helt dum innan han blev skadad heller. I mål har Jimmy Howard nu om någonsin visat att han är elitmålvakt i NHL.

Matchen som sådan var spännande. Det var ett rakt anfallspel från båda lagen utan trångmål i mittzon. Chicago var överlag bättre och skapade mer. Detroit försvarade sig bra framför eget mål och det var i kontringar Chicago skapade sina bästa målchanser. Patrick Sharp gav Chicago ledningen då Detroit sov i inledningen av period två och Henrik Zetterberg kvitterade då Chicago sov i inledningen av period tre.

Slutet blev dramatiskt. Med 01.49 kvar av den tredje perioden smäller Niklas Hjalmarsson upp 2-1 i krysset bakom Howard och hela arenan går bananas. De går ännu mer bananas när de inser att ena domaren valt att blåsa för en dubbelutvisning i mittzon precis innan krysskottet avlossas. En sådan där dubbelutvisning där dessutom hemmaspelaren var den som knappt kan anses vara aktiv utan åkte ut för att han tog emot några smällar. Ett i mina ögon horribelt domslut som rånade Niklas Hjalmarsson på sitt livs mål.

Matchen gick till övertid och på något vis kändes det rätt att Chicago fick vinna där, även om det så klart ändå var surt för Detroit. Dave Bolland gör den matchavgörande manövern då han sänker Nyquist med en tackling i mittzon som ger Brent Seabrook pucken i fart och mötandes en Niklas Kronwall på mellanhand stänker han dit pucken via Kronwall och in.

Tack för den här tiden, Detroit!

Välkommen till conference-finalerna Chicago!

Det blir alltså de fyra senaste årens mästare som slåss om conference-titlarna och sedermera Stanley Cup. Jag tycker också att detta är de fyra bästa lagen på pappret. Det kommer bli en spännande kamp mellan storlek, tyngd och defensiv mot fartfylld och extremt skicklig offensiv. Blir det Kings – Bruins i final vinner tyngden medan skickligheten segrar vid en final mellan Blackhawks och Penguins. Sedan existerar givetvis både tyngd och skicklighet i alla de fyra lagen i stor grad men sättet lagen spelar på gör att den ena delen blir mer framträdande än den andra. Jag tror på två långa serier.

Matchens topp 5 (5=Bäst):

5: Jimmy Howard, målvakt, Red Wings
- Gav verkligen laget en chans att vinna när de, främst i andra perioden släppte igenom några lite väl enkla spelvändningar och det går ruskigt fort när Chicago vänder spelet.

4: Henrik Zetterberg, center, Red Wings
- Målskytt och stark i alla zoner. Den som drev på Detroit bäst i spelet. Lyckas alltid växa i sådana här matcher.

3: Dave Bolland, center, Blackhawks
- Den där tacklingen i sudden var grym och blev matchavgörande och är en gediget tuff center överlag.

2: Patrick Sharp, forward, Blackhawks
- Ett ständigt hot i matchen. Gjorde mål och hade fler bra chanser. Stark som både direktskytt som att han kan bryta in med pucken.

1: Niklas Kronwall, back, Red Wings
- Hade en svår grundposition vid spelvändningen i sudden-målet och hade egentligen ingen möjlighet att undvika ”mellanhand”. Det var synd för annars gör han en kanonmatch. Mycket speltid, tacklingar, täckta skott och var offensivt delaktig.

Taggar: , , , , , , , , , , ,
Permalänk

Finalklart i öst

26 maj 2013 Postat i NHL av Jimmy Hamrin En kommentar

Läget i Stanley Cup 26/5:

Pittsburgh – Ottawa 4-1 (4-1, 4-3, 1-2 sd, 7-3, 6-2)

- Ottawa kom långt med sin defensiv och sitt hårda arbete men mot superoffensiva Pittsburgh tog det stopp som lyckades spränga försvarsmuren rejält med 22 mål på fem matcher. Ottawa faller ändå med flaggan i topp och det var starkt att ens ha gå till slutspel med de förutsättningar de haft i vinter med tunga skador på nyckelspelare. Pittsburgh gjorde mindre misstag än mot NY Islanders och man har en målvakt som åtminstone tar det han ska ta i Tomas Vokoun. Pittsburgh sätt att spela bygger på deras stora uppsättning av talang med långa förstapass men det kan bli skört om motståndare lyckas täta upp det i mittzon. Lagets styrka är att de har många spelare som producerar mycket poäng. Crosby och Malkin är bäst men de är långt ifrån ensamma att avgöra matcherna och göra mycket poäng.

Boston – NY Rangers 4-1 (3-2 sd, 5-2, 2-1, 3-4 sd, 3-1)

- Ett skadedrabbat och på sina håll formsvagt NY Rangers räckte inte till mot Boston. Det handlade till stora delar om hur länge Henrik Lundqvist kunde hålla laget kvar i matcherna. Rangers hade nyckelspelare som Marc Staal och Ryane Clowe borta och vare sig Brad Richards eller Rick Nash producerade som förväntat. Den förstnämnda var t o m petad de två sista matcherna. Boston har fått igång sina stora forwards i Milan Lucic och Nathan Horton vilket gör dem väldigt jobbiga att möta. Denna serie har också bjudit på en vacker saga i form av den lilla backen Torey Krug. En 22-årig back på 175 cm med en stark AHL-säsong bakom sig fick chansen och har sedan tidigare enbart tre NHL-matcher på meritlistan. Här kliver han in och gör fyra mål på de fem matcherna och är framför allt en fantastisk lirare. Det är sällan man ser så tekniskt skickliga backar som Krug och som dessutom har förmågan att skjuta som en häst sparkar. Det är en plötslig succé men av vad jag sett så tror jag Krug har en lång och framgångsrik NHL-karriär framför sig, trots att han är en liten back. Mest för tekniken men även för att han är en duktig skridskoåkare och är orädd i det fysiska spelet.

LA Kings – San José 3-2 (2-0, 4-3, 1-2 sd, 1-2, 3-0, 26/5, ev 28/5)

- En batalj i dess rätta bemärkelse. Två storväxta lag som sliter hårt om små ytor på isen.  Matcherna är jämna, tajta och det är svårt att skapa klara målchanser på båda lagen. Lagen har så här långt vunnit sina hemmamatcher. Det handlar mycket om att hålla tätt i egen zon och att utnyttja chanser då motståndaren släpper sin gard. Jag tycker att Kings varit bättre på att utnyttja de ytor fått. Jonathan Quick har varit lite svårare att göra mål på än Antti Niemi så här långt i serien och det talar för Kings som sitter med matchbollen. Jag tycker Mike Richards är den som stått ut bäst av utespelarna i Kings och i Sharks snackas det mycket om Logan Couture men jag håller nog fortsatt Joe Thornton som lagets bästa utespelare.

Chicago – Detroit 2-3 (4-1, 1-4, 1-3, 0-2, 4-1, 27/5, ev 29/5)

- Detroit och Henrik Zetterberg var gigantiska när de slog ut Anaheim med 4-3 i matcher. Vid den här tiden hade jag räknat med att de skulle ha varit utslagna av Chicago ändå. Det är dock Detroit som leder serien med 3-2 och har redan en missad matchboll från i natt. Henrik Zetterberg har varit bra och bl a suttit som ett plåster på Chicagos stjärna Jonathan Toews, främst i hemmamatcherna, men det är målvakten Jimmy Howard som är den som gjort skillnad för Detroit i den här serien. Han har spelat på en nivå jag inte sett honom göra i något slutspel tidigare. Chicago är rakt av ett bättre lag på pappret men nyckelspelarna levererar bättre i Detroit samtidigt som det övriga laget jobbar hårt med bra press och de släpper inte till så mycket ytor för Chicago. I natt var dock stjärnorna i Chicago lyckosamma igen och Toews gjorde sin bästa match i serien. Serien känns inte över på något sätt utan det kommer krävas mycket av Detroit för att sätta sin matchboll.

Statistik:

Poängtoppen:

1. David Krejci, Boston, 12 matcher – 17 poäng (5+12)
2. Evgeni Malkin, Pittsburgh, 11 matcher – 16 poäng (4+12)
3. Kris Letang, Pittsburgh, 11 matcher –  16 poäng (3+13)
4. Sidney Crosby, Pittsburgh, 10 matcher – 15 poäng (7+8)
5. Nathan Horton, Boston, 12 matcher – 12 poäng (5+7)

Målvaktstoppen:

1. Jonathan Quick, LA Kings, 11 matcher – 94,8%
2. Tomas Vokoun, Pittsburgh, 7 matcher – 94.1%
3. Corey Crawford, Chicago, 10 matcher – 93,8%
4. Henrik Lundqvist, NY Rangers, 12 matcher – 93,4%
5. Tuukka Rask, Boston, 12 matcher – 92,8%

Svensktoppen:

1. Henrik Zetterberg, Detroit, 12 matcher – 11 poäng (3+8)
2. Daniel Alfredsson, Ottawa, 10 matcher – 10 poäng (4+6)
3. Erik Karlsson, Ottawa, 10 matcher – 8 poäng (1+7)
4. Johan Franzén, Detroit, 12 matcher – 6 poäng (4+2)
5. Carl Hagelin, NY Rangers, 12 matcher – 6 poäng (3+3)

Poängtoppen i Stanley Cup genom tiderna – Aktiva spelare:

1. Jaromir Jagr 192 matcher – 193 poäng (78+115)
2. Patrik Elias 162 matcher – 125 poäng (45+80)
3. Henrik Zetterberg 120 matcher – 112 poäng (54+58)
4. Daniel Briere 108 matcher – 109 poäng (50+59)
5. Sidney Crosby 78 matcher – 105 poäng (40+65)