Timrå IK sägs bara vara en underskrift i från att ha värvat Österrikes landslagscenter Thomas Hundertpfund.

Ja, vad ska jag skriva om det då?

Han kommer från Klagenfurt där han under våren blev österrikisk mästare för andra gången. Han kom fyra i lagets interna poängliga bakom dominanta Jamie Lundmark (ja, han som spelat i Timrå), Thomas Koch och John Lammers som alla gjorde över 30 poäng mer än Hundertpfund. Hundertpfund gjorde dock mål i de två avslutande finalerna mot Vienna Capitals som finalbesegrades i fyra raka matcher.

I VM användes han i olika formationer och i sista matchen mot Ryssland fick han centra Thomas Vanek och Michael Raffl. Av centrarna i VM-laget var det bara Thomas Koch som fick mer speltid i turneringen. Det var Hundertpfunds andra A-VM. Till vintern har han möjlighet att få möta Sidney Crosby & Co i Kanadas OS-lag då Österrike överraskande kvalificerat sig för OS.

Jag har inte sett Hundertpfund mycket men jag har sett honom. Han är dock ingen jag har lagt något speciellt märke till då jag sett Österrike i VM. Den lilla bild jag har av honom är en gänglig typ som är bra på att täcka pucken, helt okej passningsspelare men är inte speciellt aggressiv. Poängmässigt gjorde han ett bra VM med fem assist men har långt ifrån sprutat in poäng i en rätt svag liga som EBEL. Sägs kunna spela back och ytter men används bäst som center.

Tittar man på vad han presterat i karriären så tror jag inte att han skulle ta en plats i Elitserien men borde ha en rimlig chans att ta en plats i Hockeyallsvenskan men inte som en ledande spelare. I Timrå placerar jag honom i en andrakedja på förhand men det riktiga omdömet låter jag vänta med tills jag sett honom i den här omgivningen.

Timrå IK fortsätter klumpa ihop lagbygget i massiva pressmeddelanden. Nu har jag sju spelare att tycka till om. Jag har inte varit hemma i dag och kom nyss hem så jag har inte hunnit sätta mig in och begrundat detta så där jättemycket i detta men tänker att ni som tycker det är intressant att höra vad jag tycker och tänker förtjänar en kommentar till det här.

Jag tar spelare för spelare och avslutar med tankar kring lagbygget i stort som nu fått lite av en stomme.

Wade Bergman, back ett år
- Här kan jag inte bidra med någon egen kunskap. Jag har ingen uppfattning om honom sedan tidigare och har aldrig sett en hel match med honom. Jag tittade dock på youtube-klippet i Timrås PM och gillade vad jag såg. Ser ut att vara kvick i fötter, händer och tanke. Man ska dock komma ihåg att youtube visar enbart höjdpunkter och säger inte så mycket om t ex det defensiva positionsspelet. Han var -10 den senaste säsongen. Tror han kommer ges chansen till mycket speltid och till en av platserna i det backpar som får mest istid. Tror han är tilltänkt i t ex power play. Jag säger varken bu eller bä om det förrän jag sett honom spela och träna. Namnet i sig, får fem Bulla av fem.

Jonathan Carlsson, back, ett år
- Det här tror jag blir helt rätt nivå för ”Jonte”. Efter att ha varit bitvis bänkad i både Brynäs och Timrå i Elitserien känns det som att det är i Hockeyallsvenskan han ska spela för att kunna vara framgångsrik. Nu får han en mer betydande roll i laget och hans hjärta och inställning i spelet har alltid varit lovordat. En bra förebild för yngre spelare och det är dags för honom att få mer rampljus.

Mattias Thunman Hälldahl, back, ett år
- Jag blev överraskad över att man valde att flytta upp honom. Han är absolut en smart back som är jämn i sina insatser och var t ex riktigt bra när han fick chansen i SCA-cupen förra hösten. Han är dock inte särskilt stor och har haft skadebekymmer. Han är åttonde/nionde back på förhand men kan skrälla om han tränar på bra och får vara frisk i kroppen.

Andreas Borgman, back, ett år
- Var ett givet val att flytta upp efter sin fina säsong. Jag intervjuade honom förra sommaren och då hoppades han på lite speltid i J20 och kände att han hade chansen att nå landslaget i sin kull. Han blev ordinarie i J20, fick debutera i Elitserien och tog plats i U18-VM. En fartfylld, följsam och ibland rusande offensiv back med bra tyngd i sina tacklingar. På seniornivå får han så klart svårare att tackla då motståndarna är större. Kommer bli lagets yngsta spelare. Har potential att nå långt och har chans att bli vald i sommarens NHL-draft.

Didrik Strömberg, back, ett år
- Helt rätt att plocka upp som en typ nionde back, tycker jag. Han är junior även nästa år och är en defensivt smart back som jobbar bra och rätt i egen zon. Spelar ett enkelt försvarsspel. Såg att ”Nubben” jämförde honom med Sanny Lindström och sett till skridskostilen och sättet han jobbar med klubban utan puck håller jag med men jag tycker inte att han är lika aggressiv som Sanny och att han värderar mer än att han tokrusar. Är en late-bloomer som inte var med i hockeygymnasiets intag och spelade fram till innan förra säsongen kvar i Sundsvall Hockey.

Ludvig Nilsson, forward, ett år
- Undrar ni om det finns någon spelare i A-laget som gjorde alla fyra målen i en 4-3 seger förra säsongen så finns det en sådan i Ludvig Nilsson. Det här är en spelare jag gillar skarpt med sin inställning, skridskoåkning och fysiska spel. Räds inget på isen och skulle kunna användas framför mål i power play likväl som han kan göra ett storartat jobb i box play. Är en kandidat till JVM och har med god utveckling en bra chans till ordinarie plats i A-laget. Är mer en bra rollspelare och har inte riktigt de tekniska verktygen för att vara en spelfördelare.

Emil Berglund, forward, ett år
- Ska man spela seniorhockey när man mäter 171 cm får man inte vara rädd att stoppa in huvudet och man behöver vara kaxig på isen. Emil har absolut rätt inställning för det. Han är helt orädd och gjorde mycket mål i vinter från nära håll. Oftast kastar han in hela kroppen i målgården för att nå den där returen. När A-lagets spelare sjukanmälde sig av både den ena och andra anledningen vid den sista matchen i Örebro gjorde Emil, trots en skadad höftböjare, allt för att kunna spela, som om det vore en VM-final. Det höll dock tyvärr inte den gången. Jag tror han får svårt att ta en plats med all friska och får ses som en 13/14:e forward som också har åldern inne för spel i J20 en säsong till. Det är dock en kille man utefter hans inställning verkligen önskar lycka.

Om lagbygget i stort:

Okej. Nu är grunden byggd och klar. Nu ska toppen på bygget in. Några väldigt viktiga fundament saknas dock ännu, så som en förstamålvakt och en huvudtränare.

På målvaktssidan är jag ingen som hänger upp allt hopp på att Joakim Lundström ska stanna. Han är absolut en tillräckligt bra målvakt och jag skulle bli glad om han blev kvar men jag känner viss ambivalens i det. Han ger lite splittrade budskap i de intervjuer jag läst. Hur skulle han trivas i Hockeyallsvenskan tro? Jag skulle helst vilja ha två konkurrerande seniormålvakter och juniorerna i juniorlagen där de får sin speltid och således bättre utveckling på rätt nivå.

På backsidan ska nu bara två namn till in. Jag är inte helt nöjd med hur den är byggd. Den känns för lätt och jag skulle ha lyft en till juniorforward och ha en till etablerad back i laget istället. Jag tycker också det saknas storlek och hoppas det är något man tänker på gällande de sista platserna. Jag är också lite förvånad att Jesper Dahlroth ännu inte sajnat. Är han en av de två blir jag också lite ifrågasättande till att man tar upp fyra juniorer och ger både Eric Moe och Dahlroth plats. Jag ska dock inte döma ut det hela innan det hela är på plats. Jag har inte givit hoppet på Robin Persson heller.

Framåt är det fyra spelare till de två första formationerna på pappret som ska in. Något annat kan jag inte tänka mig. Här tänker jag att det blir en eller två nordamerikanska spelare. Jag tror faktiskt inte att det är någon fler av de forwards som spelade i laget förra säsongen som blir kvar. Det finns de som är tillräckligt skickliga men jag tror det saknas det driv som behövs för att lyfta Timrå IK och sig själva i det här läget. Jag känner inga Hallin-vibbar på spelare som Crippe Söderström och Alexander Larsson t ex. Jag tycker också att det finns en vits med att tänka nytt, börja om. Eller är det bara jag?

Jag önskar en spelskicklig förstacenter. Vill man ha publik på matcherna får det inte se lika grått ut när laget går till anfall som det gjorde den gångna säsongen. Det behövs en injektion av offensiv spets som t ex bröderna Sedin gav Tre Kronor i VM. Timrå behöver spelare med förmåga att på den här nivån nästan alltid hitta rätt passningar i trånga lägen och en förmåga att skapa bra målchanser och långa anfall. De unga kommer bli härliga men de kan inte belastas med produktionsansvar på samma sätt, anser jag.

Foton: Katarina Olsson

Källor:

http://www.timraik.se/artikel/37949/

http://hockeypuls.se/nyheter/1.5909325-kanadensisk-back-till-tik

Det är inte samma väloljade maskin av LA Kings detta år som förra året. Laget är mer ojämna i sina insatser. I nattens match kommer de helt fel in i matchen och blir ett alldeles för lätt byte för hajarna från San José inledningsvis

De har ett lite smålöjligt tifo i publiken varje gång laget får power play i San José. Publiken har avklippta ark formade som tänder som de för upp och ner som en tuggande haj. Samtidigt spelas låten från hajen-filmerna. Spelarna anammade dock detta i sitt spel och dominerade den första perioden fullständigt. De åt sig in på Kings med 15-3 i skott och nästan varje byte avslutades i anfallszon.

Ishockey idag är mycket en kamp om centrallinjen. Alltså en osynlig linje mitt över isen på längden, målbur till målbur. Avslut efter att pucken passerat centrallinjen i anfallszon är betydligt svårare för målvakter än de avslut som inte gjort det. Förra säsongen ägde Kings den centrallinjen i egen zon och släppte in ytterst få mål tack vare det. I den första perioden i den här matchen var de vidöppna i egen zon. Jonathan Quick höll siffrorna nere till 1-0. En spelare som är väldigt skicklig att även när det är trångt skicka passningar över centrallinjen är Joe Thornton. Han hade hittade den omskolade Brent Burns för direktavslut vid 1-0.

Kings satte sig även i problem tack vare dåliga utvsingar. I den andra perioden ökas ledningen till 2-0. Det började med ett pass över centrallinjen av Joe Thornton och tillbaka sedan över igen av Dan Boyle och en styrning in av Logan Couture. Svårare än så kan man nog inte göra det för en målvakt. Detta utan att det ser särskilt märkvärdigt ut.

Kings lyckades lyfta sitt spel under den andra halvan av matchen men Sharks försvarade sig väl i egen zon. Det blev mest enkla avslut på Antti Niemi i Sharks-kassen. Mike Richards trycker dock en reducering i power play. Ett bra puckflyttande spel och en inkrigande retur av Richards.

Det här är en tajt serie med två lag som har både bra storlek och skicklighet. Det känns som jämnbra lag där man även har två bra målvakter. Jag tror dock lite mer på Kings i längden. Jag gillar deras målvakt lite mer samt att de har hemmaplansfördel som hittills ser ut att vara viktig. Laget behöver dock bli mer jämna för att ta sig vidare.

Matchens fem bästa (5=Bäst):

5: Joe Thornton, center, Sharks
- Ögon i nacken-mannen. In mot sargen, täcker pucken och ryggen ut mot spelet. I det här läget har han en förmåga att slå¨en passning bakom sin egen rygg som hittar en spelare på bladet i fart. Tekade grymt och var den store ledaren i matchen.

4: Jonathan Quick, målvakt, Kings
- Höll nere siffrorna inledningsvis. En mycket skicklig målvakt. Läser spelet och är inte lika positionsstatisk som de flesta målvakter. Klarar svåra avslut tack vare bra reflexer.

3: Brent Burns, forward, Sharks
- Storväxt back som spelar forward och tacklar som en back. Sätter ut rumpan likt Rob Blake på sin tid och trycker till sina motståndare. Satte också matchens första mål.

2: Dustin Penner, forward, Kings
- Var den som fick igång Kings i andra perioden. Fick ett riktigt mål bortdömt, spelade fysiskt och tog in sig in på mål.

1: Antti Niemi, målvakt, Sharks
- Lugn, stabil under Kings slutforcering. Sattes inte på supersvåra prov p g a bra försvarsspel men såg till att vara i vägen och vara tät utan onödiga retursläpp.

I övrigt är NY Rangers i bekymmer. De tappar 1-0 till 1-2 i första hemmamatchen mot Boston. Det innebär att Boston, mitt Stanley Cup-tips, nu har 3-0 i matcher. Båda målen för Boston gjordes av fjärdekedjan. Rangers har enorma bekymmer med sitt power play, två mål på 38 försök i slutspelet.

Sverige slår ett osannolikt bra Schweiz med 5-1 i VM-finalen. Siffrorna ljuger, Schweiz var riktigt riktigt bra. Sverige fortsatte dock att behålla ett bra centralt försvarsspel framför Jhonas Enroth och släppte till få chanser.

Bröderna Sedin levererade igen. De ligger bakom tre av målen och hade flera långa byten i anfallszon. De är helt fantastiska och Sverige skulle aldrig nått framgång i denna turnering utan dem. De ligger bakom tio av lagets 15 mål de fyra matcher de deltar.

Med det sagt finns det fler hjältar att lyfta fram. I dag var Erik Gustafssons mål det viktigaste och det som vände matchen. Denne Njurundafostrade back spelade mest i laget under turneringen, gjorde ytterst få misstag, har bäst plusminus och klev även fram med ett mål i finalen. Han har gjort en bättre turnering än jag kunnat tro.

Spelaren som skapade Eriks mål var Fredrik Pettersson. Han är verkligen en hockeyspelares hockeyspelare. Han borde stå med i ordbokens beskrivning av ordet energi. Han gör också gått om poäng, sju stycken. Bortsett den magiska straffen var också avgörande målet mot Vitryssland ett viktigt mål för laget.

Petter Granberg, vilken shutdownback Toronto kan njuta av i många år framåt. Nu är han juniorvärldsmästare, svensk mästare och världsmästare. Inte illa pinkat för en 20-åring. Han är en modern defensiv back som är svår att gå runt och som inte rusar utan ligger på rätt sida nästan hela tiden.

Jhonas Enroth har verkligen tagit sitt stora internationella genombrott. Han var millimeter från ett JVM-guld för fem år sedan och fick ta en skön revansch på Kanada från den sudden-förlusten. Nu har Enroth spelat in sig som en av tre OS-målvakter.

Jag kan nämna fler. Alla spelare har sin historia men dessa stod ut mest i hjärtat för mig. Jag vill också lyfta fram den osvenska matchningen av laget med att först och främst se till att spela de bästa spelarna mycket i de viktiga lägena i de viktiga matcherna samt att också lyckas ändra lagets syn på sig själva. Från att inledningsvis försöka dominera matcher utan material för det till att täta upp helt och spela efter sin resurser och förlita sig på magiker i power play blev klockrent.

Det är svårt att sortera in det här guldet bland andra VM-guld. Att den kommer på hemmaplan och att man slår ut ett så pass bra kanadensiskt lag gör den stor men det blir ändå inte som att vinna på Sovjets tid, kan jag tycka. OS i Turin är fortsatt överlägset störst.

Schweiz känns lite som Finland för 21 år sedan. Finland hade då aldrig tagit medalj men vann alla matcher fram till finalen men fick stryk mot Sverige som hade hackat sig fram. Schweiz tar för sig mer och mer. De har ännu ingen riktigt stor stjärna i NHL (Roman Josi kan kanske bli) men de är absolut en A-nation. I sättet de spelar är de vältränade, professionella och skickliga.

Jag hoppas det här VM-guldet betyder så mycket för svensk ishockey som det borde. Vi ska vara nationalsporten.

Spelarbetyg, Turneringen:

5: Henrik Sedin och Jhonas Enroth.
4: Erik Gustafsson, Daniel Sedin, Fredrik Pettersson, Staffan Kronwall och Petter Granberg.
3: Loui Eriksson, Henrik Tallinder, Simon Hjalmarsson, Jacob Markström, Gabriel Landeskog, Nicklas Danielsson och Dick Axelsson.
2: Johan Fransson, Elias Fälth, Oscar Lindberg, Joel Lundqvist, Niklas Persson, Jimmie Ericsson, Martin Thörnberg och Andreas Jämtin.
1: Calle Järnkrok och Alexander Edler.

Jag såg inte den första matchen men Detroit ska ha blivit tämligen överkörda då och Chicago sköt 42 skott och vann med 4-1. Detroit må ha varit slitna från den tuffa Anaheim-serien men de har ett sämre lag än Chicago på pappret och har dessutom åtta raka förluster i Chicago.

Därför blev det här en överraskande tillställning. Detroit var det bättre laget i alla perioder och Chicago fick aldrig igång sin offensiv. Chicagos 42 skott blev nu bara 20 skott. Detroit jobbade hårdare och satte bra press över hela banan.

Mike Babcock matchade i slutet av grundserien och i början av slutspelet Henrik Zetterberg och Pavel Datsyuk i samma kedja och fick båda i bra form. Nu spelar han dem i olika kedjor och laget blir helt plötsligt jämnare i sina insatser. Både Zetterberg och Datsyuk är så bra över hela banan att Detroit får två formationer som är svåra att möta.

I den här matchen var Henrik Zetterberg bäst på isen. Han var stark över hela banan, vann mycket lösa puckar, närkamper och var också den som skapade mest målchanser. Han producerade två assist. Det första var läckert med backhand från bakom mål och det andra var en dropp till Valtteri Filppula som sedan läckert bröt in och drog en backhand mellan benen på Corey Crawford i Chicagokassen.

Chicago tog ledningen genom Patrick Kane i en två mot noll efter att Detroit rusat bort sig. Därefter var det Detroits match. Kvitteringen kom av mål på styrning av Damien Brunner och bortsett målen Zäta låg bakom satte Johan Franzén ett friläge efter långt fint pass av Jonathan Ericsson.

Matchens fem bästa spelare (5=Bäst):

5: Henrik Zetterberg, center, Red Wings
- Var dominant i byte efter byte. Plumpen är väl att han inte satte de fina chanser han hade.

4: Niklas Kronwall, back, Red Wings
- Får tonvis med istid och tar stort ansvar i spelet. Gick +2 i matchen.

3: Jonathan Toews, center, Blackhawks
- Jobbar likt Zäta och Datsyuk otroligt hårt och driver på sitt lag. Sågs skälla namnkunniga medspelare när spelet inte klickade.

2: Valtteri Filppula, forward, RedWings
- Gör en pigg insats, skapar mycket chanser och gör matchens snyggaste mål.

1: Jimmy Howard, målvakt, Red Wings
- Lugn och trygg i kassen. Tar 19 av 20 skott. Sattes inte ofta på jätteprov men hade bra puckkontroll.

Sverige är i VM-final efter en stabil och säker seger. Sverige hade några små svackor men man var aldrig illa ute. Vi som sett Sverige hela turneringen vet att det här laget inte borde vara i final, vare sig till hur man spelat som lag eller presterat individuellt. Sedan Sedins kom in i laget har man dock lyckats hitta ett spelsätt där man får ut max av sitt lag.

Jag tycker Sverige spelar precis lika bra som mot Kanada. Man håller fokus på att vara täta i egen zon, att hjälpa sin heta målvakt och så ser man till att använda den offensiva spets man har i alla offensiva situationer.

Den offensiva spetsen är också den bästa i turneringen. Daniel och Henrik ligger bakom allt Sverige gör offensivt och det är ovanligt att se ett svenskt landslag vara så beroende av två spelare. Jag vill åter hylla coacherna som matchar dem som att de är de bästa och får de som tidigare hade den rollen att bli gnuggare. Hela laget tar hårt arbetande roller och förlitar sig helt på att tvillingarna kommer in och skapar det som behövs.

Detta är givetvis helt rätt eftersom den svenska offensiven också var så pass usel som den var innan Sedins kom in i truppen. Man gör det bästa av det material man har.

Finland skapade inte speciellt heta målchanser nästan någon gång i matchen och Sverige fick dem att se tama ut med sitt försvarsspel.  Sedins var briljanta när de spelade runt i anfallszon och det blev rätt underhållande att se vilken respekt de finska spelarna hade. Henrik kunde ju få stå helt stilla med pucken bakom mål utan att någon vågade gå på honom.

Kul också att Loui Eriksson får en ny bra VM-turnering. Han öste ju in poäng med hjälp av Henrik Zetterberg förra året och får ny poängskjuts av Sedins detta år. Innan Sedins kom var han annars en stor besvikelse men han är nog en spelartyp som behöver spelskickliga spelare runt sig för att lyckas.

Mest istid i Tre Kronor hade Erik Gustafsson. Var det någon som noterade något misstag? I morgon får han spela VM-final som svensk nyckelspelare.

Spelarbetyg, Tre Kronor:

5: Henrik Sedin och Jhonas Enroth.
4: Staffan Kronwall, Erik Gustafsson, Daniel Sedin, Loui Eriksson, Johan Fransson och Petter Granberg.
3: Gabriel Landeskog, Dick Axelsson, Henrik Tallinder och Elias Fälth.
2: Jimmie Ericsson, Niklas Persson, Joel Lundqvist, Fredrik Pettersson, Oscar Lindberg, Nicklas Danielsson, Simon Hjalmarsson och Martin Thörnberg.
1: Ingen.

Tillbaka i Stanley Cup-dimman. Den här förkortade NHL-säsongen packar ihop spelschemat i Stanley Cup rätt bra också så jag valde att ta en kortare paus i nattbevakningen efter en intensiv första runda. Nattens match mellan Pittsburgh och Ottawa är den första jag valt att se från andra rundan.

Det blev uppvisning av Sidney Crosby. Han gör Pittsburghs tre första mål i matchen som om det vore en vardagsrutin. På det sätt han kommit tillbaka från sina hjärnskakningar är fantastiskt. Han är åter lika snabb som innan fotskadan som 20-åring men är tyngre, starkare och mer kraftfull och har utvecklat alla sina skott. Han måste ha utnyttjat sin frånvaro och lockouten till att träna otroligt bra. Han är nog den bästa spelare jag upplevt efter Wayne Gretzky och Mario Lemieux. Crosby har t ex 102 poäng på 75 slutspelsmatcher i karriären. Det är bara Gretzky och Lemieux som har högre poängsnitt i Stanley Cup genom alla tider.

Det första målet kommer han i full fart genom mittzon, fintar upp Erik Karlsson på läktaren, och stänker dit pucken. Det andra målet är ett väl siktat vinkelskott mellan benen på målvakten. Det ser ut som en målvaktstavla samtidigt som jag inte tror att alla spelare hade fått in den där pucken. Crosby med pucken efter kanten gör både försvar och målvakt osäker och de tjuvar båda lite på att han ska passa och det uppfattar Crosby och hittar luckan. Det tredje målet är ett slagskott i power play.

I Ottawa var det svårmodigt att se Erik Karlsson spela. Han var helt ur slag i matchen och hade knappt ett rätt. Han blev tidigt bortgjord av Crosby, slog bort passningar och förlorade en mot en dueller. Erik Karlsson blev tidvis bänkad och hur mycket detta kan härledas till sin tidigare skada är oklart. Han kom dock tillbaka väldigt tidigt. I mina ögon är Erik Karlsson annars den svenska hockeyspelare i dag som har den bästa högstanivån.

Det fanns dock en glädjande svensk insats i matchen och den kom från Ottawa-målvakten Robin Lehner. Han kom in efter Crosbys hattrick och tog 20 av 21 skott. Han ser stor och stabil ut och gör flera bra räddningar och målet han släppte in var en styrning alldeles framför honom.

Pittsburgh var klart bättre i matchen och hade tillsynes lätt att skapa målchanser och Ottawa som har en erkänt stark defensiv har svårt att få stopp på dem. Ottawa gör dock match av det hela på bra kontringar. Pittsburgh får fortfarande många turnovers på sig och Tomas Vokoun är väl ingen supersäker sista utpost direkt. Det är väl den delen som är det som talar emot att Pittsburgh ska gå hela vägen.

Matchens topp 5 (5=Bäst):

5: Sidney Crosby, center, Penguins
- I en klass för sig, hattrick etc etc etc

4: Kris Letang, back, Penguins
- Han är det Erik Karlsson borde vara. En dominant offensiv back med bra puckbehandling, skridskoåkning och följsamhet.

3: Kyle Turris, center, Senators
- Ottawas mest kreativa spelare, skapar chanser och gör lagets första mål.

2: Jarome Iginla, forward, Penguins
- Var het, aktiv och skapade mycket hela matchen men lyckades otroligt gå poänglös trots att han t ex har åtta skott på mål.

1: Robin Lehner, målvakt, Senators
- Vill även lyfta fram Robins inhopp. Han var matchens klart bästa målvakt. Av alla svenska målvakter därborta, 25 år eller yngre, är han nog den jag ser som mest lovande.

Å herregud vad bra! Och underbart!

Sverige gör inte en perfekt match men spelar med rätt fokus och med rätt tanke. Jag har känt mig tveksam till den svenska lagledningen med Pär Mårts i spetsen men de visade faktiskt att man kan leverera när det behövs i dag.

Det kan låta löjligt efter en straffseger men det jag gillade från lagledningen var hur man matchade laget för att få maximal effekt. De bästa spelarna fick spela mycket i rätt lägen. Man växlade med backparen utefter vad Kanada hade på isen o s v.

Dessutom går man in med ett helt rätt gameplan. I gruppspelet blev vi helt bortspelade. Kanada fick använda sin puckskicklighet, göra instick och direktskott. Jag tror aldrig jag sett ett svenskt landslag gå in med sådan igelkottsinställning i försvaret. Vi försvarade mitten av den egna zonen och höll Kanada efter kanterna. Kanada fick inte till sina instick nästan alls.

Sverige hade ingen stor offensiv insats i fem mot fem. Kraften gick till försvarsspelet. Därför var det extra häftigt att bröderna Sedin kliver in och superlevererar i power play. Att inte ha spelat ett PP på hela matchen, få två snabba i tredje och leverera tryck och mål. Sedins är inte bara skickliga med puck, de ser till att vinna kvar den i zon också. Det är absolut högsta världsklass!

Backsidan gör en kanonmatch, det är ingen som chansar eller rusar men blir samtidigt inte fega utan kliver på rätt och tätt nästan hela tiden. Erik Gustafsson och Staffan Kronwall är extremt stabila och Petter Granberg en sensation. Var det någon som var lite slarvig var det faktiskt den mest rutinerade, Henrik Tallinder. Gällande Alexander Edler var det ett solklart matchstraff men jag är inte säker på att det blir avstängning. Det är ingen automatisk, i alla fall.

Nu väntar ett nytt drama på lördag. Sverige kommer behöva göra en arbetsinsats på samma nivå mot Finland. Klarar man att upprepa den här arbetsnivån två gånger till och inte blir för nöjda över den här segern så kan det här bli VM-guld.

Vi har en målvakt i toppform, vi har fått en bra arbetsmodell i egen zon och vi har ett riktigt vasst första power play.

Det här var en riktig bragd! Och Fredrik Petterssons straff får gärna bli frimärke. Målburen såg ut som en glasstrut! TV-underhållningen och stämningen var fantastisk att se.

Hockey-VM är alltid bra eftersom det är hockey man spelar i turneringen! Då kan det bli så här!

Spelarbetyg, Tre Kronor:

5: Henrik Sedin, Daniel Sedin, Erik Gustafsson och Jhonas Enroth.
4: Nicklas Danielsson, Petter Granberg, Staffan Kronwall, Fredrik Pettersson och Oscar Lindberg.
3: Henrik Tallinder, Gabriel Landeskog, Loui Eriksson, Joel Lundqvist, Johan Fransson och Niklas Persson.
2: Simon Hjalmarsson, Jimmie Ericsson och Martin Thörnberg.
1: Alexander Edler.

Daniel Sedin. Henrik Sedin. De kom och var Sveriges bästa spelare i matchen, jobbade stenhårt och skapade i nästan varje byte. Att Tre Kronor ändå låg under efter två perioder mot Danmark är inget bra tecken inför kvartsfinalen på torsdag som vi får hoppas bli en rysare.

Det lossnade lite i tredje perioden och Martin Thörnberg fick sikta in två puckar i öppet läge också. Det måste vara skönt för honom. Lika många poäng gjorde Kirill Starkov som var motståndarnas farligaste spelare. En snygg assist och ett snyggt mål. Det är hälften av så många mål och assist han fick ihop på sina 60 matcher i Timrå IK.

Sanningen var också att Danmark jobbade hårdare, tätare och bättre i de två inledande perioden än vad de orkade med i den tredje perioden. Jag tycker den här matchen inte ingav något mer hopp om skräll på torsdag. Som en grinig Niklas Wikegård sa direkt efter segern: Det var ju Danmark vi mötte, inte Ryssland.

Tre Kronor slår dock ur underläge och det vore ju märkligt om spelarna inte kunde förmå sig spela på sin absoluta toppnivå i kvartsfinal mot Kanada, på hemmaplan. Kanada kommer kliva fram, öppna upp och bjuda på en mer chansartad match. Det kan passa om Sverige tajtar ihop rejält och överpresterar försvarsmässigt.

Kanada ska måsta göra en toppinsats för att slå oss. Något annat vore praktfiasko.

Come on!

Spelarbetyg, Tre Kronor:

5: Ingen.
4: Daniel Sedin och Henrik Sedin.
3: Loui Eriksson, Alexander Edler, Martin Thönberg, Fredrik Pettersson och Jacob Markström.
2: Petter Granberg, Erik Gustafsson, Henrik Tallinder, Simon Hjalmarsson, Staffan Kronwall, Johan Fransson, Oscar Lindberg, Calle Järnkrok, Andreas Jämtin, Elias Fälth och Joel Lundqvist.
1: Nicklas Danielsson, Niklas Persson och Gabriel Landeskog.

Okej.

Timrå IK presenterar nio namn, nya blandat med gamla. Utifrån att lagbygget ser ut som det gör avvaktar jag med att ge en dom om det är bra eller dåliga sajningar. Allt det hänger ju någonstans på hur stor roll spelaren förväntas få i lagbygget. Jag tänker därmed lägga ut min syn på spelarna och på vilket sätt jag tror de skulle kunna göra nytta för Timrå IK.

Vi tar dem i nämnd ordning:

Eric Moe, back, ett år
- Värvning på ”har mycket att bevisa”-kontot. Han har bränt många chanser nu, Eric. I och med detta får han en chans till i moderklubben. När han var 20 år gjorde han 24 poäng på 42 matcher i Elitserien. Nu är han 25 år gammal. Han är den bästa backtalang jag någonsin sett i Timrå IK som 15-17-åring. Han är en av de bästa backar som TV-pucken någonsin sett. Talangen finns där i grunden. Den naiva delen av Jimmy Hamrin vill påminna om hur gammal backar med liknande spelstil som Johan Åkerman, Magnus Johansson och Elias Fälth varit när de slagit igenom. Den cyniska delen vill tänka på alla skador och rapporter om dålig träningsvilja. Förra säsongen var trots petningen i Leksand ett litet steg i rätt riktning och han fick bättre vitsord gällande träningsviljan då.

Ska Moe bli en bra förstärkning för Timrå IK måste han vilja vara beredd att lägga ner mycket jobb på att träna upp sin snabbhet, sin ork och sitt skott. Han ska absolut inte bli tyngre, tror jag. Det tror jag inte gynnar hans spelstil. Han måste bli lättare och kvickare på isen, helt enkelt. Tror jag. Det offensiva spelsinnet finns det få brister i. Är han villig att lägga ner all sin kraft på att lyckas, tror jag på honom.

Tommy Stenqvist, back, ett år
- Den nästbästa backtalangen jag sett som 15-17 åring i Timrå IK. Han är dock en annan spelartyp. Han spelar mer likt Sebastian Erixon och Erik Gustafsson men med mer tuffhet, både i spelet och i pondus. Han har en Lander-lik aura på isen. Han är sprungen i Sundsvall Hockey och hans barndomsidol var Mattias Wiklund. Han behöver nästan lugnas ner och har haft en tendens som yngre att klandra sig själv för mycket. Under tre säsonger har han återkommande drabbats av skador, säkert delvis beroende på en hänsynslös spelstil, mot både andra och sig själv. Han har ju dessutom en ganska modest storlek.

Han imponerade under försäsongen förra hösten och hade nog tagit en ordinarie tröja i Elitserien om han inte skadat sig. Hur det påverkat honom får vi se. Inställningen och träningsviljan är det absolut inget fel på i alla fall. Jag ser honom som sjunde back på förhand men utvecklas han rätt kan han bli en succé och ta en JVM-tröja.

Andreas Molinder, center/forward, två år
- Kul att han ville stanna. Han skrev på ett treårskontrakt i Elitserien med låg lön mitt under 11/12. Han är sprungen från Ramsele och trivs antagligen bra i Sundsvall. Jag hade svårt för honom länge, egentligen ändå tills han fick chansen med Matt Murley i vintras. Då visade han att han är skicklig om han spelar med skickliga spelare runt sig. Han är ingen spelare som vinner mycket närkamper eller lösa puckar men är snabb i tanke och händer om han spelar med spelare som kan vinna lös puckar åt honom.

Hockeyallsvenskan blir en lägre nivå där jag hoppas att han kan vinna mer puckar själv och skapa mer på egen hand. Han har hygglig fart så lite mer styrka vore att föredra. Han är också svag i tekningscirkeln. Ska kan kunna ta en plats i en av de två bästa kedjorna på förhand.

Nils Bergström, center/forward, ett år
- Ett nytt namn för Timrå IK! Får han rätt roll är det här en bra värvning. När jag skriver så tycker jag inte att han ska leda en toppkedja utan komplettera en sådan eller leda en mer checkande kedja. ”Nisse” är offensivt begåvad med skridskoåkning och händer men har väl inte dominerat där på den här nivån än. Han har däremot dominerat inställningsmässigt och bidragit med härlig energi. Han var grym i slutet av säsongen när Rögle gick upp 2012. Han gjorde även några riktigt bra matcher i Elitserien också efter att han kommit tillbaka efter utlåning.

Nils har hyfsad storlek, vilket jag tror blir viktigt för det här unga Timrålaget. Unga spelare behöver spela med spelare som kan bana väg och bryta i den trånga moderna ishockeyn. Sprungen från Östersund vilket säkert hjälpte honom i valet. En late bloomer som jag inte tror är färdigutvecklad.

Johan Porsberger, forward, ett år
- 20 år gammal från Luleå. Har sett honom många gånger i Luleås juniorlag där han alltid varit en av deras farligaste spelare. Kan dock varva mellan stekheta och osynliga insatser. Han är skridskosnabb och skottvillig med höger klubbfattning. Visade under sin tid i Asplöven att han kan producera poäng på seniornivå och gjorde 14 poäng på 28 matcher där. Har kvicka händer, ett bra handledsskott och är en bra kontringsspelare. Porsberger åker ihopkrupen och framåtlutat och ett vanligt avslut från honom är direktskott på ett knä. Han är på samma talangnivå som t ex Anton Wedin och Daniel Öhrn men en bättre avslutare.

Porsberger har sina styrkor i offensiven men jag vet inte om han är redo att få produktionsansvar utan får på förhand ses för att vara under utveckling. Utifrån det han visade i Asplöven finns det genombrottspotential i honom.

 Jeremy Boyce, center/forward, ett år
- Talang med två JVM-turneringar och tre elitseriesäsonger med klubben. Med facit i hand känns han som en spelare som fick komma upp för tidigt i A-laget. Timrå hade hösten 2011 för tunn trupp i numerärt antal spelare och han var den bästa junioren under A-laget när det kom till att förstå seniorhockey. Boyce är en smart spelare på det sättet att han konsekvent spelar ett enkelt spel. Han chippar ner, gnuggar hårt med fart och är orädd i närkampsspelet. Tar inga onödiga risker och gör sitt jobb. Hans poängskörd är dock alldeles för skral. Tre, tre och fyra är vad han presterat under tre elitseriesäsonger och en pinne på två JVM-turneringar.

Hockeyallsvenskan känns som rätt steg för honom nu. Jag tror mycket skulle lossna för Boyce om han blev starkare. Han sägs nu väga runt 79 kg och skulle på sikt behöva bygga upp sig mot 85-87 kg. Med ett bättre självförtroende och mer styrka skulle han kunna bli en spelartyp som är där i trafiken och styr in puckar och slår in returer. Han har modet och med mer muskler skulle han kunna bli en Robert Carlsson typ runt mål. Tror jag.

Anton Wedin, forward, ett år
- En riktigt spännande spelare som var duktig på elitserienivå i vintras och står inför ett genombrott. Han är skicklig på att få med sig pucken ut från sargen och han har ett bra spelsinne och är tekniskt skicklig. Likt många unga spelare började han säsongen bra för att tröttna lite mot slutet av den. I vissa J20-matcher jag såg under hösten var han löjligt dominant. I Elitserien minns jag när han gjorde två mål på svenska mästarna. Om jag jämför honom från när jag såg honom första gången i J18-laget så har han utvecklat sitt defensiva spel och sin skridskoåkning avsevärt. Han jobbar över större ytor nu och har tagit steg för varje år i sin utveckling.

Hockeyallsvenskan är en bra nivå för honom nu. Om han hängde med spelmässigt i Elitserien så känns det inte som att han ännu har haft den fysiska statusen för att spela i senioreliten. Med hårt jobb i sommar kan ”Wedda” bli vår nästa forwardsstjärna och potentialen för att kunna spela på högre nivå finns där. Han bör dock inte räknas in i en toppkedja på förhand utan det får bli en bonus om han lyckas så pass bra.

Daniel Öhrn, center, ett år
- En spelare som är lätt att tycka om. En urtypisk tvåvägscenter. Han är en stark skridskoåkare, jobbar hårt åt båda håll samt att han är en ledarfigur med bra pondus. Han kan bli så där skönt hockeytjurig på isen mot domare, motståndare och är bra på att driva på sina lagkamrater. Tvättäkta Timråprodukt och en vinnartyp. Han har precis som Wedin visat upp en imponerande förmåga att ta stora kliv till varje säsong. Han var också precis som Wedin mycket dominant i juniorlaget under hösten för att tappa lite mot våren. Jag ser stor potential i att Daniel Öhrn ska kunna bli en etablerad i senioreliten på heltid.

I det här lagbygget får han börja med att försöka ta en ordinarie plats. Jag tror han har goda möjligheter att lyckas men jag vill inte lägga förväntningarna för högt. Han skulle vara en bra fjärdecenter där han kommer in med energi och får möjlighet att utveckla sitt spel i både offensiva och defensiva spelformer. Han har använt hela juniortiden bra för att bli redo för A-laget på heltid. Har till skillnad mot t ex Boyce fått utvecklas i mer lugn och ro.

Emil Pettersson, center, ett år
- Tillsammans med min lillebror och hans lagkamrater i U13-laget var Emil den spelare jag njöt mest av att titta på i en Timrådress förra säsongen. En lång, hal center med briljant klubbteknik. En vanlig sekvens i J20 var att se Emil gå ner i egen zon och hämta pucken i uppspelet, sedan tog han full fart genom mittzon, drog en eller två spelare inne i anfallszon och skapade en bra målchans. Han var riktigt bra i en styrande roll i power play. Det här är en spelare med hög potential och som också tagit stora steg för varje år i juniorlaget. Inför förra säsongen hade han knappt platsat i J20-laget men vann denna säsong den interna poängligan och debuterade i A-laget med bravur. Jag skulle inte bli förvånad om den Ångefostrade teknikern dyker in som en joker i JVM-truppen till vintern.

Precis som med Daniel Öhrn handlar det först och främst om att ta en plats i A-laget. Han kommer kanske få svårt att göra det som center, även om jag tycker att han passar bäst som spelförande center. Emil är fortfarande tunn i kroppen och behöver bygga på sig samtidigt som han inte får glömma att fortsätta med sin kvickhet, smidighet och sin klubbteknik. Det är där han har sin styrka och chans att gå riktigt långt som hockeyspelare.

Kommentar:
- Det är fortfarande tidigt att titta på lagbygget i stort med roller och kapacitet. Jag tror det kommer dyka in fler namn inom kort. Det kommer bli fler som gått genom våra juniorled och det kommer så klart bli fler utifrån också. Slutligen hoppas jag att det lilla pengamässiga krut som finns läggs på spetsspelare från Nordamerika.

Jag gillar alla namn som tagits in i dag. De farhågor jag kan ha är om man tänker sig använda både Molinder, Bergström och Boyce som centrar då ingen är någon jättenaturlig center. Jag skulle vilja ha in en center som är bättre än dessa på pappret också. När man plockar ihop ett ungt lag är det viktigt att ha bra ledare runt dem. Jag tycker Per Hallin och Nils Bergström är bra förebilder i det driv de har. På backsidan ser jag gärna en eller två storväxta backar. Timrå har ännu inte presenterat någon ny tränare och det är viktigt att man tar rätt beslut runt de unga spelarna så de för möjlighet att utvecklas rätt. De har alla rätt inställning och förutsättningar för att lyckas.

Foton: Katarina Olsson.