Läger i NHL 8/3:
Jag följer mycket NHL och vill skriva mycket om det men har väl svårt att hitta utrymme för det i bloggen utifrån att det som händer runt Timrå IK prioriteras och eftersom jag skriver det här på min fritid så har svårt att få tid för att trycka ner alla mina tankar kring detta. Det brukar lätta när Stanley Cup drar igång utifrån att det händer mindre runt Timrå då.
Hur som helst…
NHL har nu kommit halvvägs in på sin halva säsong och lagen ligan håller sig överlag jämn. Det beror delvis på alla de system som främjar jämnhet som draften, lönetak etc samt att man har tvåpoängssystem. En straffseger ger lika många poäng som en seger på ordinarie tid vilket gör att det blir svårare för lag att rycka ifrån de andra poängmässigt.
Ett ryck har dock skett i NHL:s topp genom Chicago Blackhawks makalösa poängstreak. Chicago har alltså vunnit 21 av de 24 första första matcherna samt tagit poäng i de övriga tre. Chicagos streak är ett NHL-rekord som blivit längre och längre. I natt har Colorado chans att spräcka sviten. Chicago har dock så här långt lyckats hamna hela 10 poäng före närmaste lag i hela ligan efter enbart 24 omgångar. Det är anmärkningsvärt mycket.
Vad är det då som gör Chicago så starka? En liten del är att man är inne i ett flyt där väldigt mycket studsar väldigt rätt. De kommer inte kunna ha samma vinstprocent hela säsongen. Ett exempel är ju matchen mot Detroit för någon vecka sedan då de ligger under sent i matchen och en puckout-utvisning från Jonathan Ericsson leder till kvittering och förlängning av poängsviten.
En stor del i det hela är att man i grunden har ett bra lag på pappret med stora stjärnor både på back- och forwardssidan. Klubben hade en snabb utveckling där man med bra förstaval i draften 2006 (Jonathan Toews) och 2007 (Patrick Kane) tillsammans med genombrott från spelare som Duncan Keith, Brent Seabrook, Patrick Sharp, Dave Bolland m fl tog sig till sitt första slutspel på sju år 2009 och vann Stanley Cup 2010. Sedan drabbades klubben av att måsta skära i laget (Campbell, Versteeg, Ladd, Byfuglien, Niemi m fl) utifrån att de unga stjärnornas löner höjdes kraftigt vilket gjorde laget tunnare och man har de senaste två åren åkt ut tidigt i slutspelet.
Den kanske viktigaste delen i succén nu tror jag är att man lyckats fasa in bra kompletteringsspelare som nu håller en väldigt hög klass i sina roller. Jag tänker i huvudsak då på lagets svenskar där egentligen ingen utgör någon ledande roll eller har någon stjärnstatus ens i Sverige men de håller alla bra klass och är spelare som absolut kandiderar på platser till ett svenskt OS-lag.
Johnny Oduya är en underskattad svensk back med bra skridskoåkning, tuffhet och bra defensivt spelsinne. Niklas Hjalmarsson var visserligen med och vann 2010 men har utvecklats sedan dess och är en back som i rätt roll bidrar på bra sätt, ganska frän i sitt spel och följsam. Framåt är Marcus Krüger en smart tvåvägscenter som passar utmärkt som tredjecenter i NHL, han jobbar hårt och bidrar åt båda håll, stark runt kassen offensivt. Viktor Stålberg är nästan i nivå med Johan Franzén som en tung powerforwardtyp som kan hitta nätet.
Dessa fyra är alla spelare som håller toppklass i just de rollerna de har i just Chicago. Det är ju inte bara svenska spelare som vuxit ut utan spelare som Bryan Bickell, Nick Leddy, Andrew Shaw och unge Brandon Saad bidrar också mycket i sina roller. Bra bredd bakom en stark spets gör Chicago till ett extra tungt att möta just nu. För första gången sedan Stanley Cup-segern har de fått ihop ett lag som ser ut som starka utmanare och t o m favoriter just nu. Sedan har också lagets båda målvakter, Corey Crawford och Ray Emery börjat bra. Min känsla är dock att lagets spel gjort det lättare för dem att vara bra. Är det någon lagdel de kan stypa på i slutändan så är det just måvaktsposten, tror jag. Den var ju visserligen halvskakig även när de vann 2010 i o f s.
Övrigt i ligan så domineras den individuellt av Sidney Crosby som gjort ett litet ryck i poängligan. Han är fyra poäng före Steven Stamkos och åtta poäng före tredje bästa poängplockare. Stamkos fortsätter sin målsuccé (60 mål förra säsongen) med att göra mål på mål även denna säsongen och leder målligan.
Lag som redan nu ser ut att inte räcka till är Florida, Columbus och faktiskt även Edmonton som återigen ser ut att hamna långt ner i botten. Trots all sin talang så lyckas man inte göra tillräckligt med mål eller ens skapa tillräckligt med chanser. Laget hamnar mycket i egen zon och offensivt är man mest farliga när man spelar powerplay. I fem mot fem känns det mjukt och man hamnar mycket på utsidan och får inget tryck mot kassen.
Bland ”Timråspelarna” är det många som har svårt att slå igenom i ligan. Det är Henrik Zetterberg, Miikka Kiprusoff och Frans Nielsen som är etablerade medan de övriga kämpar på i mindre roller. Anders Lindbäck har fått mycket förtroende i Tampa Bay men har inte riktigt visat den stabilitet en förstemålvakt behöver likväl som att deras försvar är tämligen vidöppet många matcher.
Poängligan f d Timråspelare:
1. Henrik Zetterberg – Detroit – 24 matcher - 26 poäng (6+20)
2. Frans Nielsen – NY Islanders – 24 matcher – 11 poäng (2+9)
3. Magnus Pääjärvi – Edmonton – 18 matcher – 4 poäng (4+0)
4. Anton Strålman – NY Rangers – 22 matcher – 4 poäng (3+1)
5. Erik Gustafsson – Philadelphia – 10 matcher 2 poäng (0+2)
6. Peter Regin – Ottawa – 17 matcher – 2 poäng (0+2)
7. Anton Lander – Edmonton – 4 matcher – 1 poäng (0+1)
8. Tom Wandell – Dallas – 7 matcher – 0 poäng
Carl Klingberg – Winnipeg – 0 matcher
Målvaktsligan:
1. Anders Lindbäck – Tampa Bay – 17 matcher – 8 vinster – 3,11 – 89,4%
2. Miikka Kiprusoff – Calgary – 8 matcher – 3 vinster – 2,95 – 88,6 %
