Om helgens hockeyfiasko och framtiden

Det är märkligt det där när man kan somna i soffan till en film av utmattning efter en hård helg men när man väl vaknat, stängt av teven och lagt sig så ligger man bara och stirrar i taket medan man känner sig hur pigg som helst. Eftersom jag inte har någon tid att passa i morgon bitti så tänkte jag därför att jag kliver upp och bloggar mig trött istället.

Först så vill jag dock tacka för alla gratulationer på bloggen, på E.ON Arena och på stan. Den typen av varma bekräftelser kan aldrig underskattas!

Om matchen tänker jag inte ägna många rader. Jag tycker att Timrå är lika bra som MoDo rent kampmässigt i matchen men där MoDo vinner rättvis på grund av att man har bättre spetsspelare och en lite bättre (och kanske framförallt frisk) finsk målvakt. På tisdag kan jag inte tänka mig att Juha Pitkämäki står. Det blir en riktig PW-debut eller så kliver Magnus Åkerlund in. Får ”Åke” bara ett bra svar på träningen i dag så vet jag att åtminstone han själv kommer vilja kliva in på tisdag.

Jag tänkte för ovanlighetens skull lägga in mina betyg tidigt i inlägget men jag struntar i att motivera dom, jag vill helst glömma matchen och betygen publiceras nu främst av statistiska skäl.

Spelarbetygen mot MoDo

Målvakt:
31 Juha Pitkämäki 1
30 Fredrik Pettersson-Wentzel X – spelade för lite.

Backar:
33 Mattias Karlsson 1
50 Sebastian Erixon 2
4 Elias Granath 2
9 Mikko Jokela 1
23 Tomas Skogs 2
36 Pär Styf 1
3 Jesper Dahlroth 2
18 Antti Halonen 2

Forwards:
14 Matt Murley 2
51 Anton Lander 5
19 Björn Svensson 2
37 Mika Viinanen 2
44 Kim Hirschovits 1
17 Jamie Lundmark 1
22 Martin Röymark 3
49 Gabriel Karlsson 1
63 Ilkka Pikkarainen 2
8 Per Hallin 3
26 Jeremy Boyce 2
21 Alexander Larsson 3

Timrå IK är just nu otroligt låga. Jag kan tänka mig att stämningen på kansliet i dag kommer att vara rätt tung. Snacket om laget blands fans och allmänheten är ett mörker och jag tror inte att vi kommer att klara budgetmålet för publikintäkter efter vad som presterats i den här räckan av hemmamatcher. Dessa fyra raka var vår stora chans att vinna tillbaka publik, nu förlorade vi förmodligen bara ännu fler.

Spelare och tränare i Timrå IK pratar mycket om att man måste prestera bättre, se sig i spegeln etc. Men det är väldigt eller nästan aldrig någon ur eller runt laget pratar om HUR vi ska prestera bättre.

Jag har ingen invändning mot hur Timrå IK jobbar och kämpar i matcherna. Jag tycker inte att alla har 100% kamp i alla situationer men som helhet så jobbar laget minst lika bra som sina motståndare i de flesta matcherna efter nyår. Det går att snäppa upp arbetsinsatsen något hack till men det är däremot inte säkert att det av sig själv kommer att räcka till bättre resultat.

Nej, problemet ligger där Leif Boork placerat det. Nämligen i det konstruktiva spelet. Här har vi gigantiska problem. Den största anledningen till att vi har ett så dåligt konstruktivt spel beror som jag ser det på att lagbygget inte har fungerat. Per-Erik Johnsson har infört en mer skridskostark och aggressiv ishockey som också bottnar i mycket puckinnehav.

Tanken är god och modern. Däremot har inte tankesättet matchat spelartruppens egenskaper. Spetsvärvningar som Kim Hirschovits och Mikko Jokela har vare sig den skridskoåkning eller intensitet som krävs för att spela det spelet. Eftersom dessa också är tänkta som navet i spelet så har det blivit pannkaka av det hela. Vidare så får andra nyckelspelare som ex Mattias Karlsson, Pär Styf, Gabriel Karlsson och Fredrik Hynning också anses som tveksamma ur detta sätt att spela ishockey.

Tittar vi på vilka spelare som lyckats bäst under Perras filosofi sett till de förväntningar jag hade innan säsongen så hamnar jag enbart vid skridskoastarka intensiva spelartyper som Sebastian Erixon, Martin Röymark, Anton Axelsson, Per Hallin och även Anton Lander som förvisso inte är så skridskostark men däremot intensiv som få. Det här är killar som passar utmärkt i Perra spelfilosofi men som tyvärr på de flesta av dessa händer inte har kapacitet att vara ledande spelare i det konstruktiva spelet. Det gör att vi saknar konstruktiva spelare som passar in i vårt sätt att spela.

När det gick bra för laget i höstas så hade vi en ledande spelare som är en intensiv spelartyp med konstruktiva kvaliteter i sig. Han heter Timo Pärssinen. Han kunde få saker att hända i även de trögaste matcherna och Perras spelsystem passade som en handske för Timo. Nu blev vi tyvärr av med honom men jag kommer in i det sista hoppas att han ersätts. För mig känns det som ett måste.

Det namnmässigt tyngsta nyförvärvet som förstärkt laget under säsongen är på pappret på förhand en smart värvning. Jamie Lundmark är en konstruktivt stark spelare med en intensiv skridskoåkning. Tyvärr har han kommit bort fullständigt i de matcher han hittills spelat. Jag utlyste frågetecken på förhand för hans svaga AHL-säsong och det tycks avspegla sig rätt hittills. Ett problem han alltid haft i hela sin karriär är att han är en tämligen mjuk spelare som lätt kommer bort när han spelar mot motstånd av den högsta nivån av sin kapacitet. Tyvärr ser det ut att bli Elitserien för honom den här gången.

Men fyra matcher är bara fyra matcher, trots allt. Det finns lyckosamma spelare som haft betydligt längre och mer tröga startsträckor än så. En åtgärd som jag definitivt skulle prova redan på tisdag är att placera Jamie som center i en kedja. På så sätt skulle han få tillgång till mer puck och större utrymme att få komma in i spelet bättre. För i sanningens namn så har hans connection med Kim Hirschovits inte fungerat i matchsituationer. Där kan Hirschovits brist på intensitet vara en av anledningarna till den svaga starten i klubben för Lundmark. Jag tycker i alla fall att en centerplats kan vara värd att testa.

Vårt kanske största konstruktiva sorgebarn är vårt powerplay och här tycker jag att Per-Erik Johnssons insats i tränarrollen är för dålig. Han måste bli mer tydlig med hur han vill att vi spelar powerplay. Som det är nu får spelarna bestämma mycket och det fungerar inte. Vårt PP har sett likadant ut sedan den första träningsmatchen med samma stillastående spel som ska byggas från samma sida hela tiden. Det enda Perra ändrar är uppställningarna där han förvisso varit vågad med forwards som backar och att han har bestämda formationer istället för att bara rulla på.

Ett stort powerplay-problem är avsaknaden av en bra PP-back som kan ha ett lugn med pucken och ett rappt skott. Det är som jag ser det viktigare att skjuta fort än att skjuta hårt. En bra back i den positionen gör otroligt mycket. För alla minns väl hur bra vårt PP såg ut när Petri Kokko var i form t ex. Dessutom var ju Mikko Lehtonens sanslöst snabba, hårda och välplacerande slagskott en gigantisk stor anledning till att vi slutade 2:a i PP-ligan 08/89.

En tänkbar lösningen hade således varit att värva en konstruktiv intensiv spelartyp på forwardssidan istället för Pärssinen samt att förstärka med en back som är bra i powerplay. Jag är för dåligt insatt i lönebiten för att med säkerhet säga hur detta skulle finansieras men att sparka Mikko Jokela och/eller Kim Hirschovits är för mig en tänkbar åtgärd rent speltekniskt om man vet att man har andra bra spelare på ingång. Men det är en rad ”om” och ”men” för mig i det där.

En annan tänkbar lösning och som låter som den metod Timrå IK troligen kommer att använda sig av är att de spelartyper jag eftersöker dyker upp i den befintliga truppen. Det vill säga att ex Kim Hirschovits ska få mer fart i sitt spel och blir den konstruktivt starka förstacentern vi behöver samt att någon av backarna kliver fram och blir en kanonback i powerplay, ungefär som just Petri Kokko gjorde för några år sedan. Ingenting är omöjligt men jag känner väldigt lite hopp till att detta ska kunna inträffa.

Det finns en vital del till vi varit svaga i och det är att vi haft ett ojämnt målvaktsspel. Men som jag skrivit innan så är Magnus Åkerlund på väg tillbaka inom kort och det är honom jag har mest förtroende för bland våra målvakter. Jag ser gärna honom som förstemålis där Fredrik Pettersson-Wentzel gör inhopp då och då. Jag har en känsla här av att Åkerlund kan få ihop det här på ett bra sätt.

Så där nu har jag lekt både tränare och sportchef, dock utan att bli just något tröttare. På frågan ”Hur vänder vid det här?” har jag inget givet svar. Jag känner viss hopplöshet kring detta faktiskt.

En tänkbar lösning är att sparka våra tränare även om jag av princip sällan gillar sådana lösningar. Men att ta in en tränare som kan skapa ett grundspel som bättre passar för en trupp med skickliga spelare med låg intensitet än det spel vi har nu kan kanske fungera. Men precis som med spelarna så kan ju faktiskt också de befintliga tränarna välja att ändra sig och gå ifrån sin filosofi och hitta ett system som bättre passar truppens spelare.

Hur som helst så tycker jag inte att klyschor som åsyftar arbetsinsatsens tillräcklighet är det centrala för den här truppens förändringsprocess. Jag tycker att laget överlag visar bra inställning i matcherna. Det vi måste jobba med är att lösa den knut som satt sig över vårt konstruktiva spel.

Från och med nu gäller parollen ”What ever it takes!” på så sätt att det är helt okej att använda sig av en sänkning i den underhållande ambitionen i ett sätt att öka chanserna till poäng i varje match. Matchen i lördags visar om inte annat att även Challes styrspel kan få fans att vallfärda till matcher. Men om just det spelet skulle vara rätt melodi för oss låter jag vara osagt.

Det viktigaste för mig är att laget vinner!