Min analys av de sportsliga orsakerna till degraderingen:

I väntan på de ekonomiska förutsättningarna har Timrå IK offentliggjort sitt första sportsliga beslut i och med Tomas Montén fick gå. Tomas Montén sa i intervjun i ST att – Vi hade det lag vi hade och jag tycker att vi borde ha kunnat hålla oss kvar.

Ju mer jag har tänkt tillbaka på det som hände i Kvalserien har jag kommit fram till att jag inte håller med om det. Jag tycker inte längre att Timrå IK hade laget på pappret för att hålla sig kvar heller, vilket jag kommer beskriva varför i detta inlägg. Jag tänker gå igenom min bild av den sportsliga insatsen via målvaktsspel, försvarsspel och anfallsspel.

Målvaktsspelet:

Timrå satsade på ny målvaktstränare i form av Anders Palm och en ny förstemålvakt i form av Daniel Bellissimo. Timrå gjorde, som jag uppfattat det, mer eller mindre klart med Bellissimo redan innan Kvalserien 2012 och jag tror Kvalserien gjorde Timrå fundersamma. Där var nämligen Joakim Lundström klart vassare men ett starkt VM återfick hopp om att Bellissimo kunde vara förstemålvakt, alltså en förstärkning mot vad man redan hade i Jocke. Den här frågan har varit märkligt hanterad hela säsongen. Min bild av målvaktssituationen är att Jocke var bättre hela vägen bortsett i slutet av grundserien där jag tycker Bellissimo klev upp på ny nivå. Den högsta nivån någon av målvakterna nått.

I grundserien höll målvakterna överlag en bra nivå. Jocke var jämnbra medan Bellissimo hade höga toppar och djupa dalar i sitt spel. Timrå satte ofta hopp till Bellissimos höga topp då han tycktes ha lättare att få förtroende än Jocke egentligen hela säsongen. Jocke inledde t ex starkt när AIK hemmabesegrades i första omgången för att sedan tvingas vila fem raka matcher med blandade resultat av Bellissimo. Jocke höll en jämnare nivå och passade bra in med lagets försvarsspel.

Av många bekymmer kändes målvaktsspelet som ett av de minsta och båda målvakterna höll elitserieklass och gav ofta en nivå som gav laget chansen att vinna. Så här i efterhand förlorades det ändå några dyrbara poäng på dåliga målvaktsinsatser. Målvaktsspelet behövde vara extra bra i det här laget och då extra bra i viktiga matcher. I Kvalserien hade Daniel Bellissimo några dåliga kvällar vilket blev extremt dyrbart. Jocke Lundströms jättetavla i omgång 31 hemma mot AIK kostade laget både två poäng mot en rival och mycket energi. Den djupaste svackan kom i anslutning till den tappade matchen. Både i Kvalserien och i den matchen var det matcher där laget ändå hade en hygglig offensiv och där målvakternas spel sänkte laget.

Totalt sett fick man inte målvaktsspelet att fungera tillräckligt bra. Om det beror på den lite märkliga matchningen eller om målvakterna helt enkelt inte höll måttet vet jag inte. Kanske hade Jocke Lundström varit ett bättre val i Kvalserien från start men så som t ex matcherna mot Leksand blev har jag svårt att se att han skulle kunna räddat poäng där.

Försvarsspelet

Timrå satte tidigt in tydliga riktlinjer kring försvarsspelet och man släppte aldrig på det. Försvarsspelet prioriterades alltid. I grundserien förlorade man aldrig en match mer än med tre mål just utifrån att man höll ihop sitt försvarsspel. Timrå jobbade utefter att dra ner farten på motståndarna tidigt och vara väl samlade i egen zon.

Timrås lagbygge var också ganska defensivt med flera defensiva forwardstyper och det värvades defensiva backtyper. Robin Persson var ett klipp, framför allt innan han blev skadad. Mat Robinson gjorde ett gigantiskt jobb och Oscar Hedman var stabil. Övriga backar var lite ojämna i det defensiva spelet.

Under egentligen hela grundserien hade Timrå ett tillräckligt bra försvarsspel. Det var bara fem lag i Elitserien som släppte in färre mål än Timrå och man låg på ”slutspelsplats” i box play. Så långt kändes detta som en trygghet inför Kvalserien.

I Kvalserien rasade detta i de viktiga matcherna och jag har försökt förstå varför. Jag kommer på två saker. Spelet blev av slutspelskaraktär där t ex Leksand spelade med en högre intensitet än vad elitserielagen gjort under säsongen. De kom underifrån med grymt publikstöd i ryggen. Det hade en enorm lust i sitt spel. Det är ett mentalt spel i det här. Timrå halkade efter, fick poängbehov och kände inte slutspelsglädje i spelet. Timrå hade således inte tempot och energin att bemöta Leksand.

Det är en del i Kvalseriefiaskot. Det andra tycker jag är att backsidan kan ha varit en aning för liten. Tittar man på Leksands backuppsättning så är den större, tyngre och svårare att gå förbi bara de står på rätt plats. Timrå hade förra året backar som Mihalik, Granath, Halonen och Motin i Kvalserien som förvisso är begränsade backar men som har storlek och kilon. Det saknades lite kilon i årets backuppsättning på det sättet och som t ex Demén Willaume som har kilona var ju ofta ute och cyklade istället för att stå stadigt.

Överlag handlade det dock om att hela lagets försvarsspel inte fick stopp på Leksands fart och att det var därför målen ramlade in där. Hemma mot Rögle var det snarare rent slarv från ett mentalt sargat lag efter Leksands första kross som sänkte klubben. Laget släppte in 19 mål på de tre matcherna. De tre matcherna skickade ner klubben ur Elitserien.

Anfallsspelet

Här var först och främst laget felbyggt. Kent ”Nubben” Norberg hade förvisso små resurser och klubbens sätt att marknadsföra sig själv de senaste åren med ekonomiskt strul, inte betala pensionspengar i tid och sämre stämning hemma gjorde det inte lättare att få ihop ett bra lag. Men ursäkterna å sido så lyckades han inte leverera ett lag som på pappret kunde hävda sig offensivt.

Timrå saknade en offensivt skicklig center och det saknades fart på forwardssidan. De unga spelarna som Friberg, Boyce, Rohdin, Sterner m fl lyckades inte ta ledande roller som de hade behövt. Timrå började säsongen halvhyfsat när Nordgren var frisk och Söderström kunde skapa chanser med fart. Han hade dock förtvivlat svårt att sätta chanserna men de skapades åtminstone. När dessa två tappade sin form (den förstnämnda p g a en problematisk höft) var det bara en offensivt begränsad Per Hallin som kunde skapa chanser på egen hand. Matt Murley borde ha varit med från start med facit i hand, han kunde bryta mönster med sina smarta instick. Han räckte dock heller inte till i inledningen av Kvalserien.

Ishockeyn förändras och går framåt men Timrås lagbygge har gått bakåt. Detta till viss del tack vare ursäkterna men med facit i hand borde Nubben ha tänkt lite annorlunda än han gjort. Istället för att bygga laget på hårt jobbande spelare som tidigare spelat i klubben så skulle han ha letat fler offensivt skickliga spelare från lägre divisioner, tror jag. Spelare med vana att ha roller som producerande spelare.

För några år sedan kunde spelare som t ex Hagos, Söderström, Bagarn, Hedström och säkert också en sådan som Larsson m fl komma till mer offensivt eftersom det räckte att slå två eller tre försvarande spelare för att nå en målchans. Så som lagen spelar i dag möter man hela tiden fem försvarande spelare vilket sätter högre krav på dels skridskoåkningen men främst på skickligheten med puck och spelsinnet. Det går inte bara att jobba sig fram. Man behöver ha andra lösningar på den typen av försvar för att kunna skapa bra anfall. Örebro vann Kvalserien på att backa hem med fem man t ex och producera när de fick lägen.

Timrå lyckades aldrig på hela säsongen heller få till bra spelvändningar. Att bryta spelet och vända snabbt innebär att man möter osamlade försvar. Även där blev avsaknaden av fart och skicklighet tydlig. En tredje brist i Timrås anfallsspel sett lagbygget är att man saknade bra skyttar i power play. Ingen av lagets backar hade förmågan att leverera vare sig bra eller smarta skott från backplats.

Nu är det inte säkert att fler puckskickliga spelare från lägre nivå hade nått ett bättre resultat men jag tror att åtminstone offensiven hade mått bra av det. En bättre balans mellan grovjobb och skicklighet. Det som kan bli när man värvar spelare som blir över i andra lag är att de har dåligt självförtroende redan när de kommer. Att då komma till ett lag som med defensiva tyglar som har svårt att göra mål och skapa chanser kan lätt återvända tillbaka tankarna mot sin egen oduglighet.

Speltekniskt tycker jag att Montén hade en bra idé med anfallsspelet, att det skulle bygga från försvarsspelet och han jobbade mycket under försäsongen med smarta avslut och driva på mål. Laget klarade inte ens att följa de enkla uppgifterna på ett kontinuerligt sätt. Ibland tycker jag också att man hamnade för djupt i sitt försvarsspel vilket gjorde att man tappade fart offensivt på det sättet också. Montén släppte aldrig de defensiva tyglarna vilket gjorde att många matcher kunde se likadana ut.

Summering:

Under försäsongen satte Timrå ett bra defensivt grundspel som hjälpte laget till alla poäng man tog i Elitserien. För att det här laget skulle kunna skrälla behövde man dock ha gjort något revolutionerande spelmässigt. Att ha ett bra defensivt grundspel var nog Timrå sist av alla elitserielag att komma på att man ska ha, bortsett möjligen Rögle.

Tittar man på Timrås forwardsuppsättning fanns många ”föredettingar” och i huvudsak hårt jobbande typer. Timrå lyckades heller inte hitta unga spelare som kunde ta för sig och gå framåt. När Timrå skrällde 02/03 gjorde man det med en energi som andra lag inte kunde matcha. I dagens ishockey har alla lag intensivt och hårt jobbande spelare i sina lag. Timrå försökte med sina medel bygga ett LAG som skulle jobba hårt och man försökte göra det utan spelare som är skickliga med pucken.

Går vi till Kvalserien var det bristande anfallsspelet anledningen till att det bara blev tre av sex poäng i de inledande matcherna mot Örebro och Västerås. Det satte laget under mental press och man hade inte energin att stoppa Leksand och man skänkte bort hemmamatchen mot Rögle på slarv, knäckta efter en Leksandskross.

Framåt vill jag se att Timrå tänker om i sitt lagbygge. Jag tycker killar som Anton Wedin och Emil Pettersson besitter förmågan att skapa mot fem försvarare rent skicklighetsmässigt. De behöver förbättra sina goda kvaliteter samtidigt som de lyfter sin fart, ork och fysik för att orka hålla uppe fart i långa byten på seniornivå. Jag vill att Timrå lägger mer prio på att hitta spelare som är mer vana att producera. Spelare som vill och kan utvecklas och lyfta Timrå IK. Jag tror inte man ska behålla för många från den gångna säsongens trupp ur det perspektivet.

Bakåt gäller det så klart att hitta bra målvakter och kanske tänka lite större format gällande backbesättningen men att också jobba in en back som kan skjuta bra och/eller smart från blå.

Det ska faktiskt bli spännande att se hur laget byggs då väl den ekonomiska biten klarnat. Det finns dock redan en ursäkt i att man kommer komma in i silly season av alla lag men måste göra det bästa av den situationen och se till att leverera ändå. Ett lag som kan hävda sig på allsvensk nivå till att börja med.

Konkurs tror jag vi undviker.